Fleet Foxes, eller ”Fleetan” som man verkar säga här, går på nästan innan utsatt tid inför en väldig publik. Robin Pecknold kliver fram till radiopratarmicken och gör något långt från Arvikaspelningen för två år sedan. Då var det enbart stämsång och arrangemang. Nu verkar de ha roligare, spela mer rakt på. Men de har svårt att komma igång och står man lite längre bak ser man alla som går.

De blandar material från de båda albumen och efter några låtar börjar det hända något. De spelar Mykonos. Josh Tillman skojar bakom trummorna och det oväna framförandet, som i grunden är så perfekt, är befriande.

När Fleet Foxes spelade på Way Out West för tre år sedan var det en av de mest ödmjuka konserter jag sett. De stod kvar länge, länge och vinkade till och tackade publiken för det mottagande de fick. Det har hänt ganska mycket sen dess men de är fortfarande ett av de mest sympatiska och noggranna band man kan se.