dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Prince and The New Power Generation: The Rainbow Children
The Rainbow Children (CD) Prince and The New Power Generation
2001
Redline/Import
8/10

Kungen av sväng

Lyssna

Sök efter skivan

The Rainbow Children är det första skivsläppet Prince gör som sig själv på 10 år, och nu är det på riktigt. Prince är verkligen tillbaka igen. Den här gången med fler referenser till sina egna tidiga verk än någonsin.

Det är precis som om han äntligen blivit kompis med sitt förflutna – ja, med sig själv – igen. Tagit tillbaka sitt liv och slutat söka så förtvivlat efter musikalisk frihet. Med resultatet att han låter friare, bättre och mer tillfreds än på väldigt länge. Skönt.

Inte för att jag någonsin, jag betonar någonsin, har tvivlat på att Prince alltid har varit och alltid kommer att vara i stånd till musikaliska mästerverk. Men i början av 90-talet tappade jag bort den sköna pulserande röda tråd som funnits i hans musik sedan första stund. Det blev för mycket diskant, för mycket pop & rock-flörtar, för mycket kvasivisdom och framför allt för många transportsträckor mellan guldkornen.

Det kufiska hos Prince är charmigt till viss del, men alltför många haranger om änglar, gryningar och trams gör att musiken hamnar ur fokus. Och utan fokus på musiken är Prince en omöjlig artist. Kitschen har alltid hört Prince till, liksom de alldeles för smöriga balladerna som finns med på var och varannan platta. Men tack och lov också den hårda, obevekliga, djuriska och kallt genialiska musikaliteten.

Förra skivan, Rave Un2 the Joy Fantastic, var ett stort kliv närmare den skönt fysiska, avslappnade musik jag har som Princenorm. I sällskap med baslegendaren Larry Graham verkar det omöjligt för Prince att fejka funken, vilket gläder mig enormt. Och med den här skivan verkar han ha hittat hem. Jag har förvisso sänkt mina krav under symbol-åren, men så fort jag lyssnade igenom The Rainbow Children kände jag att jag kunde höja ribban igen. Svängigt, organiskt och lekfullt.

Anarki och köttslig lust råder igen, även om de mest sexuella referenserna bytts ut mot extas på ett mer sakralt plan. Det är schysst jazzigt i inledande The Rainbow Children. Och hejdlöst stampa-takten-funkigt i The work Pt 1. Favoritlåtar tillsammans med 1+1+1 is 3 som nästan verkar vara en bortglömd brorsa till Erotic City från -85. Hederlig gammal knasfunk! Härligt! Precis som i dyngtunga Family Name. Stenhård. The Everlasting Now har också ett härligt driv.

Och förutom de uppenbara funkfavoriterna gillar jag också Mellow. Den bär släktskap med fantastiska The Ballad of Dorothy Parker från likaledes fantastiska dubbelalbumet Sign O' the Times. Jag hittar ideligen korn av gamla Prince i låtarna. Utan att det låter härmigt eller gammalt. Bara väldigt hemtrevligt och lyckligt. The New Power Generation är ett makalöst bra band, svetten sprutar och det är hur skickligt spelat som helst. (Även om det som alltid är svårt att veta hur mycket Prince spelar själv och hur mycket han vågar anförtro sina vanliga dödliga kompisar.)

När Prince var i Sverige senast insåg jag med sorg i hjärtat att konserten innan förmodligen var den sista riktigt bra Princekonsert jag skulle få gå på. Men efter den här skivan biter jag mig i läppen av förväntan igen. För det är live som Prince är som bäst. Han är kungen av sväng.

Fifi Ström

Publicerad: 2002-03-26 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-01 16:33

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1366

9 kommentarer

Det är inte den nyaste skivan att recensera, men den är så bra att den behöver all uppmärksamhet den kan få.

Däremot lyssnade jag på ”Rave un2 the joy fantastic” häromdagen och den är inte riktigt lika stark som jag tyckte när den var ny.

Men…, det känns så j**la underbart att den lille mannen med de höga klackarna har börjat hitta tillbaka till sig själv igen.

Well done, Fifi!

Jocke Oregistrerad 2002-03-26 08:08
 

Håller med dig om ”Rave …”s kvalitet, Jocke. Den har inte alls hållit för omdömet jag gav den, märkte jag när jag lyssnade på den i går. Och med den nya skivan i öronen bleknar den ännu mer. Tack, förresten!

Fifi Nylander Oregistrerad 2002-03-26 08:45
 

Har aldrig direkt lyssnat på Prince men han är defintivt cool.

Robert Oregistrerad 2002-03-26 11:42
 

Jag var världens största Prince-fan på åttiotalet och en bit in på nittiotalet. Jag måste säga att första gången jag lyssnade igenom den här plattan blev jag besviken (igen). Men jag kanske måste ge den en ny chans? Hans osläppta 'High' platta innehåller även den några guldkorn även om helheten som vanligt är som en berg och dalbana.

Anders Oregistrerad 2002-03-26 12:25
 

Efter drygt tio år av jobbigt fjantiga trummaskiner och orkestrala synthar är det fruktansvärt skönt att få höra ett sådant levande ljud på en princeskiva igen. Det andas geniun spelglädje. Mer sådant!

SLP Oregistrerad 2002-03-26 13:38
 

Prince måste vara den mest ointressanta artist som finns. Hur många orkar bry sig om han nu.

Hans musik är så daterad när man lyssnar på den i dag att man baxnar.

Överskattningens mästare Oregistrerad 2002-03-26 16:10
 

Har haft MP3 utgåvan i

4 månader, men har fortfarande inte kunnat bestämma mig för hur bra skivan är. Bara ok eller BRA? Men visst känns det att han har mer vilja än på länge, frågan är bara vad det är han försöker säga? :)

Janne Oregistrerad 2002-04-08 15:02
 

Hur får man tag i denna skiva?????

Henrik Oregistrerad 2002-10-14 15:32
 

The Rainbow Children är ett av Prince bästa album som han gjort.Synd att det alldrig släpptes i Sverige men det finns ju att beställa på nätet.

Vladimir N Oregistrerad 2004-12-23 18:04
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig