Men någonstans där mot slutet väcktes ändå hoppet om att vintern nog kommer att ta slut i år också. Och som tur var fanns den bra musiken som vanligt där, som en kompass i det horisontella regnandet. En helt vanlig april på dagensskiva, alltså. Men samtidigt en april olik alla andra som passerat revy sedan starten.

Chromaticss covrar Neil Youngs Into The Black (låt)
Rock&roll is here to stay, sjunger Ruth Radelet i första spåret på Chromatics nya fantastiskt bra album Kill For Love. Precis som Neil Young sjöng 1979. Hon sjunger det sansat och även om rock&roll inte är den första associationen man får när man lyssnar på Chromatics skojar hon inte. För det är anspråksfullheten som räknas. (Anton Wedding)

Alabama Shakes Boys & Girls (album)
Bästa debuten på länge. De turnerar lite i Europa i sommar. Det är utsålt överallt. (Kal Ström)

Terrible Feelings Shadows (album)
Skitbra. (Tomas Lundström)

Georgia Anne Muldrow Seeds (album)
Tillsammans med Madlib kokade hon finaste soppan på den gamla soulfunkspiken. (Patrik Hamberg)

80s Stallone Beach (The Legendary 1979 Orchestra Remix) (strandvibbar)
Solskenet lyckades till sist bryta igenom april. Bland solstrålarna som landade i elfte timmen hade jag kunnat lista Michael Kiwanukas souliga spelning på Kägelbanan eller John Dalys Sunburst-album. Ja, och så Beach. Jag hade lika gärna kunnat plocka med originalversionen eller L’Equipe Du Sons remix. Alla tre andas solsken, strand och sommar. Tre välbehövliga ”s”. (Ola Andersson)

Loosegoats Ideas For to Travel Down Death’s Merry Road (album)
Så. Jävla. Bra. Längre utläggning om skivan kommer imorgon, som dagens skiva. (Jonas Appelqvist)

Linnea Henriksson Alice (singel)
Första låten på länge som är sådär omedelbart, och otippat, fantastisk att jag spelar den femton gånger i rad varje kväll. Älskar texten. Älskar rytmen. Älskar rösten. Så bra! (Karin Lillbroända)

Michael Kiwanuka (konsert)
Ibland skadar det inte att påminnas om att det bara är ett par taktslag mellan soulens kärna och den allra mest hjärta-och-smärta-trånande folk- och countrymusiken och just nu finns det ingen som gör det bättre än en timid 24-åring från Londons utkanter. Tillsammans med sitt försiktigt funkiga band och renodlade låtversioner bjöd Kiwanuka Kägelbanan på en innerlig finstämd soulkväll. Och när han, med bara en gitarr och den där fantastiska rösten, intog scen i några smått magiska sololåtar var det inte utan att Otis materialiserades där i rökdimman. Han såg ut att njuta han också.
(David Drazdil)

Så är alltså mars månad till ändå, Allsvenskan står för dörren, katterna börjar fälla av sig vinterpälsen och solen har börjat värma bitvis. dagensskiva.com gör, sin vana trogen, en sammanfattning av månaden som gått och detta var mars månads russin ur kakan.

New Build Do You Not Feel Loved? (låt)
De allra bästa dansgolvssekunderna är när allt bara sväller, i en buildup som aldrig verkar nå klimax, varvet går högre och högre… och till slut så smäller det, men inte i det fullständiga adrenalinrus man kunnat vänta sig, utan ut i en blandning av extas och melankoli. Hjärtat brister där, mitt i folkmassan. Det är ett av de mest paradoxala känslolägen; vansinnig lycka och djupaste sorg om vartannat. Omöjligt att sätta fingret på, men också ovärderligt. Do You Not Feel Loved? har det.
(Martina Nordman)

Beach House Myth (låt)
Victoria Legrand och Alex Scally är tillbaka. De släppte 2010 års bästa skiva Teen Dream. Med Myth flyter de vidare i samma porlande bäck genom det nyss uppväckta vårlandskapet. Albumet Bloom släpps den 15 Maj.
(Anton Wedding)

Malmö (musikstad)
Malmö fortsätter att leverera som landets främsta musikstad för tillfället. Efter Ursuts fina debut har Vånna inget följt upp Allvar med en ny EP, Bäddat för trubbel släppt sitt andra album och runt hörnet väntar Terrible Feelings debutplatta. Och då har jag säkert missat något, dessutom.
(Tomas Lundström)

Rocket Juice & The Moon Rocket Juice & The Moon (album)
Allt Damon Albarn rör vid blir guld. Kal var som vanligt sitt sura jag och snålade med betyget. Jag förlåter honom ändå.
(Patrik Hamberg)

Umeå (musikstad)
Det helt horribla beslutet i att sälja Scharinska villan i Umeå, som verkat som en nav för Umeås levande musikscen och i förlängningen hjälpt till att ta fram oräkneliga akter som slagit såväl nationellt som internationellt, har väckt björnen. Stadens samlade arrangörer och band har gått samman för att få beslutsfattarna att ändra beslutet och det hela har blivit en nationell angelägenhet. Projektledarna för kulturhuvudstaden Umeå 2014 har ingen angenäm uppgift framför sig. Kudos till alla som ställt sig bakom uppropet!
Annat Umeå-baserat är ju att Refused spelar The Slayer live igen! Man gillar ju!
(Jonas Appelqvist)

CunninLynguists på Nalen (konsert)
Trots att trion från Kentucky spelar i Sverige regelbundet och ofta har jag aldrig sett dem live, förrän nu. Detta skrivs ett par timmar innan de går på scen, men jag är säker på att det kommer bli asfett.
(Karin Lillbroända)

Ian O’Donovan Forever Untold (låt + remixer)
Precis så här ska Detroittechno låta 2012. Ian O’Donovan blandar upp den med progressiv house till ett monster som bara bygger och bygger och bygger. Arpeggiobubblet. Avgrundspianot. Klockspelssynthen. Kaskadhandklappet. Redan där är han hemma men så, när det egentligen inte kan bli bättre, glider stråkarna in halvvägs och skickar upp alla håren på armarna i givakt. Var det någon som sa Strings of Life?
Att Satoshi Fumi i sin euforiska remix sedan tänker ”om man skulle ta och speeda upp och elektrifiera det hela genom att slänga in ett housepiano och discobeat?” innan Estroe tar oss in i den mörka natten förstärker bara känslan.
(David Drazdil)

Robin Pecknold Olivia, In a Seperate Bed (låt)
Det tar emot lite att lyssna på den. Pecknold twittrade om sitt krossade hjärta och lade ut lOlivia, In a Seperate Bed för att bara en stund senare radera både tweetsen och låten. Men det finns ju kvar där. Och trots att det skär i hjärtat så kan jag inte låta bli att lyssna. (Maria Gustafsson)

Madonna featuring Nicki Minaj & M.I.A. Give Me All Your Luvin’ (singel)
29 år sedan första plattan. Med 53 levnadsår krossar Madonna både konkurrenterna och de som försöker åldersdiskriminera, med en skitfet ny låt och förhoppningsvis långvarig radioplåga. Bra musik är man aldrig för gammal för. (Karin Lillbroända)

John Talabot feat. Pional So Will Be Now (skuggmålning)
När de svenska årstiderna stod och vacklade var det Spanien som fick stå för det stabila solskenet genom John Talabots debutfullängdare Æ’in. Ja, eller åtminstone solsken med avbrott för tillvarons feberdrömmande bakgator. Som i So Will Be Now där nedpitchad Blaze-sång vallades runt i en skyttevärnssöndersprängt Burial-värld. Fingerknäppin’ good. (Ola Andersson)

Torture Division Satan, sprit och våld (demo)
Death jävla metal. (Patrik Hamberg)

Skivåret 2012 (tidsperiod)
År 2012 har dragit i gång rejält i februari med flera starka släpp från Thåström, Imperial State Electric, Horisont, Napalm Death, Coldworker, Earth, Torture Division och Uppgång & fall. Och då har jag säkert missat en del annat gött också, väntar med spänning på nytt från både Terrible Feelings och Vånna inget, samt har en del kvar från 2011 att lyssna i kapp. Oh the joy! (Tomas Lundström)

Tindersticks The Something Rain (album)
Tindersticks släppte den bästa skivan sedan Curtains. Kändes väldigt oväntat. Och härligt. (Kal Ström)

Miike Snow Devil’s Work (Alex Metric Remix) (låt)
Som om förväntningarna på Miike Snows kommande skiva inte redan var stora nog har dessutom Stuart Price i sitt Jacques Lu Cont-alias och Alex Metric gjort remixer på singelsläppen. Price version av Paddling Out är precis så euforiskt housesväng som förväntat men Metrics inte så lite raveiga behandling av Devil’s Work är fortfarande snäppet vassare. Han låter den där beroendeframkallande pianoslingan stå i fokus tillsammans med ett grymt break som när det väl briserar kommer spränga alla dansgolv som kommer i kontakt med det. Spela högt! (David Drazdil)

First Aid Kit – The Lion’s Roar (Album)
Systrarna som fick Patti Smith att bli blank i ögonen på polarprisgalan förra året inleder 2012 med ett fantastiskt album. Popmusik när den är som bäst. (Anton Wedding)

Hitlåtens historia (TV-program)
Första avsnittet av andra säsongen visades under de otacksamma mellandagarna. Men vilken öppning! Till och med jag som aldrig ägnat Coldplay en hel tanke satt som klistrad. Hatten av för ett avsnitt som följde varje lös tråd och påstående tillbaka till källan. Sen varvades det friskt. Ytterligare ett toppavsnitt om Neneh Cherrys Buffalo Stance, ett helt ok om Take Thats Back for Good, ett för programtiteln tveksamt om Flaming Lips och ”hiten” Do you Realize? och så då ett om Kim Wilde och Kids in America. Ikväll avslutas hela programserien med en djupstudie av en låt jag aldrig skulle ta i med tång – Don’t Stop Believin’ med Journey. Det blir en tv-fest. För om det är något serien lärt mig är det att det finns goda historier att berätta om det mesta. Bara jobbet görs med ärlig nyfikenhet. (Patrik Hamberg)

Invasionen (live)
Efter att ha invigt Göteborgs filmfestival och spelat på flådiga Clarion Hotel Post i Göteborg tog Invasionen sig an Stationen i Örebro. Lokalen – som är marginellt större än mitt vardagsrum –  dröp av svett och fukt när Invasionen var klara, men mest påtagligt var ändå den euforiska stämningen som delades av alla närvarande. Jag har nog sagt det förut, men det tål att upprepas: Dennis Lyxzén, bär mina barn. (Mats Guldbrand)

Lana Del Rey Video Games (remixmaraton)
Eftersom 2012 års första månad började med att jag upptäckte Florence + The Machine en evighet efter alla andra känns det rätt passande att månaden avslutades på samma sätt. Lagom till dess att Lana Del Rey släpper sitt nya album hittade jag fram till Video Games – på omvägar. För även om det storslaget återhållsamma originalet är väl värd sin plats så behövdes det några andra namn innan allt föll på plats. Namn som Joy Orbison och hans åttiotalsfiltrerade blippblopppolaroid. Omid 16B:s filmiska och basdränerade dubstep. Helium Robotss regntunga paranoidstumfilm. Mover Shakers molnsprängande ekoorgie. Club Cliques Forget Me Nots-handklappsgroovande stråkdisco. Och så förstås namnet som först fick mig att vakna: Larry Heard. När han som Mr Fingers låter pianotangenterna regna ner på ett skyddande hi-hat-paraply medan hi-energy-koklockorna gömmer sig i bakgrunden har det inte gått en dag sedan 1992 års Introduction. En hög remixer. Nästan lika många låtar. (Ola Andersson)

Mark Lanegan Blues Funeral (album)
En skiva att stänga in sig till. (Maria Gustafsson)

Rebecca & Fiona I Love You, Man (album)
Ännu en grupp som jag har valt att utveckla förhållandet till, tidigare njöt jag bara av att höra dem på radion. Plattan är grym, tåls att spelas många gånger om, och kan mycket väl bli vad jag lyssnar mest på även under nästa månad. + för uppträdandet på p3 Guld också. (Karin Lillbroända)

Sju svåra år Om du tror att jag är din (låt)
Som jag skrev i min recension häromdagen: ”[...] en klockren uppgörelse med tvåsamheten och en befriande twist på en kärlekslåt.”. (Tomas Lundström)

I’ll Take Care Of U av Gil Scott-Heron & Jamie xx (låt)
Ja, jag vet, det börjar närma sig ett år sedan We’re New Here – albumet där Jamie xx samplar Gil Scott-Heron – släpptes, men först i December fick jag upp ögon ordentligt för det. När jag läste de sista sidorna i Jonathan Franzens fantastiska roman Freedom några dagar innan jul gick I’ll Take Care Of You på repeat i bakgrunden. Den vemodigt ensamma gitarrslingan, Scott-Herons varma röst, den uppriktiga välviljan; allt passade så fint till den vackra avslutningen av denna – i dubbel bemärkelse – stora roman. Ska en låt spelas vid tolvslaget på nyårsafton är det denna. Och snälla, tajma den första raketen (som inte ska sjutas upp en sekund innan 00:00!) med att gitarrslingan kommer in! (Anton Wedding)

Drive Soundtrack (album)
Min december har präglats av soundtracket till filmen Drive. Överhuvudtaget har 2011 innehållit mycket lyssnande på soundtrack, allt från John Barry till Johnny Greenwood men det var inte förrän i december som Drive nådde mina öron och ögon. Ett soundtrack som doftar bensin och 80-tal. Sällan har musik varit så perfekt i sitt sammanhang. Det går från bitterljuvt till våldsamt vackert lika snabbt som the Driver går från en öm kyss till att krossa en skalle. (Marie Lindström)

My Morning Jacket iTunes Session (jul-ep)
Jag vet inte riktigt hur det hände men plötsligt var My Morning Jacket där igen. Med julens finaste ep. (Maria Gustafsson)

Mariachi El Bronx och The Bronx (konsert)
Jag ser alldeles för lite levande musik nu för tiden. Besöket på Musikens hus i Göteborg var ett välkommet avbrott i den nedåtgående spiralen. Att äntligen få se The Bronx live gjorde min musikdecember. Matt Caughtrans fånigt lyckliga leende under uppvärmningen med Mariachi El Bronx och alla de 30-plusare som fick uppleva sina tonår igen med fötterna i luften, surfande på tryggt uppsträckta armar. Det var fint.
(Patrik Hamberg)

The Weeknd Echoes of Silence (album)
Jag gillar att en artist som hinner bli så uppskriven under sitt debutår inte ”släpper” något alls, men ändå släpper tre album. Alldeles själv. Och ändå tar sig upp på många årslistor. Det är nya tider nu. (Kal Ström)

Common feat. Nas Ghetto Dreams (bättre sent än aldrig)
Förstår inte riktigt hur jag lyckades missa den här hårdslående bomben från Common. No I.D. parar ihop skräckfilmspianovibbarna från Wu-Tang Clan och det obönhörliga supersvänget från DJ Premier och ger oss hiphop när den är ungefär som bäst. En perfekt slammerkaskadsscenografi till Commons och Nas ordbollande. (Ola Andersson)

Vecka 50
Svältfödd på livemusik som jag är när jag bor i mörka Smålandsskogen, var det en ren ynnest att jag fick en rejäl dos konserter vecka 50. Kvelertak, The Secret och framför allt Toxic Holocaust på KB på tisdagen, Mariachi el Bronx och The Bronx på Debaser Malmö på onsdagen och Vånna inget på finfina Kafé Deluxe i Växjö på lördagen gjorde min månad. (Tomas Lundström)

Toxic Holocaust (live)
Båda kollegorna Lundström och Hamberg nämner här ovan två kvällar då ruskigt bra livemusik strömmade från scen och jag skriver under på varenda ord. Ur dessa två kvällar väljer jag ändå Toxic Holocaust som höjdpunkt. Kvelertaks turnépaket, som drabbats hårt av att Trap Them inte ingick i turnéns lineup som utlovat (en av anledningarna till att jag ens gick på spelningen), tände till när Portland-trion äntrade scen och bjöd på en stor dos blixtrande thrash. Bländande. (Jonas Appelqvist)

Kate Bush (Kate Bush)
Kate Bush. (Ola Andersson)

Bill Callahan, Storan (konsert)
Jag satt med feber på första raden och stirrade på ett par bara fötter, som bakom ett trumset ackompanjerade mannen som släppt ett av de senaste årens bästa album. Bakom världens minsta gitarr presenterade han dem, låtarna ingen borde vara utan. (Maria Gustafsson)

R&B på cd
Jag gick till skivbutiken förra helgen och bläddrade fram årets hetaste R&B-släpp för att ta med mig hem och lyssna (på riktigt lyssna!) på i skenet av min adventsstjärna. Finns inget bättre.
(Karin Lillbroända)

Ika Johannesson & Jon Jeffersson Klingberg Blod Eld Död – En svensk metalhistoria (bok)
Välskrivet och initierat om en av Sveriges största musikrörelser, måste-läsning för alla med musikintresse även utanför metal. (Tomas Lundström)

Tonbruket (live)
Det är jämnt skägg mellan My Morning Jacket och Tonbruket när det kommer till månadens livespelning, men jazzkvartetten drar nog ändå längsta strået. Mycket på grund av att man på Debaser Malmö, med väldigt små medel, lyckas uppbringa ett imponerande och eget sound och samtidigt vara totalt sanna till jazzens essens – lyhördheten och svänget. Bra gjort. (Jonas Appelqvist)

Doomriders (live)
Ett maffigt turnépaket i form av Doomriders, Kvelertak, Toxic Holocaust och The Secret gästade Stockholm för ett par veckor sedan. Att Doomriders skulle vara det bättre bandet av dem fyra var inte någon överraskning, däremot överraskade de med att låta mer beskedliga live än på skiva. Men inget fel med det. (Mats Guldbrand)

Beach Boys Smile (skiva)
44 år försent släpptes detta mästerverk för första gången i sin helhet. Brian Wilsons gudabenådade låtstrukturer liknar inte någon annan popmusik, vilket gör Smile till ett odödligt album. (Anton Wedding)

Den svenska tystnaden Arbetsplatser är fula (låt)
Jag gillade den redan när jag lyssnade på den efter Jonas recension i början av Oktober men jag påmindes om den igen när vi såg Bron/Broen i november. Varje avsnitt började och slutade med Hollow Talk och den är väl fin och så, men vad brydde jag mig om det. För melodislingorna satte Arbetsplatser är fula i huvudet på mig varje gång. Arbetsplatser är fula / Arbetare är dumma i huvet / Uppgifterna meningslösa / Du har bara dig själv. Känslan av November. (Kal Ström)

Meshell Ndegeocello Weather (album)
Meshell skalar av, tonar ner och lättar på trycket så att till och med folkpopromantikerna får en chans att hitta in i hennes värld. Magi för höstmörkret. (Patrik Hamberg)

Foto: SHEENA LINDBERG

Klockan är nu tillbakavriden och vi har får väl anses ha nått den mörka halvan av året. Här är några ljuspunkter från oktober månad för oss i redaktionen.

Maskinen Krossa alla fönster (singel)
Det bästa med maskinen är att de vänder på allt boastande från ett årtionden av hiphop och gör precis likadant men från ett annat perspektiv. Kanske precis lika tramsigt, men perspektivskiftet gör hela skillnaden. Sen är de alltid lika smittande.
(Kal Ström)

Kurt Vile So Outta Reach EP
Precis när hösten övergick från årets vackraste veckor till kyla, mörker och stress släpptes Kurt Viles So Outta Reach EP med låtar överblivna från Smoke Ring for My Halo och det kändes som vår igen, trots tunga och mörka toner. Till och med versionen av Springsteens Downbound Train, med en Vile som sjunger så mycket bättre, hämtar hit solen igen.
(Maria Gustafsson)

Justice (band).
Et Justice pour tous.
(Martina Nordman)

Brookes Brothers Tear You Down (känsloresa i hundraåttio)
Tre år gammal, men försiktigt upputsad för 2011 och Brookes Brothers debutfullängdare. Gladys Knights inklippta röst har digitalknypplats ännu djupare in mellan ettorna och nollorna och gör att Tear You Down lyfter ännu några snäpp. Nittiotalsminnande housepiano, blåsmattrande drum’n'bassrytmer och färgkaskader av sorgset leende stråkar. En omistlig hörlursvän i oktober.
(Ola Andersson)

Wise Blood These Wings (album)
Ett lapptäcke av ljud från Pittsburgh, ihopflikade med kärlek och galenskap, som värmt i oktober.
(Marie Lindström)

Vånna inget Allvar (album)
Månadens i särklass mest frekvent spelade skiva är värd varenda varv på vinyltallriken och fler lär det bli.
(Tomas Lundström)

Massive Attack vs Burial Paradise Circus (låt)
Massive Attacks Paradise Circus är fortfarande en fantastisk låt. Nu har allas vår favoritbegravningsentreprenör satt tänderna i den och genom att begrava den under ett ton av skräp och knaster förvandlar han den till en sakral och trasigt vacker begravningshymn i Twin Peaks-stämning. Höststormarna har fått sin musik.
(David Drazdil)

The Melvins (band, live)
Frontmannen Buzz Osborne och hans manskap lyckades skapa stormbyar i en annars redan blåsig stad, Malmö, förra måndagen. På ett ruskigt imponerande sätt. Kalla det vad du vill – sludge, doom, whatever – bra som fan är det. Och oerhört stilbildande.
(Jonas Appelqvist)

Kissey Cry (mp3)
Hon verkar ha släppt efternamnet Asplund när hon gör sig redo för en återkomst på ljudvågorna. Mitt iTunes älskar den här låten och jag också. Hon sjunger starkare än tidigare och landar någonstans mellan Goapele och Titiyo på Hidden. Elektroniskt bruten soul med säker och stadig riktning framåt.
(Patrik Hamberg)

The Rapture It Takes Time To Be a Man (låt)
Med en repeterande pianoslinga och en stor dos vemod gör The Rapture sitt inlägg i debatten om den nya mansrollen. Den repeterade formen gör den perfekt för att lyssna om och om igen. Septembers låt.
(Kal Ström)

Colin Meloy och Carson Ellis Wildwood (bok)
Mattias Alkberg släppte årets hittills bästa skiva, Wilco släppte The Whole Love och kramades nästan sönder och M. Ward gjorde årets bästa spelning (om inte den bästa på flera år). Men när allt det där blev lite för mycket var det The Decemberists-sångaren Colin Meloys berättelse och frun Carson Ellis illustrationer som utgjorde det bästa sällskapet genom boken Wildwood. Boken är den första i en serie om tre och ja, det är väl en barnbok. Men gillar man The Decemberists, raggsockor och stora skogar så gillar man den här.
(Maria Gustafsson)

Kasabian Club Foot (explodera mig 2004)
Månadens mesta låt överraskade mig rätt mycket. Men den återupptagna bekantskapen med Doomsday fick mig inte bara att än en gång konstatera att Frankie Goes to Hollywoods Two Tribes är världens bästa Mad Max-låt – jag blev dessutom fullständigt överkörd när Club Foot vräkte sig ut över slutscenen. En låt alls gjorde samma intryck på mig när jag först såg filmen, men som nu exploderade rakt in i mellangärdet. Som ett smutsigt rännstenskärleksbarn mellan U2s Discothèque och Stone Roses Love Spreads. Som den ansvarskännande redaktionsmedlem hon är kontaktade Martina omedelbart discopolisens jour för att planera intervention.
(Ola Andersson)

Feist Get It Wrong, Get It Right (låt)
Häromdagen släpptes Feists kommande album Metals som stream på listentofeist.com. Det är bra, kanske är det så bra att det överträffar fantastiska The Reminder från 2007. När Leslie Feist i sista låten Get It Wrong, Get It Right låter musiken bäras av hennes fantstiska röst går det inte att värja sig, låten är höstsolen personifierad. Albumet (årets bästa?) släpps officiellt den 3 oktober
(Anton Wedding)

Hello Saferide Anna
Efter en sommar svältfödd på metal, har hösten verkligen rivstartat i september. Formidabla skivor med Opeth, Wolves in the Throne Room, Warbringer och Mastodon har snurrat flitigt i stereon. Men är det ett musikaliskt stycke som har stuckit ut under månaden är det Hello Saferides låt Anna, som jag stiftade bekantskap med i programmet Tack för musiken, där Annika Norrlin gästade. En fantastisk poplåt med mycket melankoli och ett skitsnyggt gitarrsolo. Hur har jag kunnat missa den tidigare?
(Tomas Lundström)

Astronautalis This Is Our Science (album)
Charles Andrew Bothwells bluesiga indierocksskramlande version av hiphop som på något sätt lyckas plocka det bästa från både Beck som Tom Waits och Eminem samtidigt är precis lika bra som referenserna antyder.
(David Drazdil)

Mattias Alkberg (artist)
Släppte vad som kan komma att vara årets bästa skiva – Anarkist.
(Jonas Appelqvist)

Brookes Brothers The Big Blue (smattrande briljans)
Utan att ha full koll på statistiken gissar jag att Lilla huset på prärien inte tillhör de tv-serier som samplats flest gånger i musikvärlden. Brookes Brothers ger oss överklockad, melodiös och stråkdränkt drum’n'bass som bara i sig skulle räcka för att bli en månadens-låt, men det är Pa Ingalls naivt självklara livsfilosofi som gör The Big Blue sådär riktigt sensommarfantastisk: ”that’s what life’s all about: laughing and loving each other”. Det behöver inte vara svårare än så.
(Ola Andersson)

The Weeknd Thursday (album)
En lördagsmorgon twittras det om att The Weeknds andra mixtape har landat i internetsfären, bara fem månader efter debuten House of Balloons. Och mycket riktigt: startsidan på the-weeknd.com pryds av årets snyggaste skivomslag och den nya mixtapen Thursday är precis som föregångaren gratis att ladda ner. Abel Tesfayes mörkt suggestiva r’n'b värmer och framkallar kalla kårar på samma gång. Gå in på hemsidan och du är bara ett klick från fantastiska låtar som Life Of The Party och Heaven Or Las Vegas.
(Anton Wedding)

Spiders Fraction (singel)
Retrorocken fortsätter att skölja in över oss, men Spiders sticker ut. Senaste sjuan Fraction (där även en live-DVD medföljer) skapar ett våldsamt habegär. Ge mig ett album.
(Mats Guldbrand)

Those Dancing Days på Popaganda (spelning)
Beyoncés bulle i all ära, men jag sparar den tills den är färdigbakad. Augustis höjdpunkt var att se mitt nya favoritband vara asbra på en grym festival.
(Karin Lillbroända)

OFF! (live)
Hardcore-puritanerna må vara hur sura de än vill över att OFF! signat ett sponskontrakt med Vans, ett multinationellt företag – till syvende och sist är det ändå musiken som räknas. Bra musik är bra musik är bra musik. Vem bryr sig om vad för slags skor den framförs i? 56-årige Keith Morris och manskap visade att gammal är äldst på Debaser Malmö 10/8 och på Way Out West 13/8. Sistnämnda spelning var, tillsammans med Fucked Ups dito, för övrigt en välbehövlig oas av distortion på en festival som i övrigt mestadels saknade sådant.
(Jonas Appelqvist)

Favorite Flava Waterfall (mp3)
Syntetisk funk direkt från indie-Göteborg. Jag gillar det. Ladda ner nu. Gäller även popsnören.
(Patrik Hamberg)

Punk på vinyl (företeelse)
Det bästa för tillfället, av flera anledningar: formatet, kvalitén på musiken och själva gör-det-själv-attityden, där syfte är att sprida sin musik så mycket det går snarare än att gå runt. Den senaste månaden har jag köpt sjuor med Frantic/The Vectors, Anstalt, Personkrets 3:1, Eskatalogia, Slaktrens samt samlings EP:n Illegal By Choice, en välgörenhetssjua till förmån för Ingen Människa är Illegal-kampanjen med banden Victims, Kvoteringen, Demenzia Kolektiva, Meanwhile, Allert! Alert! och Asta Kask. LP-tillskotten har varit samlingen Dimmorna skingras vol 1 och Slaktrens Strålande tider.
(Tomas Lundström)

Jens Lekman An argument with myself (låt)
Livet började kännas fattigt och att det berodde på Jens Lekman-brist förstod jag inte innan detta spår dök upp i början av månaden. När han kommer tillbaka efter ett alldeles för långt uppehåll gör han det med ett fyrverkeri där Paul Simon, Bhundu Boys och neuroticism bildar ett briljant stycke musik. I Jens huvud, där Jens argumenterar med Jens är ett trevligt ställe att vara.
(Marie Lindström)

Foster the People Helena Beat (låt)
Det här blev till slut min sommarhit, i ett svettigt Madrid proppfyllt av påveanhängare var det bara att återigen kapitulera för det faktum att det enkla ofta är bäst. En formidabel skiva från The Rapture, nytt från Fake Blood och peppen (Audio Video Disco!) inför ett nytt album från Justice hamnar dock inte speciellt långt bakom.
(Martina Nordman)

Paul Simon (artist)
Sedan jag skrev om So Beautiful or So What i somras har jag helt gått ner mig i Paul Simons backkatalog. Det är som droger, jag behöver bara en till fix.
(Kal Ström)

Cicada Hit My Ego (låt)
Struttig discodoppad elektronisk indiepop med sånginsats av Athletes Joel Potts. Behövs det så mycket mer? Skulle inte tro det.
(David Drazdil)

Hultsfredsfestivalen
Vilken återkomst! Skit samma att det inte var packat framför scenerna de första två dagarna. Det fina med Hultsfredsfestivalen var och är att allt går att se. Inga konserter som är för långt bort för att hinnas med. Inga konserter som är instängda på en klubb med begränsat antal platser. Att jag i år fick chansen att se Budos Band, Kriget, Charles Bradley, Primal Scream och Bootsy Collins på en och samma festival är faktiskt näst intill oslagbart. Fortsätt längs samma väg så ses vi nästa år igen. (Patrik Hamberg)

What Hamberg said. Och Malmös fantastiska skivbutik Rundgångs sjuårsjubileum med fantastiska Terrible Feelings på scen. (Tomas Lundström)

Feist
Feist gör en Bon Iver och släpper ljudklipp från den kommande skivan. Metals släpps den 4 oktober och ett samarbete med Valgeir Siggurdsson, som bland annat producerat Kate Nash och Björk, verkar ge ett välarbetat och lite tyngre album. (Maria Gustafsson)

Katy Perry Last Friday Night (T.G.I.F.) (singel)
Strategiskt sent singelsläpp från Teenage Dream-albumet som släpptes redan förra sommaren. I våras längtade jag efter den här sommaren för att det var självklart att den här låten skulle dyka upp på radion då. Katys näst bästa låt någonsin går inte att tröttna på. (Karin Lillbroända)

Horse Meat Disco III
Åttiotal. Disco. Nittiotal. House. Tvåtusental. Enastående samling. (Ola Andersson)

Gillian Welch The Harrow & The Harvest (album)
Det är åtta år sedan senast. ÅTTA ÅR! Det är oförlåtligt. Men jag är beredd att glömma det för en liten stund. (Maria Gustafsson)

The Naked and Famous (live)
På ren chansning gick jag till Strand för att se ”något elektroniskt popband från Australien” och åkte på en käftsmäll väl där. Visst, det fanns dalar i spelningen men bergen/höjdpunkterna var Everest-höga. (Jonas Appelqvist)

Beyoncé 4 (album)
Väntar, och väntar och väntar, på en riktig fysisk upplaga att krama om samtidigt som jag tar första lyssningen av BEYONCÈS(!!!) nya album. En ritual jag vägrar svika trots att internet har funnits en stund nu. När jag skriver det här är det bara ett par dagar kvar tills världens bästa dag i hela världshistorien inträffar. För fjärde gången. (Karin Lillbroända)

Stop Modernists feat. Chris Lowe Subculture (Main Vocal Extended) (typ supergrupp)
New Order och Pet Shop Boys tar omvägen via Finland och möts nästan i samma studio. Typ extas. (Ola Andersson)

Ken Ring & Tommy Tee med M.O.P. Plocka han (låt och video)

För det geniala draget att tvinga M.O.P. att bröla refrängen på svenska. Extra hårt.

Anstalt Altamont Raceway (singel)
Arvtagare till Genocide Superstars och The Accidents, det vill säga njutbar punk och rock ‘n’ roll till bristningsgränsen. (Mats Guldbrand)

Fucked Up Queen of Hearts (video)

Jag skulle valt Scenes from the Suburbs egentligen, men så såg jag den här videon. Nuff said. (Kal Ström)

Maj månad 2011. Inte heller denna månad har gått till historien som någon som sticker ut ur mängden. Det har börjat grillas på allvar, fotbollssäsongen rasar och musikvärlden fortsätter spotta ur sig bra musik. Det här är redaktionens val.

Kate & Anna McGarrigle Tell My Sister (box)
Det ska erkännas att mina gamla Kate & Anna McGarrigle-vinyler inte plockats fram så ofta, trots att de båda albumen (Dancer with Bruised Knees och den självbetitlade debuten) representerar något alldeles särskilt i folkrockshistorien. På en återutgivning tillsammans med en cd outgivet material blir det däremot något alldeles speciellt och en vacker hyllning till Kate McGarrigle som gick bort ifjol. (Maria Gustafsson)

Terrible Feelings Hollow (låt)
Ytterligare en starkt lysande stjärna från den kreativa miljö som finns i Malmös punkscen. Terrible Feelings har släppt två skitbra sjutummare, men den absoluta höjdpunkten finns på den föregående demon. Hollow är en härligt skev dänga med en fantastisk sånginsats av Manuela Iwansson. Enligt uppgift ska Hollow ha spelats in på nytt, till ett framtida släpp får man anta. (Tomas Lundström)

Jedward Lipstick (låt)
Månadens bästa är det bästa om man använder uttrycket bästa extremt löst. Det är en guilty pleasure, en fjantig men fantastisk poplåt som sätter sig på hjärnan och får en att drömma feberdrömmar om penntroll. (Marie Lindström)

Sade (konsert)
Rätt makalös. (Ola Andersson)

Thursday No Devolución (album)
Thursday går från klarhet till klarhet. No Devolución är bandets finaste giv. Aldrig förr har de låtit lika inspirerade. Skivan är en mörk historia som berättas mot en bakgrund av rasande indierock. Jag kan inte sluta lyssna på den. (Jonas Appelqvist)

Dramaten& Sonja Åkesson (event)
Jag vet inte om det var en spelning, ett stycke teater eller både och, men tillsammans med delar av Dramatens ensemble återskapades Sonja Åkesson tolkad av … av Britta Persson, Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Anna von Haussfwolff, Lena Swanberg och Anna Järvinen med bandet lett av Fredrik Sandsten. (Kal Ström)

Primavera, förstås. Vad annars? Också med på hörn är: Peter & The Magician, Black Van, SebastiAn, Moonlight Matters, Toadally Krossed Out, Is Tropical..
(Martina Nordman)

Bootsy Collins (festivalbokning)
Bootsy har inte turnérat med sitt eget material sen 1998. Härom året var han i och för sig i Sverige med sin James Brown-tribute, men det här blir något helt annat. Vem som är årets fetaste funkbokning är det därför ingen som helst tvekan om. Bubblande basorgier med Boot-say eller klassiska favoriter med Jehovas-Prince? Valet är inte särskilt svårt. Grattis Hultsfred. Vi ses! (Patrik Hamberg)

Amanda Diva Madame Monochrome (ep)
Divas första släpp sedan magnifika Spandex, Rhymes & Soul släpptes den 27e april, och innehåller otroliga (varning för underdrift) Manchild. Madame Monochrome är en tio låtar lång ep som man får ladda ned från hennes hemsida för valfritt pris. Support good artists, och Diva är så jävla grym att jag ba dör. (Karin Lillbroända)

The Elected Go For the Throat (låt)
Det var bara något år sedan Blake Sennett lämnade musiken utan planer på att återvända. The Elected och Rilo Kiley was no more. Han ångrade sig. Den 17 maj står Bury Me in Rings i skivhyllan. Det är väldigt snart. (Maria Gustafsson)

Roadburn (festival)
Den holländska metalfestivalen svarade upp till alla hyllningar med råge och kommer att bli ett stående inslag i festivalkalendern hädanefter! (Tomas Lundström)

Fleet Foxes Helplessness Blues (album)
Vårens finaste stämsång.
(Marie Lindström)

The Zombie Kids (crew)
Aprils bästa är Zombie Kids-gänget och deras många förgreningar i design, klubbar, dj:ande och egna skivsläpp. Deras Zombie Club-kvällar är i det närmaste en institution för den som söker brutala electrobeats och total hedonism i Madrids nattliv. Senaste gästen var Diplo, och hur det hela urartade gjorde intryck till och med på Mad Decent-bossen. Episkt.
(Martina Nordman)

Ohayo (band)
Jag är väldigt svag för Johan Berthling (Tape). Jag är väldigt svag för Andreas Söderström (Ass). Jag är väldigt svag för skivor från skivbolaget Häpna. Det + Per Eklund (skrivit för Lykke Li med flera och spelat med El Perro del Mar). Klart jag är svag för deras band Ohayo. Debutskivan The State We are In släpps i början av maj. Vowel After Pause finns att lyssna på hos Häpna. (Kal Ström)

Hultsfredsfestivalen (festival)
Jag bemötte nyheten om Hultsfredsfestivalens återuppståndelse som god, till skillnad från många kollegor. När de, under april, bokade Trans Am var saken klar. I år åker jag, än en gång, till Hulingen. Att de dessutom haft den goda smaken att boka bl.a. Red Sparowes, Les Savy Fav, Syket, Blackbird Blackbird och Anna Calvi gör att de seglat upp som en av sommarens favoritfestivaler. (Jonas Appelqvist)

Aloe Blacc (konsert)
Förvandlade med sin intima retrosoul tillsammans med lika superba kompbandet The Grand Scheme Strand till en svettig soulkällare anno 1974. Ren lycka. (David Drazdil)

The Libertines (band)
I mitten av mars bekräftade Carl Barât att det inte blir några konserter under sommarens festivaler för The Libertines på grund av att de inte skrivit något nytt material. Jag kan bara konstatera att det är skönt att de inte säljer ut sig denna sommaren också (även om jag njöt av varenda sekund på förra årets Kentish Town Forumkonsert).
The Libertines Lust of The Libertines live @ Kentish Town Forum London (Oskar Dohrmann)

Mastodon (band)
Trots att jag fortfarande överdoserar Graveyards Hisingen Blues, hittar någon som tagit arvet efter Isis vidare på ny mark i Terra Tenebrosa eller småmyser till Demonaz karga riff var det en gammal och synnerligen god vän som skakade om min värld mest den här månaden. Det tog bara en lyssning av Live at Aragon för mig att inse att Mastodon är något av det bästa jag vet. Och att det var väldigt längesen jag såg dem live på riktigt nu. (Tomas Lundström)

James Yorkston It’s Lovely to Be Here – The Touring Diaries of a Scottish Gent (bok)
Han gör regniga och poetiska nedslag i turnélivet från 2004 och framåt. Det handlar om samtal på barer, möten med knasiga personer och spelningar dit ingen kommer. Ett perfekt sällskap. (Maria Gustafsson)

Propellerheads Bang On! (trummhinneattack)
Vet inte om det är något tecken i tiden, men mars blev på något sätt en tretton år gammal låt. När månaden mars, som på många sätt känts som månaden utan slut, kom jag av någon outgrundlig anledning på att jag ville höra just Bang On!. Jag ska inte överdriva musiks inneboende förmåga att förändra världar, men jag är rätt övertygad om att det var Bang On!, med sitt skenande och frustande ljudkaos, som gjorde att solen till sist tittade fram. (Ola Andersson)

Jenny Wilson Blazing I (kommande skiva)
Hardships! var en bra skiva. Men här med Tensta Gospel Choir blommar den ut fullständigt. Både det man hört på tidiga livespelningar och det man hoppades på från turnén med kören kommer ut ordentligt. Fascinerande bra. Då har jag inte ens pratat om Blazing II. (Kal Ström)

Amalia 4 U (låt)
Att funken lever och mår alldeles utmärkt, tack så mycket visar Amalia och Opolopo gång efter annan på Art Slave. Däremot ligger baselementen på högtalarna risigt till efter just den här fläskfunkiga holmgången. Kom inte och säg att ni inte blev varnade. (David Drazdil)

Terra Tenebrosa (band)
Se dagens recension. Så. Jävla. Bra. (Jonas Appelqvist)

Adele 21 (album)
Utan att försöka dölja min fördomsfullhet så brukar jag inte gilla sådana här ”stora röster” men det är något med Adele jag inte kan motstå. Och hon blir bara bättre.
(Marie Lindström)

New Order (tidernas näst bästa popband)
bob hund lånade basgången från New Orders Confusion till nya singeln Popsång (mot min vilja) – det var allt som behövdes för att jag skulle trilla ner i ännu en New Order-maratonperiod. Och bli påmind om vilket fantastiskt musikbibliotek som den brittiska kvartetten har åstadkommit.
(Ola Andersson)

Graveyard ”RSS”
(Kal Ström)

Kurt Vile Smoke Ring for My Halo (album)
När Jonny ställde in Europaturnén fick Kurt Vile trösta med vinterns finaste album.
(Maria Gustafsson)

The Vaccines (band)
Efter sjukdom och allmän tristess som det leder till har jag hittat mitt eget vaccin, The Vaccines. Britternas nya gunstlingar lever upp till hypen. We’re Happening är månadens låt som återfinns som b-sida på singeln Post Break Up Sex.
(Oskar Dohrmann)

by:Larm (festival)
Från vad som från början, 1998, var en renodlad branschfestival har by:Larm idag blivit en mer allmängiltig festival som utspelar sig på och inkluderar Oslos digra utbud av klubbar och spelställen. Fokus ligger alltjämt på skandinavisk musik och det är oerhört skönt med en festival som har vett nog att spela på hela musikspektrat, från hiphop via indiepop och hardcorepunk till black metal. Något för svenska festivaler att ta efter. Vad som var bäst? Obliteration, Agnes Obel och Lukestar.
(Jonas Appelqvist)

Graveyard Hisingen Blues (album)
Var jag inte helt övertygad om singeln med samma namns storhet, har albumet Hisingen Blues verkligen träffat rätt. Så oerhört välgjort och så oerhört späckat med krokar som kan fånga in lyssnaren. Graveyard lägger ribban högt och tar sig över med marginal. (Tomas Lundström)

Ufomammut (band)
Med mindre än två månader kvar innan den holländska festivalen Roadburn går av stapeln, så är det hög tid att börja botanisera bland det digra utbudet. Senaste upptäckten Ufomammut (det fåniga namnet till trots) lovar minst sagt gott och får absolut inte missas. (Mats Guldbrand)

Fujiya & Miyagi Minestrone (låt)
För att de tar tag i den välkända problematiken med att det skrivs alldeles för få låtar om italiensk grönsakssoppa och får det låta som Stone Roses. (David Drazdil)

Fela!, musikal livesänd från London (musikal)
Åka till Karlskoga för att se en musikal som spelas live i London. En märklig upplevelse, men också ganska fantastisk.
(Kal Ström)
+1 (Patrik Hamberg)

Albin Gromer Här inne hos mig (låt)
Albin Gromer har släppt några EPs och är nu på gång med sitt debutalbum. Han är en skånsk Prince.
Lyssna på spotify.
(Marie Lindström)

Desperat Hardcore Deluxe (12″)
Musikåret 2011 har verkligen rivstartat, med finfina släpp på gång från Crowbar, Deicide, Rabbits, Rotten Sound med flera. Har dessutom upptäckt finfina twee/singasonga/folk-trion My, Bubba & Mi, stiftat bekantskap med Spiders (releasefest på Truckstop Alaska, Göteborg, i kväll) och blivit introducerad till Fela Kuti.
Men trots detta kommer månadens höjdpunkt från underjorden ändå. Bandet Desperat består av bland annat Mob 47-folk och befinner sig i samma genre. Hardcore Deluxe är första tolvan och innehåller demoinspelningar av en kommande platta, som sägs ska låta ännu bättre. Tillåt mig tvivla, för det här låter jävligt bra. Men jag blir gärna överbevisad. (I kväll spelar Desperat på Punk Illegals stödspelning på Kulturhuset Underjorden i Göteborg.)
(Tomas Lundström)

Jason Lytle (live)
Intimt och svinbra på Pustervik 23 januari. Dagen innan vann This Is Head pris för ”årets pop” på P3 Guld. Juryns goda omdöme är en hedrande bubblare hos undertecknad.
(Jonas Appelqvist)

Jason Lytle på Pusterviksbaren (konsert)
Likt Jonas blev jag tagen av den fantastiska spelningen som Jason Lytle gjorde på Pustervik förra söndagen. Inte för att jag såg något mer än en mössa som guppade sakta upp och ner, men det räckte. Spelningen gjorde konsertvåren, hur den än kommer se ut sen. (Maria Gustafsson)

French Kissing Oh Suzanne (låt)
Januaris höjdpunkt var när vinylsingeln Oh Suzanne av French Kissing, det sista exemplaret av totalt 200, damp ned i brevlådan efter ett halv års väntetid. Samt att de första promoskivorna Mine is Yours av Cold War Kids och Cloud Nothings självbetitlade platta dök upp i brevlådan under loppet av mindre än en veckas tid. Postgången är något ojämn till Norge.
(Oskar Dohrmann)

OFF! First Four EPs (album)
Jonas delade ut ett maxbetyg härom veckan och något annat – precis som Jonas också konstaterar – hade varit tjänstefel. Svinbra helt enkelt.
(Mats Guldbrand)

Solomun & Stimming Feuer & Eis EP
Januari är traditionellt den månad på året jag ofelbart hittar drösvis med guldkorn som jag missade året innan. Eller helt enkelt aldrig tog mig tid att kolla upp. En av de största upptäckterna januari 2011 tog mig däremot ännu längre tillbaka till tiden – ända till 2007. Feuervogel är mörk tranceljudshouse med hotande stråkar som hör hemma i samma inregnade fik som Âmes Rej. Eiszauber hittar vi i andra änden av samma känslomässiga stråkhousespektrum, komplett med fejkade oljefat och ett ursnyggt solskenscrescendo. Olika känslor, olika lägen. Båda var oslagbara kompanjoner i januarikylan.
(Ola Andersson)

Skyzoo & !llmind Langston’s Pen (musikvideo)
En av de bästa låtarna från asbraiga Live From The Tape Deck, och en grymt snygg musikvideo som med enkla detaljer fångade mitt intresse på ett sällsynt sätt. Skyzoo kan inte göra något jag inte älskar. (Karin Lillbroända)

Blixa Bargelds tekittelsång
När jag hört ljuden i Einstürzende Neubautens låtar har jag antagit att det varit elektroniskt feedback eller annat tillagt missljud. Men under konserten på Cirkus såg jag Blixa forma munnen till den högsta rena tonen jag någonsin hört någon sjunga. Sedan varierade han den med några grimascher. Vi andra såg fascinerat på varandra och log. Det var vackert. (Kal Ström)

Musik från Sveriges Television
När Kobra ägnar ett helt program åt M.I.A., veckans konsert bjuder på The Soundtrack of Our Lives tillsammans med Göteborgs Symfoniorkester, PSL åker på festival och Klubbland pumpar ut en kort konsert i veckan påminns jag om hur mycket jag saknar ett ordentligt musikmagasin i SVT. Alla tre är exempel på public service när den är som bäst. Det lockar kanske inte de stora tittarsiffrorna, men tar sitt uppdrag på allvar och levererar genomarbetade och lyxiga tv-program. (Patrik Hamberg)

Low live 10-10-23 (spelning)
Det ska erkännas direkt – jag har ingen långvarig eller direkt nära relation till Low, mer än att The Great Destroyer och The Curtain Hits the Cast är skivor väl värda att återkomma till, vilket jag också gjort under åren. Därför var knocken de bjöd på under denna vändas enda Sverigespelning extra hård och golvade såväl mig som alla övriga besökare på Debaser Malmö. Och gud så bra Alan Sparhawk sjunger!
(Jonas Appelqvist)

Jay-Z Decoded (bok)
Alla måste läsa den. Jay-Z förklarar sina låttexter, både från en rapteknisk vinkel och blir djup. Det är helt grymt, men bäst är det att läsa de längre berättande texterna. Om hans liv, om hiphop. Han beskriver musiken och kulturen som det ädlaste av konstverk. Alla måste läsa Decoded. (Karin Lillbroända)

Iron & Wine Walking Far From Home (låt)
Med nyanser från Bon Iver och lite mer pengar än vanligt lovar Iron & Wine gott på singeln som gavs ut till Record Store Day. Man kan hoppas på mycket körer när han spelar här i början av nästa år. (Maria Gustafsson)

Orup Huddinge (låt)
Huddinge. Hon är från Huddinge. (Ola Andersson)

Roadburn (festival)
Det är visserligen några månader kvar fortfarande, men jag har efter några års suktande fått tummen ur och bestämt mig för att åka på Roadburn i holländska Tilburg. Hotell är fixat, biljett är fixad, researrangemang på god väg och programmet börjar ta form. Och vilket program sedan! Alcest, Cough, Ghost, Today is the Day, Wovenhand, Sunn0))), Earth, Evoken, Shrinebuilder… ja listan över feta bokningar kan göras hur lång som helst. (Tomas Lundström)

Stereolab Not Music (album)
Stereolab är glada igen. (Marie Lindström)

Hans-Erik Dyvik Husby som Cornelis
Jag lyssnar igenom soundtracket till Cornelis och vill bara ha mer Hank von Helvete som Cornelis. Det är så rätt. Mördar-Anders hade kunnat lura mig. Jag var sugen på filmen redan innan, men nu längtar jag. I början av december kommer även I ljuset av Cornelis, med mer av Hans-Eriks version av Cornelis musik.
(Kal Ström)

Skyzoo & !llmind Live From The Tape Deck (album)
Månadens, om inte årets, bästa skiva. Rekommenderas till exakt alla. Extra plus att den fick utgöra min hundrade på den här grymma sidan också.
(Karin Lillbroända)

Girls Heartbreaker (låt)
Girls släpper låten Heartbreaker och sångaren har ännu mer hicka och ännu mer ledsen hund-framtoning. Bra så.
(Maria Gustafsson)

Skuggpoeten En kväll i maj (låt)
Embee och Esmeralda Moberg tolkar dikter av Roger Bergkvist (Embees pappa). De kallar det urban folk och det sammanfattar egentligen det mesta. Embees dystra ljudlandskap med en fri folkmusiksångerskas röst. Jag tycker väldigt mycket om det. Albumet släpps 10 november, jag väntar med spänning.
(Patrik Hamberg)

Håkan Hellström – 2 steg från paradise (skiva)
Varför krångla till det? Skivan är grandios.
(Mats Guldbrand)

Kylesa Spiral Shadow (låt)
Bland många fina musikaliska upplevelser den senaste tiden har ändå titelspåret från Kylesas nya platta varit den som har gått varm absolut oftast på stereon. En fantastisk låt och det bästa Kylesa har släppt i från sig.
(Tomas Lundström)

Pet Shop Boys (fenomen)
Ännu en Pet Shop Boys-samling, bara sju år efter fantastiska översiktskartan PopArt känns visserligen lite onödigt – hur remastrade låtarna än må vara. Men, samlingen som släpps i morgon bjuder ju trots allt på en ny låt (som sig bör när artister vill att de trogna fansen ska köpa) i Together och var sig jag vill eller inte kom beskeded om Ultimate att påverka en rätt stor del av vad jag lyssnade på andra halvan av oktober.

Hösten är här på allvar, och 2010 börjar så sakta lida mot sitt slut. Vi i redaktionen börjar uppförsbacken med att sammanfatta september månads bästa:

Terrible Feelings (band)
Skånepunk med en generös dos rock av medlemmar från bland andra Pretty Whores och Sista sekunden. Goda förutsättningar med andra ord och den självbetitlade demon lever upp till de högt ställda förväntningarna. Det är helt enkelt ljuv musik.
(Mats Guldbrand)

Kanye West So Appalled (Feat. Jay-Z, RZA, Pusha T, Swizz Beatz & CyHi Da Prynce) (låt)
Jay-Z:s vers. 40 bast, fortfarande nummer ett.
(Karin Lillbroända)

Eric Kupper The Whistle Song
Nästa år har det gått 20 år sedan Frankie Knuckles, Eric Kupper och John Poppo skapade instrumental housemagi tillsammans med Paul Shapiros flöjt. En låt som är precis lika överfantastisk idag som när den släpptes. Precis när hösten började klampa in i 2010-Sverige dök ännu en remix av The Whistle Song upp. Fast den här gången försiktigt upputsad av Eric
Kupper själv. Elva minuter som, även om de inte kan mäta sig med originalversionen, gjorde att solen vågade sig tillbaka några dagar till. Elva minuter som dessutom fick mig att trilla in i en ny Eric Kupper-period som kulminerade i inköpet av 2008-samlingen Maestro – Eric Kupper
Remix Works. En av de allra främsta remixare och producenter som housen gett oss. Eller egentligen omvänt: en av dem som gav oss house.
Originalversionen hos youtube
(Ola Andersson)

Jag har svårt att sätta tummen på vad som varit bäst. I strid med ungefär alla förutsättningar gillade jag en Jamiroquai-låt (White Knuckle Ride), både i original och i fin remix av ständigt levererande Monarchy. Sen var det Grinderman, Chromeo, Salem, Joe and Will Ask?, Lindstrom & Prins Thomas, Grum samt en nyförälskelse i Cures Pornography som pågått i princip hela sommaren, och ser ut att hålla i sig. Så mycket musik, så lite tid.
(Martina Nordman)

Peter Broderick Hello to Nils (låt)
Smärtsamt vackert vemod från en av Efterklangs livemusiker. Jag vet inte om den var bäst i september – kanske var det någon Röyksopp-låt eller kanske Teitur eller The Social Network-soundtracket – men kyliga morgonar och mörka moln i kvällningen låter så här i min värld.
(Kal Ström)

Sufjan Stevens Too Much (låt)
Om någon vecka släpps Sufjan Stevens The Age of Adz som inte alls är en skiva om en amerikansk stat utan ett helt vanligt album. Albumet har streamts och låten Too Much släpptes lite i skymundan av ep:n All Delighted People. Grejen med Too Much är att den är lite ful i allt det vackra. Det är bra.
(Maria Gustafsson)

Bäddat för trubbel Det här är inte New York (album)
Likt Mats tar även jag tillfället i akt och tipsar om punk från Malmö. Och herregud, det råder ingen tvekan om att denna kvartett härstammar från parkernas stad. I rakt nedstigande led till Problem och tidiga Wilmer X är de ute på en ursinnig resa där de öser ur sig hat och ångest på ett befriande sätt som gör att man bara måste älska detta band. Att det inte alltid är prickfritt framfört är dessutom ett stort plus i det här fallet. Och som bosatt i Malmö sedan tio år tillbaka älskar jag givetvis titelspåret som sätter ord på den klassiskt Malmöitiska inställningen:

Det här är inte New York, det här är Malmö Stad
Sätt inte näsan i vädret, du är lika skitt som jag

(Jonas Appelqvist)

Nas & Damian Marley Strong Will Continue (låt)
Distant Relatives är en av de tre bästa skivorna jag har hört i år, och Strong Will Continue är albumets bästa låt. Nasir och Jr. Gong har i och med sitt gemensamma släpp gjort något riktigt fint för mig, nämligen fått mig att åter igen lyssna på och uppskatta en fin musikgenre som jag av någon anledning inte tålt de senaste åren. (Karin Lillbroända)

Agnes Obel (artist)
Hon ser ut som en liten dansk tjej, hon klär sig som en mormon och hon skapar fantastisk musik. Med piano, en stark röst och vackra melodier. EPn släpps 31 maj men tills dess finns tre fina låtar på Myspace. (Marie Lindström)

För ovanlighetens skull är det en hel hög med låtar och skivor som skulle kunna vara maj månads bästa. The Dead Weather har gjort en tokstark skiva, Knivderby likaså, och jag blev barnsligt förälskad i Crystal Castles. Sedan har vi finfina remixer, bland annat av Polygon Palace (Human Life, Kris Menace (Monarchy) och Memory Tapes (Tanlines. För att inte nämna alla tokigheter som A-Trak hittar på. Det är fint med vår.
(Martina Nordman)

Wilco på Cirkus (konsert)
Det fina med att se ett band som är mellan album är att man, i bästa fall, inte får en spelning där bandet försöker klämma in så många nya låtar som möjligt mellan hitsen för att promota nysläppet. Spelningarna blir istället ofta väl sammansatta, tempot blir lägre, bandet mer lyhört. Just så var spelningen med Wilco på Cirkus i söndags. I strax över två timmar gav Chicagobandet själ och skicklighet i perfekt symbios. (Maria Gustafsson)

Trash Talk Eyes & Nines (album)
Det är inte bara Ganglians som håller Sacramento-fanan högt i år. Trash Talk, uppbackade av The Bronx-gitarristen Joby J Ford i producentstolen och med gästinsatser av nämnda bands sångare Matt Caughthran och Greg Hetson, mejar ner allt motstånd med kraftfull gräsrotshardcore som har den fina smaken att flörta med Cancer Bats och Internal Affairs. Material till årsbästalistan? You bet! (Jonas Appelqvist)

Scott Morgan Bring It on Home to Me (låt)
Den gamle garageräven från Detroit sjunger in sommaren med en sagolikt vinglig och skramlig version av Sam Cookes gamla örhänge. Ibland känns det osäkert om bandet ska klara att stå hela vägen ut eller ramla samman i en fyllehög. Det är helt osannolikt bra. Skål! (Patrik Hamberg)

Flight of The Conchords på Cirkus (konsert)
Med allvarligt knastertorra mellansnack om allt från muffinsmissbruk till valarnas problem med att hantera mobiltelefoner, sin fantastiska musikalitet, en numer imponerande låtkatalog, en oändlig portion kärlek till inspirationskällorna och minst lika mycket kärlek tillbaka från publiken var de tre timmarna i sällskap av Jermaine Clement och Bret McKenzie en glimrande uppvisning i den svåra balanskonsten mellan humor och musik. Ständigt underhållande visade duon vilken alltigenom lysande liveakt de är och gensvaret – att till exempel få ett kokande Cirkus sjunga en (åtminstone) fyrstämmig arenahymn tillägnad epileptiska hundar – från den av hävd annars svårflirtade stockholmspubliken var något många andra artister bara kan hoppas på. (David Drazdil)

The Ultimate Jack Johnson (spellista)
Mina försök att få till en ultimat spellista av The Complete Jack Johnson Sessions som är omöjlig att lyssna på i sitt orginalutförande, men som nu börjar bli en helt sanslös upplevelse. Snart har jag ordningen perfekt. Ska bara försöka i några månader till. (Kal Ström)

Vi i dagensskiva.coms redaktion fortsätter på sedvanligt sätt att sammanfatta på månatlig basis. Här är april månad.

• Masshysteri Masshysteri (album)
  Uppföljaren till finfina Vår del av stan är tro det eller ej ännu bättre än föregångaren. Dom kan inte höra musiken, Välkommen till verkligheten och framför allt Låt dom hata oss är helt klockrena låtar och resten följer inte långt efter. Nu väntar jag bara på möjligheten att få se bandet live till slut.
  (Tomas Lundström)
• MGMT – Congratulations
  Efter mycket förväntan dök MGMTs andra album upp. Det gjorde ingen besviken. Brian Enoooo.
  (Marie Lindström)
• Stornoway (band)
  Brittiska Stornoway, vars debutalbum Beachcomber’s Windowsill ges ut i slutet av maj, har något av det där som förra årets storheter Mumford & Sons inte hade. Debutantängslighet och smått brötig brittisk folkpop när den är som bäst.
  (Maria Gustafsson)
• Masshysteri Masshysteri (album)
  Skivan är snudd på komplett. Det är nästan irriterande eftersom nya och schysta skivor med Dundertåget, Khoma och Black Breath enbart framstår som parenteser under april månad.
  (Mats Guldbrand)
• Delorean Come Wander (låt)
  Den här gången stod det väl mellan Boy Georges Amazing Grace och Delorean. Att Delorean drog längsta strået
  beror nog på dels att den känns mer vår och dels att jag stötte på den
  närmare månadsslutet. Underbar solcykeleufori som trillade in i min
  musikvärld tack vare tipsen från David och Martina.
  (Ola Andersson)
• Alex Metric
  Än så länge måste vi vänta liite liite till på ett album från mångsysslaren (Radio 1-presentatör, dj, producent, remixare) Alex Drury. Men så länge som han fortsätter att bombardera oss med remixer som de av Ladyhawke, Gorillaz eller den minutiösa, fantastiska omarbetningen av Phoenixs Lisztomania så är det lite mer ok.
  (Martina Nordman)
• Sthlm Jazz Fest (festival)
  April har mest bestått av uppskjutna storsläpp känns det som. Trist det, men jazzfestivalens bokning av Missy Elliott var en grym nyhet!
  (Karin Lillbroända)
]]> https://dagensskiva.com/2010/05/01/bast-i-april/feed/ 4 https://dagensskiva.com/2010/04/03/mars-mmx/ https://dagensskiva.com/2010/04/03/mars-mmx/#comments Fri, 02 Apr 2010 22:00:20 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=30901

Vi skriver mars 2010 och dagensskiva.com har hittat favoriter ur månadens musikutbud igen.
Här är det samlat:

Erykah Badu New Amerykah: Part 2 Return of the Ankh (album)
Det var klart att hon var tvungen att gå tillbaka till ruta ett för att komma framåt. Pyttemjuk soul för en stundande vår.
(Patrik Hamberg)

Patti Smith Just Kids (bok)
Patti Smith använder Robert Mapplethorpe som ursäkt för att skriva en självbiografi. Deras förhållande skildras i en värld av trevande konstnärskap, rocklegender och drömmar om större sammanhang.
(Maria Gustafsson)

Salem Al Fakir Part Of It (låt)
Samtidigt som Salem satt vid sin flygel och spelade sig in i svenska folkets hjärtan undvek jag samma arrangemang och lyssnade istället på Ignore This som är något ojämn men innehåller ett antal strålande ljuspunkter. Part Of It är en av dem, en vass bombastisk smällkaramell.
(Marie Lindström)

Snart börjar festivalhypen på allvar och pressarbetet kring det. Kanske blir det till och med rekord i festivalbesök i år med Peace & Love, Hultsfred, Way Out West, Stockholm Jazz och Splashfestivalen inskrivet i lilla fickdagboken. Man är nästan lite orolig över att man skall ha några öron kvar eller över till hösten på dagensskiva.com. Annars har det varit en seg månad igen med några få utstickare. Men jag är helt säker på att april kommer att vara den färgsprakande musikmånad med mängder av grymma skivor som man förväntat sig. Men om man ändå ska ta upp en platta som gått varv i lurarna under mars månad måste jag ändå nämna Kidz in the Hall och deras album Land of Make Believe. De lyckades imponerande nog följa upp sin förra skiva med något minst lika bra. Fräscht!
(Pontus Gustavsson)

The Dillinger Escape Plan Option Paralysis (album)
Jag var oerhört nära att sätta MFF-hymnen och vårt framförande av densamma på hemmapremiären som mars månads bästa, men det skulle antagligen inte ses med blida ögon från vissa ur redaktionen (och säkert en del läsare också) så jag undviker det. Galenpannorna i The Dillinger Escape Plan följer upp Ire Works med ett brett spektra. De lyckas, än en gång, balansera mellan stenhård och meckig hardcoremetal och avantgardistisk frijazz och samtidigt göra det lättillgängligt. Kudos.
(Jonas Appelqvist)

Duck Down (skivbolag)
Jag råkade köpa en skiva med Taylor Swift och efter det har jag lyssnat på den cirka 245 gånger. Jag har levt hela halva månaden i en countrybubbla. Mmm… Ja, men annars så gillar jag att Duck Down kom ut med två fina släpp den här månaden, Marco Polo & Ruste Juxx och Kidz In The Hall! Grymma grejer. Riktig hiphop.
(Karin Lillbroända)

Hellshock The Wait for You Still (album)
Amerikanska Hellshock är en ny bekantskap och dessutom en synnerligen trevlig sådan. They Wait for You Still släpptes i höstas och bjuder på finfint mangel de själva benämner stenchcore. Bästa spåret Darkness Will Endure låter Motörhead möter Tragedy och kombinationen sitter som en käftsmäll.
(Tomas Lundström)

Where were you in ’92? (spelliste-idé)
Pelle Sten som brukade publicera dagens spotify-lista här hos oss gör det fortfarande på sin egen sajt dagensspotifylista. För några dagar sedan publicerade han en fråga om var vi var 1992 (även om han missade den självklara öppningslåten från M.I.A.). Det var inte tänkt som en fråga, men den inspirerade. Anders Mildner svarade senare samma dag. Jag också. (Pelle svarade på riktigt igår.) Listorna i sig kanske inte är månadens grej, men att botanisera så fokuserat i sin egen musikhistoria var det. En låt leder till nästa. Var var du ’92?
(Kal Ström)

]]> https://dagensskiva.com/2010/04/03/mars-mmx/feed/ 0 https://dagensskiva.com/2010/02/27/bast-i-februari/ https://dagensskiva.com/2010/02/27/bast-i-februari/#comments Fri, 26 Feb 2010 23:00:37 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=30105 Bara ett par dagar kvar, sedan är denna fullkomligt vedervärdiga månad slut. Tacka fan för det. Se nedanstående låtar som en slags förfest.

Wyo Stars Basuco Spells (12″)
dLTD Art fortsätter ge ut galet kvalitativ musik och höjer ribban ytterligare med Wyo Stars. Nya tolvtummaren Basuco Stars är en punkigt proggig gryta där lika delar psykedelika som lofi utgör ingredienserna. Fantastiskt!
(Jonas Appelqvist)

Daniel, Fred & Julie Daniel, Fred & Julie (album)
I veckan sprang jag på ännu ett Julie Doiron-projekt. Det är långt från hennes sologrejer och man kan kalla det country. Albumet Daniel, Fred & Juli släpptes i december men det funkar nu också. (Maria Gustafsson)

Talib Kweli på Göta Källare (konsert)
Underbart att få bocka av en rappare på min måste-se-innan-jag-dör-lista. Talib Kweli gjorde kvällen kul på Göta Källare, och The Blast live var rörande bra! Revolutions Per Minute släpps 6:e april! (Karin Lillbroända)




Yuck Georgia (låt)
En av årets hittills mest förtrollande debutsinglar, i rakt nedstigande led från Ride, Dinosaur Jr. och Skellefteå. (Rebecka Ahlberg)

Beach House Teen Dream (album)
På inte helt eget bevåg har jag under stora delar lyssnat på Teen Dream på repeat samtidigt som slow motionbilder från vinterolympiaden rullar i bakgrunden. De dämpade melodierna och urskogsrösten har visat sig vara perfekta kompanjoner till arktiskt kalla dagar då undantagstillstånd fått allt att stanna upp.
(Marie Lindström)

]]> https://dagensskiva.com/2010/02/27/bast-i-februari/feed/ 3 https://dagensskiva.com/2010/02/06/januaris-basta/ https://dagensskiva.com/2010/02/06/januaris-basta/#comments Fri, 05 Feb 2010 23:00:31 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=29558

Årets första månad brukar vara långsam på de flesta fronter, men dagensskiva.coms redaktion gräver vidare. Här är våra favoriter och förhoppningar för januari.

• Nappy Roots Ride (singel)
  Första singeln från Nappy Roots kommande album är så grym. Det låter lika bra, eller bättre, som de bästa partierna på deras förra album (The Humdinger, från 2008). Fin fin fin countrymysig hiphop. Jag älskar det. Pursuit of Nappyness släpps 20 april.
  (Karin Lillbroända)
• Sven Weisemann Xine (album)
  Januari betyder alltid upptäckt av de skivor jag missat från föregående år. Av de upptäckerna var Xine den överlägset bästa. Musik som bokstavligen talat fick världen att stanna upp och kylan att kännas lite mindre besvärande. Minimalism när den är som vackrast och mest känsloöversvallande.
  (Ola Andersson)
• Shining Blackjazz (album)
  Norska Shining fortsätter på sin inslagna väg mot mörkare musik. På Blackjazz sträcker de sig så långt mot black metal att de låter Enslaveds sångare Grutle Kjelsson gasta på de två avslutande låtarna. Överlägset bäst i januari.

  Bonusjanuari:
  Beck’s Record Club Book of Moses (cover)
  Beck, Brian Lebarton och James Gadson gör Skip James gamla Book of Moses till det bästa Jamie Lidell släppt ifrån sig sen debuten.
  (Kal Ström)

• IKONS IKONS (album)
  I min värld ska krautrock bedöva sinnena, ta monotoni till högre höjder och framförallt vara hotfull så till den milda grad att man blir mörkrädd. Inte många lyckas med det konststycket. Göteborgs IKONS lyckas – med bravur!
  (Jonas Appelqvist)
• Burzum (band)
  Nog för att konkurrens inte har varit mördande vad det gäller festliga saker i januari, men nyheten om att Varg Vikernes skall släppa en ny skiva senare i vår eggar mig något. Det var 11 år sedan sist och får man tro ryktena är det inget trist ambientskräp som de två senaste plattorna, utan lite hederlig black metal.
  (Mats Guldbrand)
• Januari brukar vara en trög start på musikåret och jag tycker väl inte direkt att detta årets första månad är något undantag. Det brukar istället vara i januari som man bygger upp sina stora förväntningar inför vad som komma skall. Både när det gäller skivskörd och livespelningar. Som nyinflyttad i huvudstaden blir man otroligt glad över vårens kommande konserter. Då Talib Kweli, Jedi Mind Tricks, R.A the Rugged Man, Method Man, Mos Def och R. Kelly står som de internationella besöken uppblandat av mängder av spelningar med nationella förmågor som Mohammed Ali, Movits!, Stor, Näääk, Mofeta & Jerre, Pato Pooh och många fler. Vi ses i vimlet!
  (Pontus Gustavsson)
• Staygold & Robyn, Spank Rock & Damien Adore Backseat Love (låt)
  Strax efter att Fever Ray hade framfört det bästa talet på P3 Guld-galan och lämnat alla med hakan i golvet dyker en person klädd som en kvarglömma från Beatles‘ Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band upp på scenen och så börjar januaris bästa låt. Salem al Fakir visar sig åter igen vara brilliant på ett oväntat sätt. En slinga som luktar 80-tal och allt som är bra med pop. När man inte tror att det kan bli bättre dyker Robyn upp.
  (Marie Lindström)
• We Live in Trenches Debaser Slussen 16 januari (spelning)
  Visst hade jag kunnat välja Thåströms tämligen nysläppta samlingsalbum som verkligen har gått varmt, men det hade ju varit lite öppet mål. Så valet faller i stället på We Live in Trenches- giget på Debaser Slussen. Stenhårt, intensivt och en näve i luften. Efterföljande Invasion var heller inte långt efter.
  (Tomas Lundström)
• Jay Electronica Victory (mixtape)
  Det är inte helt ovanligt att jag gnäller över att hiphopalbum är för långa. Jay Electronicas senaste mixtape är 27 låtar och ganska exakt 70 minuter långt. Låtarna är nästan undantagslöst helt befriade från refränger. Det borde inte fungera på mig. Men det är något med det där maniska malandet, den där skiter-väl-jag-i-om-du-inte-orkar-lyssna-attityden, som jag inte kan stå emot. Beats och rim i perfekt harmoni. En seger för hiphopen.
  (Patrik Hamberg)
• The Sound of Arrows Into the Clouds (Fear of Tigers remix) (låt)
  Precis som när Miike Snow gjorde om Peter Bjorn & Johns It Don’t Move Me till bubblig sodapop, så har Fear of Tigers lyckats få mig att för första gången riktigt lyssna på The Sound of Arrows, för att inte tala om gilla.
  (Martina Nordman)
• The Extraordinary Ordinary Life of José González (dokumentärfilm)
  Göteborg International Film Festival har i vanlig ordning ett musikfilmsblock som duger bra. I år visas flera av musikdokumentärerna på gigantiska Bergakungen. Reducerad mysfaktor, ökad musikupplevelse. Öppningsfilmen The Extaordinary Ordinary Life of José González av Mikel Cee Karlsson och Fredrik Egerstrand är långsammare än Crosses, men planterar tanken att det kan bli bra trots att det går långsamt och knappast händer alls. En tanke som tröstar i vintermörkret.
  (Maria Gustafsson)
• Massive Attack Paradise Circus (Gui Boratto Remix) (låt)
  Massive Attack + Hope Sandoval är ju föga oväntat en helt briljant kombination. Paradise Circus är redan i sin i orginalversion en sån där nattsvart rullande elektronisk blues som nästan bara Massive, förvånande och glädjande nog, faktiskt fortfarande kan få till. Men när Boratto sätter tänderna i den och med 4/4-beat och de snyggaste av Curegitarrer väldigt subtilt förvandlar den till ödslig dysterdans växer den till ett smärre monster.
  (David Drazdil)
]]> https://dagensskiva.com/2010/02/06/januaris-basta/feed/ 3 https://dagensskiva.com/2009/12/05/november-manads-basta/ https://dagensskiva.com/2009/12/05/november-manads-basta/#comments Fri, 04 Dec 2009 23:00:27 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=27992

2009 års nästsista månad har lagts till handlingarna och i sedvanlig ordning sammanfattar vi månaden som gick med att lista guldkornen.

• Fool’s Gold Surprise Hotel (låt) och Yeah Yeah Yeahs Heads Will Roll (A-Trak remix) (låt)

Jag kunde inte välja. Surprise Hotel har smygt sig på under en längre tid, till den punkt där dess toklarviga rytm nu placerar mig en lyckligt fånleende trans. A-Trak, å sin tur, kan ha gjort en av sina bästa prestationer hittills på YYYs redan grymma Heads Will Roll. Jag har spelat båda så många gånger under månaden att ett val blir både omöjligt och onödigt. (Martina Nordman)

• Maskinen Boys II Men (album)

Dra åt helvete vad bra det är. (Kal Ström)

• Wale Prescription (låt)

Hiphop på ett dystert go-go-beat med en funkflöjt i minnet som slutar i en hiphopnostalgisk spoken word-historia. Bästa låten på Attention Deficit. (Patrik Hamberg)

• Jello Biafra and the Guantanamo School of Medicine The Audacity of Hype (album)

Jag fick denna, i oktober släppta skiva, i början på november och den har följt med mig under hela månaden. Forne Dead Kennedys-vokalisten visar att han fortfarande ska tas på största allvar och tillsammans med medlemmar från bl.a. Freak Accident, Sharkbait och Faith No More har han skapat ett monster till skiva. Bra där! (Jonas Appelqvist)

• Djupdykningen (lyssningsform)

Under två veckor i november lyssnade jag enbart på ett band – Yo La Tengo. När Local Natives-vindarna ven som mest tog jag en paus, klev tillbaka till början av nittiotalet och började om. Med en lyssningsform som nästan glömts bort – den avslappnade, analyserande och icke-jagande – blev jag återigen hungrig efter musik man tröttnat på innan man hört den. (Maria Gustafsson)

• Diverse mörkheter och slömangel (musikstilar)

Minimalt med soltimmar, vintertid och allmänt mörker gjorde november till en månad med synnerligen låg aktivitet och det avspeglade sig i vad jag har lyssnat på; det har varit mörkt och slött mest hela tiden. Cough Sigillum Luciferi, Kongh Shadows of the Shapeless, stora delar av My Dying Brides diskografi, Evoken A Caress of the Void, senaste Switchblade, spliten med Sonic Ritual och Sanctuary in Blasphemy har gått varma allihop. I kombination med stämningsfull jänkarblack a la Weakling och Wolves in the Throne Room. (Tomas Lundström)

• Rihanna Wait Your Turn (låt)

Jag blir sådär sällsynt upprymd av att lyssna på Wait Your Turn, Rihannas bästa låt någonsin. Hela Rated R levde till och med upp till mina höga förväntningar. Rihanna är bäst. God jul! (Karin Lillbroända)

• AC4 Pigs Lose (låt)

De höga förväntningarna jag hade angående AC4 infrias till fullo, men allvarligt talat… Pigs Lose, vilken låt! Dennis Lyxzén, bär mina barn. (Mats Guldbrand)

• Sade och Tracey Thorn (gudinnor)
  Först kommer nyheten att Sade i februari släpper sitt första album på tio år och så någon vecka senare får vi veta att Tracey Thorns tredje soloalbum landar i vår. Ja jävlar. Julafton två gånger om. (Ola Andersson)
  ]]> https://dagensskiva.com/2009/12/05/november-manads-basta/feed/ 7 https://dagensskiva.com/2009/10/31/oktobers-basta-2/ https://dagensskiva.com/2009/10/31/oktobers-basta-2/#comments Fri, 30 Oct 2009 23:00:04 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=26676 Whitney Houston Million Dollar Bill (Freemasons Club Mix) (låt)

När jag skriver det här har jag fortfarande inte hört originalversionen. Faktum är att jag ännu inte hört en ton från Whitneys comeback. Det jag däremot vet är att Freemasons klubbfix gått varm i takt med att mörkret gör sig allt mer påmint. Stor röst och Freemasons sedvanliga toksväng, kryddat med en av årets bästa refränger. Inte mycket mer att säga. Får ta tag i att lyssna på originalversionen nu. (Ola Andersson)

• Denizen Kane Brother Mins Journey To The West (album, cd)

Kane är rappare, sångare och poet och en av grundarna till rapkollektivet Typical Cats från Chicago. Hans nya skiva är en rätt svängig men också själfylld historia. Med jazzblås, gamla härliga samplingar som kontrast till Kanes unga whiskeyröst gör det sig ofta väldigt bra. En otippat stark skiva från en artist som jag hade räknat bort, och som ofta hamnar i skuggan av den fantastiska textförfattaren Qwel. Detta är hans tredje skiva och hans bästa och mest kompletta musikaliska verk hittills. (Pontus Gustavsson)

• Where The Action Is! Los Angeles Nuggets 1965-1968 (box)

Den här boxen har ett par månader på nacken nu. För att inte tala om åren tillbaka till sextiotalet. Men det tar tid att ta sig igenom den. Det är 101 fantastiska låtar på ett bräde. Under oktober har jag sparsamt portionerat ut lyssnandet bland alla nyare skivor och upptäckt guldkorn med P.F. Sloan, The Full Treatment och The Music Machine. (Maria Gustafsson)

• Fashawn Boy Meets World (album) och Sha Stimuli My Soul To Keep (album)

Två av oktobers ganska många pirriga släpp. Fashawns debutalbum var jävligt bra, och underbart kul att Sha Stimuli äntligen fick släppa sitt också! Gjorde ingen besviken, misstänker jag. (Karin Lillbroända)

• Vampire Weekend Horchata (låt)

Med minnet av ett regnblött men lyckligt Vampire Weekend i Göteborg i augusti fortfarande pirrande i kroppen kommer första singeln inför det nya albumet. O så svårt att följa upp debuten men O så bra det är. (Marie Lindström)

• A Place to Bury Strangers Exploding Head (album)

Uppföljaren till 2007 års självbetitlade debut, som släpptes 14 oktober, infriar det förhandssnacket lovade. Må så vara att de allra mest öronbedövande ljudväggarna uteblivit här, det är ändå en mästerlig noiseinramning värdig sin hype. (Jonas Appelqvist)

• ArtDontSleep: Skid Row Sessions med Pharoahe Monch, Shafiq Husayn och Om’Mas Keith med flera.

Oktober har varit en alldeles utmärkt liten musikmånad. I min värld har mycket kretsat runt Sa-Ra Creative Partners och kanske i synnerhet Shafiq Husayn. Allra allra bäst är de här dryga sju minuterna av jammande i en replokal. Sinnesjukt bra. (Patrik Hamberg)


]]> https://dagensskiva.com/2009/10/31/oktobers-basta-2/feed/ 3 https://dagensskiva.com/2009/10/03/the-september-issue/ https://dagensskiva.com/2009/10/03/the-september-issue/#comments Fri, 02 Oct 2009 22:00:28 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=25995 Igår eftermiddag undrade Patrik om vi inte hade glömt göra en månadssammanfattning. Det hade vi ju. September, världens bästa månad, hade passerat innan vi hann ropa ”Girls!”. Men material till en lista saknades inte.

Nicolai Dunger Can You? (låt)
Nicolai Dunger återanvänder A Taste of Ra i eget namn. Bäst på nya skivan såklart. (Karulus Rex)

Little Dragon Machine Dreams (album)
Retrofuturistisk electrojazz som vinner i längden. (Patrik Hamberg)

Kurt Vile Blackberry Song (låt)
Kurt Viles album Childish Prodigy är sökt risigt, vasst och grötigt på alla rätta, septembersoliga sätt. (Maria Gustafsson)

The Bear Quartet 89 (album)
Släpptes 09/09/09 och var månadens absolut bästa, i bra konkurrens av promoexet av Converges Axe to Fall och Masshysteris spelning på Debaser Malmö 09/09/12. (Jonas Appelqvist)

Electric Wizard, Kafé de Luxe, Växjö (konsert)
Tillbedjande av Riffet i en svettig källare. Mäktigt. (Tomas Lundström)

Abandon The Dead End (album)
Det är knappast meningen att skivan ska upplevas som ett livselixir, men det är just vad det är. (Mats Guldbrand)

Jay-Z The Blueprint 3 (album)
Albumet fick en sågning av mig. Och jag har inte ändrat mitt tycke än, men jag har öppnat upp för möjligheten att albumet kanske kommer växa med tiden. Oavsett, så blir Hovas nya skiva septembers höjdpunkt. Årets till och med! Han är ju störst. (Karin Lillbroända)

Beyoncé (artist)
När Kanye West under Taylor Swifts tacktal på MTV Video Music Awards ännu en gång tar sig friheten att storma en scen och grabba tag i en mikrofon, för att deklarera sina åsikter som högsta sanning, är det självklart Beyoncé som räddar situationen och gör alla glada igen. Under sitt eget tacktal ropar hon upp Swift, som äntligen får prata till punkt. Dagarna efteråt blir Kanyes ”I’mma let you finish” tillsammans med Anna Ankas, enligt diverse antifeminister uppfriskande subversiva, syn på könsroller och familj det mest uttjatade skämtmaterialet 2009. (Agnes Arpi)

]]> https://dagensskiva.com/2009/10/03/the-september-issue/feed/ 1 https://dagensskiva.com/2009/09/05/sensommarens-basta/ https://dagensskiva.com/2009/09/05/sensommarens-basta/#comments Fri, 04 Sep 2009 22:00:34 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=25487 Var det hetaste under augusti verkligen Dr. Alban och My Bloody Valentine på Way Out West? Eller var det att Oasis splittrades igen? Redaktionen har sammanställt augustis bästa.
• Basement Jaxx på Way Out West (konsert)

Augusti brukar alltid vara den månaden då man väntar och väntar på det som komma skall i september. I år var augusti en månad fylld av massa bra musik. Inte bara med tanke på att de skivorna som komma skall i stor utsträckning redan läckt ur bolagens händer på nätet. Utan även för det fina konsert- och klubbutbudet i Göteborg tack vare bland annat Way Out West och Klubb Scratch. Trots att Robyn, Dead Prez och Nas besökte festivalen och Slottskogen var det Basement Jaxx show som var ett av de stora minnena från festivalen. Den hade det mesta man som publik vill ha av en livespelning. Först och främst ett otroligt låtmaterial, men också suveräna musiker, utstrålning, publikkontakt och ett krispigt ljud. Musik som gör sig bra på skiva men ännu bättre live. Det ska bli spännande att se vad kommande skivan Scars med gäster som Amp Fiddler, Kelis, Yo! Majesty och Santigold kan bjuda på. Första singeln finns ute sedan ett tag och nya singeln Feelings Gone är på väg och finns sedan ett tag för lyssning. (Pontus Gustavsson)

• Augusti (musikmånad)

Augusti har varit fattigt. Jag har inte fångats märkvärdigt av något nytt släpp. Därmed har jag lyssnat igenom många av mina favoritskivor den här månaden. Det har varit trevligt. (Karin Lillbroända)

• The Bear Quartet Carry Your Weight (låt)

Släppet av 89 är upptakten till en fantastisk skivhöst. Lyckan i att hitta tillbaka till The Bear Quartet genom nytt material träffar en med krafter man hade glömt bort fanns. Det finns bättre spår än Carry Your Weight på 89 men det finns inga andra än BQ som kan göra just en sådan här låt. Det är här The Bear Quartet är tillbaka igen utan att låta som gamla The Bear Quartet. Det är här den fantastiska skivhösten börjar. (Maria Gustafsson)

• Sa-Ra Nuclear Evolution: The Age of Love (album)

Supertrion levererade från högra hjärnhalvan och skickade förväntningarna på Erykah Badus kommande i omloppsbana runt Pluto. Mörk, fuktig och krökt samtidsfunk med rötterna fast förankrade i funkadelicans mer introverta sida. (Patrik Hamberg)

• Kylesa Unknown Awareness (låt)

En fantastiskt bra låt på en inte lika fantastisk platta. (Tomas Lundström).

• Girls Hellhole Ratrace (låt)

Debutsingel av Girls från San Francisco. Monoton och långsam, på gränsen till enerverande — men märkligt tilldragande. (Kaligula Strömming)

• We Live in Trenches och Dipper (live)

The Bronx får ursäkta, månadens liveupplevelse utspelade sig på bästa skivbutiken Rundgångs femårsfest på Debaser Malmö. En kväll som redan benämns som klassisk. Sedan att 89, nya The Bear Quartet-skivan, som i augusti kom i min ägo kvalar in på en sådan här sammanfattning är underförstått. Mer om detta framöver… (Jonas Appelqvist)

• Little Boots Stuck on Repeat (låt)

Lite går jag på Karins spår om en föga intressant musikmånad. I en hetta på 40 grader och uppåt har jag varit väldigt lat och mest lyssnat på gamla Love and Rockets-vinyler och första delen av gothboxen A life less lived. Inte mycket framåtblickande, alltså. Sent omsider kom jag också in på Little Boots’ debutskiva, som visserligen inte erbjuder några större utmaningar, lite som en indievariant på Lady Gaga, men ändå är en riktigt trevlig åttiotalsorgie. Just nu är det Tenori-On-basen på Stuck on Repeat som bäst går hem. (Martina Nordman)

• Onkel Kånkel and his Kånkelbär (band)

Say no more. (Mats Guldbrand)

]]> https://dagensskiva.com/2009/09/05/sensommarens-basta/feed/ 1 https://dagensskiva.com/2009/08/01/juli/ https://dagensskiva.com/2009/08/01/juli/#comments Fri, 31 Jul 2009 22:00:52 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=24712 Dags för sommarmånaden av alla sommarmånader.

Stockholm Jazzfestival
Sällan har valet varit så enkelt. Ett näst intill oklanderligt program. Flera utmärkta konserter. Utmärkt ljud. Och så klart Erykah Badu. Där räcker inte orden riktigt till. Än.
(Patrik Hamberg)

The Cave Weddings Bring Your Love (låt)
Guided by Voices tolkar Buddy Holly & The Crickets i en alldeles lysande liten bagatell.
(Rebecka Ahlberg)

Gang of Four (band)
Visst, glansdagarna är för länge sedan räknade och risken finns att man kan sålla in bandet till ännu ett i raden av återförenade dinosaurier och må så vara – Malmöfestivalens intressantaste bokning är det likafullt, en bokning som offentliggjordes i juli. När Natural’s not in it och Ether ljuder ut över Folkets Park kommer antagligen tvivlarna också ändra uppfattning.
(Jonas Appelqvist)

Joss Stone på Stockholm Jazz Fest
Fortfarande när jag tänker på både den fantastiska spelningen och skivsigneringen då vi möttes… så blir jag bara glad. Vilken oerhört fantastisk soulsångerska Joss Stone är, med en förtjusande hållning på scen och en fin, lagom vass, personlighet. För övrigt så var festivalen lika fin och bra som alltid, fast än bättre med tanke på de sinnessjuka artistbokningarna.
(Karin Lillbroända)

Shugo Tokumaru (konsert)
Världens minsta trumset gör Shugo Tokumaru intressant igen.
(Maria Gustafsson)

bob hund (konsert)
Jag trodde inte jag saknat att se bob hund live så mycket som jag märkte att jag gjort när jag såg dem på Arvikafestivalen i början av juli. Nu längtar jag efter att se dem spela en gång till.
Mariachi el Bronx El Bronx (album)
Att det är just blodspunkarna The Bronx spelat in den här skivan gör den så mycket bättre.
(Kal Ström)

The Gossip Heavy Cross (låt)
The Gossip gjorde inte bara en smått fantastisk spelning på Hultsfredsfestivalen, de lyckades dessutom smyga förbi mig med en ny platta utan att jag märkte det i princip. Heavy Cross är singeln från Music for Men och det är en singel som heter duga. Med ett osvikligt sinne för medryckande refränger och Beth Dittos fantastiska röst är det svårt att värja sig för The Gossip. Och varför skulle man? (Tomas Lundström)

]]> https://dagensskiva.com/2009/08/01/juli/feed/ 1 https://dagensskiva.com/2009/07/04/forsta-sommarmanaden/ https://dagensskiva.com/2009/07/04/forsta-sommarmanaden/#comments Sat, 04 Jul 2009 10:48:02 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=24088 Första sommarmånaden är över och det är dags för lite summering.

Mariah Carey Obsessed (låt/singel)
Mariah är tillbaka, redan 25 augusti släpps nya albumet. Första singeln, Obsessed, är producerad och skriven av MC själv, The-Dream och Tricky Stewart. Det kunde inte bli annat än hur bra som helst. Vilken fantastisk R&B-artist Mariah har blivit på senare år! Ett gigantiskt plus är att låten troligen (obviously) är en diss mot Eminem också. En klockren diss som den gamle pillerknapraren inte ens borde försöka svara på. ”You a mom and pop, I’m a corporation – I’m the press conference, you a conversation”.
(Karin Lillbroända)

Neurosis (konsert, Debaser Malmö 29/6)
Även om Neurosis inte var riktigt på topp i Malmö, så är ändå en konsert med Neurosis en mäktig upplevelse. Mera sådant, tack.
(Mats Guldbrand)

Skivshopping (företeelse)
Mina hockeyresor till Detroit brukar även innebära ett besök i staden Ann Arbor, som ligger en bit därifrån. Särdeles trevlig stad och särdeles trevliga skivbutiker, något som blir mer och mer sällsynt tyvärr. På Encore Records och framför allt Underground Sounds skulle jag kunna bränna en lön utan problem. I år blev utfallet Baroness The Red Album, som jag har velat lägga vantarna på ett bra tag, Calexicos Carried to Dust, Wooden Shjips Vol 1 och Isis Wavering Radiant. Allihop på vinyl så klart.
(Tomas Lundström)

Musiken
Juni var faktiskt en riktigt fin musikmånad med fina släpp från J Dilla, Favorite Flava, Tony Allen, Scratch, Sonic Youth och Wale i säcken.
(Patrik Hamberg)

Sonic Youth: Sensational Fix, utställning Malmö Konsthall
Det är en väldigt rörig utställning med lite för många intryck. Det hade behövts en curator som höll hårdare i den och formade den för att det skulle bli riktigt bra. Å andra sidan: Hur skulle man någonsin kunna få ut något rakt och enkelt ur Sonic Youths värv. På Sensational Fix plockar de ihop memorabilia, foton från sina samlingar på beat-generationen, land art-mästaren Robert Smithson och andra konstnärer de gillar med sina egna verk. Bäst är nog de interaktiva verken, som Kim Gordons inspelningsrum, den upphöjda bänken som hängde på gitarrsträngar med förstärkare kopplade till sig och den skamliga vandringen över vinylskivor.
(Kal Ström)

The Bear Quartet Millions, Sweet Beef, I Was a Weapon och Not Dead, Undead
Efter en fantastisk skivvår har juni mest ägnats åt att städa skivhögar, lyssna på Wilco och rota bland gammalt bös. Juni har inte varit särskilt intressant. I linje med det passade låtarna som The Bear Quartet lagt upp som smakprov från kommande albumet perfekt. Jag lyssnar oerhört sällan på BQ nu för tiden men i och med de fyra spåren hittade jag tillbaka för en liten stund.
(Maria Gustafsson)

]]> https://dagensskiva.com/2009/07/04/forsta-sommarmanaden/feed/ 1 https://dagensskiva.com/2009/05/30/maj-maj-mane-jag-kan-lura-dig-till-skane/ https://dagensskiva.com/2009/05/30/maj-maj-mane-jag-kan-lura-dig-till-skane/#comments Fri, 29 May 2009 22:00:16 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=23203 Maj bjöd på 10-årsdag och påföljande kalas för dagensskiva.com. De av redaktionen som inte redan bor i Skåne tog sig ner till Debaser Malmö för att fira spektaklet med sura men goda drinkar, diskjockning och grymma band. Tack alla som var där och firade oss!

Ciara Fantasy Ride (album)
Släpptes sjätte maj. Ett himla bra album helt enkelt, kanske det jag har lyssnat allra mest på i år! Kommer säkerligen hänga kvar som ett av årets bästa R&B-album året ut.
(Karin Lillbroända)

Lilly Wood And The Prick Lilly Who And The What? (album)
Ibland, mellan Mikael Rickfors allvarliga mustaschsnack och Mona Sahlins försök till röstvärvning, erbjuder Spotify stunder av glädje. Så var det när jag på jakt efter något helt annat stötte på Lilly Wood And The Prick och deras folk-something-pop på sju spår. En snabb informationssökning ger inte mycket förutom att de verkar vara en fransk duo. I vilket fall är covern på Santogolds L.E.S. Artistes en strålande version, där kanterna slipats runda och texten blivit tydlig tillsammans med tamburin och givet handklapp. Down The Drain (Lafayette Remix) är tillräckligt electrofransk för att duga till och med åt de svåraste av Amélie från Montmartre-kopior. Samtidigt en av maj månads mest spelade låtar hos mig. Ibland är internetguden god.

Wilco Wilco (the album) (album)
Maj har varit en lysande månad. Spelningar med ett svängigt Phosphorescent, en Bonnie ”Prince” Billy i Adidasbyxor och med totalt omarrangerade låtar och ett till hälften utbytt The Shins med nytt material var bara början. Grizzly Bear fick äntligen ut emotsedda och sedan länge läckta Veckatimest, Iron & Wine släppte en oväntat spännande dubbel med tidigare outgivet material och Danger Mouse välkomnade alla att själva införskaffa sig osläppta och problemförföljda Dark Night of the Soul, samarbetet med Sparklehorse och ett otal artister, och den var fantastisk så klart. Sen var det Jason Lytles Yours Truly, the Commuter som kom ut och än så länge är årets släpp och Wavves-plattan kom ut i Sverige och det var ju på tiden.

Men det blir ändå Wilco (the album) som blir mitt val till månadssammanställningen. Jag har länge sett fram mot albumsläppet och för några veckor sedan lade bandet upp albumet streamat på sin hemsida eftersom det redan hade läckt. Nu är det borttaget men kommer att dyka upp då och då fram till officiella släppet den 30 juni. Det är inte samma Wilco som på Sky Blue Sky, ett album som jag värderar betydligt högre nu än när jag skrev om det för två år sedan, men det är definitivt ett bra Wilco. Förra veckan gick också den väldigt talangfulle före detta bandmedlemmen Jay Bennett bort. En aktualitet vi hellre sluppit. Så plocka nu fram Summerteeth och hylla Bennett i väntan på Wilco (the album).
(Maria Gustafsson)

Calexico The News About William (låt)
Maria har så smått börjat introducera mig för skägg av olika slag. Calexicos The News About William är det bästa hittills och den borde rimligen vara sönderspelad nu med tanke på hur mycket jag har lyssnat på den. Men det är den lite för bra för att bli.
(Tomas Lundström)

Jason Lytle (artist)
Kommentar överflödig. Geni.
(Jonas Appelqvist)

Sonic Youth på KB, 27 maj (konsert)
Kommentar överflödig. Genier.
(Rebecka Ahlberg)

dagensskiva.com (folksamling)
Världens finaste redaktion firade tio år i Malmö. Det var vackert.
(Patrik Hamberg)

]]> https://dagensskiva.com/2009/05/30/maj-maj-mane-jag-kan-lura-dig-till-skane/feed/ 4 https://dagensskiva.com/2009/05/02/aprilskyar/ https://dagensskiva.com/2009/05/02/aprilskyar/#comments Fri, 01 May 2009 22:00:51 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=22343 Så var det maj och den där månaden med konstigt väder har gått förbi. Och som vanligt är det dags för oss på redaktionen att utpeka vad vi tyckte var bäst.

Cursive Mama, I’m Swollen (album)
Förväntningarna efter 2006 års Happy Hollow var skyhöga och förhandsexet infriar dem med råge. Med släppdatum 1 juni kan peppen börja nu. Jag lovar, ni blir inte besvikna.
(Jonas Appelqvist)

Promoe Svennebanan (låt)
Promoe tar ett steg åt höger och skapar en eurodiscolåt med en satirisk text och det är fantastiskt. Jag förutspår en sommarplåga. Promoe blev intervjuad och fick ett scenario presenterat där svennebananer kommer stå packade på dansgolven och dansa till det här hela sommaren. Han svarade med ett asgarv och kommentaren ”ja, det är för jävligt”.
(Marie Lindström)

Washington D.C. (stad)
Obama, yU, Diamond District och Wale. Det räcker så.
Reflection Eternal Back Again (låt)
Talb Kweli och Hi-Tek motsvarar alla förväntningar. Om sommaren inte
vore här redan hade det här varit startsignalen.
(Patrik Hamberg)

KRS-One & Buckshot – Robot. Första singeln från legendernas gemensamma album, som släpps i augusti, är underbart bra. Det skulle kunna, eller det borde verkligen, bli en monsterhit. Det är en sådan där singel som jag om några år kommer lyssna på och bli supernostalgisk. Lyssna på den på DuckDown.com. Seems like you can’t sing or rap these days, without autotune in the back these days. Fuck that!
(Karin Lillbroända)

The Legends Over and over (album)
Ångest är inte kul. Men det kan komma en del bra ur det. Over and over, Johan Angergårds kommande album under namnet The Legends är så fullproppat av det att jag nästan får andnöd. Och sjukligt bra är det.
(Madelene Holm)

Den svenska hiphopvåren
Som vanligt börjar det lossna efter tre halvsega musikmånader. Nu är det så mycket bra släpp ute att man inte ens hinner lyssna på hälften. Kul då är att svensk hiphop är en del i det hela. Promoe, Trainspotters, Stor, Max Peezay, Swing Fly och dessutom mängder av schyssta videor och audiosläpp. Är det bara jag som förstått vilken låt som blir årets sommarplåga?
(Pontus Gustavsson)

King Creosote Camels Swapped for Wives (låt)
Månadens låt kom oväntat från skotska ulltröjan King Creosote. Jag hade hoppats på Grand Archives-spelningen men efter en tafatt och långsam kväll på Pustervik gick jag hem och fyllde mitt folkpopshjärta med Camels Swapped for Wives och den stannar nog där ett tag.
(Maria Gustavsson)

Kongh Shadows of the Shapeless (album)
Lena Ph är inte längre Vetlandas finest. Det är Kongh.
(Mats Guldbrand)

Mistabishi No Matter What
I mitt listande av 2007-låtar blev det lite nyupptäckter på vägen. Eller snarare nygamla, eftersom det i flera fall var bokstavligen ett par år sedan jag lyssnade senast. En av de roligaste bekantskaperna i den här var Mistabishis hysteriska retrorejvande. Blev ännu gladare när det 2009 landade ett helt album som jag direkt kastade mig över och… blev rätt besviken av. Höjdpunkten på albumet, utan alltför hård konkurrens, är just No Matter What. Och när jag nu ska ta klivet tillbaka till 2009 års musik kan det väl inte bli mer naturligt att göra det genom att passera 2007 en gång till.
(Ola Andersson)

Arisca (band)
Efter många år i olika bandformationer av varierande hållbarhetsgrad har Aida Ortiz äntligen hittat en fungerande formel. Fyra musiker av högst varierande bakgrund, som under Aidas ledning blir en lean, mean rock’n'roll machine. Klassiskt högoktanig rock’n'roll när den är som bäst, med starka influenser både från punk och blues. Är vi redo?
Myspace
(Martina Nordman)

Brakes Touchdown (album)
Det här kan vara skivan som får brittiska Brakes att kliva ut ur skuggan av sångaren Eamon Hamiltons tidigare band, British Sea Power. Som ett nutida Pixies blandar de rena vansinnesutbrott och gitarrmassor med ögonblick av puttenuttig twee. Ett av årets hittills bästa album.
(Rebecka Ahlberg)

]]> https://dagensskiva.com/2009/05/02/aprilskyar/feed/ 1 https://dagensskiva.com/2009/04/04/mars-krigsguden/ https://dagensskiva.com/2009/04/04/mars-krigsguden/#comments Fri, 03 Apr 2009 22:00:54 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=21360

mars

Mars var ju, som alla vet, krigsguden i den gamla romerska mytologin och romarnas första månad. Vi har firat den här första – eller tredje – månad med bland annat Bob hund, Fever Ray och Mastodon. Mars bästa it is.

Loney, Dear Airport Surroundings (låt), Bob hund Tinnitus i hjärtat (låt) och Peter Doherty New Love Grows On Trees (låt)
När solen skämmer bort cyklister och skolkare, när uteserveringarna öppnar upp för alla längtande och lapande, när folk går man ur huse och skapar lämmeltåg till glassförsäljarna, då är det dags att lägga de mörka månadernas spelningslistor på hyllan och lyssna på det nya och goda. Jag öppnar fönstren och vädrar ut Twitter-socialiserande och bloggångest, samtidigt som grannarna bjuds på årets finaste vårtecken.
(Agnes Arpi)

Bob hund Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk (album)
Våren är i princip här och skåningarna är tillbaka med vind i håret, större maskinpark och pip i hjärtat. Äntligen!
(Pelle Sten)

Leela James Let’s Do It Again (album)
Soul med härlig stank (uttala det helst på amerikanska). Som om Betty Davis och Millie Jackson revitaliserats exakt som förut. Med ett försmädligt undantag ett rakt igenom fantastiskt standardverk.
(Patrik Hamberg)

Makthaverskan (band)
Det kan inte vara kul att vara ung och bo i Göteborg. Lyckligtvis, för i sådana fall hade band som Makthaverskan inte haft någonting att kanalisera. Svartsynt, kantig post-punk med melodier att döda (små barn) för.
(Rebecka Ahlberg)

Fever Ray (konsert)
Med nästan en rocksättning gör Karin Dreijer Andersson och hennes band
precis allt bättre live än på skivan.
(Kal Ström)

Condo Fucks The Kid with the Replaceable Head (låt)
När 2009 hotar att bli det bästa skivåret på länge och Camera Obscura, Grizzly Bear, King Creosote, The Decemberists, Great Lake Swimmers och andra tråkiga band kastar fantastiska album över mig kan jag inte ta till mig något annat än extremt enkel och korkad rock.
(Maria Gustafsson)

Julian Brandt feat. Paulina Crescentini Looks and Talent (Don’t Always Go Together) Extended Night Remix (låt)
Julian höll tidigare hus i The Paper Faces, Bobby, Kamera och Lustans Lakejer. Nu är han solo och på första singeln Looks and Talent (Don’t Always Go Together) har han sällskap av Paulina Crescentini från Daybehavior. Härlig svensk elektronisk pop. Allra bäst är remixen.
(Madelene Holm)

Hiphop på radio
Svensk radio med hiphopinslag är ingen självklarhet. Skönt då att Timbuktu och DJ Amato fortsätter att hålla det nere på Sveriges Radio. Samma sak gäller Mats Nileskär som maler på för P3 Soul. Men även nyare förmågor som Ametist på SR Metropol och göteborgsbaserade Come Clean Radio håller igång. Det känns skönt att några i FM-världen fortfarande jobbar konsekvent med bra musik oberoende av kommersiella krafter.
(Pontus Gustavsson)

Mastodon Crack the Skye (album)
Mastodon är ett otäckt bra band. Som grädden på moset så överträffar de sig själva album efter album. Att säga att Crack the Skye är mars bästa grej är alltså en underdrift som heter duga.
(Mats Guldbrand)

Saint Etienne Method of Modern Love
Mars var mycket. Mycket Pet Shop Boys. Förstås. Men trots singel- och albumsläpp och trots att Alcazar också släppte sitt Disco Defenders-album med den briljanta Pet Shop Boys-låten Baby så blev mars höjdpunkt bara Pet Shop Boys-relaterad. För när Saint Etienne klev tillbaka in på scenen igen gjorde de det med en form som jag knappt vågat hoppas på. Vemodigt, överjordiskt euroforiskt och snyggare än det mesta.
(Ola Andersson)

Social Distortion (band)
Mars månad bjöd på oerhört mycket bra skivor, men det som övertrumfar dem alla är att Världens Bästa Band kommer till Skandinavien. Äntligen, må jag tillägga. Senast de var här var över tio år sedan och om peppen på West Coast Riot och Roskilde var stor förut är den skyhög nu! Nu fattas bara att Propagandhi bokas in också.
(Jonas Appelqvist)

Tragedy på Utkanten i Malmö (kommande konsert)
Världens bäst neokängband kommer till Malmö den 4 maj och det ryktas om fler datum. Förhoppningsvis tar jag mig ner. (Tomas Lundström)

]]> https://dagensskiva.com/2009/04/04/mars-krigsguden/feed/ 8 https://dagensskiva.com/2009/02/28/februari-en-kort-manad/ https://dagensskiva.com/2009/02/28/februari-en-kort-manad/#comments Fri, 27 Feb 2009 23:00:35 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=20021 Februari är den kortaste månaden på året och var de gamla romarnas sista månad på året. Men för oss väntar fortfarande nästan ett helt år av nya musikupplevelser. Här är några av dem som vi hunnit beta av.

Bäst i februari? Det här. Brooklyn, Atlanta, New Orleans, Chicago och London. Samtidigt på samma scen. Den största besvikelsen i hiphophistorien (Jay-Z, T.I., Kanye West och Lil Wayne rappandes över en M.I.A.-sampling borde ha blivit fruktansvärt jättebra, istället blev det bland det plattaste jag någonsin hört) blev ett otroligt fett framträdande. Se och rys.
(Karin Lillbroända)

Francis på Lilla Hotellbaren (konsert)
Det är inte ofta som spelningar med osajnade demoband gör mig barnsligt exalterad, men när Francis diaboliskt svängande psychobillyblues rev upp och rev ner Stockholms allra reklamarglassigaste uteställe dog jag rakt upp och ner. 25 mars kommer de tillbaka för att inta Stampen. Det här kan bli något stort.
(Rebecka Ahlberg)

Siesta (festival)
Helt fantastiska bokningar till Hässleholmsfestivalen Siesta! Nu senast Phoenix, Junior Boys och Placebo. Som om inte det vore nog så kommer även Tiger Lou, Parken, Nordpolen, Kleerup, John ME, I are Droid, Gustav Spetz, Jonathan Johansson, Division of Laura Lee, As in RebekkaMaria, Anna Maria Espinosa och Adiam Dymott som jag också hoppas kunna se. Känner redan nu att det inte kommer finnas tid för slarvande på campingområdet.
(Martin Sjölander)

IPRED (lag)
IPRED-lagen blir verklighet den första april. Vad politikerna känner till om dagens teknik är dock lite oklart.
– Även regeringen har hört talas om trådlös uppkoppling, säger hur som helst justitieminister Beatrice Ask. Så vi får väl helt enkelt lita på att politikerna sköter sina jobb?

Vad den nya lagen kommer innebära för nedladdningen och musikindustrin är ännu ganska oklart. Men helt säkert är att upphovsrätten ställs mot rättssäkerheten och att det kommer påverka många människor och dess nedladdnings- och musikvanor.
(Pontus Gustavsson)

Downset Downset. (album)
En bortglömd klassiker som hamnade i skuggan av Rage Against the Machines härjningar. (Pelle Sten)
(Pelle Sten)

Guadalupe Plata I’d Rather be a Devil (låt)
Guadalupe Plata tar bluesen till en om inte ny, så annorlunda nivå. En kråka i en flock duvor, om vi ska tala om det lokala musikklimatet rent generellt. Den twangiga, mordiska slidegitarren på I’d Rather be a Devil skulle göra Elmore James stolt.
(Martina Nordman)

Justin Townes Earle på Babel (konsert)
Den 10 februari spelade Steve Earles son Justin Townes Earle för ett nästintill fullsatt Babel i Malmö. Det var, som jag ibland hör folk säga om konserter, en magisk afton. Med den rösten, den musiken, den sydstatsdialekten och den flirtiga blicken mot publiken kunde ingenting gå fel för Justin. Och det gjorde det inte heller. Jag ska skaffa mig en helt egen Charlie.
(Madelene Holm)

Svarte Greiner Kappe (album)
Om man lyssnar riktigt högt känns det nästan som att det blir en harmoni tillsammans med vinterångesten.
(Kal Ström)

Jonas Kullhammar Quartet The Half Naked Truth 1998-2008 (box, 8×cd)
Det är så vansinnigt sällan jag känner anledning att plocka fram det allra högsta betyget när jag skriver om nysläppt. Förra året hände det inte en enda gång. Sen starten 1999 har det hänt en handfull gånger. Den här lådan förtjänar betyget åtta gånger.
(Patrik Hamberg)

Reykjavik The Blood (album)
Ólafur Arnalds och Benni Hemm Hemm får ursäkta, det mest intressanta från Island just nu heter som öns huvudstad och låter som en smutsig hybrid mellan Jesus Lizard och tidiga The Blood Brothers. Så. Jävla. Bra.
(Jonas Appelqvist)

Lifelike Sunset/Sequencer
Lifelike är alltid Lifelike. Kort sagt finemanghouse som fullständigt överdoserat på hela det sena sjuttio- och det tidiga åttiotalets analogsyntande. Om det sedan blir Sunset eller Sequencer som plockas fram mest från dubbeltolvan är mest fråga om dagsform och humör.
(Ola Andersson)

]]> https://dagensskiva.com/2009/02/28/februari-en-kort-manad/feed/ 9 https://dagensskiva.com/2009/01/31/en-fullspackad-start/ https://dagensskiva.com/2009/01/31/en-fullspackad-start/#comments Fri, 30 Jan 2009 23:00:32 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=18914 2009! Ett helt underbart musikår framför oss, eller? Det visar sig. En månad har gått och dagensskiva.com har blivit fler på redaktionen. Här är de nyas, och de gamlas, val för det bästa i januari.


Foto: Hilda Carlsson

Jonathan Johansson
Efter att ha matat singlarna En Hand I Himlen och Innan Vi Faller under två månaders tid kommer äntligen albumet. Snart åtminstone. Jag har tjuvlyssnat och singlarna håller verkligen sina löften inför albumreleasen. Hade dessutom den stora äran att se Jonathan med band på klubb Popidyll i Kalmar förra helgen. Det fina och nästan sjukliga i kråksången är att det maffiga arrangemanget spelades helt live utan något slags bakgrundsspår. Det var en underbar afton. Nu har Jonathan visat vägen. Hoppas andra ”elektroniska” popband följer efter år 2009.
(Martin Sjölander)

Pet Shop Boys
Inte samma nervöst förväntansfulla nålsittarkänsla som en gång i tiden, men en nyhet om att tidernas bästa popband ska släppa nytt album är ju trots allt en nyhet om att tidernas bästa popband ska släppa nytt album. Januari har därför gått i Pet Shop Boys-tecken. Grävande både rakt och snett bakåt. Liza Minnellis Pet Shop Boys-album var förstås ett av stoppen på resan.
(Ola Andersson)

Glasvegas Fuck You, It’s Over (låt)
Jag vet, det är old news. Julen är förbi för längesen och de upphaussade skottarna har svalnat något. Ändå är det en låt från Glasvegas jul-ep som mer än något annat fått inleda det nya året. Maria tyckte att den förmedlade precis det hon inte gillade på det självbetitlade albumet. Jag tycker den förmedlar bitterljuv energi. Därför har den också en given plats på Spotify-listan ”Pepp för helvete”.
(Agnes Arpi)

Den kommande musikvåren
Det känns mer och mer som albumformatet är dött, i vilket fall på hiphopfronten. Januari innehåller mängder av singlar samt massa mixtapes och videor, men inga genomarbetade album. Fast det är mängder av album som ligger och bubblar för att släppas i takt med att det går mot vår. Så trots en lite trög start på året (som vanligt) så är jag lika förväntansfull som vanligt på musikvåren.

Tills albumen börjar pumpas ut blickar jag fram emot Check the Rhyme den 11/2 i Göteborg där Tha Liks, Jeru the Damaja, Beatnuts, Paris och Lords of the Underground uppträder.
(Pontus Gustavsson)

M. Ward Never Had Anybody Like You (låt)
Det börjar sippra och läcka från kommande albumet Hold Time både här och var och inför släppet den 17:e februari känns det som vanligt ganska tryggt. Never Had Anybody Like You är en naturlig fortsättning på She & Him med Zooey Deschanel som gäst. Februari tillhör ohotat M. Ward.
(Maria Gustafsson)

M. Ward To Save Me (låt)
Den produktive skäggpopparen Matt Ward släpper sitt sjunde soloalbum, Hold Time, i mitten av februari. Således finns det tillgängligt på internet sedan någon vecka tillbaka. På To Save Me har han engagerat forne Grandaddy-sångaren Jason Lytle, och logiskt nog har det resulterat i en klockren, fuzzig poplåt med lika delar trallande och reverb. Som om Yo La Tengo skulle göra en (till) Daniel Johnston-cover.
(Rebecka Ahlberg)

Jason Lytle Birds Encouraged Him (låt)
Den 19 maj släpps årets viktigaste album, Yours Truly, The Commuter. Åtminstone i min bok. Grandaddys frontfigur har, efter bandets snöpliga uppbrott, jobbat länge på första soloskivan, en skiva som skulle kommit under 2008 men som blivit framflyttad p.g.a. diverse sidoprojekt, bl.a. en medverkan på M. Wards kommande Hold Time. Första smakprovet är en liveupptagning från italienska radioprogrammet Maps. Så. Jävla. Bra.
(Jonas Appelvist)

Eminem, 50 Cent, Dr. Dre
Förutom det överväldigande spektaklet runt USA:s fantastiska nya president och att jag började skriva för dagensskiva.com så är återkomsten av Eminem det som har dominerat januari. Nya låten, som är riktigt vass och svängig, Crack A Bottle, är producerad av Dr. Dre och han lägger själv även en ordentlig vers på den. 50 Cent får också rappa på låten, och han går in so smoooth. Underbart. Icke att förglömma är ju att 50 själv också har släppt en ny singel denna månad. I Get It In (producerad av doktorn såklart) är vassare än första singeln Get Up, som också var ruggig. Tanken på nya album från alla tre av dessa herrar i år sätter mig helt ur spel. Year of the Aftermath…
(Karin Lillbroända)

Dio Tijdmachine (låt)
Hiphop på holländska. Exotiskt.
(Pelle Sten)

P-funk (genre)
Ibland måste man återvända till rötterna. Januari har varit en lång resa i p-funkens tecken. Från utbrytare som Mutiny och Quazar till kärntrupperna i Funkadelic, Parliament och Bootsy’s Rubber Band via sido- och soloprojekt. Under en ofta grå och blaskig månad var den färgglada och spralliga p-funken medicinen mot
mörkret. Världens bästa musik (igen).
(Patrik Hamberg)

The Leisure Society The Last of the Melting Snow (låt)
Som tigerbalsam på en öm muskel, som en semla och en kopp te efter en kall promenad, som en oväntad check på ett tomt konto osv osv. Väldigt vackert och skitbra.
(Marie Lindström)

Dundertåget Ifrån mej själv (låt)
Tomas tyckte att låten var ”fantastiskt bra”, jag instämmer till fullo i hyllningskören och längtar tills den 18 februari då albumet släpps.
(Mats Guldbrand)

]]> https://dagensskiva.com/2009/01/31/en-fullspackad-start/feed/ 4 https://dagensskiva.com/2008/12/06/soliga-november/ https://dagensskiva.com/2008/12/06/soliga-november/#comments Fri, 05 Dec 2008 23:00:38 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/2008/12/06/soliga-november/
• The (International) Noise Conspiracy The Cross
  of My Calling (album)
  Har alltid tyckt att bandet är lite ojämnt och lojt på skiva, men betydligt bättre live. Så tycker säkert flera och nu är det hög tid för oss att omrevidera. Det här albumet är riktigt bra från början till slut. En enda lång njutning till och med. (Mats Guldbrand)
• Emerald Park For Tomorrow (album)
  Jag har inte lyssnat på särskilt mycket musik i november, men några guldkorn har kunnat vaskas fram i tystnaden. Som malmöbandet Emerald Park. Kanske har de gett mig den pop som jag väntat på. (Madelene Holm)
• Samuraj Cities Washed Up (låt)
  Ny låt som bådar gott inför kommande albumet Mixed Up Record Collections. Är det någonstans i närheten av debutens kvalitet så kan 2009 mycket väl tillhöra Samuraj Cities. (Jonas Appelqvist)
• Damn! Let’s Zoom In (album)
  Trean inte bara kom, den svarade också mot högt ställda förväntningar. En av årets fem allra bästa skivor. Funken kommer från Lund. (Patrik Hamberg)
• Ladyhawke Back of the Van (Van She Tech Turbo Fire Engine Remix) (låt)
  Så basic, men så bra. Som ett klot av katter (se Ladyhawkes myspace för referens) som drar med sig allt i sin väg. Van She! Van She! (Martina Nordman)
• Annie Two of Hearts (låt)
  Kan förstås inte riktigt mäta sig med det klassiska hi-nrg/freestyle-originalet, men när Norges mesta tuggummi med Richard X hjälp tar sig an Stacey Q:s låt blir det en spagatresa mellan gammelskoleelectro och freestyle som inte behöver skämmas för sig.
  Där Annies förra singel I Know UR Girlfriend Hates Me kändes som en trött besvikelse är Two of Hearts grovkornigt dansgolvsstudsande i bästa kulör. Hade ju egentligen velat lista Skatebårds åtta och en halv minut långa version, men tänkte chocka Kal och Madelene med en normallång låt. (Ola Andersson)
• Empire of the Sun Walking on a Dream (låt)

  Dessa två australiensare har livat upp november med sin blipbloppiga popsång som får en att flyta upp i en regnbågsfärgad himmel. Så här hade Scissor Sisters låtit om de inte hade varit så skit. (Marie Lindström)

• Ossler Elvis på institutionerna (låt)

  Alla låtar när någon sjunger om Elvis är bra. (Kal Ström)

• Isobel Campbell & Mark Lanegan Keep Me in Mind Sweetheart (ep)
  Det uppstod en lokal Blur/Graham Coxon/Damon Albarns-alla-projekt-revival, som kom från ingenstans och tog över hela månaden. Mellan vändorna i Love Travels at Illegal Speeds och 13 var det Isobel Campbells och Mark Lanegans EP som höll mig sällskap som ett paraply i regnet. Det är på ett sätt så enkelt, på samma gång det mest fascinerande jag hört i höst. (Maria Gustafsson)

• Beyoncé Single Ladies (Put A Ring On It) (låt)
  18 november kommer Beyoncés tredje, en dubbelskiva säger ryktet. En av två släppta singlar är Single Ladies (Put A Ring On It), som med robotljud, Get Me Bodied-vibbar och independent women-tema får mig att hoppas på ytterligare stordåd från Beyoncé, även om jag fasar inför faktumet att det får plats många alltför smäktande ballader på två skivor. Hon sägs också ha skaffat sig alter egot Sasha Fierce, vilket orsakat visst rabalder och vilda diskussioner. Det blir intressant att se vad hon ska med det till. 18 november som sagt. (Agnes Arpi)
• Spotify (tjänst)
  Nej, det är fortfarande väldigt långt från att vara heltäckande, ljudet är väl i ärlighetens namn knappast det mest dynamiska som hörts och det finns fler invändningar om man vill vara ogin. Men samtidigt är det fortfarande bara en betaversion, det finns redan mycket att gräva ner sig i och i takt med att biblioteket fortsätter fyllas på och tjänsten utvecklas har jag svårt att inte jubla åt idéen och, kanske lite blåögt, börja drömma den framtida potentialen. (David Drazdil)
• Tiger Lou A Partial Print (album)
  Oktober innehöll en hel mängd bra skivsläpp. Mogwai, The Change, Glasvegas, David Sandström Overdrive, Frida Hyvönen, Deerhunter och Robert Svensson släppte alla bra skivor, men den jag såg fram emot mest var Rasmus Kellermans. Tredje fullängdaren är en introvert, mörk och suggestiv sådan och inte alls lika hittig som tidigare skivor. Inte mig emot. Vad som på Until I’m There från The Loyal påbörjades har här förfinats och utvecklats till indierock av finaste sort. (Jonas Appelqvist)
• Torture Division (band)
  En av sommarens bästa spelningar var Torture Division på Metaltown i Göteborg. Sedan dess har jag velat höra mer av den minst sagt rutinerade trion och därför är det mycket glädjande att konstatera att de har vikt oktober månad åt att spela in sin tredje demo. Vi väntar med spänning på resultatet. (Mats Guldbrand)
• Frida Hyvönen Silence Is Wild (album)
  Calexico (konsert, Vega)
  Merz Moi et Mon Camion (album)
  Nej, jag kan inte välja. Oktober har varit för bra. Jag har dansat gatorna fram till Hyvönens London!, hört ett av årets hittills bästa album live i Köpenhamn och äntligen tagit mig tid att lyssna på Merz fantastiska Moi et Mon Camion som släpptes i våras men som jag köpte i somras och sen inte haft tid för. Hade jag fått gå loss helt hade Jolie Hollands The Living and the Dead varit med bland oktobers bästa också. Men så roligt ska vi inte ha det. (Maria Gustafsson)
• Astrid Swan Spartan Picnic (skiva)
  Som ett finskt skogsrå dök hon upp och ställde till det i min hjärna. I oktober var hon definitivt bäst, och antagligen mycket längre än så. Hennes blandning av städade musikallåtar och mycket mycket mörka underströmmar är ljuvlig. (Marie Lindström)
• Menahan Street Band Make the Road By Walking (album)
  Nu när de allra dammigaste resterna av 60- och 70-talet för länge sedan borstats av är det tur för världens alla samplingsmästare att någon levererar nytt sväng att stöpa om. Att det svänger lika hårt i ursprungligt skick vet ni redan. Instrumental soul när den är som allra mest gatunära, på New York-vis. (Patrik Hamberg)
• Skivtorkan är över! (händelse)
  Efter en helt sjukt sömnig sommar och prehöst har det börjat tagit fart ordentligt. Det släpps för tillfället så mycket skivor att man omöjligt kan hinna med. Men det är inte bara kvantiteten man är glad över utan dessutom kvaliteten på de skivor som släpps. Noah 23, K-the-I???, Statik Selektah, Termanology och Dr Dooom är alla exempel på att albumformatet inte på något sätt är uträknat. Nu är det bara att ladda om datorn, skivspelaren och iPoden för vintern bjuder bland annat på nya skivor från Common, Q-Tip och Jay-Z. Då ser det ut som om man överlever den här vintern också. (Pontus Gustavsson)
• Empire of the Sun Walking on a Dream (Sam La More 12″ mix) (låt)
  Och till sist dök Sleepy Jackson-Luke Steele upp igen. Nu i en något mindre storhetsvansinnig elektronisk popduo. MGMT, eat my shorts. (Martina Nordman)
• Sonic Negroes (konsert)
  The Hellacopters finfina avskedsspelning i Huskvarna till trots, så var oktobers bästa upplevelse Sonic Negroes spelning veckan före. Smått paradoxalt kan tyckas, när båda banden rör sig i samma genre i stort sett, men det handlar mer om sammanhang. The Hellacopters är ett av mina absoluta favoritband, medan Sonic Negroes är tämligen obekanta, bortsett från Hambergs recensioner av deras sjutummare. När Honky Bastard Blues damp ner avfärdade jag den med en axelryckning och med de förväntningarna var det så befriande att få se en så helgjuten, adrenalinstinn skrevrocksspelning på en liten mc-klubb mitt i mörka Småland. (Tomas Lundström)
• Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio Ere sant, ere så? (låt)
  Björk och Thom Yorke Náttúra (låt)
  Jag vill ju egentligen välja Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio för tredje gången i år till en månadssammanfattning. Och jag kan inte riktigt låta bli, för när jag gick till jobbet härom dagen slogs jag brutalt av hur bra vissa av låtarna skivan är. Hennes röst är ett instrument och trion möter upp. Fantastiskt bra. Men när min favoritartist släpper en singel kan jag ju inte bortse från den heller. Björk försöker räddar världen, men låter mer desperat än hoppfull. (Kal Ström)

Raphael Saadiq 100 Yard Dash (låt)
Med en sällan skådad intensitet kvider Saadiq fram septembers allra finaste, uppbackad av både tamburin och kör. Kan någon ta upp tråden från förr utan att tappa fokus är det Saadiq. Den nya skivans höjdpunkt är en två minuters lyckad hybrid.
(Agnes Arpi)

At the Gates, KB, Malmö (konsert)
Att till slut få se At the Gates live var bra nog. Att dessutom få se dem göra en så pass bra spelning var att toppa alla förväntningar.
(Tomas Lundström)

Scibi feat. Robina Love Come Down (Original Mix) (låt)
Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. Let your love come down. Let your love come down. So let your love come down. Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa.
(Ola Andersson)

Lack (band)
European Social Forum intog Malmö och nyhetsrapporteringen fokuserade föga förvånande nästan uteslutande på kravallerna som följde på Reclaim The Streets-manifestiationen vid Triangeln. Vad man (och typ alla andra) missade var att danska Lack ett par kvarter bort samtidigt gjorde sitt tredje sista gig någonsin. Jag och medlemmar ur Sista Sekunden, Scraps of Tape och Giant Boar plus ytterligare några tappra såg detta band pumpa ur sig deras besinningslösa och furiösa hardcore för sista gången på svensk mark. Om det var bra? Fantastiskt bra. Sorgligt? You bet.
(Jonas Appelqvist)

Peter, Bjorn and John Seaside Rock (album)
Stundtals vill jag bara lyssna instrumentala alster. Att det skulle bli Peter, Bjorn and John i det här fallet förvånar mig, då jag tidigare inte har brytt mig om trion för fem öre. Sent ska syndaren vakna, för det här är onekligen grymt.
(Mats Guldbrand)

Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio Och alla dom andra (låt)
Det där som konserten på Way Out West utlovade täcks in med råge.
Otroligt bra.
(Kal Ström)

Majestic Flow (blogg)
Döper man en blogg efter en låt från världens bästa svenska hiphopalbum är det en tydlig signal att jag ska lyssna. Jag har ingen
aning om vem som ligger bakom, men flödet av mer eller mindre obskyr oftast gammal svensk hiphop får det att tåras nostalgiskt i mina öron. Diskussionerna med Miki är dessutom galet underhållande. Om du var med när man kunde köpa all svensk hiphop som släpptes kommer du också att gilla det här.
(Patrik Hamberg)

Woodpigeon Songbook (album)
September var svårt. Men bland alla höstlöv hittade jag kanadensarna i Woodpigeon. De slog mig direkt. Som en kör av vargar.
(Madelene Holm)

Lindstrøm Where You Go I Go Too
En 29 minuter kort trestegsraket driven av lika stora delar Giorgio Moroderska pumpande energikaskader, gränslös Jean-Michel Jarre-svulst och Tangerine Dreams pulserande krautpsykedelia där Lindstrøm tar oss med på en flygtur tur-retur till galaxens utkanter och dansgolvet vid slutet av universum.
(David Drazdil)

Invasion Moongazer (7″)
Jag kan inte låta bli att älska Invasion. Det är så sällan något nytt i facket märkt med hårdrock fångar mitt intresse numer, men det här kan jag inte stå emot. Invasion träffar rätt på precis alla sätt. Det svänger. Obönhörligt.
(Patrik Hamberg)

Neil Young (konsert, Way Out West, Göteborg)
Det var mycket som var bra i augusti. Det droppade in en drös nya album som var fantastiska, det kom nyheter om skivsläpp jag ser fram emot , jag började köpa biljetter till höstens spelningar och jag såg hänförande konserter. Men finast av allt var Neil Young på Way Out West. Så. Det var det. Nu går vi vidare.
(Maria Gustafsson)

Propagandhi (live)
Världens bästa nu aktiva punkband ärade Sverige med ett besök i Lund 2 augusti, det första sedan 1994. Förväntningarna infriades så till den milda grad att giget kan komma att hamna på årsbästalistan när det kommer till att summera 2008.
(Jonas Appelqvist)

Andrew Bird (artist)
Augusti har fyllts med en mängd nya upptäckter i musikväg. Okkervil River, The Bell, The Curse of Company. Men bäst av alla var nog Andrew Bird som har fått mig att nästintill börja dansa på tunnelbanan. Tokbra.
(Madelene Holm)

Juana Molina Un Día (låt)
Argentinska Juana Molina har en hel månad kvar tills nya albumet Un Día släpps. Men jag håller till godo tills dess. Det är värt att vänta på.
(Kal Ström)

Raphael Saadiq Love That Girl (So Sweet and tender) (låt)
16/9 släpper Raphael Saadiq ny skiva. The Way I See It, heter den. Detta är givetvis årets största händelse.
(Agnes Arpi)

Midlife Crisis Raggare (låt)
Inget är så härligt som lite hederlig raggar-bashing. Här är det all star-bandet Midlife Crisis som har plockat upp en gammal punkdänga av P.F. Commando och gett den en ny vitalitet.
(Mats Guldbrand)

Judas Priest (konsert, Roskildefestivalen)
När den uråldrige, Gandalf-liknande Rob Halford äntrar Orange-scenen på Roskildefestivalen slår en gammal tonårsdröm in. Youv’e got another thing coming går rakt in i mitt festivalöverhettade inre och hela låtarsenalen är en mer berusande upplevelse än den äckliga danska ölen.
(Isabelle Ståhl)

Ratatat Mirando från albumet LP3
Instumentalt eller elektro eller vad man vill kalla det, det svänger!
(Marie Lindström)

Division of Laura Lee Violence is Timeless (album, förhandsex.)
Det är inte ofta en skiva är lika emotsedd som denna, den tredje i ordningen för Göteborgs bästa band. Jag vill påstå att de, med nytt bolag i ryggen, ger ut bästa skivan i deras backkatalog vilket är en bedrift i sig med tanke på styrkan i bandets tidigare skivor, Black City och Das Not Compute. Tror ni mig inte? Lyssna då på Central Park, första singeln ut och tillgänglig för gratis nedladdning här på dagensskiva.com fr.o.m. 8 augusti tack vare I Made This!
(Jonas Appelqvist)

Qwel & Kip Killagain The New Wine (Album)
Förmodligen Qwels tredje bästa skiva i karriären. Saknar lite av lidande konstnären som man fått ta del av på tidigare skivor. Men i övrigt är lika rim och struktursjuk rappare som vanligt. Chicago har med andra ord betydligt mer att bjuda på än Common, Kanye West och Lupe Fiasco. Är man ute efter lättillgänglighet är kanske Qwel inte det ultimata. Men ge det tid och du kommer bli frälst. Och då gör det inte så mycket att det rappas en del om Jesus och Bibeln.
(Pontus Gustafsson)

John Legend feat. André 3000 Green Light
Första singeln från John Legends kommande album Evolver är avsedd för dansgolv. Samarbetet med André 3000 låter annorlunda från allt han tidigare gjort, mer kommersiellt och med en produktion som påminner om både Snoop Dogg s sentida discoförsök och Outkasts SpeakerBoxx/The Love Below. Frågan är om publiken som gillade förra skivan, såsiga Once Again, är trogna nog för att uppskatta den oväntade riktning Legend tagit.
(Agnes Arpi)

Coldplay Lost (låt)
I en, trots AC, varm bil i ett soligt västkustlandskap tryckte jag på repeat, repeat, repeat. Tredje spåret på Coldplays senaste album är bättre än bäst.
(Madelene Holm)

The Presets This Boy’s In Love (låt)
Ska man vara petig är det jag gjort i sommar egentligen att gå tillbaka till mina rötter och lyssna hälsosamt mycket på The Cure. Men har jag varit sugen på något annat har det varit det här.
(Martina Nordman)

Tystnaden och vad den gör med mig (semester)
Det som alltid fascinerar mig mest när jag har semester är vad som händer i mina öron när jag inte hör någonting där. En av semesterveckorna tillbringades i Skåne nästan helt utan musikaliska influenser. Jag lyssnade inte på medhavd musik och jag hörde knappt någon någon annan stans i från. Och det händer något märkligt när jag varit utan musik ett tag. Min hjärna spelar alldeles själv. Den spelar The Beatles, gammal heavy metal, traditionella folkvisor och annat som spelats in i min hjärnbark under åren som förflutit. Det är fascinerande, härligt och nästan värt avsaknaden av musik i perioder. Det blir så rent liksom. Som om öronen tvättas rena och de raraste melodierna från minnet bubblar upp till ytan (det förklarar kanske inte riktigt heavy metal, men där skyller jag på Chuck Klosterman).
(Kal Ström)

Saul Williams (konsert, Arvikafestivalen)
Det enda jag kände att jag verkligen behövde se motsvarade mina högt ställda förväntningar. Sagolikt intensivt larm.
(Patrik Hamberg)

The Rice Twins, The signifier (låt och video)
The signifier är ett pumpande, nästan hotfullt tonsättande av ett mörkt och mycket fokuserat dansgolv. Hypnotiskt bra. Lite som att det är beroendeframkallande, ungefär som när man var liten och inte kunde sluta vicka på en trasig tand.
(Joakim Johansson)

Estelle Shine (album)
Vårens och försommarens allra finaste och soligaste skiva. Perfekt hiphopsoulpop.
(Patrik Hamberg)

My Morning Jacket Sec Walkin’ (låt)
Evil Urges har fått ett kluvet mottagande. Bespottad och med hyllningar som hamnat i skuggan av nya skäggälsklingarna Fleet Foxes. Sec Walkin’ är bland misslyckad falsettfunk och lyckat arenasväng en pärla till akademikerfolk-låt.
(Maria Gustafsson)

Arch Enemy (live, Hultsfred)
Visserligen med det sämsta ljudet någonsin, men det var grymt att få sig en rejäl dos metal mitt bland all indie. Bidrog dessutom till att jag hade min trevligaste kväll på Hultsfred, om inte någonsin så på väldigt länge.
(Tomas Lundström)

Pretty Whores of Manhattan Pretty Whores of Manhattan (ep)
Inte bara det bästa under juni, utan kanske hela 2008. Trion från Lund levererar rock’n'roll med attitydstinn punk pumpandes i venerna.
(Mats Guldbrand)

Margarita Trip trap (låt)
Parque Mágico, skivan från vart denna låt är plockad släpptes visserligen i maj, men den har varit mitt junisoundtrack. Bandet, som har Madrid som bas, blandar dissonans med catchy melodier, skeva rytmer och ett sväng utan dess like uppstår. Kaosartad indierock när den är som bäst!
(Jonas Appelqvist)

Sunny Day Sets Fire Wilderness (CSS remix) (låt)
I juni gick jag pop, även om CSS‘ version på Wilderness har en fin synthpoptouch som det gitarrbleka originalet saknar. Perfekt som uppvärmning en ljummen kväll efter att solen gått ned. Trots att det är så pop.
(Martina Nordman)

Monde Yeux Naked Girls (låt)
Jag har inte orkat lyssna jättemycket på musik i juni. Men när jag har velat och orkat har det varit glad musik som stått redo i Winamp. Som svenska Monde Yeux. Ganska kul, helt enkelt.

En introduktion till Stevie Wonders geni och verk (blandskiva)
Fifi gjorde en nybörjarstevieskiva till Tomas i början av juni. Och det är en fantastisk blandning som spänner över hans karriär ända fram till förra årets A time 2 Love. Jag snodde åt mig den innan den gick iväg på posten och har blindgungat sen dess.
(Kal Ström)

Rammstein Das Model (låt)
Jag upptäckte precis en fantastisk gammal Kraftwerk-cover. Rammsteins version av Das Model bör ingen som gillar tyska industriljud undgå.
(Isabelle Ståhl)

Elvis Costello My Three Sons
Min månad sammanfattas mycket kort i den helt underbara My Three Sons med Elvis Costello: så vuxet, så värdigt, en sådan kärleksfull hyllning till sin egen historia. Momofuku är det bästa Costello gjort sedan samarbetet med Burt Bacharach.
(Joakim Johansson)

M83 Graveyard girl (låt)
Shoegaze har överlag varit en totalt anonym genre för mig. Bortsett från ett par akter som lyckas göra den intressant. M83 är en sådan akt och nya skivan Saturdays = youth, den femte i ordningen, innehåller smått fantastiska Graveyard girl. Det känns otroligt daterat och det på ett bra sätt. 1989 ringde och ville ha tillbaka sitt sound. Typ.
(Jonas Appelqvist)

The Radio Dept. Freddie and the Trojan Horse (låt)
Det kom en hel del som var väldigt bra denna månad. Men The Radio Dept. är ändå The Radio Dept., och jag höll på i taket när jag förstod att en EP väntar ”redan” i juni. Nya singeln är inte lika bra som radiodepartementet kan vara, men jag är inte besviken trots lång väntan.
(Madelene Holm)

Eef Barzelay True Freedom (låt)
För att albumet Lose Big var så där fint som jag inte vågat hoppats på.
(Maria Gustafsson)

Pen Expers Ether (låt)
Jag har väntat så länge på att något sånt här skulle komma ut ur det infekterade pop-Sverige. Och det var värt väntan.
(Martina Nordman)

Coldworker Rotting Paradise (album)
Det var ett tag sedan ett dödsalbum intresserade mig riktigt mycket, men Coldworker lyckas med det utan några som helst bekymmer. Kvalité rakt igenom.
(Mats Guldbrand)

Donna Summer I’m a Fire (Solitaire Club Mix)
Nytt album från Donna (DONNA!) borde ju kunna vara grejen hela dagen. Särskilt som en stor del av världen, Kleerup alldeles nyss, uppdaterat Giorgio Moroders och Donnas sjuttiotalselektrorymddisco. Istället blev det rätt trist r’n'b-nånting som strömlinjeformade radiokanaler gillar. Inte helt oväntat är det när det låter som mest Donna, mest disco, som Crayons är som bäst. Sebastian Arocha Morton, som också rattade Samantha James Rise förra året, gör här ett helt okej jobb med I’m a Fire. Men det är först när Solitaire sätter tänderna i ljudfilerna som I’m a Fire verkligen, totalt, fullständigt exploderar i en pianohamrad och stråkströsslad discohousebomb med världens snyggaste ögonfransar och ett helt hav av snurrande kyrkbänkar.
(Ola Andersson)

Chords Things We Do For Things (album)
Ett riktigt bra svenskt hiphopalbum. Det var faktiskt varken igår eller ifjol. Eklektiskt är bara förnamnet. Finaste funken efternamnet.
(Patrik Hamberg)

Ryan Adams Wonderwall (låt)
För ett par dagar sedan hörde jag en fantastisk låt på radion samtidigt som jag försökte se till att barnen skulle få frukost. Allt bara stannade. Jag hade glömt bort att den här låten kunde låta ännu bättre som cover. Tar sig in på min fem-bästalista över världens bästa covers.
(Fredrik Welander)

Children of Bodom Blooddrunk (album)
Children of Bodoms nya Blooddrunk är en blodstinn och thrashmättad upplevelse. Mitt favoritspår hittils är Lobodomy, en synthig men söndertrasande hård käftsmäll.
(Isabelle Ståhl)

Electric President Sleep well (album)
Varje gång Ben Cooper och Alex Kane släpper nytt stillas Grandaddy-abstinensen avsevärt. Så bra är det. Melodierna som genomsyrar en ljudbild som bokstavligt talat skriker lofi (merparten av Electric Presidents material spelas in i Coopers sovrum) är som manna från himlen och skulle kunna platsa på The Sophtware slump. Singer/songwriter-vibbar med elektroniska förtecken. Dntel korsat med Styrofoam. Fast ändå inte. Bara ännu bättre.
(Jonas Appelqvist)

Markus Krunegård, Markusevangeliet (album)
Det må vara tråkigt att hylla Markus ännu en gång, men det är så bra. Han är så bra. Det talar rakt in i mitt hjärta.
(Madelene Holm)

First Aid Kit Jagadamba, You Might (låt)
Orminges tonårsupplaga av CocoRosie. Ge mig mer!
(Maria Gustafsson)

The Sword Gods of the Earth (album)
Jag fortsätter att kära ner mig i musik som har ena foten i 70-talet. The Sword ger oss doom och stoner med thrashiga riff som får de små håren att resa sig på min vinterbleka kropp.
(Mats Guldbrand)

Alphabeat 10,000 Nights (Bimbo Jones Remix)
Har redan sagt det mesta som behöver sägas om den här i min recension tidigare i veckan. Det här är vår. Det räcker så. Hade lika gärna kunna valt Bimbo Jones-remixen av Fascination istället, men eftersom 10, 000 Nights är mer april blir det den.
(Ola Andersson)

Plantlife Time Traveller (album)
Jack’s back. Hollywoodfunken lever.
(Patrik Hamberg)

Jamie Lidell Where’D You Go? (låt)
Svängigt och bra. En manlig Amy Winehouse‽
(Kal Ström)

Håkan Hellström Kär i en ängel
Han har blivit en stor pojke nu och sjunger om lycklig tvåsamhet istället för lyckopulver. Något en traditionalist som jag själv uppskattar.
(Agnes Arpi)

In Flames The Mirror’s Truth (låt)
Första singeln från In Flames nionde mästerverk A Sense of Purpose heter The Mirror’s Truth och är en suggestiv, explosiv historia, fullmatad med allt från det neoklassiska recept som göteborgarna jobbat med på senaste skivan. Jag gillar nästan den kraftfulla versen bättre än refrängen.
(Isabelle Ståhl)

Eels Useless Trinkets och Meet the Eels: Essential Eels vol, I (album)
Missa för allt i världen inte att ett av vår tids mest missförstådda musikaliska genier, Mark Oliver Everett, släppt två samlingsskivor med sitt band Eels nu under 2008. Blandningen mellan amerikansk låtskrivartradition, lo-fi, existentiell vardagsångest och smakfullt simpla melodier blir nog inte vackrare än så. Skivorna heter Useless Trinkets och Meet the Eels: Essential Eels vol, I.
(Joakim Johansson)

Robert Svensson feat. Adam Olenius 1987 (låt)
Mixtapes & Cellmates ynglar av sig. Denna gång är det inte basisten Matildas New Decade som står under lupp, utan sångaren och låtskrivaren Roberts soloprojekt. Till sin hjälp har han tagit Jejo Perkovic (bland annat The Bear Quartet och Brick) och Adam Olenius från Shout Out Louds och resultatet är bedårande och oemotståndlig indiepop. I väntan på fullängdsalbumet Young punks are on the never-never från utsökta Nomethod Records får vi hålla till godo med första singeln. Gott så!
(Jonas Appelqvist)

We are Scientists Brain Thrust Mastery (album)
Det var svårt att välja i mars. Skulle jag ta något av det där som betytt så mycket och varit så jobbigt att lyssna på när allt har varit skit? Eller kanske Markus Krunegårds (underbara Markus!) Jag är en vampyr som jag gick och skrek med till så att grannarna säkerligen önskade sig hörselskydd? Eller Håkan, som alltid säger rätt saker i rätt tid, särskilt i singeln För en lång lång tid? Det blev något slags mellanting som jag känner att jag haft svårt att sluta lyssna på. We are Scientists släppte albumet Brain Thrust Mastery, med några riktigt guldförgyllda spår. Särskilt underbara Lethal Enforcer med en hel del fina textrader. ”You might think it’s all in your head but you’re not certain anymore”…
(Madelene Holm)

Dimma Drabbad av oro (låt)
Denna riffiga hårdrock från Uppsala får mig att jubla av glädje! Mars bästa låt utan tvekan.
(Mats Guldbrand)

Whitest Boy Alive – Golden Cage (Fred Falke Remix)
Det stod mellan två låtar den här gången. Eftersom Joakim skrev om Marit Bergman i måndags (Justus Köhncke-mixen av Out on the Piers var den ena låten), så tyckte jag att jag kunde sätta strålkastarljuset på den andra. Erlend Øye låter som Erlend Øye brukar. Fred Falke låter som Fred Falke brukar. Höstregnsensamt och vårsolsbubblande. Finemang så.
(Ola Andersson)

Wildbirds & Peacedrums The Snake (album)
Med trummor och sång skapar de genuint unik musik. Ett av årets fem bästa album kommer från årets Jazz i Sverige-grupp, men är något helt annat.
(Patrik Hamberg)

Dra och släpp den orangea rss-ikonen till ett iTunes-fönster för att prenumerera på podradion.

Veronica Maggio Måndagsbarn (låt)
Jag är extremt svag för fröken Maggios röst. Hennes debut var en guilty pleasure hela förra året. Den här gången är det nog bäst att komma ut direkt.
(Kal Ström)

Pacific! Reveries (album)
Februaris bästa kom sent. Men mycket välkommet. Och nu när jag hört mer av Pacific! än bara förra årets instrumentala Runway to Elsewhere så är jag inte besviken. Reveries är ett skönt, popigt drömmande.
(Madelene Holm)

Lightspeed Champion Falling Off the Lavender Bridge (album)
När Test Icicles poserade i i-D för ett par år sedan som det nya Menswear var det egentligen ingen som ville lyssna på albumet. Det hade inga kvaliteter förutom de trånga kavajerna. När Dev Hynes släpper ett soloalbum under namnet Lightspeed Champion hamnar den gigantiska pälsmössan i skuggan av snäll och ärlig pop, som Magnus Carlson i countrykostym.
(Maria Gustafsson)

Caribou Andorra (album)
Den här skivan kom ut förra året men största förälskelse och besvikelse har varit Caribou. Den har bara växt och växt i öronen och jag är ganska säker på att Andorra inte har ett enda dåligt spår. Besvikelsen bestod i att de ställde in sin spelning i Edinburgh.
(Marie Lindström)

Santogold You’ll find a way (Switch & Graeme remix)
Det är högst troligt att det kommer att börja hojtas om M.I.A.-ripoff, men Santi White har många fler järn i elden än så. Med Spank Rock-samarbeten å ena sidan, bakgrund i punkband å den andra och förbandsgig för Björk å det tredje kan Santogold förhoppningsvis få till ett av vårens intressantare debutskivor.
(myspace.com/santogold)
(Martina Nordman)

Cataract Blackest Hour (låt)
Om jag mot förmodan skulle få för mig att ge mig in i en köttig mosh pit, så skulle det nog kunna vara till den här låten. Ett jäkla röj av en schweizisk grupp jag inte har hört talas om tidigare, men som definitivt har gett mig mersmak.
(Mats Guldbrand)

Hercules & Love Affair feat. Antony Hegarty Blind (Frankie Knuckles
Dub)
Senaste tidens mesta dsc-forumupptäckt. Första singeln från Hercules & Love Affairs kommande album låter som, tja, tänk Blurs Boys and Girls. Men riktigt kul blir det när housemästaren Frankie Knuckles sätter tänderna i Blind. Min enda invändning mot Frankie Knuckles remix när jag hörde den stavas ”Antony”. Eller kanske snarare hans röst som inte funkar överhuvudtaget för mig här. En instrumentalmix stod högt på önskelistan och, jodå, en dubmix ger mig precis det (ja, nästan). Med Frankie färdas vi sisådär två årtionden tillbaka i tiden i till något som skulle kunna vara valfri produktion av Knuckles Def Mix-gäng. Varmt, vackert och pianofyllt i tillbakalutat fyr-fyra-mak.
(Ola Andersson)

Fredrik Nordström Blue (album)
Japp där satt den. Den svenska jazzen precis så som jag vill ha den. Representeras av låten: Later Sunday Flight Home.
(Patrik Hamberg)

Vampire Weekend M79 (låt)
Akademikerynglingar som spelar afroindiepop med cembalo. Årets lyckligaste låt.
(Susanna Huldt)

Kiss (band)
Spelar i Stockholm i maj och jag har en biljett.
(Tomas Lundström)

Mary J Blige Roses (låt)
Hon är lycklig nuförtiden, Mary. Men hon har fortfarande riktigt usla dagar. Det var sådana dagar som ledde fram till den Al Green-osande kvinnosakslåten PMS för sju år sedan. På Roses deklarerar hon, över ett oväntat innovativt beat, att idag är de silkiga R&B-handskarna lagda åt sidan. Idag står all skit henne upp i halsen. Det blir ingen romantik, lämna mig ifred. Befriande bitskt. Hon avslutar en av sina bästa låtar någonsin med ett gapskratt.
(Agnes Arpi)

Benedictum Burn it Out (låt)
En mäktig power metal-pärla med hjärtrot av Judas Priest och ojämförligt kraftfull kvinnlig sång.
(Isabelle Ståhl)

Teitur We Still Drink The Same Water (låt)
Vem fan hade trott att jag skulle golvas helt och fullständigt av Teitur? Teitur? Snällt. Vänt. Mesigt. Otroligt bra. Skivan kommer snart.
(Kal Ström)

Britta Persson Can I Touch? (låt)
I en månad där det tycks förväntas att man ska lyssna på stundtals rätt förskräckliga Hästpojken vill jag ha smäckrare svenska toner. Britta Perssons nya skiva Kill Hollywood Me är elva spår av underbar kärlek. Särskilt nionde spåret Can I Touch?. ”Who needs a head when you’ve got a heart?”
(Madelene Holm)

Cat Power Aretha, Sing One For Me (låt)
(Maria Gustafsson)

Vector Lovers Crash Premonition (låt)
(Martina Nordman)

Rivers Cuomo The World We Love so Much (låt)
Januari har varit bra och dåligt. Bra har vädret varit (skönt att slippa snön) och dåligt har musikutbudet varit. Detta har fått mig att vidga mitt något trångsynta musikaliska synfält och där dök Rivers Cuomo upp. The World We Love so Much har den där sköna, men ack så desperata, anklangen som gjorde att jag föll pladask. Det är dock lite besvärande att Gregg Alexander från New Radicals har skrivit låten, men man kan väl inte få allt antar jag.
(Mats Guldbrand)

Lykke Li Little Bit (låt)
Lykke Li har lyfts till skyarna lite här och där. Spelade på P3 Guld-galan för inte så länge sen. Rätt flitig gäst i radiospellistorna. Allt det här har jag upptäckt i efterhand. Uppståndelsen kring Lykke Li hade gått mig helt förbi ända till den dag jag snubblade in på en australiensisk (!) blogg i jakt på något helt annat. Det jag så här långt hört har varit lite för mycket skevpop för min smak, men Little Bit, mitt mellan Robyn, Stina Nordenstam och If I Was Your Girlfriend är helt omöjligt charmig. Släpptes visserligen för ett tag sedan, men eftersom albumet släpptes häromdagen kvalar den med lätthet in som det roligaste jag hörde under januari.
(Ola Andersson)

Gnarls Barkley Run (låt)
Januari var månaden Gnarls Barkley läckte första singeln från det kommande albumet. Så det var väl månadens händelse då. Trots att jag fortfarande inte är sugen på att höra mer.
(Patrik Hamberg)

The Cool Kids Totally Flossed Out (låt)
Januari månad kändes som den sämsta skivmånaden på år och dar. Jag har antagligen redan förträngt januari från förra året om det var så här trist. De skivorna jag skrivit om det senaste har alla varit släppta under 2007. Det känns som om man mest se fram emot vad som komma skall. I mars blir en stor månad för oss hiphopare i Göteborg, Cunninlyngists, Buck 65 och Rakim kommer på besök till Klubb Scratch. Men ska jag ta upp någon skiva vill jag gärna passa på att nämna Chicago-duon The Cool Kids åttaspårs-EP, Totally Flossed Out. De kallar sig själva ”de svarta Beastie Boys” och refererar till 80-talet inte bara musikaliskt utan stilmässigt. Kul med lite variation och att dagens hipstertrender har hittat en rapgrupp som faktiskt kan rappa och skriva snygga texter. Det här måste bara slå.
(Pontus Gustavsson)

Disfear Get if Off (låt)
Inget knussel, bara rak, bra kängpunk. Disfear har blivit lite rockigare sedan sist, men d-takten är så klart intakt. Det tog fyra år, men det var värt väntan.
(Tomas Lundström)

Med anledning av hela Damongate blir mitt val:
Mange Schmidt, Jag talar ut.
(Fredrik Welander)

Club 8, Debaser Medis (konsert)
Trots en massa bra artister som spelat i Stockholm nu i november har jag missat de flesta, sorgligt nog. Men Club 8 såg jag när de glatt och lyckligt stod på scen på Debaser Medis i början av månaden. Det är inte ofta de står på scen. Förbandet, amerikanska The Blow, var minst lika cool.
(Madelene Holm)

Aline de Lima, Arrebol (album)
Trots att hennes livsresa gått både via Stockholm och sedan vidare till Paris har exilbrasilianskan Aline de Lima ändå lyckats få ett hårt tag om hemlandets musiktradition. Ibland är saknad vackert.
(Martina Nordman)

R.A.W. feat. Amanda Wilson, Intoxicated (Pearn & Bridges Mix)
Känns som att jag väntat tillräckligt länge på den här nu. Ena Full Intention-halvan Jon Pearn har sitt Bodyrox tillsammans med Nick Bridges, men de gör även annat ihop. När namnen ”Pearn”, ”Bridges” och ”Wilson” dök upp i en och samma artistkonstellation på olika sammanmixade samlingar tidigare i år sköt förväntningarna förstås i taket. Med rätta skulle det visa sig. Till sist verkar nu Intoxicated gå att få tag i utan att hänga ihop med andra låtar (samtidigt som ”Pearn & Bridges” förvandlats till ”R.A.W.”). Och vilken låt. Jämförelser med Amandas kliv ut i strålkastarljuset med Freemasons-låtarna Love on My Mind och Watchin’ är milt sagt på sin plats. Årets förmodligen hårdast hamrade pianohouseeufori med en Amanda Wilson som bara fortsätter att imponera och glänsa.
Lyssna hos Juno
(Ola Andersson)

Sophia Somajo, Stockholm Calling EP
Jag var bortkopplad när den här ramlade in på redaktionen i mitten av augusti. Men sen jag hörde en intervju med henne i P3 för ett par veckor sedan är jag såld. Så sjukt bra att jag tappar orden.
(Patrik Hamberg)

The Donnas (band)
Med skivan Bitchin’ tog The Donnas klivet in i 1980-talet och har aldrig låtit bättre. Konserten på Sticky Fingers var minst lika bra, trots att de missade några av mina favoritlåtar.
(Tomas Lundström)

The Order, Mama, I Love Rock’n'roll (låt)
Vanligtvis lyssnar jag bara på så mollbaserad och suicidal musik som möjligt under vintermånaderna, men den här rock’n'rollstinna vitamininjektions-hårdrocken får mig att bryta vanan.
(Isabelle Ståhl)

Bright Eyes, Lime Tree (låt)
Skivan är visserligen från i våras, men sista låten på Cassadaga är mörka november månads vackraste vaggvisa.
(Susanna Huldt)

Dillinger Escape Plan Ire Works (skiva)
Hårdare än du.
(Kal Ström)

Mos Def (konsert)
Oslo har en levande hiphopscen och ett utsålt Rockefeller samt en två timmar lång show får mig att hoppas på en Black Star-återförening. Gött Mos! (Pontus Gustavsson)

Eric Malmberg, Verklighet & Beat (cd)
Det kom en hel del musik jag lyssnat fasligt mycket på under oktober. Kent, The Perishers, Bruce Springsteen och andra. Men den skönaste upplevelsen av alla stod Eric Malmberg för. När jag läst Davids recension av Verklighet & Beat gick jag direkt till Itunes, lyssnade och laddade hem musiken. Sedan dess har jag inte lyssnat på något annat. Hammond i Malmbergs tappning är oktobers bästa grej. Toksväng och ursvensk folklig melankoli på samma gång. Bästa ledmotivet till svensk höst.
(Fredrik Welander)

Fink, Trouble’s What You’re In (låt)
(Kal Ström)

The New Pornographers, Challengers (cd)
Jag är så gott som frälst. The New Pornographers, ”supergruppen” från Kanada, har knappt lämnat mina öron en sekund under oktober. Okej, det kanske är att överdriva, men sant är i alla fall att de här pornografarna är extremt svängiga, extremt bra och extremt mycket i min smak. Jag längtar extremt mycket till konserten i slutet av november.

Den Flygande Bokrullen, Shuff! (cd)
Min oktober har livats upp med svensk kletzmer. Den Flygande Bokrullens
nya album Shuff! är dunder och brak som får en att vilja slänga tallrikar på väggar och dansa på bord.
(Marie Lindström)

Juho Kahilainen, Depressed City (Original Mix)
Tillsammans med namnet på bolaget, Frozen North Recordings, är Depressed City en titel som väl summerar upp vad det handlar om. Juho Kahilainens iskalla, ödsliga beat ackompanjerar en genom en stad där det börjar bli livsfarligt att trampa fel på kullerstenarna. Depressed City ekar lika besatt som din förföljares fotsteg.
(Martina Nordman)

Phonique & Gui Borrato, Space Cruise (Phonique Version) (låt)
När november knackat på dörren finns det två sätt att hantera saker och ting. Antingen förnekar man in i det längsta att det är slut på solvärmen genom att brassa på all sommarbubblande och övereuforisk dansgolvglättighet man bara kan eller så låter man sig svepas in i mönstret med den där musiken som egentligen är lika bra på sommaren, men som inte gör sig riktigt förrän det blir höst. Space Cruise dök upp redan före sommaren och på Good Idea Remixes-singeln precis när sommaren började ge upp, men den lät aldrig lika bra då som under de mest misärartade oktoberdagarna. Försynt och intim hörlurshouse när den är som bäst.
Lyssna hos Juno
(Ola Andersson)

Meshell Ndegeocello, The World Has Made Me the Man of My Dreams (cd)
Det är inte helt enkelt att ringa in Meshells musik. En spretig och samtidigt konsekvent fusion av punk, funk och soul med roten i en stadig bas och omfångsrik djup röst. Helt outstanding.
(Patrik Hamberg)

Witchcraft, Hey Doctor (låt)
Witchcraft visar att man fortfarande vet hur man snor från Black Sabbath med stil. Fortsätt så!
(Tomas Lundström)

Sébastien Tellier, Sexual Sportswear (låt)
Egentligen vill jag bara skriva ”det Fredrik sa”. För visst är det Eric Malmbergs Verklighet & Beat som även för mig varit den gångna månadens största glädjeämne. Men ok, det har ju inte varit det enda. Ett annat är Sébastien Telliers färska singelsläpp som inte bara bjuder på en av höstens bästa låttitlar utan dessutom gör den mest självklara franska förbindelse mellan Jean-Michel Jarres 70-tal, Cerrone och Airs proggigaste stunder. Väldigt långt från La Ritournelle men i all sin retroljudande monotona enkelhet smått briljant. Mer arpeggio åt folket!
Här finns två versioner av Sexual Sportswear.
(David Drazdil)

CunninLynguists, Dirty Acres
Den superproduktiva söderduon är aktuella med sin fjärde skiva. Alltid fräsch och skön lyssning som väcker nostalgiska tankar. En skiva som kanske inte når samma höjder som tidigare plattor men som fortfarande gör ett starkt intryck för både för sinnen och själ. Kul att de äntligen gjort en låt med söderlegenden Devin the Dude dessutom.
(Pontus Gustavsson)

Kent, Ingenting (låt)
Jag måste välja Kent. Inte för att den var bäst, utan för att diskussionerna om hur de låter alltid är fruktansvärt roande att följa varje gång de släpper nytt. Att läsa diskussionsforum om Ingenting är rörande roligt. Låten är för övrigt helt ok.
(Fredrik Welander)

HIM, Sleepwalking Past Hope (låt)
Melankolisk, tung, höstmörk.
(Isabelle Ståhl)

Iron & Wine, Kingdom of the Animals (låt)
B-sidan på första singeln från Iron & Wines nya album, The Shepard’s Dog. Och en b-sida så mycket bättre än själva skivan.

Shugo Tokumaru, To Go Home (mp3)
En före detta kollega kom förbannad tillbaka från Roskilde för några år sedan, oförståendes varför jag sagt åt honom att inte missa Daniel Johnston. Han tyckte det var lyteskomik. Han kunde inte haft mer fel. Bara Johnstons To Go Home är brilliant popmusik. För något år sedan gjorde en M. Ward en version som blev bästa låten på albumet Post-War. Shugo Tokumaru, som tidigare spelat med Ward, gjorde för ett tag sedan sin, japanska, version. Förmodligen som en tolkning av Wards tolkning. Han har översatt texten och inte vräkt på med fylliga körer som Ward gjorde, utan istället tolkat den struttigt, kaosartat och humoristiskt. Söt och galen. Piano och pubertal sång. Och så är vi tillbaka hos Johnston och den brillianta popmusiken igen. Tokumarus version finns för nedladdning här under For fun.
(Maria Gustafsson)

Flight of the Conchords
”New Zealand’s fourth *best* novelty music act” som någon sa, eller världens bästa komediband i september och antagligen hela hösten. Nörd har aldrig varit så rätt.
(Marie Lindström)

Fabolous ft. Ne-Yo, Make me better (låt)
Så det så.
(Martina Nordman)

Alfred Azzetto, Colors (Walterino Main Mix) (låt)
Efter att aktivt ha lyssnat på musik i över 20 år är det allt mer sällan jag hör musik som verkligen vänder världen upp och ner. Musik som kastar sig ut på tusen famnars djup och skapar något helt väsenskilt från allt någon hört tidigare. En ny era. En ny epok. Det är då som låtar som Colors landar som fullständiga neutronbomber och sveper allt i sin väg likt en
otålig Guds hand i färd med att göra plats för en ny lekhage efter att den förra tappat sitt nyhetsbehag. En ny era. En ny epok. Eller… okej, Colors är inget annat än Julien Jabres Swimming Places en gång till. Jag menar inte att det är en låt inspirerad av Swimming Places. Eller ens att den lånat friskt. Det ÄR Swimming Places. Rakt av. Pianot. Klockspelet. Rytmen. Med annat namn. Men hej, så här när vi skriver oktober 2007 finns det mycket som skulle vara mycket värre än att återuppliva Swimming Places sedd genom ett oblygt stöldfilter. Med det här resonemanget borde då rimligtvis ”Alfred’s Piano Mix” vara den mix som gäller. Inte så mycket för att ordet ”piano” finns med i mixens namn (alltid pluspoäng) som för det faktum att pianot det handlar om är basmullret från Electribe 101s Tell Me When the Fever Ended (alltid ännu mer pluspoäng). Omotiverat och halvklumpigt inkastat. Men med ljudet av brusande hav och burkigt soulblås är det Walterinos mix som hamnar längst fram i september.
Lyssna hos Traxsource
(Ola Andersson)

M.I.A., Paper Planes (Remix feat. Bun B & Rich Boy) (låt)
En av årets allra bästa låtar blir så klart ännu bättre med en vers från Bun B.
(Patrik Hamberg)

Okkervil River, Our Life is Not a Movie or Maybe (låt)
Eftersom livet under september månad var ännu mindre likt en film än vanligt.
(Susanna Huldt)

Kongh (konsert, Satin, Örebro)
Kongh må ha släppt en riktigt bra bra skiva, men live fick musiken ytterligare en dimension. Framför allt tog tystnaden i de långsamma låtarna mer plats och blev otroligt påträngande, nästan klibbig. Får ni chansen, gå och se dem.
(Tomas Lundström)

Beirut, The Flying Club Cup (skiva)
Första kandidaten till årets skiva. Det tog 9 månader.
(Kal Ström)

La Troba Kung-Fú: Cumbia Infierno (låt)
Visst, den är från förra året. I och med släppet av Clavell Morenet frigjorde dessa katalaner en ny ådra för den något stagnerade mestizajegenren, även om albumet inte alls fått den uppmärksamhet det förtjänar. I den svarta cumbians fotspår dansar till och med jag. Och med den röda gråter jag. Utan att de utesluter varandra.
(Martina Nordman)

Truckfighters Phi (skiva)
Svensk fuzzig ökenrock som kommer räcka länge i det genomdränerade kyliga september.
(Isabelle Ståhl)

Rilo Kiley Breakin’ Up (låt)
Rilo Kileys album ”Under the Blacklight” är fullt av välgjord mainstreampop
där självaste Jackson Browne gästar. Blås, körer,
trummaskiner och en visit i åttiotalet. Breakin’ Up är på gränsen till
disco. En hoppfull skilsmässolåt med fantastiska Jenny
Lewis vid mikrofonen.
(Maria Gustafsson)

The Perishers Come Out of The Shade (låt)
Jag gillar The Perishers kommande album. Men särskilt mycket avgudar jag skivans sjätte låt, Come Out of The Shade. Med gråtmild stämma och gråtframkallande text som

Just friends
Am I a fool to be asking for,
A fool to wish that we could be more,
Than friends?

faller jag som en fura.
(Madelene Holm)

Lady Sovereign Public Warning (låt på Way Out West-spelningen)
”I can’t believe I let my hair down for you”. Det var så bra helt enkelt.
(Kal Ström)

J*Davey Land of the Lost EPisode (mp3-samling)
Syndig elektronisk hiphopfunk som vill falla i bitar, men inte tillåts av det tvärsäkra groovet.
(Patrik Hamberg)

The Je Ne Sais Quoi Rhytm (North Of No South Records) (Låt)
Funk, punk, rock, electro och en kille som är lik Lou Reed.

José-Manuel Thomas Arthur Chao (artist)
Äntligen på scen igen i Sverige. Dessutom med besked om fler spelningar. Singeln är en av de låtar jag spelast mest de senaste veckorna och jag känner att jag behöver albumet redan innan jag hört det. Manu Chao är mannen i mitt liv. I augusti.
(Fredrik Welander)

Thunder Express på Way Out West. (konsert)
Inget extravagant, inget spektakulärt, inget annat än skön rock ‘n’ roll med stort hjärta. I bland är det allt som behövs.
(Tomas Lundström)

Big L Lifestylez Ov Da Poor & Dangerous (skiva)
Förutom Aesop Rocks nya skiva som jag hajpat till döden är augusti en personlig musikalisk sketmånad. Tycker mest det har varit jobb och jobb det senaste. Och när jag satt mig ner och när jag funnit mig tid för musiklyssning har det mest varit sådant som släppts på 90-talet. Därför vill jag passa på att slänga in ett gott ord för Lamont Coleman, mera känd som Big L, som fick en hastig, våldsam och tragisk bortgång i februari 1999. Men redan vid 21-års ålder släppte han en av de mest klassiska hiphopskivorna, Lifestylez Ov Da Poor & Dangerous. En skiva med idag klassiska samplingar, hårda budskap, snillerika flyt och avancerad rimstruktur. Förmodligen har du den i din skivsamling, men om inte så borde du införskaffa den omgående.
(Pontus Gustafsson)

Roisin Murphy Let Me Know
Första livstecknet från världens bästa Roisin Murphy på två år och jag vet ju att jag verkligen, verkligen, verkligen borde älska Overpowered. Men, nej, Roisin, Seiji funkade inte riktigt som jag vill att det skulle funka. Inte ens med hjälp av Kris Menace. Kort sagt sjönk förväntningarna på höstens kommande album. Men, ungefär som att meningen var just att ta oss lite på sängen, droppar Roisin, hjälpt av Andy Cato (Groove Armada) helt plötsligt inte bara sensommarens stora åttiotalsdiscobomb, utan också remixer att älska. Och det förstås mest discon vi vill åt.

För även om Andys egen remix (ja, nu tänker vi på Madonnas Get Together här) är väldigt bra är det i den Sure Shot-ekande radioversionen som verkligen är grejen. Eller, det var åtminstone vad jag trodde tills det blev dags för det riktiga huvudnumret: Roisin Murphy och Joey Negro ihopklämda i samma digitala ljudlåda. Roisin och Joey. Joey och Roisin. Det svänger lika galet mycket som när Roisin och Ashley Beedle gjorde samma resa tillsammans 2005. Och givetvis ett enormt stort extraplus för att Joey Negros ”Destination Boogie Remix” har ett brejk som obönbörligen får dig att luftdiscoklappa i tunnelbanan. Om det här är startskottet på hösten kunde den knappast ha börjat bättre. (Ola Andersson)