Recension
- Love And Youth (album, cd) Jenny Wilson
- 2005
- Rabid Records
Vårvaka
Lyssna
Externa länkar
- Jenny Wilson
- Jennys sida inom Rabid familjen.
- Rabid Records
- Bolaget som är The Knife och nu även släpper Jenny Wilson.
- Jenny Wilson
- Egna hemsidan där man kan lyssna på singeln "Summer Time - the Roughest Time".
Etiketter
Man har alltid haft ögonen på Jenny. Hennes självklara frontfigur i det arty popbandet First Floor Power har på något sätt alltid fascinerat mig. Hon tar alltid plats utan att vara kaxig. Och hon verkar alltid bära runt på en väldig massa integritet utan att verka tråkig. Men även det fria kan säkert bli trist i längden. Och här står hon nu, i en smältande senvinter med en solodebut som just bara Jenny Wilson.
Under inspelningen låste Jenny in sig i en studio och eftersom hon den här gången gett sig fan på att göra musik utan alla gamla invanda mönster destillerade hon ner sig själv och alla infallsvinklar som dök upp. Jenny utgick från det som fanns tillgängligt och lät sen alla möjliga inspiratörer bidra till något helt nytt. Något helt nytt för Jenny och något helt nytt för oss som lyssnar.
Jag lyssnar och ser neongröna, nästan plastliknande, stjälkar som snabbt växer uppåt, mot solen. I änden finns en ljust rosa blomknopp som längtar, och ser ut att spricka i sin iver, efter att snart få slå ut.
Jennys röst är nasal, vibrerande och väldigt nära. Texterna handlar om vardagliga fenomen, om skoltiden, om årstider och om kärlek. Melodierna är relativt enkla men med härligt oväntade knorriga vändor som pockar på uppmärksamhet. Bakgrunderna är väldigt avskalade, bakom sången hör jag ett klinkande rhodes, någon gitarr och en ivrig trummaskin. Och på det hörs körer. Och ibland syntar.
Det poppar och det blippar. Ljuden låter organiska trots att de egentligen oftast är elektroniskt uppbyggda. Man får nästan känslan av att befinna sig i en myllrande djungel. Där ljudet av tusentals små djur i farten får världen att susa och blippra. Jag hör vintervärldens stilla uppvaknade till smältvatten som kluckar, och de där rosa knopparna som nästan skriker innan de brister.
För ibland svänger det till ordentligt och man sjunger glatt med. ”Love Ain't Just a Four Letter Word” har en refräng som är helt oemotståndlig.
Jag tror dock att detta kan bli ännu bättre. Jennys skiva är nämligen lite ojämn. Vissa spår, med sin ibland alltför avskalade produktion, sätter nämligen inte så djupa avtryck. Men när det så här års känns grått, trist och hopplöst vet jag att den här skivan rymmer så mycket nytt och fräscht blod att jag lätt kan vänta på våren i ett par veckor till.
Publicerad: 2005-03-22 00:00 / Uppdaterad: 2008-06-04 23:25
31 kommentarer
men jävla bajsmusik.
#
Elliott Smith har ni fan inte varit bra på att recensera men Kent och dylikt det recenseras snabbt som fan!
#
nej, usch.
#
I resent that. Jenny Wilson är inte Kent och dylikt.
#
med dylikt = skit!
#
Skribenter som refererar till objekten på förnamnsbasis borde överväga en annan karriär än den publicistiska. Antingen är man bekant med objektet – och då är det inte lämpligt att recensera, eller så lider man av en sjuklig drift att låtsas känna popstjärnor – och då skriver man för Starlett eller Mitt Livs Novell.
Pinsamt.
#
Jag tycker det påminner om Kate Bush. Och då är det inte dåligt. Även om Kate Bush är i en klass för sig.
#
Hej-å-hå. Here we go again. whine-whine. (kommentarerna)
Jag tycker recensionen är riktigt bra men att inte nämna Kate Bush är mera missvisande än skickligt. I länkavdelningen borde nog finnas hennes egen sida http://www.jennywilson.net/ Där kan man lyssna på singeln.
#
aggplanta: du hann före :-)
#
"
Under inspelningen låste Jenny in sig i en studio och eftersom hon den här gången gett sig fan på att göra musik utan alla gamla invanda mönster"
men oj, vad originellt
#
Folk (=Emilie) som försöker uppfinna någon slags popkvinnokampens paraply att trängas under kunde väl åtminstone ha självinsikt nog att inse sin egen position i detsamma till att börja med.
#
Nej men åh vad jävla bittra och trista ni är. Tycker den här plattan verkar alldeles, alldeles lysande.
Förstår inte heller alla som buttert ska kommentera om recensionen var bra eller dålig, det är väl ingen recensentskola där man måste betygsätta varje recension? Slappna av och läs vad de olika skribenterna försöker säga, och som det är sagt tusen gånger förut, varje skribent och recension är ju ofrånkomligt subjektiv.
#
nog om själva recenssionen.
detta är helt klart bra musik. även om hon inte lyckas ända fram med ett strålande album tvekar jag inte på att hon är påväg dit.
men är det nån ni ska se upp för i framtiden så är det NOTTEE!
#
ot men snart qotsa!
#
judy: Elliott Smith är död, han har ingen brådska.
#
Journal: Hur kommer det sig att just Emelie Bååth ska fördömas för att "referera till objekten på förnamnsbasis" när både Patrik Ekelöf, Fredrik Welander och Ola Andersson kommit undan med exakt samma sak senaste veckan (recensionerna av Kristofer Åström, Rufus Wainwright resp. Lisa Stansfield) utan att anklagas för att skriva för Starlet?
#
Skvaller…är det inte hon som är ihop med Magnus ifrån Granada? :)
#
jag skulle verkligen vilja se en recension av gåte.
#
So what, om han är död? Han har gjort jävligt bra album.
#
mycket riktigt, los sientos, det här är en recensentskola där those who can't do teach.
det här är exakt varför inte dsc tas på allvar utanför dsc, och på så jättestort allvar innanför.
elektronhjärnan: bra fråga.
#
Svar: jag läser sällan DSC-recensionerna. Jag hade sagt exakt samma sak om någon annan hade skrivit.
#
riktigt bra skiva, når nästan ffp's höjder, på andra ställen är det helt eget.
#
jag är mest här för att titta på bilderna
#
jag är helt tagen av det jag hört från den här skivan.
musik som inte liknar nån annans och som tar oväntade fantastiska vändningar.
de lugna låtarna är det finaste i år sen antony
och jag längtar tills skivan är i min hand.
#
en kompis spelade upp nån slags promoskiva från det här och jag måste säga att jag är helt såld. det lät helt jäkla genialiskt ibland.
vackert, knäppt och vackert igen.
min kompis skämtade om att det lät som
kate bush och jason molinas okända dotter.
Varför inte?
Och jag som aldrig lyssnat nämnvärt på ffp. Ska man gå i fanclubs så här på sena dar?
#
JOEPP: Kastar du inte lite sten i glashus nu? Harry…
#
typ: vad är anledningen till att dsc inte tas på allvar, vad syftar "det här" tillbaka på? recensionen, kommentarerna eller vad?
#
Tomas: Testa "all of the above".
#
Jag skulle älska den här skivan – om jag stod ut med hennes röst. Det gör jag inte.
#
haha, klag-adde, inte alls tokigt på sin ställen, men väldigt ojämnt som folk redan sagt
#
Men hallå bitter. För guds skull, vill man kalla henne för Jenny i sin recension får man väl göra det. Vi lever inte i ett samhälle där man kallar folk vid efternamn. Väx upp och sluta klaga på allt. Gaaah!
#
Kommentera eller pinga (trackback).