På en presskonferens i förra veckan svarade Kiss, för jag vet inte vilken gång i ordningen, att det inte är aktuellt med något nytt album. Fansen är inte intresserade av ny musik från bandet. Det ligger så klart en del i det och pekar ändå på någon sorts självinsikt i att deras turnépaket handlar om nostalgi och inte särskilt mycket annat.

Jag kan ändå inte låta bli att förvånas över självinsikten, det har annars knappast varit Simmons och Stanleys starka sida. Med tanke på att det dröjde minst två-tre år och ett fynd av turnéversionen på en skivrea innan jag plockade upp den här och med tanke på att jag fortfarande inte hört vare sig Asshole eller Live to Win har de förmodligen rätt.

Efter den enormt framgångsrika återföreninsturnén 1996/97 var läget ändå ett annat. Då skrek många av fansen efter en ny skiva. Originaluppsättningen hade gubevars återförenats. Här skulle skapas gammal god magi igen.

På förhand en lika enkel tanke som omöjlig uppgift.

Upplägget för skivan kom också att handla mer om kringprylar och marknadsföring än om musikalisk inriktning. På sätt och vis var det framsynt, ut med cd:n och en ny linje prylar. Det är väl det som är den samtida musikekonomin? Och visst borde det gå att finansiera ett nytt Kiss-album med samma modell?

Musiken på Psycho Circus då?

Ja det är väl inte direkt det mest upphetsande av Kiss album smörproducenten Bruce Fairbairn med viss möda pusslat ihop. Precis som i slutet av originaluppsättningens karriär spelar inte Ace Frehley och Peter Criss särskilt mycket på skivan. Criss spelar bara trummor på ett enda spår, Kevin Valentine tar hand om resten. Alla fyra medverkar bara på en enda låt. Så mycket för gammal magi. Tommy Thayer (som imiterar Ace idag) spelar förövrigt många av gitarrerna.

Gene Simmons Within är en släpig rest från Carnival of Souls (och innehåller till och med lite gitarrspel från Bruce Kulick). Den var förmodligen i mjukaste laget där, men funkar hyfsat här. Verserna är riktigt bra, men refrängen är verkligen inget vidare.

Öppnings- och titelspåret är ett av Paul Stanleys starkare upptemponummer sedan 70-talet och funkar utmärkt som album- och konsertöppnare, hans bästa insats här. Ace Frehleys bidrag Into The Void skrevs för Frehley’s Comet och låter precis så (fast med lyxigare produktion då). Samtliga Peter Criss låtutkast ratades och han fick istället nöja sig med en ganska bedrövlig piano- och stråkballad (så klart) signerad Paul Stanley och Bob Ezrin.

Visst är det speciellt, och något av en höjdpunkt, att för första gången höra alla de fyra originalmedlemmarna tursjunga i driviga You Wanted The Best. En titel som måste ha skrivit sig själv. Men visst är refrängen ganska pajig? Verserna funkar däremot alldeles utmärkt och hör till höjdpunkterna på skivan. Över huvud taget verkar de ha haft märkbart svårt att skriva refränger den här gången, lyssna bara på We Are One och Raise Your Glasses – herregud.

Hur jag än vrider och vänder på det är det här ett av Kiss sämsta album, möjligen bara överträffat i medelmåttighet av Hot in the Shade. Det är inte mer än med nöd och näppe godkänt och en anledning så god som någon för Kiss att inte gå in i studion igen.

Psycho Circus