Recension
- Hotter Than Hell (album, cd) Kiss
- 1974
- Casablanca
Vi kan kalla det New York groove
Lyssna
Externa länkar
Etiketter
Under större delen av mitt liv som Kiss-fan har jag hävdat att Hotter Than Hell är bandets bästa album. Trots att jag inte ägde det själv förrän jag köpte den remastrade cd-utgåvan någon gång under 00-talet (jag har senare köpt på mig vinylen också, för säkerhets skull). Jag höll albumet högst baserat på grupplyssnandet under de tidiga tonåren och att flera av låtarna hör till mina absoluta favoriter. Om än i andra versioner än de som bjuds här.
För även om Strutter från debutalbumet officiellt var den enda låt som spelades in på nytt till samlingen Double Platinum var det inte riktigt hela sanningen. Flera av låtarna, och kanske i synnerhet de som plockades från Hotter Than Hell, putsades upp ganska ordentligt. Och om jag ska vara riktigt ärlig så är det den där samlingen som utgör grunden för hela min relation till Kiss. Det är åtminstone den skiva jag spelat överlägset flest gånger.
Så det var med viss förvåning jag återhörde hur Hotter Than Hell egentligen lät. Kenny Kerners och Richie Wises produktion är inte den vassaste. Den har för all del en skön skitig charm, men inte lyfter den låtarna direkt.
Sett till låtar handlar det nämligen om en mer eller mindre oklanderlig liten guldgruva som visar på bandets bredd. Kiss har trots allt aldrig varit att entonigt hårdrocksband och så här i början av karriären bjöd de på både riktigt lättsmält glamrock’n'roll, struttig boogierock, pilsk skrevrock och något som närmast är att likna vid proto-thrash metal.
Thrash metal!? 1974? Jo jag vill hävda att Ace Frehley-kompositionen Parasite med sitt distinkt harvande riff förebådar thrashen. Så att ett band som Anthrax kom att plocka upp den flera år senare känns som mer än en hyllning till barndomens hjältar.
Men ärligt talat är det inte särskilt mycket som låter metal eller ens känns lämpligt att placera i facket hårdrock (Kiss är inte direkt att jämföra med Led Zeppelin eller Black Sabbath vid ungefär samma tidpunkt).
Kiss 1974 är ett spretigt rockband med rötterna i New Yorks glamscen, inget annat.
Publicerad: 2008-02-24 00:00 / Uppdaterad: 2010-04-06 12:31
26 kommentarer
Gillade Kiss när jag var tretton år. Sedan dess har jag hatat dem. Idag är jag många år äldre. Hur gammal är du Patrik?
#
Hur kan du hata kiss ?
Det är ju som att kissa på en hel generation.
Kiss må vara lite ”tramisga” – men helvete vad dom rockar.
#
Kiss är bajs.
#
På lågstadiet skojade vi och sa: I buy pink sheet.
Ungefär så kassa är Kiss.
#
jag har aldrig gillat det här bandet. jag tycker för övrigt att den här delen av rocken är larvig, även om alldeles för många får nåt glansigt i blicken när de talar om det här tramset. men, det verkar vara så med de som är i åldersspannet 25-45 idag; de verkar tycka att allt som de kommer ihåg från förr är bra. dumnostalgi, kallar jag det.
#
Gillar inte Kiss. Föredrar … haha vilket roligt skämt.
#
New York Groove är skön. I övrigt lämnar Kiss inga spår här.
#
Kul idé med en recension av denna utmärkta men tyvärr bortglömda skiva (men nog hade du kunnat göra lite mer av recensionen, Hamberg?) Själv är jag uppfödd på KISS och jag kommer alltid att älska dem – fram till 1980 ungefär. Därefter finns inte KISS (med undantag för den korta återföreningen 96 som ju åtminstone innehöll originalmedlemmarna). Det KISS som skapade en viss musikhistoria och som gjort några klassiska skivor finns inte idag. Det är ett helt annat KISS som ska spela på Stadion i maj, ett jobbigt KISS som bara vill ha pengar och som känns extremt trötta. KISS finns inte. Men mellan 1973 och 1978 fans ett KISS som öste ur sig suveräna rocklåtar och som blåste de flesta band av scenen genom en show som bjöd på rejäl underhållning. De sex första studioskivorna är alla utmärkta, för att inte tala om de två första klassiska livaskivorna. Det är allt man behöver (plus Ace Frehleys soloskiva) även om det finns en deöl kul därefter också. ”Hotter than hell” är uselt producerat, hafsrigt inspelad men innehåller några fantastiska låtar, och bäst av alla är ”Parasite” precis som Hamberg säger. Men lyssna hellre på den makalösa debuten ”KISS” och klassikern ”Destroyer” – två av världens 100 bästa skivor genom tiderna. men se inte KISS på Stadion i vår, KISS finns inte längre.
#
Länge leve dumnostalgin! ja e 26 så ja passar väl in där =)…
Bra recension tycker jag, kul med lite nostalgi ibland. Håller dock med henko också om dom tidiga plattorna!
Rock On
#
Är att ogilla Kiss att hata en hel generation? Det har jag inga problem med, alls. Kiss är ett av världens lamaste band.
#
http://kissiansiktet.istheshit.net/
#
Kan nog vara deras bästa. Den jämnaste plattan är det i alla avseenden. Patrik Hamberg verkar ha koll på läget. Kul som fan!
#
Kiss var väl nåt för smågrabbar i mitten av 70talet som inte hade hår på könet än. Idag har samma grabbar rejält med könshår och mindre med hår på huvvet. Har aldigt fattat grejen med Kiss egentligen bortsett från fösta plattan kanske. Sämre låtar än Blue Öyster Cult. Inte lika hårda som Stooges eller Alice Cooper. Inte lika tuffa som New York Dolls. Och under sin 30 åriga historia mest kända för sin girighet. Och idag är det ju så bara ett rent skämt. Gene och Paul behöver väl inte fler miljoner på banken? Clownen är inte rolig – han vill åt din plånbok.
#
Rock n’ Roll Over är Kiss bästa platta. Baby Driver bästa låten på bästa plattan.
#
Vet att Ed brukar spela ”Lick It Up” när han förnedrar nån stackars jobbsökande ensamstående tvåbarnsmor.
-Så här ser den nakna sannnigen ut om du vill ha jobb på mitt kontor!
#
Enligt nya gällande regler borde ju deras Greatest Hits vara Kiss bästa. Tamejsjutton om det inte tillochmed är en bortglömd klassiker!
Kiss för mig är hemmagjorda elgitarrer i masonit, morsans folieinklädda vinterstövlar, Super8 och käften full med Felix Ketchup.
Natas. Natas. Natas.
Fast Sweet var bättre…
Jo, till sist! Kiss utan Bob Ezrin är som..som…som dsc utan Maxim.
#
Jag lyssnar på Destroyer ibland. Jag tycker att Detroit Rock City har rätt bra drag. Sen stänger jag av.
#
Jag kan respektera att man inte gillar KISS, även om jag själv varit ett i snart 19 år… MEN!!! Hur fan kan ni skriva att KISS är ”larviga” och ”töntiga”, för att sedan skriva ”KISS är bajs”!!!??? Väldigt moget. Det är sådant som syntharna sa när man gick på mellanstadiet, så har det inte kommit några bättre argument på 15 år, bevisar det bara att ni inte vet vad ni snackar om. Visst, det är inte (och kommer aldrig att bli) ”pretto” eller ”politiskt korrekt” att gilla KISS, men vem fan bryr sig??? Inte KISS eller deras fans i alla fall… Ni kan ju fråga vilket rock-/hårdrocksband som helst med medlemmar mellan 20-40 hur de låtit om det inte var för KISS? Eller om de ens lyft en gitarr om det inte vore för Ace – denna underskattade gittargud! Nä, hata gärna KISS musik för min del, men respektera åtminstone deras inverkan på rockmusiken! Adios.
#
henko: Jo jag hade kunnat vika ut mer, men jag kände att det räckte här. Historien om inspelningen har berättats till leda. Möjligen hade jag kunnat gå djupare på de enskilda låtarna, men ibland är nog nog. Det här räckte för mig. Den här gången. Det kommer mera…
#
När det kommer till glammig metal är Kiss mitt förstahandsval.
#
Hamberg: du har rätt, ibland är nog nog. Jag gillade din recension, det var nog just lite mer om de enskilda låtarna som jag saknade. De är ju alla värda en egen liten recension nästan. Och Ace Frehleys ”Strange Ways” är värd en längre novell. Vilken låt! Vilket solo! Tack och lov att vi slapp Peters trumsolo!
Jag ser fram emot mera, Patrik!
#
Hotter than hell är en skojig liten bagatell som det händer att jag spelar någon gång än idag. När den kom var jag 12 och den vände upp och ner på mitt liv.
Fram till Destroyer var Kiss magi. Sen blev det alltför uppenbart att de i själva verket var pajasar, jag utvecklades och livet gick vidare. Men, som sagt, någon gång, med goda pilsner, kan HTH eller Destroyer fortfarande åka på.
I dag ? Jag säger bara Gene Simmons. Den mannen får mig att känna mig en smula lurad. Ace regerar fortfarande. Cool cat.
#
[...] Kiss (1974) Hotter than Hell (1974) Dressed to Kill (1975) Destroyer (1976) Rock And Roll Over (1976) Love Gun (1977) Gene [...]
#
Henko har nog sagt allt redan. Kiss jämnaste och kanske bästa skiva (delar första platsen med Rock n Roll Over), bara med bra låtar även om All the Way är minst bra och givetvis gjord och framförd av tråkige Gene Simmons.
#
Hmm…det är intressant att folk som inte gillar KISS ändå bemödar sig med att läsa recensionen och dessutom till råga på allt skriva en kommentar! Underligt hur vissa människor inte verkar finna en egen väg i livet och istället lägger ned energi på att bespotta musik som miljoner och åter miljoner människor för alltid kommer att uppskatta – långt efter att dess kritiker själva ruttnat i en bortglömd grav…
#
Mr Speed för min talan här ovan bland alla grinande kretiner.
Till skivan en av de bästa i katalogen helt klart riff glädje utav like från första Got To Choose till sista tunga skitiga Strange Ways och Genes bas spel i Going Blind är makalöst bra.
#
Kommentera eller pinga (trackback).