Förväntningarna på det nya materialet från Örebros Witchcraft var hyfsat uppskruvade för egen del. Jag gillade verkligen förra skivan, Firewood, och den har gått varm sedan den kom 2005. Samtidigt vet jag att förväntningar ofta kan omkullkastas å det grövsta.

Man kan väl säga att jag fick både vin och vatten den här gången. Här finns verkligen höga toppar, men även en avungrundsdjup dal. Dalen är låten Leva, där Magnus Pelander fått för sig att sjunga på svenska. Den fick en genomlyssning, sedan dess har jag kategoriskt hoppat över den. Låt oss hoppas att experimentet med svenska texter var ett snedsteg och att vi slipper det framöver.

Topparna kommer efter de två inledande rocklåtarna och debaclet Leva. Hey Doctor och Samaritian Burden är två skitsnygga Black Sabbath-plankningar som påminner mig om varför jag överhuvudtaget gillar Witchcraft. Framför allt Hey Doctor, som andas en god del Vol 4, kommer finnas med när årets bästa låtar ska summeras. Remembered bjuder sedan på en märklig Atomic Swing-minnande melodi inledningsvis, men det snedsteget slätas elegant över av den majestätiska avslutningen tillika skivans titelspår.

The Alchemist drar iväg bortom tiominutersstrecket och det är vanligtvis vanskligt att skena iväg på dylika färder. Här talar det enbart till låtens fördel. Tycker mig höra små drag av halvpsykedeliska folk-tongångar på låten, framför allt tack vare de stillsamma mellanspelen. Av någon anledning kommer jag att tänka på The Moody Blues när jag lyssnar på låten, men det är en rätt märklig association då det är ett band som jag har lyssnat ganska fragmentariskt på och dessutom inte uppskattat särskilt mycket. I en lagom dos kan jag uppskatta psykedeliska upptåg och på The Alchemist är det perfekt avvägt.

Generellt har dessutom ljudbilden förbryllat mig när jag har lyssnat på The Alchemist. En av föregångarens absoluta styrkor var det varma, tjocka gitarrljudet som jag förmodar att de uppnådde tack vare analog inspelning. Det ljudet är som bortblåst på The Alchemist och i stället för att arbeta till skivans fördel, blir ljudet alldeles för platt. Snöpligt, minst sagt.

Sammanfattningsvis är skivan The Alchemist inte i närheten av sin föregångare och det är med spänd förväntan jag avvaktar Witchcrafts nästa steg. Det kan både bära och brista.