The Jayhawks: Gary Louris och Mark Olson. Foto: Ulf Wederbrand

Men där står ju Jayhawks på Flamingo-scenen! De gamla hjältarna Gary Louris och Mark Olson återförenades för några år sedan och glider runt och spelar gamla örhängen, inför släppet av nya skivan i höst. Det är en ljummen spelning i eftermiddagssolen, men den otroliga låtskatten gör att det lyfter mot slutet. Det är synd att de mest spelar låtar från tiden innan Mark Olsons paus, vilket ju är femton år sen, för det Gary Louris gjorde sen var inget annat än fantastiskt. Men nu står de här och tittar inte särskilt ofta på varandra. De sjunger sin stämsång som ingen tid passerat, men ibland missar de, hamnar i osynk, tittar på varandra och fortsätter. I’d Run Away, Blue och Miss Williams’ Guitar trillar förbi. De presenterar nya Black-eyed Susan och en ny norsk trummis. Men han är bara tillfällig och har hoppat in när ordinarie trummis behövt ställa in. Det är inte så mycket bandet det handlar om här. Det är mest Gary Louris och Mark Olson och efter hand verkar de trivas riktigt bra med det.

Foto: Ulf Wederbrand

Way Out West har haft 32 000 besökare under helgen och arrangemanget har varit otroligt bra. Knappt en minut har spenderats i kö, förutom i de mest besökta ölfållorna. För de som spenderat hela eller delar av festivalen utanför området har det visserligen sett ut som ett katastrofområde, men samtidigt funnits både bajamajor och nåt att äta och dricka. Festival-appen gjorde det inte enklare att komma in på klubb men lättare att välja. Däremot var program på papper hårdvaluta eftersom både batterier tog slut och mobilnät försvann så snart man kom in på området. Trots att Telia var huvudsponsor och utlovade förstärkt mobilnät och wifi så var det precis som vanligt. Liverapporter via Twitter var inte helt lätt att åstadkomma.

Pulp.

När Jarvis Cocker tar av sig slipsen och spelar Disco 2000 tokdansas det i varje hörn. Människor i publiken skrattar okontrollerat. Som om nostalgitrippen överraskar och skrämmer lite grann. Står vi verkligen här och ser Pulp? Produktionen på storbildsskärmarna är som tagen direkt från nittiotalet. Som om Sean Dickson från The Soup Dragons skulle dyka upp och sjunga Mother Universe precis när som helst. Att Cocker numera gör radio hörs i övergångarna mellan låtarna som blir snudd på pinsamma men Cocker kan ju balansera det. Han delar ut choklad och trivs. Han står i galna poser och hänger upp och ner över scenkanten. De är Pulp helt enkelt.

Kanye West

Pascal. Foto: Ulf Wederbrand

Vi väljer Pascal och Mattias Alkberg som avslutning på festivalen. De spelar på Storan som jag lite saknar som konsertlokal. Det var längesen det hände nånting här men lokalen är fantastisk. Det är luftigt och du ser bra överallt men det finns inte så mycket syre. Jämfört med Pusterviksbaren, där jag ser de flesta spelningar, så känns det ändå så lyxigt. Och det är lite som att komma hem att se en klubbspelning efter två dagar festival. Allt blir så mycket bättre. Det låter bättre, man ser bandet och det är bättre musik.

Mattias Alkberg

Varken Pascal och Mattias Alkberg gör oss besvikna men det visste vi ju innan. Det kan bli en lång väntan på albumet och boken Anarkist som släpps 21 september. Förhandslyssningarna har lovat gott och trots att jag inte lyssnat på Alkberg på länge så vill jag göra det i höst.

Mattias Alkberg

The Avett Brothers var helt övertända och levererade en fantastisk spelning. Mer om det här.

Med tanke på biljett-trycket inför festivalen känns det bra att det inte är mer folk än så här. För här är många. Backstage-området har växt i samma takt som festivalen och har både jeansförsäljning och oräkneliga sponsortält. Samtidigt är det snyggt arrangerat och väljer man ölfålla efter var inte Robyn eller The Hives spelar så är köerna korta. Det blir också dem jag väljer att inte se, dels för att jag sett dem på samma scen innan, och dels för att Explosions in the Sky och mat känns som bättre alternativ.

Explosions in the Sky

Explosions in the Sky gör sin spelning utan att titta upp särskilt ofta. Publiken kommer och går. Det är inte svinbra men heller aldrig dåligt. Det är långsamt och vindlande utan påtaglig energi.

Thåström
Foto: Ulf Wederbrand

Thåström överraskar alltid live. Jag har inte en skiva med mannen, lyssnar aldrig på honom. Ändå har jag aldrig blivit besviken när jag sett honom live. Det är inte lika trångt framför Azalea-scenen som när Fleet Foxes spelade men de som står där står kvar. Där står rader av drängmössor (årets jeansshorts) och sjunger med i Du ska va president, tittar trånande på gamle Ossler och överraskar om och om igen. Thåström har valt att spela utan sitt ansikte på storbildsskärmarna. Det skapar närhet och de industriella filmklippen som rullar i bakgrunden gör sitt till.

Innan festivalen fick jag förmaningar från en redaktionsmedlem att absolut inte se Prince eftersom hon skulle avlida då. Att slösa en Prince på en sån som jag, när personen i fråga själv inte kunde vara där. Alla vet att Prince inte kommer göra någon besviken. Liksom på Erykah Badu för några år sedan står alla popvänner med armarna i vädret och älskar. Idag hyllas Prince i varenda tidning och statusrad. Jag tror inte jag behöver säga mer än så. Vem är väl jag.

De blandar material från de båda albumen och efter några låtar börjar det hända något. De spelar Mykonos. Josh Tillman skojar bakom trummorna och det oväna framförandet, som i grunden är så perfekt, är befriande.

När Fleet Foxes spelade på Way Out West för tre år sedan var det en av de mest ödmjuka konserter jag sett. De stod kvar länge, länge och vinkade till och tackade publiken för det mottagande de fick. Det har hänt ganska mycket sen dess men de är fortfarande ett av de mest sympatiska och noggranna band man kan se.

Scott Avett i sin bandana springer mellan banjon och pianot och sjunger stämsång med brodern Seth under tiden. Det låter utmärkt (trots att ljudet så här lite från sidan lämnar en del att önska) men ibland snudd på överladdat.

January Wedding, And It Spread och avslutande I And Love And You från den ett par år gamla And I Love You passerar snabbt. The Avett Brothers har charmat de flesta.

När vi tar plats i Annedalskyrkan visar appen att både Storan (Okkervil River) och Trädgår’n (The Radio Dept.) har platser kvar medan Pustervik med The Don Darlings, fantastiska Timber Timbre och Chad VanGaalen har högre tryck. I Annedalskyrkan, som tar 900 personer blir det snart fullt, är stämningen förväntansfull och alla pratar med låga röster.

Low. Foto: Ulf Wederbrand

De inleder med Nightingale från senaste C’mon. Finstämt och försiktigt. Ganska snart ljuder ett dån genom kyrkan. Det är Nothing But Heart. Och det blir mest låtar från nya albumet. Mellan låtarna säger de inte ett ord och det är något av ett konststycke att hålla 900 personer från småprat och telefoner i en timme utan en bar att besöka. Men i kyrkbänkarna sitter en publik med högt ställda förväntningar. Förväntningar som infrias.

Instrumenten låter hårt och sången mjukt. Det är inte tre personer som sjunger, det låter som tio. Samtidigt så perfekt. Ljudet studsar i den stora kyrkan och volymen ökar efter hand. Avslutningen går via Violent Past och Murderer från Drums and Guns. En fantastisk inledning på festivalen.

Jag tar en cykeltur genom festivalområdet, som ännu är öppet, och hamras ned av en hagelskur. I ett litet tält bygger Anastasia Ax och kollegor på den installation som är en del av programmet. De ser frusna ut när de formar de långsmala kropparna som är en del i framträdandet.

En god nyhet – för den som inte orkar tänka på hur lång kön egentligen kommer bli till Annedalskyrkan imorgon kväll – är att festivalen har teamat upp med ett gäng klubbar som ligger utanför festivalprogrammet, men där man ändå kommer in med festivalband. Kompisar utan festivalband kan betala sig in. Så här ser schemat ut för dem:

Henriksberg
Torsdag: Troubled Horse + The Movements
Fredag: Bäddat för trubbel + Poppets
Lördag: Trubbel + Tyred Eyes

Sticky Fingers
Torsdag: Nymphet Noodlers + Ian Person
Fredag: Urban Cone + Antenna
Lördag: Icona Pop + Karin Park

Parken
Torsdag: Britta Persson + It’s a Bird! It’s a Plane!
Fredag: Ison & Fille + support
Lördag: Lo-Fi-Fnk + Marcus Price & Carli

Yaki-Da
Torsdag: Mark E + Jason Diakité (Timbuktu) + Rebel Rebel
Fredag: Moneybrother + Tiger Stripes + Shakarchi & Stranéus
Lördag: I Blame Coco + hemlig gäst
(Samtliga på Yaki Da förutom Rebel Rebel är DJ-sets)

Jazzhuset
Torsdag: Anton Kristiansson + Ram Di Dam
Fredag: Katakomb + The Naima Train
Lördag: Niklas Von Arnold + Skansros

Kontiki
Torsdag: Chikan + Save Kane + The Greencoats
Fredag: Hemlig liveakt
Lördag: Ebbot + Mattias Hellberg

En annan god nyhet är de tre akter som kom till idag. Christian Kjellvander kommer att spela i Slottskogen på fredagen och The Radio Dept. och Masquer tillkommer på klubbprogrammet. Museum of Bellas Artes och Alex Winston har däremot ställt in.

Plats: Draken, Järntorget
Tid: onsdag 19-21
Way Out West-biljett gäller som inträde.

Plats: Bio Roy, Avenyn
Tid: torsdag 18.00
Way Out West-armband gäller som inträde.

För dig som behöver hjälp. Här är våra recensioner av artisterna på spelschemat:

Way Out West (Slottsskogen)

Prince
N.E.W.S.
Dirty Mind
Musicology
The Rainbow Children
The Vault – Old Friends 4 Sale
Kanye West
Otis (med Jay-Z)
My Beautiful Dark Twisted Fantasy
Graduation
Late Registration
Pulp
His ‘n’ Hers
Robyn
Body Talk Pt. 3
Body Talk Pt. 2
Body Talk Pt. 1
Robyn
Don’t Stop the Music
Thåström
Kärlek är för dom
Mannen som blev en gris
Två + två
Det är ni som e dom konstiga
T.K.K. (Fläskkvartetten med Joakim Thåström)
På Röda Sten
Tiësto
Fleet Foxes
Helplessness Blues
Fleet Foxes
Empire of the Sun
Walking on a Dream
Säkert!
Wiz Khalifa
Rolling Papers
Edward Sharpe & The Magnetic Zeros
The Hives
The Black and White Album
Veni Vidi Vicious
Tyrannosaurus Hives
Your New Favourite Band
Iamamiwhoami
Janelle Monáe
The Chase Suite (Special Edition)
Noah and the Whale
Ariel Pink’s Haunted Graffiti
Explosions in the Sky
Take Care, Take Care, Take Care
All of a Sudden, I Miss Everyone
The Earth Is Not a Cold Dead Place
Santigold
Fake Blood
Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir
Blazing II
Blazing I
Hardships!
Love and Youth
The Avett Brothers
Jamie Woon
Mirrorwriting
The Jayhawks

Stay Out West (klubb)

About Group
Alex Winston
Aloe Blacc
Good Things
Break
Butch
Chad Valley
Equatorial Ultravox
Chad Vangaalen
Cloud Control
D/R/U/G/S
Dante
Deathcrush
Den stora vilan
Destroyer
DJ Shiftee
Fucked Up
David Comes to Life
Geena & Kreecha
Ghostpoet
Glasser
Ring
Hanna Turi
Heidi Spencer & the Rare Birds
Under Streetlight Glow
Ikonika
James Blake
James Blake
Jonathan Johansson
En hand i himlen
Koreless
Kreecha
Labyrint
Les Big Byrd
Limbz & Systematic
Little Dragon
Ritual Union
Machine Dreams
Low
The Great Destroyer
Matthew Dear
Black City
Mattias Alkberg
Jag ska bli en bättre vän
Tunaskolan
Me and My Army
Niki & Martha
OFF!
First Four EPs
Okkervil River
True Love Cast Out All Evil (Roky Erickson med Okkervil River)
The Stage Names
Black Sheep Boy
Sleep and Wake-Up Songs
Pascal
Galgberget
Planningtorock
W
Puro Instinct
Rebecca & Fiona
Ringo Deathstarr
Simian Ghost
Infinite Traffic Everywhere
Those Dancing Days
Daydreams & Nightmares
Thulebasen
Timber Timbre
Totally Enormous Extinct Dinosaurs
Twin Shadow
Forget
Twinflower Band
Warpaint
White Denim
Fits
Wolfgang Gartner
Wu Lyf
Yuck
Zola Jesus
Fibes, Oh Fibes!
Emotional
Dundertåget
Ifrån mej själv
Skaffa ny frisyr
Dom feta åren är förbi
Owl Vision
Nina Natri
Idiot Wind

Alex Winston
Aloe Blacc
Chad Valley
Chad VanGaalen
Cloud Control
Dante
Den stora vilan
Glass Candy
Hanna Turi
Heidi Spencer & the Rare Birds
Jonathan Johansson
Les Big Byrd
Mattias Alkberg
Me and My Army
Okkervil River
Pascal
Planningtorock
Rebecca & Fiona
Ringo Deathstarr
Simian Ghost
Those Dancing Days
Thulebasen
Twinflower Band
White Denim
Wolfgang Gartner

Samtidigt passar de på att flytta The Jayhawks, The Avett Brothers och Jamie Woon till parkprogrammet. Och så jobbar man – enligt uppgift – på att fixa fram lite fler biljetter.

Way Out West hålls 11-13 augusti i Göteborg.
Biljetterna släpps idag kl. 9.00.