Den här skivan är en överraskning. På flera sätt. Att det släpps en liveupptagning med Thåström är kanske inte en skräll i sig, men att det bara blev en ep förvånar åtminstone mig. Hela konserten från sommarens Kalasturné har nämligen spelats in och kommer att visas på SVT inom kort. Det förvånar att MNW inte lyckats övertala huvudpersonen att släppa en fullängdare.

Låtvalet känns också lite oväntat. Två gamla Imperiet-låtar (”Jag är en idiot” och ”Blå himlen blues”), en från perioden med Ebba Grön (”Vad ska du bli?”), två från förra soloskivan (”Vacker död stad” och ”Hjärter dam”) och bara en från det senaste studioalbumet (”Ännu mera gift”).

Största positiva överraskning är den senast släppta. På ”Mannen som blev en gris” var inte ”Ännu mera gift” en av de låtar jag fångades av. Jag upplevde den som trött, tjock och stelbent. Så är inte fallet här. I livetappning har den fått ny energi, mer luft. Den lever och andas, frustar och stångas. Jag gillar det jag hör.

Över huvud taget slås jag av energin med vilket materialet framförs. Jag valde att inte gå och se Kalasturnén i somras. Delvis som ett utslag av min besvikelse över Thåströms ”Mannen som blev en gris”. Den här ep:n får mig att ångra det, åtminstone lite.

För även om jag inte knockas av versionerna, låtarna framförs i hyfsat trygga och originaltrogna arrangemang, så får de mig att känna ett sug efter att höra mer och det är banne mig inte det sämsta betyget.

Mer än ett minne bara för dem som var där.