Om jag verkligen hårddrar skulle jag kunna minimera mina absoluta favoritband till tre; Modest Mouse, Built to Spill och Okkervil River. Just Okkervil River har varit med längst. De har varit med sen jag för 3-4 år sedan hörde ”For the captain” från albumet ”Stars too small to use” för första gången. En upptäckt som fortsatte in med ännu fler fantastiska låtar som ”He Passes Number Thirty-Three” och ”The velocity of Saul at the time of his conversion”. Jag har sedan köpt albumen som kommit efteråt så fort jag bara förmått. Det var tack vare Audiogalaxy jag upptäckte Okkervil River och blev ett hängivet fan av bandets musik. Där ser man minsann vilka hemskheter som den illegala nedladdningen medför.

Okkervil River har sagt allt om mig. Will Sheff skriver texter som få kan mäta sig med i dagsläget och sjunger med en tyglad frenesi som gör deras låtar till ostoppbara. Så kraftfulla i sin enkelhet, en akustisk gitarr och en arsenal av andra instrument hämtade ur den amerikanska folk-myllan och en fantastisk känsla för popmelodier. ”Stars too small to use”, ”Don't fall in love with everyone you see” och ”Down the river of golden dreams” är en kronologiskt ordnad trio album som alla borde gå till musikhistorien som några de absolut främsta i den amerikanska indie-folken. Och all annan musik också för den delen. Varje albumsläpp har inneburit ett utbrott av euforiska känslor som gjort mig besatt i månader framöver, närmast oförmögen att lyssna på något annat. Det är knappast som att man har undgått bandets utveckling från slashasig lofi-folk med extrema känslosvängningar till den alltmer renodlade countrypoppen där banjos alltmer har ersatts av orglar. Det har varit okej för mig. Det var ett sundhetstecken, bandet rörde sig fortfarande. De levde. Stagnerade inte i gamla mönster och fortsatte trött i pur slentrian.

Sen kom snedstegen. Shearwaters senaste album ”Winged life” var hur tråkigt som helst. Ett sömnpiller utan motstycke som saknade allt det där som gör Okkervil River så bra. Så deprimerande till den grad att man bara blir arg för att man ska behöva utstå så mycket gnäll. Det beror säkert bara på att Jonathan Meiburg är huvudmannen i Shearwater till skillnad från Sheff i Okkervil River. Medlemmarna är i princip de samma i de bägge banden med hierarkin är annorlunda.

Det slutade tyvärr inte med ”Winged life”. För några månader sedan släpptes EP:n ”Sleep and wake up-songs” som gick i samma spår som Shearwaters album. Urtråkig och extremt självömkande country som skulle få Conor Oberst i Bright Eyes att framstå som en spjuver av Farbror Frejs kaliber. Det var med andra ord med väldigt låga förväntningar som jag mottog ”Black sheep boy”. En hel dag hann passera innan jag överhuvudtaget vågade sätta skivan i stereon. Jag hoppades tyst.

Mina värsta farhågor besannades inte på ”Black sheep boy” men den gjorde mig inte heller lycklig. Okkervil River hade istället för att gå framåt med pop- och countryådran under gemensam flagg polariserat de bägge. Det finns popnummer, som ”The latest toughs”, som närmar sig en poppighet inte helt olik The Shins och det klarar bandet av. Det är främst i de mest nedtonade countryballaderna som det brister. Det har aldrig varit Okkervil Rivers grej. Varje album har innehållit något eller några spår som har gått i den andan. Långsamma, bleka och inget man har orkat hänge sig åt. När Amy Annelle sjunger med blir det helt enkelt för mycket sötsliskig självömkanscountry.

Det är första gången som Okkervil River inte gör mig lycklig. Det är första gången de nöjer sig med att få mig att le lite då och då. Det kanske är lite väl mycket begärt av ett band att de ska göra skivor som är så bra att de får allting annat att blekna bort vid sidan, fyra gånger på raken. Kanske är det bara en tillfällig svacka? En tid av sökande efter vilken väg det egentligen ska ta. Ska de välja studsiga ”For real” eller deppcountryn i ”So come back, I am waiting”? Även om det finns flera bra spår på ”Black sheep boy” hoppas jag att de hittar tillbaka till där de befann sig på ”For the captain”. Där Will Sheff spelar på den akustiska gitarren så att strängarna smäller av och skriker ur sig allt han har burit inom sig.

Givetvis älskar jag fortfarande Okkervil River. Det vore nog dålig stil av mig att överge dem när de går igenom vad som verkar vara något av en identitetskris. Det är åtminstone vad jag hoppas att det är.