dagensskiva.com » Festivaler

Popaganda 2011: Lykke Li

Karin Lillbroända — Sun, 28 Aug 2011 12:36:03 +0000

Popagandas sista akt börjar med ett utdraget och spänningshöjande intro. Lampor blinkar, trummor och bas smyger sig fram och till slut sveper Lykke Li upp på scenen i en svart böljande klädsel. Det börjar bra och extas nås kort in i konserten när hon river av Sadness Is A Blessing och direkt därefter I Follow Rivers. Den senare låten får i sin lite mer fartfyllda version verkligen ett lyft om man jämför med albumversionen.

Efter en cover av Burt Bacharachs Please Stay lämnas Lykke Li ensam på scenen. Ensam med en synt inleder hon lugna I Know Places, och de dansande fansen får en paus att hämta andan. Men tråkigt blir det inte, vi är alla hänförda av Lykkes närvaro. Kort därefter är det dags för rökmaskinen och de pulsernade strålkastarna igen. Lykke Lis extravaganta scenspråk och pondus är sevärd. Där hon omges av svepande tygskynken och dimma i vitt ljus blir hon större än sin musik.

Hon avslutar med Get Some, och trots publikens tjut efter extranummer bryter hon schemaenligt klockan 23.00. Hon är inte den enda som hade tålt att lira längre, men avslutet är bombastiskt och perfekt.

Det är en nöjd Popaganda-publik som smidigt vallfärdas ut från området, även om de flesta inte verkar mätta än och ska fortsätta vidare på festivalens efterfester.

Popaganda 2011: jj

Karin Lillbroända — Sun, 28 Aug 2011 12:13:31 +0000

Det är med ganska höga förväntningar som jag sätter mig på stentrappan framför lilla scenen just innan jj ska börja spela. Det jag visste om den svenska duon var att de med experimentella influenser från hela musikkartan skulle kunna bjuda på en häftig show. Äntligen har mörkret fallit över staden också.

De börjar med Still, som lånar beatet av Dr. Dres Ã¼berbanger Still Dre. Helt i min smak. jj spelar en ganska jämntjock soppa med okänd smak, men de fascinerar. Tack vare en bildskärm och ett schysst ljusspel som går i rött och blått är det såhär i efterhand det visuella som jag minns bäst.

Som extranummer får en rappare ta plats på scen, och Elin Kastlander avslutar med sin version på Lil Waynes refräng på Games My Life. Det känns talande för gruppen. De har inspirerats och influerats av många genrer, men deras musik var under lördagkvällen en väldigt homogen flumindiepop.

Popaganda 2011: Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir

Karin Lillbroända — Sun, 28 Aug 2011 11:49:37 +0000

Jenny Wilson har en spellista med så bra och hittiga låtar att även den oinsatte lyssnaren direkt dras med. Till det finns Wilsons klara röst och ett grymt band. Hon sjunger hur bra som helst, och det lyfter riktigt högt när Tensta Gospel Choir tar i och fyller i ljudbilden ända ut till kanterna. Wilson sitter stundtals vid sitt piano, men ibland rör hon sig från scenens ena sida till den andra. Hon når ut till alla.

Hon hade tveklöst kunnat fortsätta festen mycket längre än vad hennes speltid ger utrymme till. Med sitt band står hon för festivalens gladaste stund, och publiken får jubla till saxofonsolon, vokala utflykter och Wilsons keytar på extranumret.

Popaganda 2011: Those Dancing Days

Karin Lillbroända — Sun, 28 Aug 2011 11:23:27 +0000

Kvart över två på lördagen är festivalområdet sömnigt och tomt på folk, men ganska många hinner ändå dit för att spana på Urban Cone som spelar från 14.30 och halvtimmen framåt. Själv är jag inte så intresserad av indierock med gnällröst, jag och en handfull andra besökare tittar istället på Those Dancing Days soundcheck.

Att TDD får spela 15.00 är festivalens största miss, även om stor del av deras låtskatt passar ypperligt till varmt solsken. De öppnar med Reaching Forward, som borde ackompanjerats av häftiga strålkastare men som tack vare dess asbraighet givetvis får igång publiken ändå. Those Dancing Days, I’ll Be Yours, Run Run och Keep Me In Your Pocket utgör sedan konsertens första del, och det är ett fantastiskt låtval för dagen.

Those Dancing Days definieras enligt mig av deras ös, som finns i deras låtar vare sig det är handklapp eller synt som utgör grunden. Deras musik är en hjord av instrument som bestämt och sjukt energiskt river ner allt som kommer i deras väg. Those Dancing Days är samspelta, och med Sveriges bästa melodier och en trummis som går längre än så på världskartan blir deras 45 minuter på söder inget annat än grymt. Cissi Efraimssons sinnessjuka trummande är så enastående att det är värt att se dem live bara därför. Samma gäller för Lisa Pyk Wirströms lyriskt glada dans bakom synten. Att Linnea Jönsson dessutom har en soulröst som är guld värd känns lika mycket som en bonus som hela tårtan.

Konsertens absoluta topp blir till min förvåning Forest Of Love. Bandets mest allvarstyngda låt lyckas till och med påverka naturlagarna, och en häftig vind dyker oväntat upp just när de når första refrängen. Linnea Jönssons blick spänns och varje ord känns som en sylvass besvärjelse. Att lyssna på låten på skiva efter att ha upplevt de magiska minuterna tar en nästan tillbaka till den känslan. Hur mycket resten av publiken märkte av det häftiga skiftet vet jag inte, men de har inget problem med att börja ösa igen när bandet levererar Can’t Find Entrance, I Know Where You Live pt. 2, och Fuckarias. Det är sjukt fett, och bandet tar ut max av sin hittiga katalog. Bäst är det när de håller tillbaka sista refrängen på Can’t Find Entrance så länge som det bara går. Explosionen är sedan exakt som väntat.

Till sist får vi vackra One Day Forever, som avslutas med jammande och akustisk rundgång. En efter en kliver de av scenen, och får välförtjänt stora applåder.

Popaganda 2011: Cults

Karin Lillbroända — Fri, 26 Aug 2011 23:04:26 +0000

En minut efter att Saint Etienne hade levererat den sista electrodroppen klev Cults ut på den lite mindre scenen. Popagandas schema tycks strikt och obrytbart. New York-bandet höll publiken rejält tajt över hela plastmattan som är utlagd framför scenen. Jag softade lite längre bak och njöt än en gång av perfekt ljudsättning. Cults spelar en spastisk musik som innehåller instrumentoffensiver som syntexplosioner eller gitarriff mitt i vad som hade kunnat få en liten bebis att sova sött, och det gör sig fantastiskt bra live. Bandet strålade lika starkt som solen, och killen som lirade gitarr, synt och xylofon samtidigt var imponerande. Madeline Follins klara röst lät exceptionellt bra live och hon lyckades skapa en magisk atmosfär vid flera tillfällen. När You Know What I Mean spelades till exempel, då gick det inte att slita ögonen från henne. Tillvaron förstärktes. Jag har en ny favoritlåt. Bra, mycket bättre än på skiva, var även hitten Go Outside. Cults hade flest ringar runt sig på mitt spelschema för fredagen, och det var mer än välförtjänt.

Med kvarten kvar till Henrik Berggren började det dyka upp Broder Daniel-fans från 2001, med svartfärgat hår, stjärnor under ögonen och BD-patches på axelväskan. Jag kan bara gissa hur många av dem som samlades vid den stora scenen, men istället för att gå på popsnöreutställning lämnade jag festivalen för dagen. Jag hann höra ett massivt pojkbandsvrål som följdes av vad jag tror var en väldigt akustisk version av Only Life I Know innan jag drog på mig hörlurarna och började peppa inför lördagen med Those Dancing Days på högsta volym.

Popaganda 2011: Samling och Saint Etienne

Karin Lillbroända — Fri, 26 Aug 2011 23:03:59 +0000

Poolerna på Eriksdalsbadet var retsamt frestande när solen hänsynslöst stekte varje millimeter den kom åt under fredagseftermiddagen. Jag äntrade festivalområdet och tog mig en överblick över det hela samtidigt som svenska Samling var mitt i sitt gig på den lilla scenen som är ganska stor. Bandets lugna hippiemusik är trevligast när den är som tjockast, även om den är lite för melankolisk för den svenniga sommardagen. Men det fungerar, och inger en gemytlig början på en festival med fantastiskt läge. Och bara att se denna konstellation av tidsresenärer från det tidiga 70-talet är enastående roligt.

Samling avslutar med att höja volymen och jamma järnet, samtidigt som den stora publiken börjar plocka upp sina tygpåsar från gräset där de har suttit, och promenerar bort till stora scenen där Saint Etienne ska spela nästa timme.

Jag tar mig dit långsamt och gör en del observationer på vägen, jag passar inte in men känner mig ändå tillfreds bland de fräscha bohema second hand-stockholmarna. Stadsfestival är bästa grejen! Jag ser en kille med 40 år gammal frisyr och bonnbränna spela rundpingis med några vänner, och vilket håll jag än vänder mig åt har jag rödfärgat hår i synfältet. Alla matchar liksom, och jag med eftersom jag är iklädd en klarröd spindelmannentröja. Lyckat!

När Saint Etienne drar igång har jag hunnit fram till ljudtornet, och det låter grymt. Volymen är på en perfekt nivå, även om jag kan tänka mig att vissa vill ha det högre. Mina känsliga öron behöver inte ens öronproppar.

Sarah Cracknell hojtar efter ”more smoke!” på scenen, men i dagsljuset uteblir effekten. Framför en scen draperad i svart och bredvid en körsångerska i dödens utstyrsel sticker hon ut i sin silvriga paljettklänning, och jag får bara försöka föreställa mig hur schysst det hade varit att se dem i mörker, där de lila strålkastarnas ljus har möjlighet att komma fram. Men mörkrets ickeexisterande under den svenska sommardagen är inget att göra åt, och bandet lyckas ändå styra upp en grym show.

Som helt ny till bandet njuter jag mycket av det tillbakalutade beatet i Spring. Publiken verkar också gilla det, och 25 minuter in i spelningen börjar havet att gunga lite. De stora applåderna dyker sedan upp när bandet och några lyriska fans dansar loss till Method Of Modern Love och efterföljande Only Love Can Break Your Heart. Resten av konserten fortsätter på samma höga nivå, och avslutet är riktigt snyggt. Popaganda har fått en kanonstart.

Way Out West: lördagen

Maria Gustafsson — Sun, 14 Aug 2011 13:41:32 +0000

Anna Järvingen gör vad som faller henne in. Barfota i papprig kappa och dragandes i tröjan är hon på ett gott men lite lojt humör i Linnétältet, där solen letar sig in. Hon har ingen jättepublik men får som vanligt kontakt. Hon lyssnar på vad som händer ute i publiken och följer varje infall. Med ett kompetent band har hon möjlighet att göra just det. Anna Järvinens spelning blir kanske dagens ödmjukaste.

The Jayhawks: Gary Louris och Mark Olson. Foto: Ulf Wederbrand

Men där står ju Jayhawks på Flamingo-scenen! De gamla hjältarna Gary Louris och Mark Olson återförenades för några år sedan och glider runt och spelar gamla örhängen, inför släppet av nya skivan i höst. Det är en ljummen spelning i eftermiddagssolen, men den otroliga låtskatten gör att det lyfter mot slutet. Det är synd att de mest spelar låtar från tiden innan Mark Olsons paus, vilket ju är femton år sen, för det Gary Louris gjorde sen var inget annat än fantastiskt. Men nu står de här och tittar inte särskilt ofta på varandra. De sjunger sin stämsång som ingen tid passerat, men ibland missar de, hamnar i osynk, tittar på varandra och fortsätter. I’d Run Away, Blue och Miss Williams’ Guitar trillar förbi. De presenterar nya Black-eyed Susan och en ny norsk trummis. Men han är bara tillfällig och har hoppat in när ordinarie trummis behövt ställa in. Det är inte så mycket bandet det handlar om här. Det är mest Gary Louris och Mark Olson och efter hand verkar de trivas riktigt bra med det.

Foto: Ulf Wederbrand

Way Out West har haft 32 000 besökare under helgen och arrangemanget har varit otroligt bra. Knappt en minut har spenderats i kö, förutom i de mest besökta ölfållorna. För de som spenderat hela eller delar av festivalen utanför området har det visserligen sett ut som ett katastrofområde, men samtidigt funnits både bajamajor och nåt att äta och dricka. Festival-appen gjorde det inte enklare att komma in på klubb men lättare att välja. Däremot var program på papper hårdvaluta eftersom både batterier tog slut och mobilnät försvann så snart man kom in på området. Trots att Telia var huvudsponsor och utlovade förstärkt mobilnät och wifi så var det precis som vanligt. Liverapporter via Twitter var inte helt lätt att åstadkomma.

Pulp.

När Jarvis Cocker tar av sig slipsen och spelar Disco 2000 tokdansas det i varje hörn. Människor i publiken skrattar okontrollerat. Som om nostalgitrippen överraskar och skrämmer lite grann. Står vi verkligen här och ser Pulp? Produktionen på storbildsskärmarna är som tagen direkt från nittiotalet. Som om Sean Dickson från The Soup Dragons skulle dyka upp och sjunga Mother Universe precis när som helst. Att Cocker numera gör radio hörs i övergångarna mellan låtarna som blir snudd på pinsamma men Cocker kan ju balansera det. Han delar ut choklad och trivs. Han står i galna poser och hänger upp och ner över scenkanten. De är Pulp helt enkelt.

Kanye West

Pascal. Foto: Ulf Wederbrand

Vi väljer Pascal och Mattias Alkberg som avslutning på festivalen. De spelar på Storan som jag lite saknar som konsertlokal. Det var längesen det hände nånting här men lokalen är fantastisk. Det är luftigt och du ser bra överallt men det finns inte så mycket syre. Jämfört med Pusterviksbaren, där jag ser de flesta spelningar, så känns det ändå så lyxigt. Och det är lite som att komma hem att se en klubbspelning efter två dagar festival. Allt blir så mycket bättre. Det låter bättre, man ser bandet och det är bättre musik.

Mattias Alkberg

Varken Pascal och Mattias Alkberg gör oss besvikna men det visste vi ju innan. Det kan bli en lång väntan på albumet och boken Anarkist som släpps 21 september. Förhandslyssningarna har lovat gott och trots att jag inte lyssnat på Alkberg på länge så vill jag göra det i höst.

Mattias Alkberg

Dagens video: Jay-Z och Kanye West ”Otis”

Patrik Hamberg — Sat, 13 Aug 2011 22:00:34 +0000

Karin har redan skrivit om låten. Videon kom härom dagen. Kanye West avslutar väl i detta nu Way Out West. Gör som två miljoner före dig. Se videon som säkert kostade några spänn att spela in (dyr bil).

Way Out West: Fredagen

Maria Gustafsson — Sat, 13 Aug 2011 11:49:01 +0000

Vi siktar på att vara där till The Avett Brothers men hinner komma i tid för att se Christian Kjellvander stämma gitarren en lång stund på Azalea-scenen. Det är inte rättvist att bedöma spelningen efter det, de två låtar vi ändå hinner höra låter bra, trots att ljudet inte är något vidare. Senare under kvällen låter det bättre, eller så har man bara vant sig.

The Avett Brothers var helt övertända och levererade en fantastisk spelning. Mer om det här.

Med tanke på biljett-trycket inför festivalen känns det bra att det inte är mer folk än så här. För här är många. Backstage-området har växt i samma takt som festivalen och har både jeansförsäljning och oräkneliga sponsortält. Samtidigt är det snyggt arrangerat och väljer man ölfålla efter var inte Robyn eller The Hives spelar så är köerna korta. Det blir också dem jag väljer att inte se, dels för att jag sett dem på samma scen innan, och dels för att Explosions in the Sky och mat känns som bättre alternativ.

Explosions in the Sky

Explosions in the Sky gör sin spelning utan att titta upp särskilt ofta. Publiken kommer och går. Det är inte svinbra men heller aldrig dåligt. Det är långsamt och vindlande utan påtaglig energi.

Thåström
Foto: Ulf Wederbrand

Thåström överraskar alltid live. Jag har inte en skiva med mannen, lyssnar aldrig på honom. Ändå har jag aldrig blivit besviken när jag sett honom live. Det är inte lika trångt framför Azalea-scenen som när Fleet Foxes spelade men de som står där står kvar. Där står rader av drängmössor (årets jeansshorts) och sjunger med i Du ska va president, tittar trånande på gamle Ossler och överraskar om och om igen. Thåström har valt att spela utan sitt ansikte på storbildsskärmarna. Det skapar närhet och de industriella filmklippen som rullar i bakgrunden gör sitt till.

Innan festivalen fick jag förmaningar från en redaktionsmedlem att absolut inte se Prince eftersom hon skulle avlida då. Att slösa en Prince på en sån som jag, när personen i fråga själv inte kunde vara där. Alla vet att Prince inte kommer göra någon besviken. Liksom på Erykah Badu för några år sedan står alla popvänner med armarna i vädret och älskar. Idag hyllas Prince i varenda tidning och statusrad. Jag tror inte jag behöver säga mer än så. Vem är väl jag.

Way Out West: Fleet Foxes

Maria Gustafsson — Sat, 13 Aug 2011 10:28:44 +0000

Fleet Foxes, eller ”Fleetan” som man verkar säga här, går på nästan innan utsatt tid inför en väldig publik. Robin Pecknold kliver fram till radiopratarmicken och gör något långt från Arvikaspelningen för två år sedan. Då var det enbart stämsång och arrangemang. Nu verkar de ha roligare, spela mer rakt på. Men de har svårt att komma igång och står man lite längre bak ser man alla som går.

De blandar material från de båda albumen och efter några låtar börjar det hända något. De spelar Mykonos. Josh Tillman skojar bakom trummorna och det oväna framförandet, som i grunden är så perfekt, är befriande.

När Fleet Foxes spelade på Way Out West för tre år sedan var det en av de mest ödmjuka konserter jag sett. De stod kvar länge, länge och vinkade till och tackade publiken för det mottagande de fick. Det har hänt ganska mycket sen dess men de är fortfarande ett av de mest sympatiska och noggranna band man kan se.

Way Out West: The Avett Brothers

Maria Gustafsson — Sat, 13 Aug 2011 09:49:23 +0000

Det spelar mindre roll att de flesta av oss inte är helt inlyssnade på materialet. Kanske inte mer än ett par av de senare albumen. North Carolina-bandet har ändå gett ut skivor i över tio år. Men inte är de mindre energiska för det. The Avett Brothers börjar med dunder och brak. Ser tända men till en början smått nervösa ut. De verkar vara minst tusen personer på scen men det är nog bara så det verkar med en cellist som far fram över hela scengolvet.

Scott Avett i sin bandana springer mellan banjon och pianot och sjunger stämsång med brodern Seth under tiden. Det låter utmärkt (trots att ljudet så här lite från sidan lämnar en del att önska) men ibland snudd på överladdat.

January Wedding, And It Spread och avslutande I And Love And You från den ett par år gamla And I Love You passerar snabbt. The Avett Brothers har charmat de flesta.

Way Out West: Low

Maria Gustafsson — Fri, 12 Aug 2011 09:03:39 +0000

Det återkommande snacket under tidigare Way Out West-festivaler har varit om köerna till klubbspelningarna i Stay Out West-programmet. Festivalbesökare har sprungit från än den ena till den andra klubben, desperat ringt kompisar för att höra hur det sett ut utan att veta hur stor del av den växande kön som kommer in. De är stor skillnad i år. Genom festivalappen uppdateras hela tiden hur många som är inne och hur lång kön är. Dessutom får man veta hur stor publik varje klubb tar. Det gör kanske inte köerna kortare, redan halv åtta är kön till Annedalskyrkan lång inför Lows spelning klockan nio. Men stämningen är god eftersom alla vet att de kommer in. Och kommer man inte in på ett ställe får man veta det tidigt och man kan alltid gå till nästa klubb, där det ser bättre ut. Frustrationen är som borta. Tjänsten är riktigt, riktigt bra och uppdateras dessutom tillräckligt ofta.

När vi tar plats i Annedalskyrkan visar appen att både Storan (Okkervil River) och Trädgår’n (The Radio Dept.) har platser kvar medan Pustervik med The Don Darlings, fantastiska Timber Timbre och Chad VanGaalen har högre tryck. I Annedalskyrkan, som tar 900 personer blir det snart fullt, är stämningen förväntansfull och alla pratar med låga röster.

Low. Foto: Ulf Wederbrand

De inleder med Nightingale från senaste C’mon. Finstämt och försiktigt. Ganska snart ljuder ett dån genom kyrkan. Det är Nothing But Heart. Och det blir mest låtar från nya albumet. Mellan låtarna säger de inte ett ord och det är något av ett konststycke att hålla 900 personer från småprat och telefoner i en timme utan en bar att besöka. Men i kyrkbänkarna sitter en publik med högt ställda förväntningar. Förväntningar som infrias.

Instrumenten låter hårt och sången mjukt. Det är inte tre personer som sjunger, det låter som tio. Samtidigt så perfekt. Ljudet studsar i den stora kyrkan och volymen ökar efter hand. Avslutningen går via Violent Past och Murderer från Drums and Guns. En fantastisk inledning på festivalen.

Way Out West: onsdagen (preview) och fler akter

Maria Gustafsson — Wed, 10 Aug 2011 18:14:17 +0000

Från balkongen ser jag regnet och åskan göra täta turer över Slottsskogen. Så här har det varit hela dagen. Spöregn, solsken, spöregn.

Jag tar en cykeltur genom festivalområdet, som ännu är öppet, och hamras ned av en hagelskur. I ett litet tält bygger Anastasia Ax och kollegor på den installation som är en del av programmet. De ser frusna ut när de formar de långsmala kropparna som är en del i framträdandet.

En god nyhet â€“ för den som inte orkar tänka på hur lång kön egentligen kommer bli till Annedalskyrkan imorgon kväll â€“ är att festivalen har teamat upp med ett gäng klubbar som ligger utanför festivalprogrammet, men där man ändå kommer in med festivalband. Kompisar utan festivalband kan betala sig in. Så här ser schemat ut för dem:

Henriksberg
Torsdag: Troubled Horse + The Movements
Fredag: Bäddat för trubbel + Poppets
Lördag: Trubbel + Tyred Eyes

Sticky Fingers
Torsdag: Nymphet Noodlers + Ian Person
Fredag: Urban Cone + Antenna
Lördag: Icona Pop + Karin Park

Parken
Torsdag: Britta Persson + It’s a Bird! It’s a Plane!
Fredag: Ison & Fille + support
Lördag: Lo-Fi-Fnk + Marcus Price & Carli

Yaki-Da
Torsdag: Mark E + Jason Diakité (Timbuktu) + Rebel Rebel
Fredag: Moneybrother + Tiger Stripes + Shakarchi & Stranéus
Lördag: I Blame Coco + hemlig gäst
(Samtliga på Yaki Da förutom Rebel Rebel är DJ-sets)

Jazzhuset
Torsdag: Anton Kristiansson + Ram Di Dam
Fredag: Katakomb + The Naima Train
Lördag: Niklas Von Arnold + Skansros

Kontiki
Torsdag: Chikan + Save Kane + The Greencoats
Fredag: Hemlig liveakt
Lördag: Ebbot + Mattias Hellberg

En annan god nyhet är de tre akter som kom till idag. Christian Kjellvander kommer att spela i Slottskogen på fredagen och The Radio Dept. och Masquer tillkommer på klubbprogrammet. Museum of Bellas Artes och Alex Winston har däremot ställt in.

Way Out West: Två steg från Håkan

Maria Gustafsson — Wed, 10 Aug 2011 15:43:00 +0000

För er som redan är på plats i Göteborg så visas premiärvisas filmen Två steg från Håkan ikväll på bio Draken vid Järntorget. Två steg från Håkan är en dokumentär av Torbjörn Martin, John Boisen och Björn Fävremark. Filmen ingår i Way Out Wests filmprogram och visas även imorgon på Bio Roy klockan 18.00.

Plats: Draken, Järntorget
Tid: onsdag 19-21
Way Out West-biljett gäller som inträde.

Plats: Bio Roy, Avenyn
Tid: torsdag 18.00
Way Out West-armband gäller som inträde.

Way Out West â€“ våra recensioner

Maria Gustafsson — Tue, 09 Aug 2011 12:45:12 +0000

I Slottsskogen lyfts scener och barer på plats, en konstinstallation pågår för fullt, här hemma sitter jag och har inte hunnit se över mitt spelschema.

För dig som behöver hjälp. Här är våra recensioner av artisterna på spelschemat:

Way Out West (Slottsskogen)

Prince
N.E.W.S.
Dirty Mind
Musicology
The Rainbow Children
The Vault â€“ Old Friends 4 Sale
Kanye West
Otis (med Jay-Z)
My Beautiful Dark Twisted Fantasy
Graduation
Late Registration
Pulp
His ‘n’ Hers
Robyn
Body Talk Pt. 3
Body Talk Pt. 2
Body Talk Pt. 1
Robyn
Don’t Stop the Music
Thåström
Kärlek är för dom
Mannen som blev en gris
Två + två
Det är ni som e dom konstiga
T.K.K. (Fläskkvartetten med Joakim Thåström)
På Röda Sten
TiÃ«sto
Fleet Foxes
Helplessness Blues
Fleet Foxes
Empire of the Sun
Walking on a Dream
Säkert!
Wiz Khalifa
Rolling Papers
Edward Sharpe & The Magnetic Zeros
The Hives
The Black and White Album
Veni Vidi Vicious
Tyrannosaurus Hives
Your New Favourite Band
Iamamiwhoami
Janelle Monáe
The Chase Suite (Special Edition)
Noah and the Whale
Ariel Pink’s Haunted Graffiti
Explosions in the Sky
Take Care, Take Care, Take Care
All of a Sudden, I Miss Everyone
The Earth Is Not a Cold Dead Place
Santigold
Fake Blood
Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir
Blazing II
Blazing I
Hardships!
Love and Youth
The Avett Brothers
Jamie Woon
Mirrorwriting
The Jayhawks

Stay Out West (klubb)

About Group
Alex Winston
Aloe Blacc
Good Things
Break
Butch
Chad Valley
Equatorial Ultravox
Chad Vangaalen
Cloud Control
D/R/U/G/S
Dante
Deathcrush
Den stora vilan
Destroyer
DJ Shiftee
Fucked Up
David Comes to Life
Geena & Kreecha
Ghostpoet
Glasser
Ring
Hanna Turi
Heidi Spencer & the Rare Birds
Under Streetlight Glow
Ikonika
James Blake
James Blake
Jonathan Johansson
En hand i himlen
Koreless
Kreecha
Labyrint
Les Big Byrd
Limbz & Systematic
Little Dragon
Ritual Union
Machine Dreams
Low
The Great Destroyer
Matthew Dear
Black City
Mattias Alkberg
Jag ska bli en bättre vän
Tunaskolan
Me and My Army
Niki & Martha
OFF!
First Four EPs
Okkervil River
True Love Cast Out All Evil (Roky Erickson med Okkervil River)
The Stage Names
Black Sheep Boy
Sleep and Wake-Up Songs
Pascal
Galgberget
Planningtorock
W
Puro Instinct
Rebecca & Fiona
Ringo Deathstarr
Simian Ghost
Infinite Traffic Everywhere
Those Dancing Days
Daydreams & Nightmares
Thulebasen
Timber Timbre
Totally Enormous Extinct Dinosaurs
Twin Shadow
Forget
Twinflower Band
Warpaint
White Denim
Fits
Wolfgang Gartner
Wu Lyf
Yuck
Zola Jesus
Fibes, Oh Fibes!
Emotional
Dundertåget
Ifrån mej själv
Skaffa ny frisyr
Dom feta åren är förbi
Owl Vision
Nina Natri
Idiot Wind

Dagens video: The Budos Band ”Unbroken, Unshaven”

Patrik Hamberg — Wed, 20 Jul 2011 22:00:25 +0000

För mindre än en vecka sedan spelade de på Hultsfredsfestivalen. Den nya videon släpptes Bara några dagar senare. Instrumental tjockfunk i sitt esse. Njut.

Hultsfred 2011: Charles Bradley (foton)

Patrik Hamberg — Tue, 19 Jul 2011 09:23:25 +0000

Kvart i fem börjar årets konsert i Hultsfred. När Charles Bradley, efter att kompbandet kört ett par instrumentala låtar, kliver in på scenen stiger jublet i Teaterladan (förlåt White Stage).

Jag påminns om att det är en av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Få klarar att matcha stämningen i en euforisk och välfylld teaterlada i Hultsfred.

Under Charles Bradley-spelningen finns alla pusselbitar på plats. En artist som levererar något publiken inte riktigt insett att de väntat sig och en publik som tar en artist de kanske bara läst om direkt till sitt hjärta.

Allra bäst mottagande får videospåret The World (Is Going Up In Flames), minibiografin No Time For Dreaming och covern på Neil Youngs Heart Of Gold.

Att Bradley har en bakgrund som James Brown-imitatör märks med all önskvärd tydlighet; i rörelserna, i poserna och kanske framför allt skriken. Herregud, 63-åringen levererar till och med en bensplit.

Men det går inte att avfärda Bradley som imitatör. Han har ett eget unikt uttryck också. Märkt av en lång kamp för att nå en liten skärva av framgång. Inte så konstigt då att han blir märkbart tagen när publiken öser kärlek över honom.

Om det fanns någon från ett svenskt bokningsbolag i publiken tror jag nog att vi kan vara säkra på att Charles Bradley kommer tillbaka ganska snart. Det här var en sådan spelning som kommer att finnas på mångas topplistor när året är slut.

Hultsfred 2011: Imperial State Electric (foton)

Patrik Hamberg — Tue, 19 Jul 2011 09:20:05 +0000

Nicke Anderssons rockorkester är för dagen förstärkt med ytterligare en gitarrist, vapendragaren från Death Breath, Robert Pehrsson, hanterar scenens tredje Flying V-gitarr. Spons?

Trots att de spelar lite för tidigt på en scen som känns lite för stor i relation till publiken levererar de fin rockâ€™n’roll-underhållning. Det är en bra sak att ha fyra man som kan dela på lead-sången längst fram.

Med en ynka fullängdare i bagaget blir setet så klart ganska förutsägbart. En och annan ny cover som jag inte kan placera smygs in och en del av de egna har vuxit till sig i livetappning (Lex Resign).

Sen ska jag väl inte sticka under stolen med att jag hellre ser dem inomhus på en klubb åtminstone åtta timmar senare nästa gång. Ändå: mersmak.

Hultsfred 2011: Lördag och avrundning

Tomas Lundström — Mon, 18 Jul 2011 15:48:39 +0000

Sista dagen på Hultsfredsfestivalen inleddes på inrådan av festivalciceron Nordlander, ivrigt påhejade av både Appelqvist och Hamberg, med Kriget och dess rockiga jazzfusion. Helt obekant med musiken hade jag lite svårt att ta till mig allt, men Per Nordmarks trumspel var oavsett vilket av absolut finaste snitt och det var det mest bestående intrycket jag tog med mig från den sista festivaldagen.

Den sista festivaldagen var för övrigt den som påminde mest om forna tiders festival. Människor började fylla området på ett helt annat sätt av den simpla anledningen att det gick tack vare att det nu var torrt. Det faktum att såväl endagarsbiljetter som Hultsfredsbor som fick komma in gratis dessutom strömmade till gjorde att det inte längre kändes helt ödsligt mellan scenerna och öltälten. Trivsamt i solskenet, helt enkelt.

En sväng förbi Nashville Pussys konsert på Blue stage var min nästa anhalt, denna gång på den bestämdaste avrådan från redan nämnde ciceron Nordlander.

Nashville Pussy.

Men bortom all jazzfusion, no wave, kraut och what not jag hade lyssnat på de senaste dagarna var det ganska befriande att bara koppla av och ta in Nashville Pussys sydstatsactionrock. Inget knussel, direkt från skrevet och till skillnad från kollega Appelqvist tycker jag Nashville Pussy även har låtarna för att bära upp en konsert. Och när Blaine Cartwright svingade kepsen under en av låtarna och sportade festivalens absolut bredaste mittbena var det inte utan att jag drog på smilbanden en aning.

Raised Fist stod på sedan på agendan, det enda jag verkligen hade siktat in mig på att se under lördagen. Och visst gjorde hardcoreveteranerna vad de skulle när de tog scenen på ett sätt som få hade gjort innan.

Raised Fist.

Alle med manskap har rutinen att beta av en spelning på tomgång, men faktum är att jag aldrig har sett dem göra det. I stället ger de alltid järnet hängivet och med en enorm energi. Då kan jag stå ut med att ljudet svajade märkbart och i princip bara bestod av sång och baskagge om man stod lite längre fram. Låtmässigt höll de sig till de senare skivorna konserten igenom i princip, men trots att det är det jag har hört minst av med bandet var det inga problem att ryckas med.

MF Doom.

Otippat nog var MF Doom en konsert som jag trivdes på rätt igenom sedan. Hip hop har aldrig varit riktigt min grej och bortom vissa Native Tongues-grejer och The Roots har jag inte gillat mycket genom åren. Efter att såväl Nordlander och Hamberg som självaste Mats Nileskär hävdat att Doom var mitt nästa steg in i hip hop-världen, föll så bitarna på plats när konserten väl var i gång. Helt klart värt att låna ett öra, även för en novis som jag själv.

Riddarna på White stage fick sedan tre låtar på sig i lördagsnatten, men där och då var min energi till slut förbrukad och jag valde att styra skutan mot hotellet igen, mer än nöjd med min festivalupplevelse. Nästa gång, Riddarna.

Sammanfattningsvis har jag, nu när jag försöker smälta mina intryck från Hultsfredsfestivalen 2011, haft en synnerligen trevlig festival. Jag tycker, till skillnad från större delen av Sveriges journalistkår vad det verkar, inte att regnet förstörde stämningen på torsdagen. Jag tycker inte att de 12Â 000 som besökte Hultsfredsfestivalen om man räknar in även endagars och icke betalande gäster till de tredagarsbiljetter som har sålts, att det var ett publikmässigt fiasko. Snarare var det mission accomplished, om jag minns vad Hultsfredsfestivalen hade satt upp som målsättning inför festivalen.

I stället är jag glad.

Glad för att Hultsfredsfestivalen är tillbaka; för ett år sedan lades festivalen faktiskt ner, det är inte att förglömma. Glad för att jag fick se så många riktigt bra konserter som jag ändå fick och glad för att det faktiskt kom 12Â 000 personer till som fick chansen att uppleva samma sak som jag.

Hultsfredsfestivalen: vi ses 2012!

Hultsfred 2011: Kriget och Doom

Patrik Hamberg — Sun, 17 Jul 2011 11:14:05 +0000

Lördagen innehåller egentligen bara två riktigt nödvändiga hållpunkter. Kriget i det röda tältet och MF Doom på den blå scenen. Har markerat Raised Fist med en streckad ring som betyder kanske i mitt program.

Kriget spelar redan klockan 15.15 och har så klart svårt att locka massorna så tidigt. Om de nu över huvud taget är ett band som kan locka massor. Det är väl egentligen ganska tveksamt. Trions ganska extrema rytmiska och spräckiga jazzrock är inte särskilt inställsam, även om det är helt omöjligt att stå still till.

Gustav Bendts saxofon ligger i mitt tycke lite väl lågt i mixen till en början, men det tar sig en bit in. Per Nordmarks hamrande på trummorna är obönhörligt, ren och skär energimagi. Basisten, som inte är Christoffer Roth den här dagen, hamnar kanske lite i skuggan av se andra två, men levererar onekligen fullt ut.

En rejäl urladdning som kräver en returresa till hotellet för en gubbkvart. Även om vi hinner med en stund på bryggan vid Hulingen först med Nashville Pussy någonstans i bakgrunden.

Kommer tillbaka till festivalområdet lagom tills Raised Fist börjar spela på den blåa scenen. Det är alltid uppfriskande att se band som passerat Burning Heart-skolan. Man vet att det kommer att levereras underhållning från scenen. Sen klagar en del av mina vänner med svullna näsor och tappad luft efter turer in i piten på att gitarrerna lät för lite, men för mig funkade det. Möjligen blir det aningen nyanslöst för ett oinlyssnat öra efter ett tag, men det köper jag.

När Morrissey kliver upp på största scenen, den gröna som förr kallades Hawaii, sitter samtliga närvarande generationer av dagensskiva.com i VIP-/presstältet. Vi är ensamma bortsett från de två tjejerna bakom bardisken. Det känns nästan högtidligt.

Några minuter i halv tolv kliver jag med långa, raska, steg tillbaka till den blåa scenen. Det är dags för MF Doom att ge årets sista konsert där.

Doom öppnar med en knippe låtar från Madvillain-projektet och blandar sen upp det med ”hits” ur den egna katalogen och från aliasen King Geedorah och Viktor Vaughn. Tyvärr bjuder han inte på ett enda från Dangerdoom-albumet (om jag inte hörde helt fel).

Tyvärr åker Doom utan DJ och det gör att konserten tyvärr tappar lite i dynamik. Att han har med sig en ännu tjockare kompis som sidekick livar upp en aning. Hur som helst är det en riktigt fin avslutning på en väldigt fin festival och till skillnad från senast jag var här, 2006, känns det inte helt otroligt att jag är tillbaka nästa år.

Det, om något, är ett gott betyg för Nya Hultsfredsfestivalen. För i ärlighetens namn var det inte bara den inställda festivalen 2010 som solkade ner varumärket. Det var ett par år innan som inte kändes alldeles smickrande.

Jag hoppas att den tyska festivalledningen klarar att hitta en lika fin artistmix till nästa år. Jag tror att en nyckel är att lägga tonvikten på utländska artister kompletterade med en serie väl valda svenska. Planera gärna för en festival med 10 000 besökare och överraska oss med 15k. Plocka bort gamla Hawaii och ersätt med en tältscen till. Det finns en del fingertoppskänsla i scenplaceringarna att vässa till nästa år också.

På matsidan ser jag gärna att någon kan langa lite kryddiga korvar på kvällskvisten. Man kunde ju tro att en tyskägd festival skulle klara att erbjuda en juste curry wurst åtminstone.

På återseende!

Bäst 2011
1. Sällskapet
Oslagbart att få festivala med finaste vännerna.

2. Fredagen
Finfina konserter med Imperial State Electric, Charles Bradley och The Budos Band. Dessutom enda dagen med Bootsy.

3. Primal Scream
Magiskt att få se Bobby & Co nästan spela sig igenom Screamadelica. Total pepp trots regnet.

4. Kriget
Så. Jädra. Bra.

5. Teaterladan
Ett kärt återseende. En av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Hade hamnat högre upp om jag sett fler konserter där. MF Doom och Kriget hade tex passat perfekt där.

Hultsfred 2011: Crystal Castles

Kal Ström — Sat, 16 Jul 2011 11:17:21 +0000

Kanada, sampler och tjej längst fram som skriker. Klart man måste se Crystal Castles.

Men det känns konstigt. Största scenen (Green Stage/Hawaii) och massor av folk. Är inte det här smal indie? Även om de hyllats ganska stort i delar av musikbranschen känns det som jag missat något. ”Skräprave ackompanjerat av gnisslande distorsion, och en hit.” skrev Martina Nordman när hon recenserade Crystal Castles (II) förra året och visst låter det även live som något Hanin Elias skulle älskat att signa till sin underetikett till DHR som hette Fatal.

Konserten är snyggare än bra, men den är väldigt snygg där Alice Glass kastar sig runt i stroboskopljus, skrikande med micken i handen.

Det är roligt att se, men jag går efter halva. Orka.

Hultsfred 2011: bob hund

Kal Ström — Sat, 16 Jul 2011 11:16:18 +0000

Hur många gånger har jag sett bob hund? Minns inte. Men det är ganska många nu. Innan en festivalspelning i blåsten vid Hulingen kanske man borde tveka om man ska gå, men det gör jag inte. Aldrig. För en bob hund-spelning är alltid bra. Alltid.

Det är fascinerande att är lika härligt att se dem varje gång. Det är något med kontrasten mellan bandet och Thomas. Thomas är den galne estradören och bandet står mest still och de flesta tittar ner i scengolvet eller på sitt instrument. Bas-Mats ser mest sur ut. Christian Gabel bakom trummorna är den som ser mest fel ut â€” han ler under hela spelningen.

Men därmed inte sagt att bandet gör något fel alls. Jonas Jonasson i sin gråa kostym, Johnny Essing i sitt gråa skägg, Conny Nimmersjö med sitt missljud vid stärkarna. Tillsammans gör de som vanligt en fantastisk spelning.

Älskade bob hund. Jag kommer nästa gång också.

Hultsfred 2011: Red Sparowes

Kal Ström — Sat, 16 Jul 2011 11:14:29 +0000

Instrumentalt och nedtonat. Högt. Det hörs att Red Sparows ligger på Neurosis skivbolag när de börjar spela på White Stage/Teaterladan.

En av gitarristerna bad ljusteknikern om att bara få bada i mörkt rött ljus, inte tjafsa med andra färger och det är naturligtvis rätt. Videoprojektionen bakom tappas bort helt med ett litet vitt skynke som fångar upp knappt hälften av explosionerna, men det är inte för det visuella jag är där.

Bra spelning och fin inledning på dagen.

Hultsfred 2011: Rektangulär rock och soulglädje

Tomas Lundström — Sat, 16 Jul 2011 10:59:40 +0000

Fredagen inleddes där torsdagen avslutades: på Teaterladan eller vita scenen som den heter nu för tiden och det är Paper som står för musiken. Efter alla lovord om Stockholmstrion var jag väldigt förväntansfull och lyckligtvis infriades dessa förväntningar med råge. Den tidiga speltiden till trots (13.15) var bandet förvånansvärt peppat och gjorde en riktigt bra spelning. Deras oerhört tajta, rektangulära krautrock passar mig som hand i handske och trots att jag knappt har hört bandet tidigare är det inga problem att hänga med i svängarna. Vissa riff kan man inte spela tillräckligt många gånger, det är ställt utom allt tvivel.

Imperial State Electric fick sedan en kvart på sig innan jag hade bestämt mig för att avvika för att se Red Sparowes i stället av den simpla anledningen att jag har sett Nicke Andersson och hans band flera gånger förut. Ett felval visar det sig, då Red Sparowes inte riktigt lyfter. Jag är inte särskilt bekant med Red Sparowes senaste platta och det är därifrån de plockar de flesta av låtarna. Låtvalen är i sig inte något jag vill anmärka på dock, snarare blir bandet lite för tillbakalutat och drömskt snarare än den ljudvägg jag hade velat ha.

Red Sparowes.

Charles Bradley fick sedan hela Hultsfredsfestivalen att lyfta. Ã–dmjukhet, kärlek och glädje levererat i form av 60-talssoul över en funkbotten med en frontman i Charles själv som verkligen är utagerande. En komplett överraskning och en konsert jag kommer att bära med mig länge, länge. Kal gav mig en känga för att den första gången jag reagerar är när han spelar sin vitaste låt; en cover på Neil Youngs Heart of Gold, men även om jag inte släppte loss bortom att gunga med var jag varm inombords under hela konserten.

En pizza i centrala Hultsfred senare var det dags för Bootsy Collins, men som den Bootsy-novis jag är lämnar jag åt funkmaster Hamberg att avhandla. Jag konstaterar mest att jag gillade showen, gillade svänget och gillar hans fullständiga brist på självdistans.

Hultsfred 2011: Fredagsfunken

Patrik Hamberg — Sat, 16 Jul 2011 09:59:50 +0000

Det skrivs en del i stockholmspressen om att det skulle vara folktomt och ödsligt här i Småland. Att det skulle bero på att publiken vant sig vid stadsfestivaler och de bekvämligheter en sån festival för med sig.

Tillåt mig invända.

Hultsfred 2011 är förvisso inte lika myllrande som några av de mest framgångsrika åren, men i känsla inte särskilt långt borta från de tidiga 90-talsåren.

Teorin att publiken inte längre skulle vilja bo i tält ger jag inte heller särskilt mycket för. Borde i så fall inte både Peace & Love och Sweden Rock var uträknade i så fall? Jag tror helt enkel att det är de journalister som gjorde sina första jobb och bodde i tält på 90-talet som nu vant sig vid hotell och inte kan tänka sig att återvända tilll träsket. Fair enough, men allmängiltig sanning? Nä.

Och hur många framgångsrika innerstadsfestivaler har vi egentligen? Endagsfestivaler oräknade.

Fredagen var den dag jag personligen såg mest fram emot. Jag hade kunnat springa som en tätting mellan scenerna, men tillät mig att med ålderns rätt nöja mig med de fyra viktigaste.

Först ut blev därför Imperial State Electric. Jag hoppade med andra ord över Paper igen (13.15 är en elak tid på festival).

Nicke Anderssons rockorkester är för dagen förstärkt med ytterligare en gitarrist, vapendragaren från Death Breath, Robert Pehrsson, hanterar scenens tredje Flying V-gitarr. Spons?

Trots att de spelar lite för tidigt på en scen som känns lite för stor i relation till publiken levererar de fin rock’n'roll-underhållning. Det är en bra sak att ha fyra man som kan dela på lead-sången längst fram.

Med en ynka fullängdare i bagaget blir setet så klart ganska förutsägbart. En och annan ny cover som jag inte kan placera smygs in och en del av de egna har vucit till sig i livetappning (Lex Resign).

Sen ska jag väl inte sticka under stolen med att jag hellre ser dem inomhus på en klubb åtminstone åtta timmar senare nästa gång. Ändå: mersmak.

Kvart i fem börjar årets konsert i Hultsfred. När Charles Bradley, efter att kompbandet kört ett par instrumentala låtar, kliver in på scenen stiger jublet i Teaterladan (förlåt White Stage).

Jag påminns om att det är en av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Få klarar att matcha stämningen i en euforisk och välfylld teaterlada i Hultsfred.

Allra bäst mottagande får videospåret The World (Is Going Up In Flames), minibiografin No Time For Dreaming och covern på Neil Youngs Heart Of Gold.

När The Budos Band tar över scenen efter ett uppehåll på ungefär 45 minuter har publiken tunnats ut betänkligt. Jag inser också att jag får äta upp mitt självsäkra påstående att det var Budos som backade upp Bradley.

För även om många av männen på scenen är desamma, så står saxofonisten från Bradleys band bredvid mig i publiken, den välklippte basisten är utbytt mot en yvig doomfunkmästare och rytmsektion har blivit fem man stark.

Egentligen är jag inte särskilt förvånad att Budos Band lockar en mindre skara. Deras kompakta instrumentalfunk med arvet från afrobeatet förädlat i Staten Island är inte lika direkt. De bjuder på ett mörkt mördande groove som jag inte kan stå emot. Men jag är inte dummare än att jag förstår varför Bradley frälser fler.

Ungefär två timmar senare är det dags för en festivalens huvudnummer. Bootsy Collins på Blue Stage (Pampas för old boys and girls).

Om jag var lite osäker på att peppen skulle infinna sig slås tvivlen i bitar redan när Bootsys stjärnformade rymdbas ljudtestas. Redan då sprider sig ett brett leende på mina läppar.

Det börjar helt ok men står snart ganska klart att det kommer att krävas en hel del förförståelse och förlåtande attityd för att köpa den här showen. Ljudet är katastrofalt illa mixat och sången (som är helt avgörande för Bootsys p-funk) ligger så lågt att den ibland bara med nöd och näppe går att urskilja.

Jag inser också ganska snart att det är en rejält nerbantad version av showen vi får se och engagemanget från scenen är väl inte direkt på topp (”What’s the name of this town? Sweden!? Kom igen.) Bootsy går av scenen helt under två låtar för att byta kläder – Flash Light och nya Don’t Take My Funk Away. Det är uppenbart en mellanspelning på en lång turné.

Nej. Bootsy är minst bra den här dagen. Han är å andra sidan den enda som kan kalla sig Bootsy. Och det är inte så illa.

Glad att ha sett det. Ledsen att det inte var bättre. Hade inte velat missa det. Blandade känslor helt enkelt.

Foton: Fifi Nylander

Hultsfred 2011: Fullspäckad torsdag

Tomas Lundström — Sat, 16 Jul 2011 09:23:34 +0000

Jag hade i ärlighetens namn inte särskilt många måsten på Hultsfredsfestivalen, men åker man på festival tillsammans med Mikael Nordlander (tidigare redaktionsmedlem på dagensskiva.com, numera på SVT:s Klubbland) vet man att det trots allt blir ett evigt kryssande mellan scenerna. Torsdagen var ett tydligt exempel på det och med undantag för ett par timmars avbrott för att återvända till hotellet var det konserter från 12.45 till 01.30.

Det är jag evigt tacksam för.

Trans Am inledde festivalen och med tanke på vädret och den tidiga timmen var publiktillströmningen också därefter. Ett 50-tal tappra hade tagit sig dit, men de fick sig en energisk konsert. Med undantag för några enstaka låtar var det första gången jag stiftade bekantskap med Trans Am, men deras pumpande krautrock gav mersmak. Tydligen missade jag dock det allra bästa, då jag avvek för att se Braids, men avslutningen bjöd på en rejäl dos brutalt mangel.

Braids

Lite extra synd att jag missade det, eftersom Braids var ganska såsigt. Kanadensarna var ett av banden jag hade tänkt se på förhand och de gjorde en stabil konsert. Men deras ljudlandskap sög aldrig riktigt tag i mig, trots att framförandet var både energiskt och inlevelsefullt.

Tonbruket blev en kebabtallrik senare nästa anhalt. Och Nordlanders ivriga hyllande av Dan Berglund och manskaps jazzfusion visade sig var högst motiverat. Inledningen på konserten, med sina blåare toner som effektfullt ramades in av regnet mot tältduken över den röda scenen var absolut bäst, men ingen del av konserten var i närheten av att klassas som dålig. Och när framförandet är så uttrycksfullt som Martin Hederos piano- och orgelspelande är det en ynnest att få ta del av en så bra konsert. Frågan är om jag vågar ge mig på Tonbruket på skiva efter den här konserten. Chansen att de kan leva upp till sitt liveframträdande finns givetvis, men den är ärligt talat försvinnande liten.

Munnen.

Black Lips fick några låtar på sig att övertyga mig, men misslyckades på den tiden jag stod framför den blåa scenen, varpå det var dags för nästa Nordlander-hyllade akt; Stockholmska Munnen. Den unga kvintetten serverade oss en intensiv no wave-konsert i bästa stil, som om det inte alls var Hultsfred 2011, utan New York 1981. Det är en scen jag har väldigt dålig koll på, men Munnen gjorde inte bort sig bredvid det lilla jag har hört av den och live blir det dessutom extra bra när det stökas på som bäst. Ett band att hålla ögonen på framöver, helt klart.

Ett ombyte på hotellet senare var peppen inför Primal Scream maximal, regnet till trots. Och jag tror inte att Bobby Gillespie och de andra gjorde någon enda besviken när de framförde Screamadelica från början till slut och dessutom la i högsta växeln i Country Girl, Jailbird och Rocks. Har aldrig varit närmare bekant med Primal Scream, men showen som sådan var oklanderlig och Country Girl var min absoluta favorit under spelningen.

Kollega Appelqvist stod för nästa tips i konsertprogrammet och det var hardcorebandet Les Savy Fav. Och det var i sanning en upplevelse som gick rejält överstyr, på absolut bästa sätt. Sångaren Tim Harrington verkade nämligen trivas minst lika bra, om inte bättre, ute i publiken än på scenen och är det något jag kommer att minnas från den konserten är det hans galna upptåg som innefattade såväl blod som kön. Harrington ville aldrig sluta och först när bandet hade gått av scenen och han gjorde ett tappert försök att fortsätta konserten på egen hand, men ljudteknikern så att säga drog ur pluggen insåg även han att det hela var över.

Tim Harrington.

Trekvart senare stod sedan Malmös stolthet This is Head på samma scen. Energin hade vid det här laget runnit ur mig ordentligt, men This is Heads malande rock passade ypperligt att gunga med till. Hade bara tagit del av dem på skiva tidigare och blev glatt överraskad att de spände musklerna lite extra när de spelade live. En värdig avslutning på en synnerligen lyckad festivaldag.

Visst ja, det regnade också. Fast det var i ärlighetens namn inte så att det störde. Enda gången jag var ute i regnet var egentligen på Primal Scream och det kunde jag ta. Och inte minst: alla bra konserter vägde definitivt upp nederbörden.

Hultsfred 2011: Torsdag i regnet

Patrik Hamberg — Fri, 15 Jul 2011 08:53:25 +0000

När vi kommer fram till Hultsfred ungefär en halvtimme senare än beräknat, halv tre, regnar det. När vi lämnar festivalområdet 00.45 regnar det fortfarande.

Torsdagen skulle med andra ord kunna sammanfattas med ett substantiv: fukt. Eller väta. Eller vatten. Eller kanske rakt av: regn.

Det första vi ser är hajpade OFWGKTA. Jag ska ärligt erkänna att jag inte riktigt rett ut hur kollektivet hänger ihop och jag klarar bara att namnge en av männen på scenen: Tyler, The Creator. Har inte heller hittat in i deras musik fullt ut, men gillat det oslipade, mörka och skitiga i den.

Blir positivt överraskad av att de trots det usla vädret lockat en riktigt stor publik till scenen som förr hette Pampas och nu kallas Blue Stage. En före detta Rockparty-anställd uppskattar att 2000 personer är där. De flesta gör det inte bara för att bocka av. Stämningen är hög och gensvaret är imponerande.

Tyler sitter på en stol mitt på scenen med ett rejält bandagerat (gipsat?) ben, men låter inte det stoppa honom. En bra början.

Resten av kvällen handlar mest om att försöka hålla sig någorlunda torr fram till 22.15 när Primal Scream ska ställa sig på Green Stage (fd Hawaii) för att spela Screamadelica. Det går så där.

Men när Bobby Gillespie & Co kliver ut på scenen och öppnar med Movin’ On Up spelar det inte längre någon roll att det regnar. Det blir sol i hjärtat.

Visst. De tar sig några friheter med låtordningen (avslutar med Loaded och Come Together), Denise Johnson är ersatt och de nöjer sig med att spela Higher Than The Sun i en extralång version – men i allt väsentligt är det ändå allt jag vågat hoppas. Fantastiskt!

Och för att påminna oss om att Primal Scream också är ett av världens bästa rockband river de av Country Girl, Jailbird och Rocks i ett svep innan de kliver av scenen. Breda leenden på alla runt mig.

Stärkta av Primal Screamadelica får vi för oss att det är en bra idé att stanna kvar för att titta lite på Suede.

I praktiken innebär det att vi vandrar tillbaka till den blåa scenen och tittar lite på kaoset som är The Prodigy. Britterna har lockat en rejäl publik. Som en riktigt massiv pampasspelning (för att jämföra med förr). Har svårt att få den riktiga peppen, men får åtminstone höra Firestarter, en ganska oinspirerad Voodoo People och, när vi vandrar hemåt lite senare, några strofer ur bästa Out of Space.

Suede då?

När soundchecket fortfarande inte är klart 15 minuter efter utsatt starttid ger vi upp och tar en taxi till hotellet.

Hultsfred 2011: OFWGKTA

Kal Ström — Thu, 14 Jul 2011 19:07:13 +0000

Tyler, The Creator sitter på en liten stol på scen. Runt honom är väl valda delar av Odd Future Wolfgang.

De är inte 60 på scen, som Tyler hävdat att kollektivet består av. Men väl 6.

Framför scenen är det förvånansvärt mycket folk i regnet, som vargflocken konstaterar att de själva aldrig skulle stått i.

Det är släpigt, stöddigt och hårt. Beatsen smäller om Tyler när han säger åt oss att check his French och hela publiken framför Pampas, förlåt Blue Stage, studsar när de skanderar Kill People. Burn shit. Fuck school..

Bra skit, trots regnet som öser ner.

Primal Scream "Screamadelica"

Patrik Hamberg — Wed, 13 Jul 2011 22:00:19 +0000

Hur intressant är det att diskutera vilka droger Primal Scream använt när de spelat in sina skivor? Omåttligt att döma av brittisk musikpress. Till och med när BBC förärar Screamadelica ett avsnitt av serien Classic Albums handlar mycket om vilka droger bandet tog när de spelade in musiken.

Jag kunde inte bry mig mindre.

Det intressanta med Screamadelica är musiken, inte substanserna musikerna valde att förgifta sina kroppar med.

När Primal Scream släppte sitt tredje album 23 september 1991 var förväntningarna höga. Inte för att deras två tidigare gjort något större väsen av bandet. De var snarare ett i mängden av alla brittiska indierockband. Men de båda singlarna som föregått albumet, Loaded och Come Together, hade åtminstone brutit topp 40-vallen i England.

Screamadelica var något nytt. Albumet omfamnade den brittiska dansscenen och Primal Scream lät två av de hetaste producenterna och DJ:erna ta hand om en stor del av produktionen. Första singeln Loaded är i grund och botten en remix av Primal Screams gamla själfyllda gospelrockepos I’m Losing More Than I’ll Ever Have, som efter house-dj:n Andrew Weatheralls bearbetning landar någonstans strax före soluppgången på en brittisk nattklubb ganska exakt 1990.

Men det här är inte ett album som är en orgie för dansgolvet. Åtminstone inte just housegolvet. Låten som banade vägen för bandet i USA var till exempel soulrocken i inledande Rolling Stones-blinkande Movin’ On Up. Och här finns svidande vackra balladen Damaged som 20 år senare fortfarande river upp djupa sår i själ och hjärta. Här finns dubbigt hypnotiskt flum med skeva metalliska ljud i magiska I’m Comin’ Down och kanske framför allt Higher Than The Sun (som finns med i två versioner för säkerhets skull).

Som allra mest dansgolv blir det kanske när Denise Johnson tar över Bobby Gillespies mikrofon i italohousefärgade Don’t FIght It, Feel It med sin övertydliga refrängramsa.

Rama lama lama Fa Fa Fa
I’m Gonna Get High ’til the Day I Die

Det skulle vara lätt att tro att ett album som på så många sätt var ett ganska extremt barn av sin tid skulle ha tappat i lyster så här tjugo år senare. I mina öron låter det fortfarande lika magiskt som då. Hade Screamadelica fastnat på dansgolvet är jag inte säker på att det varit så. Nu är det så mycket större och i sanning ett klassiskt album.

Vad Queens of the Stone Age-mannen gör i BBC-dokumentären har jag fortfarande inte fattat.

Lite så här blir det live. Kanske aningen färre människor i Småland.

Way Out West slutsålt â€“ och släpper fler band

Maria Gustafsson — Tue, 12 Jul 2011 11:59:56 +0000

Nyligen utsåla Way Out West släppte idag ännu fler artister till klubbprogrammet. Så här ser listan ut. Var de spelar är inte klart än.

Alex Winston
Aloe Blacc
Chad Valley
Chad VanGaalen
Cloud Control
Dante
Den stora vilan
Glass Candy
Hanna Turi
Heidi Spencer & the Rare Birds
Jonathan Johansson
Les Big Byrd
Mattias Alkberg
Me and My Army
Okkervil River
Pascal
Planningtorock
Rebecca & Fiona
Ringo Deathstarr
Simian Ghost
Those Dancing Days
Thulebasen
Twinflower Band
White Denim
Wolfgang Gartner

Samtidigt passar de på att flytta The Jayhawks, The Avett Brothers och Jamie Woon till parkprogrammet. Och så jobbar man – enligt uppgift â€“ på att fixa fram lite fler biljetter.

Putte i Parken 2011: Graveyard

Patrik Hamberg — Sat, 09 Jul 2011 11:30:26 +0000

Jag tänker inte krångla till det här. Alla rockband borde vara lika bra som Graveyard. Jag ser faktiskt inte poängen att hålla på annars. En fantastisk spelning av ett grymt band. Det räcker så. Missa inte nästa gång du har chansen.

Putte i Parken 2011: Pouppée Fabrikk

Patrik Hamberg — Sat, 09 Jul 2011 11:25:24 +0000

Senast jag såg Pouppée Fabrikk, på Arvikafestivalen för några år sedan, blev jag gruvligt besviken. Det var en ganska pajig tillställning och det märktes nog att Henrik Björkk vid det här laget var ganska less på EBM. Om jag inte minns historien helt fel var det ganska snart efter det han lämnade bandet. Den som följt Björkks karriär som Nordvargr blev nog milt sagt förvånad när det annonserades att han skulle återvända till bandet och att en ny skiva skulle spelas in.

Det Pouppée Fabrikk som möter mig på Putte i Parken känns betydligt mer taggade, trots att de inte lyckats locka särskilt många. Precis som Syster Sol tidigare är de väldigt ensamma i sin genre på årets festival. Så i leden framför scenen syns mest kompisar till bandet från förr (Karlskoga är deras hemmaplan). De har också utvecklats till en kvintett där Stefan Nilsson från Spetsnaz är senaste tillskottet.

Leif Holms ljudlåda är ett imponerande bygge, Henrik Björkk och Stefan Nilsson jobbar bra tillsammans och Pouppée Fabrikk känns oväntat fräscha. Jag hade bara tänkt stanna två-tre låtar för gamla tiders skull, men fastnar och blir kvar konserten ut. Det måste väl ändå ses som ett gott betyg? Men att få se dem på en klubb med deras egen publik skulle nog smälla snäppet högre.

För mig personligen blev det en utmärkt start på resan tillbaka till 90-talet som når sin kulmen under Hultsfredsfestivalen nästa vecka.

Putte i Parken 2011: Veronica Maggio

Patrik Hamberg — Sat, 09 Jul 2011 11:10:02 +0000

Jag såg Veronica Maggio så sent som för ett par månader sen och att se henne på oversize-scenen på Putte i Parken lockar därför inte särskilt mycket. Stannar pliktskyldigt tre låtar. Gläds åt att så många samlat sig framför scenen, men är ganska nöjd med mitt beslut att ta en paus och gå därifrån. Kontrasten mot Sators konsert strax innan är för stor. Jag vill behålla det inre leendet en stund till.

Putte i Parken 2011: Sator

Patrik Hamberg — Sat, 09 Jul 2011 11:04:54 +0000

Sator 2011 är långt mycket bättre än jag vågat hoppas. De gör det enda rätta och klarar av tre nya låtar direkt. I den sista låter Sator mer Ramones än någonsin. Sen börjar hitkavalkaden med No Reason (tillägnad Stock Rocker Nuts-tishan i publiken) och fortsätter med självklarheter som I Wanna Go Home, I’d Rather Drink Than Talk och Gasolin-covern This Is My Life.

Ropen efter Pigvalley Beach besvaras med Escape from Pigvalley Beach från Basement Noise från 2006 (med den talande refrängraden ”I never wanna hear about Pigvalley Beach again”). Jag antar att det inte behöver någon djupare tolkning? Men skulle någon inte kunna boka en Sator spelar Slammer-konsert för min skull?

Det enda problemet var väl egentligen att det inte hunnit bli mörkt, att det inte vara tätare i publiken och att jag har en ganska lång lista med ytterligare låtar jag gärna hade hört. Nästan så bra att jag är sugen på att ta bandet på orden och be om en plats på gästlistan till lördagens konsert i Forshaga Folkets Park tillsammans med Hurriganes.

Putte i Parken 2011: Syster Sol

Patrik Hamberg — Sat, 09 Jul 2011 10:40:28 +0000

Syster Sol är en udda fågel i årets program på Putte i Parken, det enda inslaget av reggae på svenska. Hon är först ut på den minsta scenen på fredagen och hennes chanser att locka en större publik var väl i ärlighetens namn ganska små. De som letat sig dit ser ändå nöjda ut och rör lite på höfterna i takt till musiken. Passar rätt fint i solskenet och är inte helt oävet. Vi kan väl säg att jag gillar hennes vibe (i mindre doser).

Putte i Parken 2011: Far East Movement

Patrik Hamberg — Sat, 09 Jul 2011 10:33:04 +0000

Jag erkänner villigt att jag inte imponerats särskilt av det jag hört av Far East Movement på skiva. De är det kanske mest extrema exemplet på den där nya euro-influerade amerikanska hiphop-fåran som jag har så obeskrivligt svårt för.

Ändå kunde jag inte låta bli att stå med gapande mun när jag såg deras konsert på Dalen-scenen. Dalen är en magisk plats när publiken är med på noterna. Allra bäst verkar intensiv pumpande elektronisk musik med hög partyfaktor funka. Och på den beskrivning stämmer Far East Movement väl in.

Så att det inte riktigt är min grej spelar mindre roll. Jag blir genuint lycklig av att se hela ytan framför scenen hoppa upp och ner med armarna i luften när Far East Movement skickar ut ett hopkok av gamla Beastie Boys-låtar från scenen.

Jag nöjer mig med en halvtimme, men förstår att de som står därnere i grytan kommer att kravla upp med ett leende på läpparna.

Putte i Parken 2011: Looptroop Rockers

Patrik Hamberg — Sat, 09 Jul 2011 10:23:18 +0000

Senast jag såg Looptroop Rockers var det på den glest befolkade festivalen Det stora kalaset. När de då klev ut på scenen utan Embee blev det först nästan chockade av de tunna leden framför scenen. Det märktes att det var ovant och lite, lite, obekvämt. Men istället för att deppa tog de tjuren vid hornen och ordnade en riktig arbetsseger.

På Putte i Parken möts de av en hyggligt stor skara. Embee är med och Serengeti backar upp med körsång. Förutsättningarna borde med andra ord vara bättre, men frågan är om inte motståndet i Karlstad ändå var en bättre sporre. Eller så är det den stora scenen som inte riktigt passar dem. Kanske är klubbspelningar med LTR ändå att föredra?

Hur som helst levererar de så klart. Looptroop en ljummen dag är ändå bättre än det mesta. Att de fyrar av Do redan som andra låt och ganska snart följer upp med On Repeat (som möts av ett massivt jubel) gör att jag känner mig mer än nöjd.

Jag vet att det egentligen är förbjudet, men jag vill ändå påpeka att Looptroops ljus och ljud alltid är grymt. Mikrofonerna ligger alltid på rätt nivå i förhållande till musiken (möjligen hade jag önskat lite mer Serengeti i mixen). Det där borde vara självklarheter, men särskilt på festival vet både du och jag att det inte är det.

Putte i Parken 2011: Peter, Bjorn & John

Patrik Hamberg — Sat, 09 Jul 2011 10:12:55 +0000

Jag har egentligen vandrat upp till IP för att komma i tid till Looptroop Rockers, men hinner se slutet av Peter, Bjorn and Johns spelning. Glädjevrålet som möter Young Folks gör att beslutet att lämna Prop Dylan känns helt rätt. Det är ändå något vackert med ohämmade glädjetjut.

Putte i Parken 2011: Prop Dylan & The Reptile Brains

Patrik Hamberg — Sat, 09 Jul 2011 10:07:49 +0000

Jag har fortfarande lite svårt att fatta att Prop Dylan fått ett beat av DJ Premier. Det är så obegripligt stort. Till Putte i Parken kommer han utan DJ, istället har han ett rockband i släptåg. Det funkar så där. Prop Dylan är inte landets mest nyanserade rappare och har fortfarande en hel del att lära när det handlar om dynamik. Att låta ett hyggligt rockband blåsa på hjälper honom inte. Jag skulle hellre vilja skicka tillbaka honom till två skivspelare och en mikrofon. Hiphoprock. Inte så hett.

Bäst svänger G.R.I.N.D., som symptomatiskt är den låt med mest förinspelad musik. Gissar att han avslutade med Shock & Amaze, men då hade jag redan hunnit gå.

Putte i Parken 2011: Miss Li

Patrik Hamberg — Sat, 09 Jul 2011 10:00:49 +0000

Jag erkänner. Jag är inget fan. Gjorde ändå den branta vandringen från lilla Pipadilly till gigantiska Stage of Joy för att se några ögonblick av Miss Li. Lät som väntat. Tralligt och glatt. Men som sagt, inte min påse.

Putte i Parken 2011: BigBang

Patrik Hamberg — Sat, 09 Jul 2011 09:58:26 +0000

Det är inte särskilt tacksamt att som relativt okänt norkst rockband kliva ut på den minsta secnen den svagaste bokade dagen på Putte i Parken 2011. Det är mao inga större mängder som samlats framför scenen när norrmännen sparkar igång. Jag försöker så här två dygn senare komma ihåg hur det lät, men lyckas inte framkalla en enda stark mental minnesbild. Gick efter obligatoriska tre låtar.

Putte i Parken 2011: Electric Boys

Patrik Hamberg — Thu, 07 Jul 2011 11:08:05 +0000

Om det var en tuff utmaning att öppna de två mindre scenerna på Putte i Parken var det nästan övermäktigt att ta sig an den näst största, Dalen-scenen. Även om det satt ganska många människor i slänten ner till den vackert belägna scenen var det väldigt tunt framför den.

Tycker ändå att Electric Boys levererade en riktigt bra spelning med ett fint urval ur katalogen. Saknade några låtar, men fick det mesta jag hoppats på. Rags to Riches och Captain of My Soul hörde till eftermiddagens höjdpunkter.

Det enda som smärtar att erkänna är att All Lips ‘n Hips inte har åldrats särskilt väl. Trots att den fortfarande är det självklara extranumret.

Putte i Parken 2011: Her Bright Skies

Patrik Hamberg — Thu, 07 Jul 2011 11:03:16 +0000

Her Bright Skies passade nog de tillresta och tidiga Paramore-fansen bättre än Stefan Sundström, men för mig räckte det med två låtar. Bra gensvar från publiken som stod ganska tät framför den lilla scenen med namnet Pipadilly.

Putte i Parken 2011: Stefan Sundström och Jonny Dunders Elektriska Cirkus

Patrik Hamberg — Thu, 07 Jul 2011 11:00:48 +0000

Stefan Sundström och hans kollegor fick det otacksamma uppdraget att dra igång festivalen. Det var en ganska tunn skara som samlats vid scenen som kallas Baby Joy. Jag hann bara se tre låtar och tyckte ändå att det gungade på ganska bra. Lite lojt kanske, men skönt i den intensiva solen.

Dagens video: Looptroop Rockers med Chords ”Magic”

Patrik Hamberg — Thu, 07 Jul 2011 10:50:58 +0000

Lagom till kvällens spelning på Putte i Parken släpper Looptroop Rockers en video till den sommarloja dragspelsdrivna Magic. Chords gästar. Fin skit.

Putte i Parken 2011: En försmak

Patrik Hamberg — Mon, 04 Jul 2011 17:39:01 +0000

Även om det är ganska ont om artister att sätta dubbla ringar runt i Putte i Parkens program finns det en hel del jag lyckats missa live och en och annan urgammal favorit. Ser ut att bli fyra fina dagar. Det här är en spotifylista med sånt jag hoppas eller planerar att få se en glimt. Bland mycket annat: Prop Dylan, Graveyard, Marcus Price & Carli, Paper och The Generals.

Lyssna med Spotify

Peace & Love – Lördagen i bilder

Marie Lindström — Mon, 04 Jul 2011 13:18:18 +0000

Ã–gonblick från lördagen: Johan Palm vandrar förbi ett varmtmackstånd och blir hejdad av den unga varmamacktjejen. Hon ber honom skriva sin autograf på varmamackställets visitkort. Samtidigt vandrar en medelålders dam förbi med en hund. Hon vänder sig till Johan Palm och frågar på klingande dalmål: ”Är du en kändis eller?” ”Eh, ja antar det”, svarar han och hon konstaterar att då måste hon ta en bild på honom. Han poserar och slinker sedan iväg samtidigt som damen vänder sig till tjejen och frågar: ”Vem var det?”

Foto: Marie Lindström

Peace & Love – Fredagen i bilder

Marie Lindström — Mon, 04 Jul 2011 10:17:22 +0000

Man läser rubriker om våld och brott på Peace & Love, själva festivalområdet dock är en kittel av barn, gamlisar, fjortisar och allt däremellan.

Foto: Eleanora DeLoughery Nordin

Peace & Love – Torsdagen i bilder

Marie Lindström — Fri, 01 Jul 2011 21:36:20 +0000

Peace & Love pågår för fullt i Borlänge. Spelningarna började i onsdags men hela vecken har varit full av aktiviteter. Här är ett litet bildplock:

Foto: Eleanora DeLoughery Nordin

Hultsfred 2011: Bootsy-peppen

Patrik Hamberg — Thu, 30 Jun 2011 18:41:40 +0000

Bootsy Collins kommer till Sverige för att spela sitt eget material. Det hör inte till vanligheterna. Till skillnad från nestorn George Clinton och hans p-funkcirkus har Bootsy turnérat sparsamt de senaste 15 åren. Och när han var här senast var det för att hylla James Brown. Jag är obeskrivligt peppad.

För er som inte riktigt insett vad som väntar bjussar jag på den fina dokumentären (ovan) och en spotifylista med låtar jag vet att han spelat på turnén så här långt.

Lyssna på spotifylistan

Och för den som vill läsa på lite mer rekommenderas bland annat följande recensioner ur arkivet:
Bootsy Collins Tha Funk Capitol of the World
The J.B.’s Food For Thought
Mico Wave Cookin’ from the Inside Out!!!
Zillatron Lord of the Harvest