Det var bara någon dag sedan jag funderade på när Jolie Holland kommer med något nytt. The Living and the Dead känns som tusen år sedan och Springtime Can Kill You har gjort sitt för söndagsmornarna. Så dyker Heidi Spencer upp med sina Rare Birds. Helt omöjlig att googla på. Heidi Montag och Spencer Pratt och deras eventuella skilsmässa sätter käppar i hjulet.

Men Heidi Spencer har exakt den där kusliga och världsvana rösten som även Jolie Holland besitter. Musiken drar åt samma håll. Tungt, enkelt och det skevar åt alla håll. Man tänker barpianon och rökiga miljöer, även om det inte riktigt är det man hör. Heidi Spencer, som inte bott mer än några månader på samma ställe under hela sitt liv, som bott i bilar och hyddor, har något i rösten som man inte så lätt gör sig av med. Hon låter hundra år gammal. Men hon är också en ung sångerska som varit med om en del.

Förutom sin rastlösa och kringflackande uppväxt så är hon filmskaparen vars röst aldrig riktigt räckte till för att skapa den där musikkarriären. Nu är hon där. I början av nästa år släpps Under Streetlight Glow. Ackompanjerad av The Rare Birds fyller Spencer rummet med släpiga toner, darrande verser och dimmiga melodier. Det tar ungefär en kvart att fastna och sedan har man sin söndagsförmiddag förpackad.