[Den här recensionen ingår i Lilla Joey Negro-specialen]

The Phuture Ain’t What It Used to Be börjar i Bubba Sparxxxx Deliverance-land.

Det är förmodligen det mest förvånande med Joey Negros senaste alster.

Lite mindre förvånande är att det tagit tio år för Akabu att släppa sitt debutalbum i denna singelfascinerade genre. Eller om man så vill: att det tagit Joey Negro 20 år att få till den här skivan.

I år är det nämligen 20 år sedan Joey Negro föddes. Det var då som den betydligt äldre Dave Lee fann Joey Negro bokstavligen talat liggande på sitt skrivbord när Lee behövde ett artistnamn att klistra fast på omslaget till den låt han precis hade spelat in. 20 år i discons tjänst. Det firar jag med en liten Joey Negro-special.

Som många andra dansmusikanter är det inte helt lätt att hålla koll på Dave Lees alla alter egon. Särskilt som de ofta dansar runt på singlar hellre än album (till och med när album var något mer än som idag bara ett trevligt koncept från en svunnen tid). ”Joey Negro” har varit det självklara förstavalet, när de bästa delarna från housen och discon möttes i sin självklara själmatchning. Men så finns det andra sidor också – när de två olika huvudingredienserna får olika stort utrymme. The Sunburst Band är Dave Lee när han är som mest old school-discomässig – inte bara för att musiken ligger närmare sjuttiotalets original soundmässigt utan också för att The Sunburst Band verkligen är ett band. Joey Negro i studion med musiker snarare än bara Joey Negro själv i studion.

Och om The Sunburst Band är Dave Lee när han är som mest organisk är Akabu dess raka motsats. Det är Lee när han bygger med färre bitar. Hänger med maskiner som inte låtsas vara något annat än maskiner och plockar knorrande inspiration från acid-housen.

Nu är Dave Lee inte ensam i studion här heller. Med på resan finns ett antal vokalister som får hjälpa till att fylla ut avståndet mellan ettorna och nollorna. Och med eller utan röster får house av det lite kantigare slaget, som i Sax My Bitch Up, i sällskap med en maniskt skrikande sax, och progressivbyggande You Want It All, med inhopp från Boom Clap Bachelors. Vi får i Another Generation en melodislinga tillfälligt utlånad från Larry Heard. Framförallt finns här Behind the Mask som med Tanya Michelles balanserar på den trådsmala linjen mellan introvert tech och storlila gospel.

Men Akabu innebär tyvärr också att Dave Lee ägnar sig åt betydligt tråkigare saker. Som allra tristast blir det i Feelin’ Nervous som verkligen inte tar vägen någonstans.

Men så kan Joey Negro ändå aldrig riktigt släppa taget om Joey Negro. Kort sagt är The Phuture Ain’t What It Used to Be inte något slags introvert maskinaltare. Som allra längst från Akabu-formeln kommer vi när Life Is So Strange skjutsar över oss till The Sunburst Bands planhalva. Passande nog med hjälp av Tony Momrelle, en av rösterna i Incognito.

Så. Dave Lee är Joey Negro. Och Joey Negro är alltid Joey Negro. Även när Joey Negro är Akabu.

Det här är med andra ord bra. Bitvis är det riktigt, riktigt bra. Men jag kan inte släppa känslan att det borde vara mycket mer än så här. Som att det fattas lite extas bland 303:orna. Jag gillar det jag hör, men det blir lite för lite avtryck när musiken slutat snurra.

I’m Not Afraid of the Future konstaterade Joey Negro 2006. The Phuture Ain’t What It Used to Be heter det 2010.

Lite så känner jag. Akabus debutalbum var bättre när jag hörde talas om det i somras än nu, när jag faktiskt hört det.