dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Kristian Anttila: Innan bomberna
Innan bomberna (CD) Kristian Anttila
2005
Invertigo/Border
6/10

Kanske, kanske inte

Jag tog sällskap med Kristian Anttila hem häromkvällen. Genom en iskall vinternatt promenerade vi över frusna vattenpölar och tomma övergångställen, jag och Kristian, hemåt mig. Jag på riktigt och han i lurarna. Det var en ambivalent promenad. Gång på gång kom jag på mig själv med att vilja säga till Kristian: Varför så sprallig? Det här är inget nytt, det här har jag hört förut, tusentals gånger. Men lika många gånger tänkte jag: Kristian, du är ju bra. Du har något. Jag tror på dig.

Och längre än såhär kommer jag inte förrän det är dags. Och tro mig, jag vet hur irriterande somliga tycker att det är när recensenter namndroppar referens efter referens i stället för att beskriva den musik det faktiskt handlar om. Ändå kan jag i Kristian Anttilas fall inte låta bli. Men jag kan göra det enkelt.

Kristian Anttila låter precis som att någon stoppat ned Jocke Berg, Mattias Alkberg, Håkan Hellström, och slutligen en touch av This Perfect Day:s gitarrslingor i en mixer, satt på högsta hastighet och voila: Kristian Anttila. Fräscht? Nja, sådär. Men inte helt illa pinkat heller.

Kristian Anttila gör pop på svenska med omväxlande skräniga elgitarrer och ekande elektroniska keyboardslingor á la ”747″. Och han tycker fortfarande att det är kul med musik, ingen tvekan om saken. Här finns en glädje, en energi och uppfinningsrikedom som bultar i både text och melodi. En äkta sprall-i-brallan-kille. Kanske inte så oslipad som Håkan under Göteborgs-eran, definitivt inte så överarbetad som Kent på mitten av 2000-talet; någonstans där mittemellan.

Emellanåt är det alldeles fantastiskt medryckande. Som till exempel femte spåret, med det spexigt långa namnet ”Ingenting, ingenting… Ingenting!!!” som på gränsen till provocerande mycket påminner om Håkans euforiklassiker ”Gullbergs Kaj”. Samtidigt som den, med visselstämma i refrängen, maniska trummor och körer som svarar på versens textrader, är ett av de klart svängigaste spåren på hela skivan. Att Kristian Anttila dessutom på sant västkustmanér sjunger med mjuka d:n gör inte saken sämre. Charmigt är ordet.

Andra gånger känns det bara tomt. Som i ”Vemsomhelst, vadsomhelst”, en ballad som inte så lite luktar Kent. Och då syftar jag inte på titeln (”Ingenting, någonsin”, någon?) utan framförallt Kristian Anttilas röst; viskande sensuell med dramatiskt darr, tyvärr utan att riktigt förmedla någonting alls. Jag har säkert lyssnat på den här låten tio gånger och den säger mig fortfarande… Ingenting. Jag plockar upp ord som ”sällsamt krig” ”pojkens mörker och natt” ”jag kastar sten på dom som ler”, men allt jag kommer på mig själv att fundera på är om Magnus Carlsson tänker släppa något eget snart igen. Det kan inte vara ett bra betyg. Kort sagt: Kristians poppigare, svängigare och dansanta låtar är bättre.

Den här skivan passar definitivt den som lyssnat sig trött på Kent, Håkan eller Mattias Alkberg eller helt enkelt vill hitta något mittemellan. Vi snackar mindre politik än Mattias, mindre snubblingar och vingel än Håkan, mindre U2-feeling än Kent. Ljudbilden är vacker för det allra mesta, men här finns inget som hugger tag om hjärtat. Behagligt att lyssna på, javisst, men det saknas något. Eller om det finns för mycket av något. Ambition? Eller är det poesi? Kanske någon som försöker för hårt. Det är svårt att avgöra.

Och jag tänker att kanske, kanske, om man inte vore så fixerad vid hjärtgripande texter som jag är, kanske då skulle Kristian gå hela vägen hem. Men med mig blir det ett snabbt farväl i porten och sen är det faktiskt tack och adjö.

Carolina Setterwall

Publicerad: 2005-12-18 00:00 / Uppdaterad: 2008-06-29 23:26

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3537

20 kommentarer

Förbannat bra recension.

Medlem 2005-12-18 00:19
 

Ja, kommer Magnus släppa något nytt snart? Helst vill jag ha honom deppig som på första men det är lite hårt att att önska någon elände. Hette inte sångaren i Radioaktiva Räker Kristian Anttila eller blandar jag ihop det?

Medlem 2005-12-18 00:35
 

När jag såg Kristian Anttila på Arvika 2003 så var han nog den minst sprallige-i-brallan-killen jag sett på en scen. Kompbandet kom in fel på en och samma låt så dom fick börja om igen tre (!) gånger, och han hade skyltdockor som skulle symbolisera den saknade trummisen (ersatt av förinspelade "beats"). Jag hoppas sannerligen att det har blivit bättre tills nu.

Medlem 2005-12-18 00:37
 

Radioaktiva Räker-snubben heter väl Johan Anttila om jag inte är helt ute och cyklar? Sämre än herr Kristian sjunger han i alla fall…

Medlem 2005-12-18 00:48
 

jag har hånglat med honom

Medlem 2005-12-18 01:14
 

Anttila är det vackraste som har hänt musik-Sverige på väldigt länge. Han är inget, inget, INGET jämfört med vare sig Berg eller Hellström – det är redan konstaterat vid förra skivan att dom referenserna används av fantasilösa och ordfattiga recensenter. Stackars er. Men desto mer kärlek för oss. Anttilas ord och texter är något bortom denna värld. Det är en spark i arslet på hela etablissemanget samtidigt som svenska språket aldrig har låtit så vackert tillsammans med toner.

So long, suckers. Ni talar om livet – jag bromsar min puls.

Medlem 2005-12-18 01:56
 

En annan sak. Är det skrämmande att höra nåt nytt? Nåt som inte kan jämföras med _rättvisa_ med några av Sveriges största och mest etablerade namn? Börjar man att leta man då? För visst måste det finnas en koppling till något där ute? Något som redan hörts, något som redan finns. Något som rean berört. För det kan ju omöjligt komma något nytt som gör allt det där…

Medlem 2005-12-18 02:03
 

Väldigt bra recension. Den sammanfattar mycket av hur jag känner inför hans musik.

Medlem 2005-12-18 03:31
 

Förresten, Magnus stavar med ett S i sitt efternamn och inget annat.

Medlem 2005-12-18 03:32
 

är det en tjej eller kille på omslaget?

Medlem 2005-12-18 10:04
 

Är han släkt med Johan Anttila?

Gillar nog Johan mer isf :p

Medlem 2005-12-18 10:59
 

Kul att Darin ställde upp att vara med på omslaget

Medlem 2005-12-18 12:20
 

det där är inte darin.skulle det vara darin på omslaget skulle det innebära att det e en kille o det är det uppenbarligen inte

Medlem 2005-12-18 17:16
 

Att döma av diskussionen måste det vara en transvestit som pryder omslaget. Vilket kön den tillhör och vilket kön den ämnar tillhöra låter jag vara osagt. Fint omslag iaf.

Medlem 2005-12-18 22:57
 

Nu har även jag lyssnat.

De recensioner av den här skivan jag läst har genomgående påtalat det finns ett

flertal riktigt bra låtar på skivan, vilket jag håller med om.

Betygen har ju dock baserats på hur man förhåller sig till ovan nämnda referenser.

Beröringspunkter har ju all musik, annars hade det ju inte kallats just det,

men Kent och Håkan Hellstrom, big no no!! New Order och Field mice… be my guest!

Influenshierarkin är odiskutabel och ganska trist och förutsägbar.

Hursomhelst är det här en riktigt bra platta. Det är ju främst svenskan och rösten som

kan föra tankarna till Berg och Hellström, men att utifrån det göra Tambourine-vibrafoner

och Boards of Canada-ambienter till "keyboardslingor a la 747" tyder väl på.. tja, lathet?

Inget illa ment. Lätt hänt slå in på ett spår så att säga. Men i mina öron hör jag ju

ljudkulisser som spänner från puritansk nördpop till drömska mogwaimattor. En vindlande

popodyssé helt enkelt. Och jag gillar det. För att inte tala om texterna, som ingen

hittills kommenterat. Intelligenta med ett stort mått värme och humor som få besitter.

Men det är ju ett kapitel i sig.

Fin recension ändå. Ödmjuk och personlig på ett bra sätt. hejdå!

Medlem 2005-12-19 02:04
 

New Noice:

Jag gillar dina kommentarer. Ödmjuka och personliga på ett bra sätt, för att använda dina egna ord. Och ja. Visst är det trist att säga det alla andra redan sagt men i det här fallet kunde jag som sagt inte låta bli. Och jag tycker Berg/Hellström var ganska direkta referenser, inte Hellström så mycket som Berg förstås. Och ang. New Order osv, jag antar att jag helt enkelt hellre jämför svensk pop med svensk pop. Hejdå!

Carolina Setterwall Medlem 2005-12-19 09:49
 

i like my bike. men jag gillar denna skivan också. mycket bra!

Medlem 2006-01-30 20:11
 

Jag håller med totalt!

Han är verkligen inte direkt nyskapande, men ändå så är det här bland den finaste svenska popmusiken för mig just nu!

Medlem 2006-02-26 16:07
 

[...] förmodligen tycker det är roligt att göra en festivalspelning. Och varför inte se Kristian Anttila som alltid bjuder på något utöver det vanliga. På gott och [...]

Hultsfred ‘08 | dagensskiva.com Oregistrerad 2008-06-07 00:01
 

FANTASTISKT VÄLSKRIVEN RECENSION!

Mikael Oregistrerad 2010-06-15 02:20
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig