Under damernas fotbolls-EM blev någon stackare (från tv antar jag) uppringd och påhoppad av en av Stockholms gratistidningar. Anledningen var att de använde [den uppenbarligt sexistiska och förnedrande] ”Konichiwa Bitches” som vinjettmusik för mästerskapet, och reportern försökte få det till att det var kränkande för fotbollsdamerna. Det fantastiska var hur tv-killen lyckades vara så avslappnad och oförstående angående denna uppförstoring av en enkel vinjett. När han blev frågad hur de kunde välja en sådan låt, svarade han något i stil med att den som valde den väl tyckte att det var ett skönt beat. Och när reportern citerade en [speciellt kränkande] textbit ur Robyns låt svarade tv-killen helt enkelt ”Oj, där fick du till det”.

Skönt när någon inte blir så ångestladdat politiskt korrekt. Kom igen, det är en låt som lånat ut ett fragment till en vinjett. Inte ett politiskt utlåtande. Och för övrigt en av de bästa låtarna på Robyns nya skiva. Robyn Missyrappar och med de drivande robotmekaniska beatsen känns det tydligt att hon har fått hjälp av Teddybears. Visst kan det tyckas att det hela egentligen bara är taget rakt av, men det går inte att tycka det är dåligt. Tillsammans med efterföljande, betydligt lugnare, ”Bum like You” utgör de favoritpassagen på skivan. Trots att de två egentligen bildar ett avbrott mot varandra, så passar de perfekt sida vid sida.

Och det är egentligen talande för hela skivan; ”Robyn” är kort och intensiv. Och ändå hinner Robyn visa upp breda delar av sitt register under de 38 minuter som skivan snurrar. Gitarrpop, sorgset vemod och hip hop samsas bredvid varandra. Singeln ”Be Mine” fungerar perfekt som just det. Det finns egentligen inte något spår på skivan som känns dåligt eller överflödigt. Lite tråkigt möjligtvis med ”Should Have Known” som vi redan hört på ”Don’t Stop the Music”.

Självförtroende har väl Robyn egentligen aldrig saknat. Men nu verkar hon allt mer veta vad hon ska göra med det. Och med egna bolaget känns det nu perfekt för utforskande och experimenterande som denna skiva visar upp. Robyn blev intressant med ”My Truth”, som fortfarande står sig mycket bra, men uppföljande ”Don’t Stop the Music” får nog klassas som relativt andefattig. Då sa hon att hon inte gjort sin bästa skiva än. Nu kanske hon har ett annat svar där.