Lördagen kom att bli den bästa dagen på Arvikafestivalen i år. Patrik Hamberg och jag såg ett mycket övertygande Disco Volante ge järnet redan klockan två och då var nivån satt. 25 minuter konsert, fullt ställ och maximal attityd. Rock i sin bästa form. Hade det inte varit för att det var så många människor kvar efter spelningen som ville köpa skivor och t-shirts hade jag velat komplettera min ”Big Dick Hans”-sjua med ytterligare en, men det får bli en annan gång.

The Accidents sågs bland publiken på Disco Volante och de visste vad de hade att leva upp till. De var dock inte sena att följa upp detta smärre mästerverk med ytterligare ett. Flera av mina favoritlåtar från ”All Time High” dök upp, med ”Bad Money” och ”Mean Mean Woman” som de absoluta topparna. The Accidents ger alltid järnet och att se en överlycklig D Vaccuum är alltid en fröjd. Runt halvtimmen lång var spelningen, en ultimat konserttid. Och frågan är om bandet inte hade svettats ihjäl om de fortsatt en stund till med samma intensitet.

Efter den urladdnignen var det dags att ändra humöret på musiken och bege sig till Apollo och kvällens, för att inte säga festivalens, absoluta höjdpunkt: brittiska My Dying Bride. Och vilken spelning de gör. Hängivelse och passion är två ord som dyker upp när jag ser Aaron Stainthorpe snarast må fysiskt dåligt när vissa av låtarna drar igång. Han ger frasen ”att lida för konsten” en perfekt personifikation och det är en fröjd att se hans hängivelse till sim musik. Efteråt hörde jag en kille berätta hur tårarna vägrade sluta rinna och det illustrerar stämningarna under konserten. Svårmodiga är de ju trots allt, men lika fullt är det även fantastiskt vackert och kombinationen av det med tunga riff ger en underbar konsertupplevelse. Mina höjdpunkter var ”She is the Dark” och ”The Wreckage of My Flesh”, men ingen av låtarna gjorde något direkt dåligt intryck, snarare tvärtom. Smolket i bägaren får istället det tekniska stå för, då PA:t inte verkade vilja hänga med fullt ut i de tyngre partierna utan ett irriterande knaster dök upp till och från. Fast det är väl ändå bara en petitess, sammantaget var det ett stort ögonblick på Apollo som jag kommer att bära med mig länge.

Direkt efter uppenbarelse med My Dying Bride bar det av några steg vidare för att se inledningen av Kraftwerk, vilket var okej antar jag. Kul att ha sett i alla fall, men synth är ärligt talat inte riktigt min påse snask.

Det är istället Burst som klev upp på Lyrans scen en halvtimme efter att Kraftwerk slagit på datorerna. Kontrasten från att ha hört Kraftwerks in i minsta detalj perfekta ljud till att försöka urskilja ett gitarriff på en punkspelning är ganska stor och det tar ett tag innan mina öron vant sig och jag uppfattar fullt ut vad som pågår. Burst koncentrerar sin spelning runt senaste plattan, briljanta ”Prey on Life”, med skillnaden att mycket av nyanserna fått stryka på foten för ett skitigare ljud som jag tycker lyfter materialet ytterligare. Att höra ”Sculpt the Lives” ännu lite snabbare eller varför inte vilken låt som helst från skivan med mer gött i riffen är en fröjd. Att badnet dessutom ger järnet i samtliga låtar höjer intrycket ytterligare och gör mig än mer näöjd med min lördag i Arvika.

Kvällen avslutades med att se inledningen av Disfear. Stabilt som vanligt skulle jag vilja säga och hade det inte varit för att de brände mina två favoriter redan som spår ett och två (”Powerload” och ”An Arrogant Breed”) hade jag nog blivit kvar längre, men mina fötter värkte alldeles för mycket för att jag skulle orka en konsert till. Istället blev det till att mycket nöjd krypa ned i sovsäcken medan solen gick upp. Att jag snart skulle få höra en helt annan konsert är dock en helt annan historia.