Recension
- Destroyer (album, cd) Kiss
- 1976
- Casablanca
Minst fantastisk
Destroyer.
Smaka på ordet. Så slående, så hårt, så mäktigt. Troligen var det så Kiss resonerade när de släppte lös sin fjärde studioskiva 1976, uppföljaren till genombrottsplattan Alive. Och mäktigt och storslaget var också var det var. Omslaget visar kvartetten med en förstörd stad i bakgrunden och The Destroyer Tour krävde, om jag inte minns fel från någon gammal Okej, 40 lastbilar att kuska runt på i hemlandet USA. Nu var det inte riktigt en produktion av den digniteten som de anlände till Stockholm och Gröna Lund med för sitt första Sverigegig, men ankomsten är ändå värd att notera.
I rakt nedstigande led från namnet öppnar skivan dessutom med ett riktigt monster till låt. Detroit Rock City, som ska handla om ett Kiss-fan som dog på vägen till en konsert i North Carolina 1975. Den har länge varit något av en signaturmelodi för Kiss, ett stående inslag i låtlistan på konserter sedan dess. Det är en magnifik låt minst sagt, med ett fantastiskt gitarrsolo, eller om det mer är fråga om en melodi, oavsett vilket är det skitbra.
Destroyer har funnits med mig i hela mitt musiklyssnande liv. Det var när jag fick höra den här, i och för sig tio år efter den släpptes, som min relation till Kiss började, vid sidan av den första skivan, Alive II och Asylum. Kanske är det därför som jag på något sätt har tagit den för given, hållit den väldigt högt och rekommenderat den till höger och vänster.
Jag har helt enkelt hållit den lite för högt.
För även om det finns ett knippe klockrena låtar till på skivan tycker jag inte att den håller hela vägen längre. King of the Night Time World följer visserligen upp Detroit Rock City perfekt, God of Thunder är med rätta Genes signaturmelodi, även om den skrevs av Paul i en något annorlunda version, och såväl Beth som Shout it out loud har sin givna plats bland Kissklassikerna.
Men Great Expectations med sina orkestrala arrangemang känns som något av ett pekoral och Sweet Pain och Flaming Youth är okej låtar men absolut inte mer. Att stänga skivan med Do You Love Me ger möjligen den låten ett orättvist tungt ansvar, men trots att det är en bra låt håller den inte albumavslutarklass.
Samtiden verkar ha insett detta också upptäcker jag nu när jag tillbaka till tiden kring utgivningen. Destroyer höll på att bli en flopp, men räddades av Beth-singeln, som först var b-sida till Detroit Rock City, men som gavs ut som egen singel när man upptäckte att den fick mer speltid än a-sidan.
Och någonstans där inser jag att Destroyer är den minst fantastiska av de första sex klassiska Kiss-skivorna. Uppburen av några odödliga låtar, som står ut för mycket jämfört med omgivningen.
Publicerad: 2008-04-20 00:00 / Uppdaterad: 2010-04-06 12:21
15 kommentarer
Råder kanske en viss Kiss-mättnad?
#
är det schottis som dansas på omslaget?
#
Hambo, tror jag. ”Ace” har påbrå från Hallstahammar.
#
är det inte nog med Kiss nu??
#
Nygammalt-tema, alltså?
#
Omöjligt att hålla med recensenten här. Det finns betydlig sämre fillers på samtliga övriga av de sex första (möjligtvis undantaget debuten). Det är ju just de stora ambitionerna, det överdrivna, pekoralen och de dumdristiga besluten som gör Destroyer till en unik skiva inte bara i Kisskatalogen utan i hela musikhistorien. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den men hinner inte nu, kanske återkommer ikväll. Det är ett mästerverk, med en av världens tio bästa låtar någonsin som oslagbar öppning. 10/10. Naturligtvis.
#
Hmmm, är kluven här… Håller vissa dagar med recensenten och vissa dagar håller jag nog med ”henko”… ”Destroyer” är en humörsplatta, men oavsett vad man känner för dagen är den ett mästerverk!
#
Får hålla med Marin om det är en riktig humorplatta!
#
Jag tror att jag håller med henko!
#
Håller inte med om recensionen helt och hållet.
Det här är en typisk 10 av 10-platta.
Den är ett äkta mästerverk som har ett unikt sound och något helt storslaget över sig.
#
[...] Kiss (1974) Hotter than Hell (1974) Dressed to Kill (1975) Destroyer (1976) Rock And Roll Over (1976) Love Gun (1977) Gene Simmons (1978) Ace Frehley (1978) Peter Criss [...]
#
Detroit Rock City är i bästa fall en överlägsen hårdrocksversion av Eminems Stan om ni hänger med på vad jag menar. Och ja, Kiss var faktiskt först där. Inte bandets absolut bästa skiva, men alla låtarna är bra och som helhet värd mer än 7. Uppföljaren Rock n Roll ver är bättre.
#
Destroyer är en klart överskattad skiva enligt mig.
#
destroyer är och förblir kiss bästa album, lätt 10 av 10
#
Världens Bästa Skiva! Punkt slut.
#
Kommentera eller pinga (trackback).