Min relation till Dundertåget började troligen redan innan varken bandet själva eller jag visste om att de fanns. Den började med The Hellacopters tolkning av Nationalteaterns Sent en lördagkväll på hyllningsskivan Nationalsånger. Den tolkningen skapade en lucka hos mig för bra rock på svenska att fylla. Inte förrän nu har den fyllts.

Jag är egentligen ganska ambivalent inställd till texter på svenska. Jag tycker oftast att det blir antingen krystat eller alldeles för nära. Det svenska språket känns för mig väldigt konkret jämfört med exempelvis engelskan, som har mycket större utrymme för nyanser. En känsla som troligen är en följd av att engelskan är mitt andraspråk. Det finns musikstilar som aldrig har blivit fördärvade av en svensk text. Det är till exempel den ilskna punken och proggen. Men rocken har egentligen aldrig gjort sig riktigt bra på svenska, Thåström undantaget.

Dundertåget tar sig förbi ovan nämnda hinder.

Dundertåget är som många säkert redan har listat ut Thunder Express i en annan skepnad. Thunder Express, som i sin tur handlar väldigt mycket om Robert ”Strängen” Dahlqvist, mer känd från just nyligen avsomnade The Hellacopters. Två plattor på engelska blev det för Thunder Express innan det blev dags att stuka om och ge sig i kast med Dundertåget och modersmålet. Ifrån mej själv är första smakprovet, och vilket smakprov det är sen.

Musikaliskt och ljudmässigt är det inte långt från vad Thunder Express sysslade med, av förklarliga skäl. Möjligen är det aningen mer rakt och avskalat. Jag hör Neil Young i sina rockigare stunder, jag hör Blue Oyster Cult, inte minst tack vare pianot.

Men man har inte bara lyckats ta med sig ett skönt rocksound över till svenskan, man har lyckats föra in en tillbakalutad attityd i texten också. I det här fallet signerat Stefan Sundström, vilket förklarar en hel del. Ifrån mej själv har en småflummig text, inte alls långt från något som proggen skulle ha gillat och tillbakalutat är det definitivt.

Jag kapitulerade fullständigt första gången jag hörde Ifrån mig själv och det slutade inte där. Jag vevade låten om och om igen, lycklig, upprymd. Jag är bittert medveten om att den skapar förväntningar som inte är av denna värld på albumet som kommer i februari, men jag bortser från det. Den dagen den ovissheten. Ifrån mej själv är så fantastiskt bra att det får vara värt det.