Jag har egentligen varit förbannad på Thåström sedan Peace, Love & Pitbulls spelade på Hultsfredsfestivalen 1997. Om jag är ärlig mot mig själv hade jag väl egentligen redan slutat gilla PLP sådär förbehållslöst redan då, men när han valde att halvera spelningen och ersätta resten med sitt gamla mög blev jag tokig.

Jag var alldeles för full för mitt eget bästa och gick och svor mot björkarna. Jag har aldrig gillat Thåström som soloartist. Det har alltid varit något för fläskigt, för pompöst och fånigt över det. Goda intentioner här och där, men alltid förstört med produktion eller bara sin egen jävla uppenbarelse. Och så började getingarna, plustecknen och alla andra hyllningar från pressen smattra in. Jubel i tomteland, Thåström sjunger på svenska igen. Dra åt helvete.

Jag lyssnade på varje nytt släpp, nästan enkom för att få kräkas över hur jävla kasst det var. Det var som att han gick upp i den där bilden över sig själv. Och jag hörde ingenting jag ville höra. Konstig kanske han inte var, men det var han som blev en gris på Skebokvarnsvägen 209.

Så med den där äckelförväntan man ibland kan ha inför något lyssnade jag snabbt igenom Fläskkvartettens nya skiva. Christian Waltz, OK, vidare. Etno med Solo Cissokho, lite trist. Robyn, jo ungefär som förväntat. Johan Renck och Titiyo upprepar ”We vie” och visst är det bra. Daniel Bellqvist går mig förbi och sen …

… fullständigt golvas jag av Joakim Thåström.

Varje gång du öppnar käften och visar dina tänder tror folk du ler. Varje gång du öppnar käften kunde ingenting vara mycket mera fel.

Långsamt, mjukt durrande av basen, plockade fiolsträngar som skapar melodin med framför allt sin frånvaro. Och Thåströms stämma som är så närvarande och magnifik som jag minns inte när.

Inget är på riktigt. Inget är på riktigt. Eller hur?

Jag försökte verkligen hata den, som vanligt. Jag ville verkligen. Men jag kunde inte.

Man undrar hur du orkar. Man undrar hur du kunnat bli så här.

Jag hade verkligen aldrig kunnat tro att en av vårens bästa låtar kommer via Thåströms läppar.

Man tycker lite synd om dig. För vem ska orka bry sig, till slut?

Det var över tio år sedan jag blev berörd över huvud taget av Thåström förra gången. Och jag antar att ordningen kommer återställas när Sällskapet släpper sin skiva i slutet av mars. Men det gör ingenting. Jag är nöjd med det här.