We have so little time
To show that we are brothers
We have so little time
To prove that we are friends
We need a land of love
Not full of hate, my sister
We need to be together
Whenever comes the end
We need a little unity

Unity, sista spåret på Inner Citys andra album Fire, visade vart Inner City var på väg – även om man kanske inte visste det där och då. Men det var lika mycket bryggan som knöt ihop gruppens tre album.

Redan på Fire flåsade konkurrensen i nacken. Inner City var inte längre ensamma om det de gjorde. På Praise, gruppens tredje och sista (eller åtminstone senaste) album hade de redan blivit omsprungna. I Unity hördes såväl influenserna från rave-vågen (genom det bakgrundsrullande housepianot) men också från techon som den lät när andra gjorde den. I USA, men kanske ännu mer i Europa. Samtidigt kom temat på albumet att handla om det tema som mötte oss redan på debuten. Blicken ut över ett dikeskört storstadslandskap, men ändå den okuvliga övertygelsen – drömmen – om en bättre värld. Tillsammans med andra.

Där Inner City på sitt andra album konstaterade ”we’re the techno innovators” anslöt de sig nu istället till den nation de själva var med och grundade: ”one nation under a techno groove” (i sig dessutom en rätt ordentlig blinkning till en av technons stora inspiratörer: George Clinton). Det var här de hittade likasinnade – och den musik som de hade skapat.

Visst finns den där i grunden. Den Detroit-techno som Inner City, Derrick May och Juan Atins skapade. Men det är lika mycket inslag från såväl hårdare kollegor som Altern 8, dubbiga som Leftfield och betydligt mer luddigt abstrakta som Future Sound of London. Föga förvånande återfinns alla dessa i listan över remixare och producenter. Men här fanns också låtar som Follow Your Heart, en uppdatering av den poppiga techno house som Inner City själva drog upp riktlinjerna för – filtrerad via det som efterföljarna vidareutvecklat den till.

Som så ofta i musikhistorien börjar saker och ting svaja när innovatörerna försöker hoppa på tåget. Antingen någon annans tåg eller tåget de en gång eldade igång men som de sedan dess halkat av. Allra sämst funkar det i Anasthasia-kopian United – där väldigt lite av det som är Inner City finns kvar.

Men glädjande nog är faktiskt resultatet övervägande positivt. Faktiskt bättre än vad jag mindes. Och precis som på debuten är de riktigt stora stunderna sammanlänkade med det övergripande temat. Då var det dansgolvet. Nu är det tro och övertygelse. En tro på förbättring. Tron på Gud.

Det är med andra ord inte särskilt förvånande att Hallelujah fått följa med från Fire. Men här, i Leftfields fingertoppsproducerande händer, tillåts låten till slut att blomma ut till det den var född att bli. Explodera till ett massivt monster, ironiskt nog genom det mesta som kostymen första gången var sydd av strippas bort. Hallelujah förvandlas till sist till dallrande kyrkorgelsgospel. En av albumets andra riktigt stora stunder, Save the Children, är å andra sidan en röd tråd direkt tillbaka till debuten. En övergiven monteringshall målad i de mest finstämda av färger.

Men ingenting på Praise kan mäta sig med de fyra och en halv bästa minuterna. Fyra och en halv minut där himlen bokstavligen talat väntar runt hörnet. Inner Citys allra största stund.

It’s so special, lend me your helping hand
Let’s make the peace right, sisters and brothers
Reach out a hand, touch each and everyone
Caring to share, pennies from heaven

Händerna i luften. Members of the House gospelkörsgungande ibland kyrkbänkarna. Kärlek och enighet, bröder och systrar. Paris Grey och Ann Saunderson (Kevins fru) framburna på det mest metalliska av housepianon. Exploderande eufori. Pennies from Heaven.

Musik blir faktiskt inte särskilt mycket bättre än så här.