I den sedvanliga diskussionen huruvida skivan såsom format och fysiskt föremål idag, då musiken allt oftare förvaras på datorn, mp3-spelaren och mobiltelefonen, skulle vara död fortsätter jag med bestämdhet att hävda skivans vara. I skivan finns en närhet, en beständighet. Och hur smidigt, modernt och praktiskt musik som datafiler än är, så gör de också musiken allt mer till en förbrukningsvara. Filer laddas ner och raderas igen för att lämna plats på hårddisken.

Novellen av Tatyana Tolstaya som Okkervil River har tagit sitt bandnamn ifrån handlar om en sångerska som innan hon fyllt trettiofem hunnit förlora familj, pengar och sångröst. Historien beskriver hur hon aldrig spelades på radio, levde i elände och helt enkelt glömdes bort.

Men någonting lever ändå kvar i den skiva med henne som under berättelsen byter ägare. Det är denna skiva som framkallar minnet av henne och som gör att hennes röst fortfarande lever; dess beständighet som gör att hon finns kvar, trots att hennes liv aldrig blev som en film.

Det är sorgligt och vackert, som Okkervil Rivers egen musik. Bandet har gjort sin smärta och förtvivlan mer tillgänglig med The Stage Names, och låter med sina stråkar och xylofoner popigare än tidigare. Sångaren Will Sheff tar i med lite mer kraft, och lämnar inte musiken så tillbakadragen. De har delvis lämnat den Will Oldhamska altcountryn. Var sak har ändå sin tid.

För att tillmötesgå den nya tidens förbrukning av musikfiler erbjuder många skivbolag vinylköparen en digital nedladdning av skivan. En utmärkt tjänst som kompletterar beständigheten av skivan. Jag säger som Jagjaguwar själva.

Länge leve fysisk media.

Fantastiska Our Life is Not a Movie or Maybe: