Black City. En nedsläckt storstad med tomma gator. Till synes helt öde utan en människa i sikte innan dova men ändå tydliga sakta pulserande basgångar avslöjar att så inte är fallet. Långsamt upptäcker man att de letar sig ut genom sprickor i väggarna tillsammans med svaga ljuskäglor från dunkelt upplysta dansgolv i de hemligaste av källarklubbar.

Att hitta vägen i Black City är inte helt enkelt men med Matthew Dear som vägvisare blir resan ett lika spännande som upplysande nöje. Hans egen röst skruvas och filtreras till en nedtonad 80-tals Bowie medan han kryssar mellan hypnotiska discoepos, Madchester-gitarrer, Talking Heads-gung och suggestiv techno.

Ena stunden som Beck på sitt mest experimentflummiga humör, i nästa dystert malande som ett elektroniskt 16 Horsepower. Enda gången det inte känns riktigt bekvämt är i storslagna avslutningen Gem där Dear på något märkligt sätt lyckas hamna lite för nära en svulstig Ozzy.

Allt väldigt tydligt förankrat i Dears technobakgrund men nu med mer popinfluenser än någonsin tidigare. Men även om den röda tråden finns och det inte saknas dansanta groove med både skev art-disco och punkfunk på blixtvisit är melodierna fortfarande underordnade Dears lekfulla sammanslagning av sound och influenser.

Det tar ett tag innan Black City avslöjar sina hemligheter. Det finns delar som känns märkligt bekanta redan från början. Ett gitarrljud, ett sound med ekon från förr men samtidigt så spretigt att man inte riktigt hittar rätt med en gång. Men har man bara tålamod och ger Matthew Dear tid visar sig en imponerande spännvidd där detaljerna bara förstärker intrycket.