I slutet av augusti spelar Vulkano på Popaganda, och redan nu på fredag på Debaser Medis i Stockholm. Gratis inträde innan 22, åldergräns 20. See ya!

När nya plattan Sentenced to Life kom var mitt intresse därför ganska svalt och även om jag verkligen gillade d-taktsattacken som titelspåret innebär, tog jag mig sällan längre än den inledande trion låtar innan intresset falnade.

Synd det, för det är efter det som jag tycker skivan verkligen tar sig. Det är då Black Breaths ganska oborstade hybrid av Stockholmsdöds och hardcore verkligen kommer till sin rätt. Det händer lite, helt enkelt.

Mörka Endless Corpse är min favoritlåt på skivan och den sammanfattar det ganska bra; Black Breath jobbar mer med dynamik, drar ner på tempot en aning i delar av låtarna och skapar därmed mer stämningar i musiken. Endless Corpse sparkar igång den också, men ställt mot den tunga början på låten får det en helt annan effekt. Gitarrslingorna som dyker upp i får mig dessutom att spetsa öronen lite extra.

Det återstår att se om Sentenced to Life kommer glömmas bort lika fort som Heavy Breathing. Risken finns, för det är lite av samma visa. Men hittills känns det som om Sentenced to Life har fler krokar som håller mig kvar och därmed också fler låtar att minnas.

I Kals recension av Hans Appelqvists kritikerrosade senaste album Sjunga slutet nu kan ni läsa om hur albumet är ett soundtrack till en kortfilm som Appelqvist själv regisserat. Inför dagens konsert har filmen har visats på Kino sedan den 17 Februari. Jag har tyvärr inte haft tillfälle att se filmen ännu, men brottsstycken av den – i sällskap av korniga bilder, illustrationer av spermier som rör sig mot ett ägg, geometriska former m.m. – projiceras på bioduken bakom Appelqvist medan han spelar. På scenen har han bara en gitarr, en laptop och diverse rekvisita som sällskap och ibland, när han inte behöver spela eller sjunga, sätter han sig ner på golvet framför oss och tittar mot duken, blir en del av publiken.

Lika mycket som jag är fascinerad över att Hans Appelqvist lyckas kombinera musik och visuell show på ett övertygande sätt – i de flesta fall är idén bätte än det faktiska framförandet, om ens idén är bra – är jag fascinerad av hur han lyckas pressa ihop så vitt skilda musikstilar till något sammanhängande. Det är jazz, pop, folk, blues, visa och ibland lutar det till och med mot black metal. Det är avantgardistiskt på samma gång som det är tillgängligt. Showen tar med oss på en – för att använda en sliten liknelse – resa som tycks handla om något så omfattande som människans förutsättningar.

I avslutande När Solen Dör sjunger Appelqvist ”det piskar av färska grenar som…”, sen stannar han upp och ser fundersam ut. ”Ja, vad var det nu grenarna gjorde”. Publiken skrattar och Appelqvist ursäktar sig och klagar på hur minnet blir sämre med åldern: ”det är ju så, hjärnan förstörs”. Sen tar han om låten från början.

1. The Rapture – In the Grace of Your Love
2. Apparat – The Devil’s Walk
3. The Soft Moon – Total Decay EP
4. Jamie Woon – Mirrorwriting
5. The Horrors – Skying

Så röstade jag i redaktionens varv i år. För ovanlighetens skull hade jag snarare än tvärtom svårt att begränsa mina nomineringar till det angivna antalet. 2011 var ett väldigt bra år för min del. Återupptäckte mycket, fick lust till att upptäcka mer. Utöver ovan nämnda fem, så fick vi också väldigt bra album från Metronomy, Justice, Monarchy, The Whip, Is Tropical, Foster the People, Guadalupe Plata och El Columpio Asesino, för att nämna några som jag skrivit om här. Det finns förstås en oerhörd mängd fler.

Sedan har vi haft fantastiska låtar och remixer av Worship, Diplo & Datsik, Dale Play, Cut Copy, Far East, The Knocks, Nicola Roberts, Cazzette, Example, Kris Menace, The Magician, Rex the Dog, A-Trak, Age of Consent, M83, Bare Noize, Rustie, Moonlight Matters, Canblaster, Marble Players, Bit Funk, Plastic Plates, Miles Kane, Napoleón Solo, SebastiAn, Mitzi, New Navy, Zola Jesus, The Glitch Mob, Light Asylum, The Naked and Famous, Neon Indian, Fool’s Gold…

Jag har dessutom varit i London för att se The Cure, varit på en extraordinär upplaga av Primavera Sound och upplevt årets mest extatiska urladdning under en dj-session av Alex Metric. 2012 lovar mer av allt.

Lyssna och njut (med Spotify)

1. Psaul feat. Karma Stewart Slow Dancin’
2. Saul Williams Dance
3. Mary J. Blige feat. Busta Rhymes Next Level
4. Anthony Hamilton Mad
5. Robert Glasper feat. Musiq Soulchild and Chrisette Michele Ah Yeah
6. Black Star Fix Up
7. Hypnotic Brass Ensemble Kryptonite
8. M.E.D. JWF
9. Mac Miller Party On Fifth Ave.
10. Destruments feat. Need Not Worry & Drumatic Nightwatchin’
11. The Roots feat. Greg Porn Stomp
12. Common feat. Nas Ghetto Dreams
13. Has-Lo feat. Oddisee Last Day Of School (Oddisee Mix)
14. Adrian Younge feat. Shawn Lee & Calibro Dusts of Gold
15. Adrian Younge Midnight Blue
16. Sharon Jones & The Dap-Kings He Said I Can
17. Monica Until It’s Gone
18. Robin Thicke Cloud 9

Mer lyssning.
Good Shit #1/2011
Good Shit #2/2011

Vilket är årets album?
Förutom min egen skiva Supposed To Happen, Drake Take Care

Vad kommer du minnas från musikåret 2010?
Att svensk hip hop är starkare nu, och det är vackert att se.

Vad ser du fram emot 2011?
Mer bra musik, turnera runt världen och självklart min nya skiva :-)

The Black Keys El Camino
Rockduon släppte succéplattan Brothers förra året, och nu är det redan dags för deras sjunde album, som också är deras tredje där de samarbetar med Danger Mouse.

Bow Wow Underrated
Lillkillens sjunde album är fullkomligt översvämmad av gästartister, alla som du hatar och alla som du älskar. På Bow Wows sjätte platta, från 2009, fanns det faktiskt en bra låt.

Kooley High David Thompson
Kooley High är en grupp på sex personer från North Carolina, givetvis associerade med 9th Wonder skivbolag Jamla. Deras kommande album släpps digitalt via Fat Beats.

Naughty By Nature Anthem Inc
Det var nästan tio år sedan den legendariska hiphopgruppen släppte ett album, men nu är de tillbaka och det ska bli spännande att se hur de står sig i en värld som har förändrats helt sedan de senast var aktuella.

Robin Thicke Love After War
Urtjusiga soulrösten Thickes femte platta släpps via Star Trak och har komponerats ihop av fler heta poppisproducenter än du kan nämna.

The Roots undun
Bandets trettonde är en konceptskiva på 10 spår som handlar om den för världen okända, och möjligtvis påhittade, mannen Redford Stephens korta liv.

T-Pain RevolveR
Evigt autotunade T-Pain är känd för alla tack vare alla sina gästinhopp på andras låtar, däremot får han aldrig lika stort genomslag för sina egna singlar eller album. Less is more.

13/12
Anthony Hamilton Back To Love
Den moderna soullegenden Anthony Hamilton släppte sitt debutalbum 1996, och nu har han kommit fram till sin sjunde skiva.

Juvenile Rejuvination
Sydstatsrapparen Juvenile som har representerat New Orleans sedan slutet av 90-talet i bland annat gruppen Hot Boys släpper album på löpande band, detta är hans nionde soloplatta.

Koncept Awaken
Koncept ingår i storgruppen Brown Bag AllStars, men ska nu släppa sitt första soloalbum. Första singeln är producerad av Marco Polo och gästad av Royce Da 5’9″.

Rick Ross God Forgives, I Don’t
Världen har gullat med Bawse ända sedan han drabbades av något slags krampanfall tidigare i höstas. Han har nu förklarat sig fullt frisk och kommer nog ställa allting till rätta igen med ett nytt tungt släpp.

Snoop Dogg & Wiz Khalifa Mac And Devin Go To High School
Snoop spelar Mac och Wiz spelar Devin i en kommande film som de två självklart även släpper ett soundtrack till.

Chico And The Man (Tonedeff & Kno( Chico And The Man
Mästerproducenten och rapparen Kno började arbeta på projektet Chico And The Man tillsammans med Tonedeff redan 2004. I höstas började de reta de hypade fansen ordentligt med ledtrådar kring det efterlängtade albumet.

yU The Earn
Rapparen från Washington D.C. släpper uppföljaren till Before Taxes på dollargrön vinyl. I november släppte han mixtapet A Garbage Beat Tape, ladda ner det här.

20/12
Common The Dreamer, The Believer
Väntan har varit lång, men äntligen, äntligen!, har Common pausat sin filmkarriär och spelat in en ny skiva.

Tyga Careless World: Rise Of The Last King
Ynglingen Tyga är en av många artister på Lil Waynes Young Money. Han släppte sitt debutalbum redan 2008, och nu är det dags för uppföljaren som gästas av flera av hans framgångsrika bolagskollegor.

Young Jeezy Thug Motivation 103: Hustlerz Ambition
Årets julklapp från den djupa södern! Massivt försenad ska Jeezy äntligen få släppa sitt fjärde album, som har en smått överväldigande gästlista.

31/13
Waka Flocka Flame Triple F Life: Friends, Fans And Family
Flocka Flame blev ordentligt omtyckt efter debutalbumet Flockaveli som släpptes förra året, men har trots det twittrat att han är trött på musikbranschen och vill avsluta sin karriär nästa år. Han ska bara släppa en till skiva först.

Vilka album har jag missat? Lämna gärna fler tips i kommentarsfältet!

Det är fullproppat på Mejeriet när Andrew Eldritch kliver på scenen. Scenen som är så höljd i dimma från rökmaskinen att det knappt går att urskilja bandet och ännu mindre det – som det verkar – ganska ambitiösa scenbygget. Men han vill väl ha det så, Eldritch. Och det är väl effektfullt i början men blir ärligt talat ganska trist i längden. När två testosteronstinna män framför mig i publiken börjar bråka med varandra tänker jag att röken och värmen som den maxade ljusshowen alstrar är faktorer som bidragit till att trigga upp dem båda.

Musiken då? Ja, många av låtarna är nya (vilket innebär att de är tillkomna efter albumet Vision Thing, 1990) och känns troligtvis bara igen av de i publiken som flitigt följt Eldritch och hans turnérande. När gamla låtar spelas är det ofta i versioner som är en smula omarbetade. Men de är omarbetade på ett trött sätt, som bara för att bandet ska tycka att låtarna är roligare att spela live. Lite mer dist på gitarrerna, lite mer hårdrocksattityd än vad det är på skiva.

Men det som kanske sabbar mest är att de ofta spelar låtarna i ett snabbare tempo än det på skiva. Förändringarna berövar låtar som Marian och Amphetamine Logic den kyliga återhållsamhet som annars finns som motkraft mot det drivande i Sisters Of Mercys musik. På sin höjd fungerar låtarna som en trött nostalgitripp för gamla fans i publiken.

Jag är arg redan en halvtimme in i konserten. Arg för att också Andrew Eldritch kan bli en gubbe, arg för att det är varmt, för att jag knappt ser något och arg för att det är dåligt, för att liveframträdandet inte ger Sisters Of Mercy rättvisa. Men ibland. Ibland tränger det igenom röken, en liten liten erinran om vad det är för band som står på scenen. Som när det välbekanta gitarrintrot i Dominion / Mother Russia når läktaren där jag står. Eller när No Time To Cry genomförs på ett sätt som är värdigt (ända fram till det avslutande gitarrsolot som placerar bandet på scenen i gubbfacket igen). Men framförallt är det kanske Andrew Eldritchs röst som är det tydligaste besviset på att det faktiskt är Sisters Of Mercy som står på scenen. För i den finns storheten kvar. Den ensam åstadkommer mer än vad den brokiga systraskaran omkring den gör.

Men till slut sitter jag där på en busshållplats i höstkylan och lyssnar på hur Klagomurens smattrande intro övergår i de dånande trummorna som inleder Stockholm. ”Fan” tänker jag ”det är jävligt träffsäkert ändå”. Kanske hade det varit lättare att avvärja om texterna inte hade varit så skarpa, om de klara gitarrslingorna inte suttit så rätt och om inte melodierna varit så självklara. Men nu är de det, och skeptikern inom mig får ge vika.

Sista låten på 2009 års ”En hand i himlen heter Psalm noll noll. Precis som titeln antyder låter det som en modern psalm och det finns det mycket i Johanssons musik som gör. Också i de många dansanta låtarna på Klagomuren finns det mer än bara en kristen aura över texterna som får mig att tänka på psalmformen. Det är de traditionella harmonierna, fast i ett format anpassat för dansgolvet. Och för osäkerheten, drömmarna och fåfängan i den moderna staden. Det är rör sig i gränslandet till hopplöshet, men är ornamenterat på ett gripande och vackert sätt:

Du ringer sent
och säger din lägenhet
kommer lossna ifrån huset
krossas emot gatan
man måste bära
sin sorg i armarna
man måste härma dom
som orkar
dom som fortsätter ändå

Så inleds sången i nämnda Stockholm. Kanske en blinkning till Tomas Tranströmers Allegro där diktjaget ”kör ner händerna i [s]ina haydnfickor / och härmar en som ser lugnt på världen.” Jag vet inte, men det är i alla fall en fin bild av hur det är att maskera desperationen som kokar under ytan i storstadens myller.

Även om jag har haft svårt för det storslagna anspråket i Johanssons musik tvingas jag alltså ge med mig. För Klagomuren kan motivera sitt anspråk. Och när den hopplösa vardagen i staden krockar med de stora drömmarna i Som om är jag besegrad:

och vi satt på Mc Donalds utan pengar
men hela världen var öppen
det fanns ingen gräns

En kristen, pretentiös syntpopare. Plötsligt klingar det positivt i mina öron.

B langar mycket sensuell video till hennes bästa kärleksballad någonsin. Från nya albumet 4. Och juste, hon är fett gravid nu! På riktigt!

Vännernas gemensamma album visar sig, föga förvånande, vara något av en lekstuga. Det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt. Det finns gott om exempel på stora artister med lyckade lekstugeprojekt: Damon Albarns Gorillaz, Danger Mouse & Sparklehorses Dark Night of the Soul och Thom Yorkes soloprojekt, för att nämna några. Men projektet Jay-Z & Kanye West är tyvärr aldrig i närheten av att vara så intressant som artisternas bättre stunder i deras respektive solokarriärer. Samplingar från låtar av Otis Redding, Nina Simone och James Brown lyfter inte de platta beatsen och de oinspirerade texterna. Ett typexempel på det är låten Lift Off med Beyoncé, där de inte bara misslyckas med att ta sig till månen, den lyfter inte ens.

Men ett par ljuspunkter finns det. I den lite fåniga men ganska roliga Niggas in Paris ligger ett catchy synt-riff över beatet medan Jay-Z och Kanye leker som bäst, och här märks det att de har roligt. Efter att Kanye har rappat ”I’ve got my niggas in Paris, and they’re goin’ gorillaz” avbryts låten för en samplad dialog från filmen Blades of Glory:

- I don’t even know what that means
- No one knows what it means but it’s provocative.
- No it’s not, it’s just…
- It gets the people going!

Och låten funkar i alla fall för att få mig att gå igång.

Den mer allvarliga Murder to Excellence har skivans snyggaste beat och starkaste text. Till en avlägsen kör och en skramlig gitarr berättar de om morden på svarta människor i Chicago. De tillägnar låten Danroy Henry, en ung utövare av amerikansk fotboll som sköts till döds av polisen förra året.

Men det är bara två höjdpunker på ett i övrigt mycket platt album och jag ber till högre makter för att detta inte ska vara början till Kanyes fall från tronen och det definitiva slutet för Jay-Z.

En oerhört sorglig nyhet har nått oss. En av Sveriges allra färgstarkaste musiker, Gustaf Kjellvander, har lämnat oss, 31 år ung. Med ett hjärta som slog för de finaste popmelodierna och de mest svärtade texterna grep han tag i oss som lyssnade.

Och vi var många som lyssnade. Vare sig det gällde exploderande Sideshow Bob, finstämda Songs of Soil, som han ledde tillsammans med brodern Christian Kjellvander, eller hjärtebarnet The Fine Arts Showcase.

Hans musik gick inte att bortse ifrån, han hade en nerv i sin musik som krävde, och helt sonika tog, lyssnarens uppmärksamhet. Jag hade förmånen att träffa Gustaf själv många gånger, både privat och yrkesmässigt, och han var alltid en man av stora, yviga gester som hade nära till skrattet och som levde för musiken.

Det är med sorg vi idag konstaterar att en stor artist inte längre är med oss. Våra tankar går till Gustafs familj och nära och kära.

Space Invadas bjuder också precis som förväntat på en lika välproducerad som fullspäckad genomgång av tidseran. Smygande stråkdränkt quiet storm, struttig soulfunk, melankolisk Philly-soul och febrig psykedelia finns alla representerade. Men det finns också stunder som Rise och Recognise där Spacek och Katalyst gör sin bästa Gnarls Barkley. Stunder som tillsammans med hiphopen i Original och Ready or Not förflyttar allting rakt in i en betydligt mer elektronisk samtid.

Även om de finns där mellan varven är det däremot tyvärr lite för långt mellan de verkliga guldkornen. Soundet är så originaltroget att man häpnar och Spacek har blivit en om möjligt än större Curtis Mayfield-klon än tidigare men det hjälper inte när de riktiga krokarna allt för ofta lyser med sin frånvaro. Det finns fortfarande mycket med Space Invadas att glädjas åt. Det är bara inte så fullt så lysande som man hade vågat hoppats.

Slutintrycket blir att Soul:Fi i mångt och mycket känns som en väldigt snygg och genomarbetad samling av b-sidor från förr och nu.

Ed: We ought to find some more recent videos.
Jack: Ones that support our argument that it’s not all shit these days?

Kanske den här:

De diskuterar att folk dansade för dansens skull förrut, mer opretentiöst. Idag står alla vända mot DJn som om DJn vore en gud. Samtidigt ogillar de raverävar som hävdar att allt var bättre förr. Om dansen är din gud så är Pala din bibel. De är själva motbeviset på att allt var bättre förr. Självklart hörs influenser från det tidiga nittiotalet i Pala men det är inte på något sätt en kopia. En hyllning eller en uppgradering kanske men så mycket mer.

Vid första genomlyssningen kan jag mest tänka på att jag saknar de hårda trummorna. Sedan när man öppnar alla sinnen går det inte låta bli att golvas av de två första spåren Live Those Days Tonight och Blue Cassette. Det är ren eufori som sätter tonen för resten av skivan. Förutom dans har de nördat in på 70- och 80-talets diskoljus och letat upp snubbar i Belgien som har gamla klenoder.

Den mängd energi de lägger på att hitta obskyra ljus är inget mot vad de lägger på att skapa låtar sprängfyllda med glädje, förnimmelser om vad det är att dansa en hel natt utan att bli trött och en mer färgglad värld. När man kommer ut på andra sidan känns allt lite bättre.

På dagensskiva.com var nietzsche framför allt den som drev Nu spisas-trådarna framåt. 399 stycken Nu spisas-trådar, där rävarna berättade vad de lyssnade på, hann det bli innan vi lade ned forumet.

Vi vill hedra honom med en nu spisas-tråd i kommentarerna.

2004 släppte Destiny’s Child sitt sista (jag skickar varje dag en önskan om att det egentligen bara är deras senaste) album, Destiny Fulfilled. Soldier och Lose My Breath var supersinglarna som än en gång visade att ingen kan göra lika bra R&B som DC. Jag var steget efter och hade vid den tiden just börjat sneaka in Crazy In Love, Baby Boy och Naughty Girl i min mp3-spelare, de stekheta singlarna från Beyoncés första soloskiva som släpptes 2003. I samma veva började jag lyssna på Survivor, Destiny’s Childs absoluta genomslagsplatta från 2001, och det dröjde inte länge innan Writings On The Wall (1999) snurrade lika ofta i cd-spelaren. Say My Name, Bills, Bills, Bills och Timbaland-producerade Get On The Bus är fantastiska låtar i en stil som ingen annan kunde göra vid den tiden. Kanske influerade DC Christina Aguilera till att göra den vassa och gatunära girlpowerlåten Can’t Hold Us Down. 00-talets början bjöd på mycket bra, men det skulle dröja några år innan det verkligen blev hett. 2004 släppte Usher sin storsäljare Confessions, som innehöll fantastiska Caught Up samt superhiten Yeah. Samtidigt som de låtarna gick som varmast på musikkanalerna dök Ameries helgrymma 1 Thing upp också. Brandy och Timbaland skapade Afrodisiac, ett tajt album med en bunt superlåtar. MJB släppte The Breakthrough 2005, ett omvälvande bra album. Jay-Z var pensionerad som artist men som CEO för Def Jam släppte han fram Ne-Yo, Teairra Mari och Rihanna. Ne-Yo:s debutalbum, In My Own Words, är en modern R&B-klassiker. Get Down Like That, Sign Me Up och Let Me Get This Right är mina favoriter, men hela skivan är ovanligt jämn och alltid en fröjd att lyssna igenom. Teairra Mari fick vara ”Princess of the R.O.C.” under en sorgligt kort tid, men innan hon blev droppad från bolaget släppte hon sin hittills enda skiva. Roc-A-Fella Records Present Teairra Mari är en kavalkad av snuskigt bra R&B med ovanligt mycket attityd. Albumet och Maris röst håller jag oerhört högt, trots att hon nu totalt har fallit in i intetsägande popmusik. Teairra Mari har en strålande röst, men ingen kan mäta sig med Mariah Carey som släppte sina två absolut bästa, och väldigt R&B-iga, album 2005 och 2008. Ciara släppte sitt första album, Goodies, 2004 vilket introducerade en speciell stil som hon fortfarande är ensam om. 1,2 Step och Oh är svåra att överträffa, men Ciara var minst lika bra när det begav sig med Evolution (2007) och låtar som Like A Boy och Can’t Leave Em Alone. Justin Timberlake kom just i slutet av den här perioden med bomben som var FutureSex/LoveSounds. Ett halvår efter var Timbaland slut och jag avskydde hans produktioner som alla var likadana.

Destiny’s Child höll hov i början på 00-talet, och Beyoncé gjorde det solo i slutet av det med två fantastiska skivsläpp, och givetvis har det trillat in fler fina album från andra artister under årens gång, men de där åren där i mitten lyckades verkligen alla träffa helt rätt. Då hade R&B:n en storhetstid som jag saknar innerligt varje gång jag lyssnar på radio eller ett nysläppt R&B-album. Den vill jag påminna om!

På hösten 2010 blev Alicia Keys mamma för första gången, och just innan årets slut slog hon till och släppte en av förra årets bästa låtar när hon sjöng om hennes världsomvälvande händelse i Speechless. Klassisk Aliciansk pianomagi, och dessutom visade Eve med en supersmooth vers att hon har mer att ge i rapgemet.

Idag ska jag fira denna fantastiska kvinna och lyssna på all den hjärtkramande musik som hon har förgyllt ett helt decennium med! Jag börjar med några klassiska YouTube-klipp. Grattis Alicia Keys!

Jag har satt ihop en playlist med 12 underbart bra låtar i Spotify. Lyssna!

Minidokumentär om Speechless. Åh.

Live i en skolsal(?) för tio år sedan. Vi hör How Come You Don’t Call Me och en cover på Mary J. Bliges Real Love. Underbart!

Superwoman, live i Madrid, med introduktionssnack. I love it when she talks.

You Don’t Know My Name. Hennes, och kanske världens, bästa låt.

Liveinspelning av Fallin. Så bra.

Familjen tillsammans med Tove Styrke, Those Dancing Days och Robyn står för de starkaste framträdena. Lykke Li för det snyggaste. Orup presentation av de nominerade i årets låt faller ganska platt trots hans vida fina byxor.

Bästa överraskningen är priset till This Is Head för årets pop. I övrigt är det mest Robyn men ingenting till Håkan Hellström. Alltid nåt för bredden i P3:s musikutbud.

Håkan Hellström inleder galan med River en vacker dröm

Those Dancing Days

Eliot Sumner a.k.a. I Blame Coco delar ut pris till årets nykomling.

Vinnarna:
Årets låt: Robyn Dancing on My Own
Årets grupp: Johnossi
Årets artist: Robyn
Årets nykomling: Tove Styrke
Guldmicken: Robyn
Årets dans: Skudge
Årets rock/metal: Kohma
Årets hiphop/soul: Carlito
Årets pop: This is Head

Här är de nominerade:

Årets artist
Daniel Adams-Ray – Svart vitt och allt däremellan
Håkan Hellström – 2 steg från paradise
Oskar Linnros – Vilja bli
Robyn – Body talk pt. 1
Säkert! ­– Facit

Årets grupp
Hästpojken – Från där jag ropar
Johnossi – Mavericks
Kent – En plats i solen
Swedish House Mafia – Until one
The Radio Dept. – Clinging to a scheme

Årets nykomling
Anna von Hausswolff
First Aid Kit
Jasmine Kara
Royal Republic
Tove Styrke

Årets låt
Daniel Adams-Ray – Gubben i lådan
Johnossi – What’s the point
Oskar Linnros – Från och med du
Robyn – Dancing on my own
Salem Al Fakir – Keep on walking
Swedish House Mafia feat. Pharrell – One (Your name)

Guldmicken (tilldelas årets bästa liveakt)
Familjen
Hoffmaestro
Håkan Hellström
Melissa Horn
Robyn

Årets dans
Alexi Delano – Samlad produktion
Avicii/Tim Berg – Samlad produktion
Harald Björk – Bigfield
Skudge – Samlad produktion
Swedish House Mafia – Samlad produktion

Årets hiphop/soul
Carlito – Guldburen
Jasmine Kara – Blues ain’t nothing but a good woman gone bad
PH3 – PH3 löser ett fall
Supersci – Timelines
Trainspotters – Dirty north

Årets pop
Anna von Hausswolff – Singing from the grave
Robyn – Samlad produktion
The Radio Dept. – Clinging to a scheme
The Tallest Man on Earth – The wild hunt
This is Head – 0001

Årets rock/metal
Ghost – Opus eponymous
Khoma – A final storm
Pascal – Orkanen närmar sig
The Baboon Show – Punk rock harbour
Watain – Lawless darkness

Maria och Marie kommer rapportera från galan. Vad vill ni veta?

Att hitta vägen i Black City är inte helt enkelt men med Matthew Dear som vägvisare blir resan ett lika spännande som upplysande nöje. Hans egen röst skruvas och filtreras till en nedtonad 80-tals Bowie medan han kryssar mellan hypnotiska discoepos, Madchester-gitarrer, Talking Heads-gung och suggestiv techno.

Ena stunden som Beck på sitt mest experimentflummiga humör, i nästa dystert malande som ett elektroniskt 16 Horsepower. Enda gången det inte känns riktigt bekvämt är i storslagna avslutningen Gem där Dear på något märkligt sätt lyckas hamna lite för nära en svulstig Ozzy.

Allt väldigt tydligt förankrat i Dears technobakgrund men nu med mer popinfluenser än någonsin tidigare. Men även om den röda tråden finns och det inte saknas dansanta groove med både skev art-disco och punkfunk på blixtvisit är melodierna fortfarande underordnade Dears lekfulla sammanslagning av sound och influenser.

Det tar ett tag innan Black City avslöjar sina hemligheter. Det finns delar som känns märkligt bekanta redan från början. Ett gitarrljud, ett sound med ekon från förr men samtidigt så spretigt att man inte riktigt hittar rätt med en gång. Men har man bara tålamod och ger Matthew Dear tid visar sig en imponerande spännvidd där detaljerna bara förstärker intrycket.

Young Chris Air Out

EMILIO ROJAS Life Without Shame
Förra året släppte Emilio Rojas The Natural, ett magiskt bra mixtape som har visat sig bli bättre med tiden. På Life Without Shame är det återigen DJ Green Lantern som står bakom projektet, och bland gäster och producenter finns bland andra B.o.B, Yelawolf, Killer Mike, DJ Khalil och !llmind. Imponerande!

Emilio Rojas To The Fullest (Feat. Jaiden The Cure)

JOHNNY POLYGON Catch-Up
Johnny Polygon ville döpa det här mixtapet till Catch The Fuck Up, men kände sig tvungen att hålla tillbaka lite för att inte skrämma bort folk. Han vill i alla fall att folk ska uppmärksamma honom, och det vill jag också. Rebel Without Applause från tidigare i år är ett av årets bästa mixtapes, och den 15:e december släpper han ep:n The Wolf In Cheap Clothing. Catch-Up är ett samlingsmixtapes som innehåller låtar från diverse projekt som har släppts de senaste åren, men även en del tidigare osläppt material.

Johnny Polygon in session

J. COLE Friday Night Lights
J. Cole är en av världens mest spännande artister just nu. Läs om Friday Night Lights i dagens recension!

Friday Night Lights trailer

THEE TOM HARDY The Hardy Boy Mystery Mixtape: Secret of Thee Green Magic
Thee Tom Hardy är en rappare som 9th Wonder har tagit under sina vingar, och på det här tapet har han en handfull låtar. North Carolina-bon har även fått med sig bland andra Skyzoo, CunninLynguists, Donnis och Khrysis till det här projektet, som har fått en hel del uppmärksamhet efter singeln A Different League.

A Different League (Feat. Skyzoo)

Bandet är uppenbart influerade av ljudkonstnärer som Björk och Cocteau Twins men tvärt emot stjälande genier är de bara lätt färgade av sina influenser. De skapar sin egen drömvärld där man skapar tankar om mörka nätter, skumma världar och öde öar. Det är lite som en dröm som man efter uppvaknadet önskar att man kunde gå tillbaka till.
Andreas röst är något man får förhålla sig till, antingen med hat eller kärlek. Hon rullar orden, och brummar nästan. Rösten blir ibland flytande, flyter ut som en spilld färgburk, kommer och går. Man kan tycka det är flummigt och irriterande, jag väljer att gilla det.

Ja, det är ett så kallat Pitchforkband så till den grad att de ställde tillbaka sitt releasedatum. Pitchfork lade av misstag ut en recension av Color Your Life två månader för tidigt och Twin Sisters webbsida kraschade.

Tillsammans bildar Vampires With Dreaming Kids och Color Your Life ett litet universum där sånger kompletterar varandra och aldrig blir upprepande.

N.E.R.D. Nothing (1/11)
Pharrell, Chad och Shay är tillbaka med sitt fjärde album. Första singeln Hot-n-Fun bjuder inte på något nytt och kunde lika gärna ha släppts för fem år sedan, vilket inte nödvändigtvis behöver vara något negativt men att den är riktigt trist är det. Gäsp.

Ne-Yo Libra Scale (1/11)
Ne-Yo:s fjärde album saknar den där grymma första singeln som han brukar dra till med för att få mig att köpa hans skivor, men visst finns det potential till trevlig lagom-R&B här.

Cee-Lo The Lady Killer (3/11)
Hett efterlängtad skiva och Fuck You! är ju en av årets stora hits. Som folk tycktes tröttna på hiskeligt fort. Kanske inte blir så kul det här trots alls.

Jim Jones Capo (7/11)
Återföreningen av Dipset känns som en fin fredlig gest, ända tills jag inser att det antagligen kommer betyda nya collabos mellan bäste Cam’ron och sämste Jimmy Jones.

Kid Cudi Man On The Moon II: The Legend Of Mr. Rager (8/11)
Kid Cudis debut blev mycket väl mottagen bland både kritiker och fans, men nu är det mest spännande att se hur hans stora ego och aggressiva attityd kommer hantera det starka strålkastarljus som ett albumsläpp innebär.

Nelly Nelly 5.0 (15/11)
Nelly har under hela sin karriär blandat menlösa klubblåtar med den bästa av mysig countryhiphop. I år har Nelly hittills släppt singlarna Just A Dream (mysig countryhiphop) och Tippin’ In Da Club (haha, just så).

Cassidy C.A.S.H. Cass Always Stays Hard (16/11)
Äntligen! Cassidy är en monsterbra rappare, som tyvärr tycks ha en halvtaskig musiksmak då han låter Swizz Beatz förgifta de flesta av hans låtar. Cassidys senaste album, B.A.R.S. från 2007, var däremot storartat i sina bästa stunder så här finns hopp!

Mariah Carey Merry Christmas II You (17/11)
Jag älskar julen lika mycket som Mariah! Första singeln Oh Santa är trevlig, även om de hade kunnat tona ner på handklappet. Mariahs andra julskiva innehåller en handfull nyskrivna låtar samt gamla klassiker, och en nyinspelning av All I Want For Christmas Is You (Extra Festive). Fantastiskt!

Rihanna Loud (17/11)
Även om Rihannas nya singel Only Girl (In The World) är my guilty pleasure är det intensiva europopsoundet en tragedi. Rated R visade sig vara ännu bättre än jag trodde, och det skulle kanske kunna bli ännu bättre om Rihanna byggde vidare på det soundet.

Curren$y Pilot Talk 2 (22/11)
Curren$y ligger inte på latsidan, och uppföljaren till vad som enligt många tycks vara en av årets bästa plattor släpps antagligen innan jag har fått hem beställningen av ettan. Kul.

Kanye West My Beautiful Dark Twisted Fantasy (22/11)
Tål man bara Kanyes pretentiösa ego så kommer hans femte album antagligen uppskattas. Kanye har byggt upp en enorm hype de senaste månaderna, faktiskt med mer fokus på musiken än på tröttsam kontroversialitet. Trist är dock att man redan har hört halva plattan, eftersom han har valt att inkludera många av de låtar som han har delat med sig av på sin blogg under hösten.

AZ Doe Or Die (Anniversary Edition) (23/11)
Istället för Doe Or Die 2 kommer alltså detta, något slags nysläpp av AZ:s old school-debut. Roligare är att AZ nästa år ska släppa en skiva tillsammans med Statik Selektah!

Big L Return Of The Devil’s Son (23/11)
Postuma släpp blir sällan särskilt kul, men för Big L (som ju bara hann släppa en skiva medan han var i liv) är det här bara den andra i ordningen. Förhoppningsvis bjuds vi tillbaka till den gyllene eran och får höra ett klassiskt sound som inte är uttjatat eller överarbetat.

Fabolous Loso’s Way 2: Rise To Power (23/11)
Fabolous är stabil och bra, och antagligen den bäste av alla rappare när det gäller pophits. Dock känns det osäkert med ett såhär tidigt datum för Loso’s Way 2. Ingen singel är släppt, och det snackas ju fortfarande om hans EP som släpptes i sommar.

Lloyd Banks The Hunger For More 2 (23/11)
Banks tvåa känns faktiskt som årets mest spännande. G-Unit-medlemmen har proppat sitt kommande album fullt med de hetaste producenterna och artisterna, och med 50 Cent som boss kommer det antagligen bli härligt menlösa bangers toppade med Banks sköna punchlines!

Nicki Minaj Pink Friday (23/11)
Att Nicki Minaj är signad till Cash Money och bär rosa peruk är tragiskt. Rapparen från New York är nämligen en gigantisk talang på micken, och hon skulle kunna bli hur bra som helst om hon bara var… någon helt annan.

Yelawolf Trunk Muzik: 0-60 (23/11)
Efter en rad mixtapes och skivbolagsbyten är det nu dags för emokillen Yelawolf att släppa sin debut på Interscope. Don’t make him go pop the trunk! … On you!

Ciara Basic Instinct (29/11)
Musikvideon till Ride, första singeln från Ciaras fjärde album, blev bannad på ett antal pryda kanaler inte för att den var för bra, utan för vad Ciara beskriver som ”naturlig sensualitet”. Hemma hos mig spelas låten i alla fall regelbundet, och jag hoppas på något riktigt trevligt här.

Jazmine Sullivan Love Me Back (30/11)
Fantastiska Jazmine hittade hem i många hjärtan efter en mycket bra debut, och med Holding You Down (Goin’ In Circles) som nya skivans första singel har Jazmine visat att hon har mycket mer bra hip hop soul att bjuda på.

Joell Ortiz Free Agent (30/11)
En skiva som med all sannolikhet kommer skjutas upp ytterliggare, men oavsett väntetid är en ny skiva av Ortiz något att hålla koll på.

Slim Thug Tha Thug Show (30/11)
Osäkert gällande releasedatum, men en ny skiva av Thugga skulle definitivt se till att 2010 är ett söderns år!

Kanye West & Jay-Z Watch The Throne
Vad som skulle bli en EP med fem spår ska nu bli ett album, vilket gissningsvis kommer betyda att det ursprungliga novemberdatumet kommer att bytas ut mot något senare. Dock kommer det nog inte dröja alltför länge eftersom både Kanye och Jay-Z laddar för en galen vinter med både skivsläpp och boksläpp. Watch The Throne borde bli kronan på verket.

Saigon The Yardfather’s Prologue
Att Saigon aldrig får ut sin debut The Greatest Story Never Told är en skam. Att hans mixtapes sällan visar vad han faktiskt kan är nästan lika synd, men det är positivt att se att han fortfarande håller igång. The Yardfather’s Prologue ska släppas i början av månaden.

”His exit is part of the piece.”

När han sedan kommer tillbaka får man applådera hur mycket man vill. Turnén startar i Wellington i morgon.

På dagensskiva.com kan du läsa recensionen av Eyedea & Abilities senaste album, By The Throath som släpptes 2009.

RIP Eyedea!

Här följer Broderns tweets.

We lost our dear, beloved, genius brother Eyedea the other night. Tears and tears. I just can’t describe it.

In 1999 I started going to Eyedea’s crib to freestyle and play each other our new music. I was 21, he was 17 and I looked up to him.

In 2000 I rode with Eyedea and his grandparents to Scribble Jam. He had won the yr before and we ended up battling. First big moment for me.

First time me and @bk_one_RSE went to Europe was with him. Hutsfred festival in Sweden 2004.

Me and Eyedea were both fans of RSE before we were down and the family meant so much to us. Use to talk on the phone for hours.

He was so excited by creativity and independent thought/expression in any form. He only slept a few hours a day. Spent hours reading & writing

We were on tour together when Shadows On The Sun came out. I was with him when I first saw my vinyl. He was happy like it was his.

When Eyedea won Blaze battle in 2000 we threw a big party at the Red Sea. That was me and @bk_one_RSE first show together.

When Mikey won Blaze battle, the whole Twin Cities hip hop community felt like we all won. It was like the twins won the world series.

When KRS One said ”The Champion… EYEDEA!” I had goose bumps. I got em now just thinking about it.

First time I saw pro tools was in the studio he built by hand at his mom’s crib He taught himself engineering and guitar and piano.

So many more memories that I’ll keep for myself. Just an endless stream of them. Really not ready to say goodbye.

I wish everyone could really know how hilariously funny Mikey was. Every time I was around him my face and sides would hurt from laughter.

I have a video on my computer of one of the last times we hung out. Hilarious argument about R Kelly. Not ready to watch it yet.

Eyedea is the reason I knew about Project Blowed. He idolized those dudes. Beating Peace to win scribble jam was bittersweet to him.

@mrdaveyd its fuckin rough man. Thanks for reaching out.

When Eyedea let the world hear his rock/jazz music he got some really cruel, ugly backlash. He seemed to almost enjoy how upset people were.

He took a plain white t shirts and write all the nasty internet comments on it with a sharpie. Literally wore it like a badge of honor.

Early on I told Eyedea that I wanted beats from a famous producer. He was mad at me. ”He doesn’t even know you! How does he know what it sounds like in your head?”

Free thought and expression was everything to Eyedea. Learning, analyzing, creating was his religion.

Taught himself everything. Magic, martial arts, instruments, science, metaphysics, dance. Oh yeah! He use to B-Boy. Haha! Almost forgot that

As a teenager, he carried around a small tape recorder. He’d freestyle in it, narrate stories and have full on conversations with it.

Eyedea came off as arrogant but he just believed anything was possible. He believed it for other people too. Made you feel it about yourself

Eyedea beleived that @sabtheartist (Musab) and @printmatic (Blueprint) were the most talented in our crew.

Always said that the rest of us had to work hard to keep up with what they had naturally. He would repeat their lines over and over again.

When people rejected him, he took it as a sign that he was being so real it made them uncomfortable. He felt sorry for his critics.

Eyedea was an infinitely better battler than I was. When I lucked out and beat him at Scribble he told me ”Yo, you took me out. Better win!”

@SageFrancis ended up winning but Eyedea was just so happy that I had that moment. I truly didn’t see any resentment at all.

When I started touring to prepare for Shadows On The Sun, the only people outside of MN who knew me, was because of the Eyedea battle.

He was the greatest battler in the world and I was the only one to ”beat him” In a way he gave me my first national breakout moment.

Truth Is I got lucky at Scribble Jam. We only got one round and I went last. If we’d had another round. Eyedea would’ve destroyed me.

Eyedea discovered Crescent Moon who later replaced him as hype man for Atmosphere, had success with Odd Jobs and now Roma Di Luna.

Eyedea toured with The Living Legends crew and felt like a part of that family. He loved those guys a lot.

Eyedea also toured with the whole DefJux camp and loved them.

Every creative person that he encountered loved him immediately, from the most hood, thug rapper to the most eclectic space cadet poet.

Eyedea along with Toki Wright & I hosted open mics at Fifth Element. A lot of young artists recorded at his crib and soaked up his wisdom.

We must’ve typed this at the same time RT @bk_one_RSE Eyedea supported a lot of young talent in the cities and helped them hone their skills.

There’s so much about Eyedea that I don’t have the intellect or articulate capacity to grasp or describe. I just want to share what I can.

The fact is that he was more intelligent and many ways more free than anyone I’ve ever known. I just couldn’t keep up with him.

Eyedea’s entire approach to life was his own. He was ever developing his art, spirituality, intellect etc. Always inspired. Always seeking.

Eyedea believed that jazz (at its best) was the highest form of musical creativity and expression. Idalized Miles, Coltrane, Monk.

He felt a connection to Hendrix & Cobain and wanted to incorporate the rock he’d heard as a kid into his music.

Weather or not it’s for your cup of tea, Eyedea taught himself to play instruments and performed/recorded rock&jazz professionally.

First Born came out when Eyedea was 19. He had written most of those songs between ages 16-18.

Eyedea didn’t dress or talk ”urban” but his Hip Hop pedigree was certified. He knew the history well. Everything from Schooly D to Ludacris.

He also had a deep respect for the culture and struggle of oppressed people. He was a student of history and lover of truth.

If he didn’t emulate the ascetics of hip hop its not because he wasn’t in love with it because he was. He just wanted to be true to himself.

Eyedea wanted the voice you heard on his records to be the true extension of his innermost being. He wanted his expression to be true.

Our family at RSE will never be complete without him. We’ll be forever broken. We’ll continue on and grow but it’ll never be the same.

I really expect to be close friends with these men for the rest of my life and now we’re missing our little brother.

He wasn’t worried about the people who didn’t feel him. He loved the handful of people who were in tune enough to believe.

He lived every moment of his life by his principles. His heart made his decisions. This is real. Not me being sentimental.

When he made the big change in his music, he knew his career and money might take a hit. He did it anyway. It’s what he needed to do.

All I want to do is go home and put my arms around my people.

Men de faller nu mycket tydligare inom ramen för helheten och bidrar till att She Was Coloured In blir den albumupplevelse som John Kowalski och Rian Trench så uppenbart strävat efter. Samtidigt har de på vägen förlorat den krispiga moderna produktion som lyfte remixversionerna och flätas in i den storblommiga, dova och plyschmurriga ljudtapet som gör att allt låter som ett välnött kassettband från 1982. Inte det mest kristallklara och detaljrika man kan lyssna på.

Tyvärr saknas av någon anledning också alla spår av EP:ns blinkning mot postrock så även om She Was Coloured In känns mer sammanhållen är en stor del av dynamiken och variationen som de influenserna tillförde helt borta. Duon försöker i stället att inom den ljudmässiga ramen måla med alla tillgängliga färger samtidigt och det blir emellanåt lite som att se en regnbåge kräkas.

Men även om det lätt blir lite för mycket av det goda finns det också ett intressant cineastiskt anslag där nästan varje spår skulle kunna vara temat från en film du aldrig sett. Ena stunden ett möte mellan Badalamenti och Morricone, i andra pärlande hetsig biljaktselectro från tidigt 80-tal eller som skimrande handklapp- och synthsymfonier där det inte är särskilt svårt att föreställa sig Tom Cruise flyga iväg i en F-16 mot en blodröd solnedgång medan eftertexterna rullar över skärmen.

Hur skrämmande det än kan tyckas låta så finns det ändå något väldigt tilltalande med Solar Bears sätt att med sin diffusa blandning av analog elektronik, psykedeliska groove och spattiga rytmer ge nu lätt antik musik en ny tappning.

Every year, Rivers Cuomo swears that he’s changed, and that their new album is the best thing that he’s done since Pinkerton, and what happens? Another pile of crap like Beverly Hills or I’m Your Daddy.
This is an abusive relationship, and it needs to stop now.

Varför just summan $10m framgår inte men Vanity Fair har gjort en egen beräkning, bland annat ingår en extra straffavgift på $250,000 för påståendet att Heart Songs kan påverka lyssnarna på samma sätt som Bruce Springsteen influerade Weezer.

Efter att ha chockats över att ha attraherat media över hela världen bestämde sig Burns för att först lägga ner eftersom det bara var menat som ett skämt. Vid det laget hade 40 personer gett småsummor. Efter kritik att pengarna borde gå till något vettigt sa han att om Weezer av någon anledning skulle tacka nej till pengarna ska de gå till välgörenheten Reading Is Fundamental (med motiveringen: Because for fucksakes, most of y’all’s reading comprehension is for shit, and it appears that most of you don’t read well enough to appreciate humor.)

På söndagen 10/10 donerade någon som heter Dennis Holm de återstående $9,998,162 och om han betalar så är den totala summan uppnådd. Över till Weezer…

Runt det bygger Andrew Phillips och Marcus O’Dair ett till slut nästan labyrintartat ljudbygge av hackande och skrapande samplingar, bombastiska trummor och skeva elektroniska stämningar. Stämningar som skiftar mellan en lättsam bris som i 1946 där bara en metallisk puls flyter under berättarrösten till fullt ut vrålande storm som i skruvat Flaming Lips-storslagna High Down.

Några gånger blir själva konceptet intressantare än utförandet men för det mesta är mötet mellan pastoral lyrik, röster från svunna tider, elektronik på gränsen till sammanbrott och förtäckta men plötsligt uppblossande popharmonier fascinerande och i stunder som Meltwater och In Her Pride med sin enkla plinkande melodi rent ut vackert. Att sedan Phillips och O’Dair inte saknar humor och verkar vara hälsosamt galna är smått bisarra The Tin Man bara ett exempel på.

Grasscut förenar inte bara historia med framtid i en egensinnig electro-psykedelisk blandning. 1 inch/ ½ Mile blir även en reseskildring i tid och rum. En sepiafärgad naturromantisk fotobok i hypermodernt digitalt format.

Dessutom går det inte att ta fel på att det är just Röyksopp trots att Senior är föregångarens musikaliska motpol. För från de första knasterfiltrerade murriga tonerna i …and The Forest Began To Sing är det en enda lång instrumental hommage till analoga synthar och elektroniska musikpionjärer som Jean-Michel Jarre och Tangerine Dream. Hela tiden med duons omisskännliga ton och snygga passningar till tidigare släpp.

Ibland väldigt tydligt som i Tricky Two som mest är en suggestivare version av Juniors Tricky andra gånger betydligt subtilare som när Eples klingande tema glider förbi som ett spöke i bakgrunden på vilda västern-skumpiga Forsaken Cowboy. Allt med samma lugnt pulserande rytm, subtila melodier och vemod.

Melodiöst utan att vara pop, elektroniskt utan att den här gången närma sig electro och retroinfluerat utan att vara en kopia. Och vid tillfällen som The Alcoholic där den mer än lovligt sliriga melodislingan och svajiga gitarren tillsammans med en dos fågelkvitter till slut däckar i regnet dessutom rent Röyksopp-lysande.

Brundtland och Berge sneglar verkligen inte mot topplistorna med Senior men som en eftertänksam inblick och hyllning av deras influenser är den ett självklart steg för duon.

Det som på förhand kändes som en riktigt toppenkväll förvandlas i takt med att regnet tränger genom mitt regnställ till en blöt mardröm. När den enda musikaliska trösten på området just då är Hoffmaestro & Chraa vet jag på något vis att jag inte kommer att stå pall ända in på småtimmarna. Efter en timmes försök att inte helt tappa sugen ringer jag hem och beställer skjuts till direkt efter Invasionens konsert.

Ställer mig i fotodiket och tar några bilder av Amanda Jenssen. Noterar Måns Block bakom trummorna och inser att min naiva önskan om att Damn! skulle få ersätta N*E*R*D inte kommer att slå in. (För er som inte hunnit notera det, Putte i Parkens huvudattraktion har alltså ställt in på grund av att Pharrell fått streptokocker. Jag är bitter.) Så snart de tre fotolåtarna är över springer jag iväg mot Cirkus-scenen.

Tio minuter innan Invasionen ska spela är det helt tomt framför scenen, så när som på fem fotografer. Lyckligtvis fylls det på hyfsat innan umekvartetten kliver upp på scenen. Någon riktig anstormning blir det så klart inte när regnet öser ner.

Bandet har för dagen lånat in en reservgitarrist eftersom, som Dennis Lyxzén konstaterar: ”Så fort Lykke Li, Deportees eller nån annan konstig skit ringer sticker Anders direkt”. Trots det, trots den svaga uppslutningen och trots det hällande regnet levererar Invasionen en spelning som får mig på så gott humör att jag börjar ångra att jag beställt den där resan hem.

Förutom fina bitar som Kom igen Lyxzén, Korrumperat och Tidsfördriv från Hela världen brinner får vi en helt ny bit (som jag aldrig hör något namn på). Dessutom får vi så klart Lyxzéns underhållande mellansnack. Det märks att han spelat under liknande förhållanden förr och han förstår att för den här publiken behöver han inte hålla något längre valtal, han nöjer sig med en kort variant som kan sammanfattas i: ”borgarasen måste bort”. Självklart den förre näringsministern en skopa av sleven. Gott så.

Sen kan jag så klart undra om den gode Lyxzén inte får finna sig i att någon yngre punkare snart pratar om honom på samma sätt som han själv pratar om Sex Pistols-sångarens ”nya” band. Hur långt borta från att spela med Refused-sångarens nya band?

Men jag klagar inte. Det var en riktigt bra och avslappnad spelning.

Kvällens smöriga skönsång står den ganska bortglömda brittiske sångaren Omar för. En artist som inte varit på tapeten ordentligt sedan 90-talet då han arbetade med rapparen ODB och neosouldrottningen Erykah Badu. Senaste gången jag lyssnade på honom var nog när han arbetade med Common, Angie Stone och Stevie Wonder på sin senaste skiva Sing (If You Want It). Men trots ganska tunn publik i slutet av hans show och konkurrensen från Nils Landgrens Funk Unit så bjuder han på ett härligt bonusnummer och glädje till publiken.

Det blir sedan på direkten att kasta sig in i Nils Landgrens funkiga konstellation som i jazzfestivalens ära gästas av ingen mindre än Fred Wesley som varit kollega med storheter som James Brown och Maceo Parker. Den här kvällen teamar han upp med ett gäng svenskar tillsammans med sin trombon. De blåser verkligen hål i luftrummet när de går loss på sina blåsinstrument och det går inte annat än att le åt hela härligheten när Nils Landgren spatserar runt i sin vita professorsrock och tittar på sitt band och känner sig stolt.

Trots alla dessa grymma och musikaliskt starka grupper känns det i luften att det är kvällens sista akt Kool & The Gang som publiken har väntat på. Direkt tar de kommandot över den största scenen Varvet med sitt tio man starka band. Med solbrillorna på i den mörka svenska natten och med kläder som skulle få vem som helst att utbrista ”Tacky!” på stan lyckas de vinna hela publiken över på sin sida. Och det blir inte svårare när de smörar in sig Boyz II Men-style med inövad moves för alla ”ladies”.

De fortsätter sedan att mata hits på hits och leverera funk, soul, rock och flertalet solon där Ronald Bell på saxofon rockar loss ordentligt. Kool och hans gäng tar oss till New York men också på en resa söderut till Jamaica där de presenterar sig själva på dansgolvet. Det är faktiskt rätt otroligt hur ett gäng gamla gubbar kan bjuda på en så pass tight och röjig show. Och när bonusnumret Celebration avslutar kvällen går det inte annat än att promenera hem med smilbanden stretchade.

I år är artistbokningarna kanske inte lika starka medialt som tidigare år. Men det finns mycket att hämta av olika stilar. Under första dagen kommer till exempel 90-tals-klassikerna från Storbritannien, The Brand New Heavies. En av festivalens mest medialt framgångsrika grupper men som ingen direkt brytt sig om de senare åren? I övrigt får man också svensk sångskatt av Viktoria Tolstoy, Meja och Jenny Wilson som samarbetar med orkestrar och gospelkörer. Dessutom ett spännande möte med saxofonisten och sångerskan med det skådespelandeklingande namnet Grace Kelly, som trots sin unga ålder håller världsklass.

Under dag två står flera intressanta artister på scen, bland annat soulsångaren Omar, israelen Avishai Cohen och funk från Nils Landgren Funk Unit och Kool & The Gang. En bit bort från jazzen skulle säkert alla puritaner säga, men ändå jazzbesläktad musik likväl.

På den sista dagen smäller man till med den amerikanska storheten Missy Elliott som stjäl medialt utrymme från mycket övrigt spännande på festivalen, likt Lauryn Hill för ett antal år sedan. Men lördagen, som precis som fredagen bjuder på molnighet, har också annat att erbjuda. Den spansksjungande Simone Moreno, den fenomenala saxofonisten Wayne Shorter eller som Karin Lillbroända nämnde, den inom hiphop söndersamplade legenden Roy Ayers.

Så det finns en hel del att gräva ner sig i under årets jazzfestival med andra ord och detta var bara ett personligt axplock. Orkar man eller har tid att vara på festivalen från start skall man självklart vara det. För det är en god chans att se några av världens bästa instrumentalister. För oss om vill ha musik och kärlek men ändå vill undvika Stockholm Love Week och allt vad det innebär. Vi ses på Skeppsholmen!

The Brand New Heavies – Never Stop

Kool & The Gang – Celebration

Missy Elliott – She’s a Bitch

Det har gått fyra år sedan hans senaste skiva The Beautiful Lie och det känns som alldeles för länge. Från första inledande stråken är det omisskännligen Harcourtska ljudet där, det feta pianot, de melodiska slingorna och den gudabenådande rösten.

Det finns fortfarande bombastiska arrangemang och hjärtskärande yl i sångerna men ingen som sticker så där i hjärtat och stannar där som det funnits minst en eller ett par på hans tidigare verk. Varenda spår är av den höga standard man kan vänta sig, jag kan inte peka ut en enda dålig låt. Vissa extra blanka pärlor finns, som Church Of No Religion, Do As I Say Not As I Do men ingen av dem framkallar ofrivillig vätskeutgjutning från ögonen.

Tänkte nästan säga att jag gillade Ed Harcourt bättre när han var nergången och deprimerad men det är inte sant. Lustre växer sig fast ganska snabbt och det är fint att höra honom låta så oerhört hemma som i Killed By The Morning Sun.

Minor Threat bildades i Washington D.C. under 1980 av Ian MacKaye (sång), Jeff Nelson (trummor), Brian Baker (bas) och Lyle Preslar (gitarr). 1982 växlade Baker till gitarr och Steve Hansgen tog över basen under ungefär ett år. Baker avslutade karriären i Minor Threat som basist efter att Hansgen lämnat bandet.

Gruppen hann egentligen bara släppa ett regelrätt album och två ep-skivor under sin korta verksamma karriär, 1980-1983. Sedan bandets nedläggning har ett par samlingar och två ep-skivor släppts. Alla bandets skivor har släppts på MacKayes och Nelsons bolag Dischord.

Diskografi

Studioalbum

Out of Step (1983)

EP

Minor Threat (1981)
In My Eyes (1981)
Salad Days (1985)
First Demo Tape (2003)

Samlingsskivor

First Two 7″s on a 12″ (1984)
Complete Discography (1989)

För att sammanfatta: Jag älskar The Radio Dept. Just därför denna oro.

Johan Duncanson, Martin Carlberg och Daniel Tjäder är inte kända för att spotta ur sig material i ständigt flöde. Således är det fyra år sedan senaste albumet, Pet Grief, kom ut år 2006. Men bandet har inte varit tyst – 2008 släpptes den politiska Freddie and the Trojan Horse, och förra sommaren släpptes ep:n David. Låten David som för övrigt var ett smakprov på Clinging to a Scheme, och som ligger som åttonde spår på albumet. Jag vill inte säga att The Radio Dept. är hypade, men de är älskade. Och efterlängtade.

Om Pet Grief inte var lika stökig som Lesser Matters är Clinging to a Scheme kanske ännu mildare, med ett mer trolskt sound, mer rytmiskt och melodiöst. Ljudbilden är oftast tjock, som i Never Follow Suit med en mängd slingor, rytmer och ljud. I femte spåret, A Token of Gratitude, är det mer avskalat och vi känner igen soundet från tidigare, till exempel Bus på Lesser Matters och The Room, Tarzana på Freddie and the Trojan Horse. Och om någon trodde att The Radio Dept. skulle utveckla ett helt nytt sound så trodde den galningen fel. Med en så unik ställning i Popsverige – det finns inte många band som låter som radiodepartementet – så skulle i alla fall jag bli förvånad om de ändrade det.

Vid de första lyssningarna var det inte riktigt någonting som satt som en smäck, men jag tycker verkligen att man måste ge Clinging to a Scheme så många lyssningar som det kräver för var och en. För mig kommer det troligtvis aldrig bli lika bra som Pet Grief, men det är mycket bra, stundtals fantastiskt, som på The Video Dept., Memory Loss och redan nämnda Never Follow Suit. You Stopped Making Sense är en perfekt avslutning, som känns väldigt somrig – nästan som att man kan höra fågelkvitter och vattenplask. Solen skiner på The Radio Dept.

Det visar sig att Di Leva menar allvar när han väljer att tolka ett dussin av 80-talets allra största hits så som han tror att de skulle låta om de släpptes idag. Något som i hans värld uppenbarligen innebär att till exempel The Cure, Michael Jackson, U2, David Bowie, Neil Young och Bob Marley skulle ha försökt att prångla ut fullständigt fantasilös och slätstruken electromuzak berövad på varje uns av känsla.

Men han är åtminstone konsekvent. Allt låter precis lika förskräckligt. Inte ens det komiska embryo som ändå finns i att han tar sig an Personal Jesus resulterar i mer än att man börjar tänka på hur tilltalande en annan Depeche Mode-titel, Enjoy The Silence, plötsligt känns.

Som av en händelse släppte vår riksstjärngosse sin skiva samtidigt som forskare vid Cern-laboratoriet i Schweiz försökte återskapa energinivåerna som uppstod vid The Big Bang. Ett experiment som fick vissa att frukta att det skulle uppstå ett svart hål som skulle sluka hela vår jord.

Lovestar får mig nästan att önska att de fått rätt.

(Kal Ström kände sig även han tvungen att skriva om Di Leva.)

Han blev en Astronaut, blev producerad som en Bee-Gee och trimmade sitt namn till bara Salem.

Konspiratoriskt tänkte jag att de inte vågade utlandslansera någon som hette något vars namn skulle kunna vara en terrorist. Det var ju bara det att de inte riktigt tänkte igenom det hela.

Salem al Fakir har sin charm för att han är sin egen. Eller rättare sagt han stjäl snyggt, gör stölderna till sina egna och fyller ut med egen karisma under den där burriga kalufsen. Till första skivan talade han mycket och ofta om att han inte hade några influenser, att han knappt lyssnade på musik. Det enda jag kunde tänka var att om han inte blåljög för att slippa svara på frågan så har det var extremt mycket musik i hans hem som han fått med modersmjölken. För han låter som att han kokat soppa på sjuttiotalets populärmusik och mest kryddat den med sig själv och sin naturliga musikalitet.

Till utlandslanseringen var det där kvar, men det var mer slipat, eller utspätt. Smakerna var borta. Och när man späder ut för mycket blir det ingenting alls kvar. Om det inte finns något alls som lockar försvinner hela poängen. Han dränks bland andra allt det andra. Precis som hans namn dränktes bland allt det andra i utlandslanseringen. Han tänkte liksom inte alls på SERP:en.

salem: Desination Salem, Salem, Massachusetts, Salem, Tamil Nadu, Salem Massachusetts – The Comprehensive Salem Guide, Welcome to Salem, MA, City of Salem, Oregon, SALEM on MySpace Music – Free Streaming MP3s, Pictures & Music …, National Geographic: Salem Witch-Hunt–Interactive, City of Salem Virginia, Official Government Web Site.

salem music: Salem Music and Todd Anders Johnson, Salem Music Network – Christian Music 24 Hours a Day!, JJ (JJ Hmm) | MySpace – myspace.com/jjhhmm, SALEM on MySpace Music – Free Streaming MP3s, Pictures & Music …, Music From Salem welcomes you, chamber music, string quartet …, Music From Salem Concert Schedule for 2010, Salem MP3 Downloads – Salem Music Downloads – Salem Music Videos …, Brampton Music Lessons including Piano, Guitar, Drums, Vocal, Bass …, Downtown Winston-Salem Summer Music Series – Home, Salem Music Scene.

updated popular music from the seventies: Nej inte där heller.

På svenska Google är han åtminstone trea och sjua på bara Salem (Salems kommun vinner), men en utlandskarriär har inte så mycket med Sverige att göra tyvärr. Han är ju inte ens nästan den största artisten med just de fem bokstäverna i den ordningen i namnet. Han siktade lite högt och satsningen föll platt, men solen skiner i morgon också. Det är bara att fortsätta vidare.

Som Salem al Fakir gör han sig mycket bättre; när han får vara sig själv och göra det han vill. Det märks också att han umgåtts ganska mycket i musikerkretsar sedan han kuskat runt med This is Who I am och astronauten. Och det finns några riktigt bra låtar här, som This is For, Part of It, 4 O’Clock. Influenserna är modernare nu, men hans bakgrund sitter kvar där under. Det finns något väldigt tilldragande i det. Det finns något charmigt i hans sätt att närma sig musik, med glädje och lekfullhet. Märkligt nog står det ut, om man tittar förbi den mer skapade popen. Och jag tror också det var rädslan att förlora den glädjen som syntes som lättnad i hans ansikte när han upptäckt att han inte vann i Globen för några veckor sedan.

Bandets historia kan delas in i två distinkt åtskilda eror.

Den första sträckte sig från bildandet fram till 1983. Under den perioden hann de spela in ett album, en EP och två singlar.

1996 hade Moby en stor hit med en cover av That’s When I Reach for My Revolver.

2002, 19 år efter att bandet urspringligen upplöstes, återförenades Mission of Burma för en serie spelningar. Bob Weston från Shellac ersatte Swope vid mixerbordet. Sedan återföreningen har Mission of Burma släppt tre studioalbum.

Diskografi i urval

Studioalbum

Vs. (1982)
ONoffON (2004)
The Obliterati (2006)
The Sound the Speed the Light (2009)

EP

Signals, Calls, and Marches (1981)
Peking Spring (1988)
Four Hands EP (2004)

Singlar

Academy Fight Song / Max Ernst (1980)
Trem Two / OK/No Way (1982)
Active in the Yard / Active in the Yard by Spore (1994)
Dirt / Falling (2004)
Innermost / …And Here It Comes (2009)

En fullständig diskografi hittar du på Wikipedia.

Videon till 1, 2, 3, Partyy hämtad från Mission of Burmas senaste album och tre klassiska liveklipp.

Under de dryga tio år bandet var aktivt byttes medlemmarna ut på löpande band. Några av de mest utmärkande var: Henry Rollins som blev gruppens fjärde sångare, Dez Cadena som skötte mikrofonen innan han bytte den mot den andra gitarren, trummisen Bill Stevenson som även spelade i Descendents och Chuck Dukowski som började som basist, men senare klev åt sidan för att bli bandets manager.

Tätt förknippat med Black Flag är skivbolaget SST Records som Greg Ginn startade för att ge ut Black Flags första EP, Nervous Breakdown, 1978. Bland grupperna som getts ut av SST Records märks bland andra Minutemen, Meat Puppets, Hüsker Dü och Sonic Youth.

Diskografi

Studioalbum

Damaged (1981)
My War (1984)
Family Man (1984)
Slip It In (1984)
Loose Nut (1985)
In My Head (1985)

EP

Nervous Breakdown (1978)
Jealous Again (1980)
Six Pack (1981)
The Process of Weeding Out (1985)
I Can See You (1989)

En komplett diskografi hittar du på Wikipedia.

Rise Above, TV Party och ytterligare några av de många videor du kan hitta på Youtube samlade på ett ställe.

Recensioner i vårt arkiv av relaterade artister

Descendents Milo Goes to College
Descendents Two Things at Once
Descendents Cool to Be You
Rollins Band Nice
Rollins Band Get Some Go Again 400/300

Trions punkrock var långtifrån den snäva standardmallen. De vävde gärna in influenser från jazz, funk och altrock. Trots bandets relativt korta livslängd hann de spela in fem studioalbum, två liveskivor och åtta EP.

En av bandets mest hörda inspelningar är förmodligen den instrumentala version av låten Corona som var den stilbildande MTV-showen Jakckass signaturmelodi.

Minutemen upplöstes när D. Boon omkom i en bilolycka i december 1985.

Watt och Hurley fortsatte att spela tillsammans som fIREHOUSE med Ed Crawford på gitarr och sång.

2005 släpptes en dokumentär om Minutemen med titeln We Jam Econo – The Story of the Minutemen, det är trailern till den du kan se här ovanför.

Diskografi

Studioalbum

The Punch Line (1981)
What Makes a Man Start Fires? (1983)
The Politics of Time (1984)
Double Nickels on the Dime (1984)
3-Way Tie (For Last) (1985)

EP

Paranoid Time (1980)
Joy (1981)
Bean-Spill (1982)
Buzz or Howl Under the Influence of Heat (1983)
Tour-Spiel (1984)
Project: Mersh (1985)
Minuteflag (1985)

En fullständig diskografi hittar du på Wikipedia.

This Ain’t No Picnic och ytterligare tre klassiska klipp som finns på Youtube samlade på ett ställe.

I en paneldebatt ledd av Kristian Luuk dryftades public service roll i dagens musiklandskap. I panelen fanns P3:s Pia Kalischer, en Spotify-representant, en SVT-representant för Melodifestivalen och PR-konsulten Sandra Nordin, som har jobbat i musikbranschen länge och med många.

Notera gärna att jag skriver SVT-representant för Melodifestivalen, för det var precis vad han var, och där föll SVT:s deltagande. Jag antar att man inte ville ställa sig rätt upp och ner och säga att man de senaste åren, med Musikbyråns nedläggning som det tydligaste tecknet, har negligerat musikbevakningen fullständigt och att man anser att den hör hemma hos kommersiella aktörer.

SVT:s representant för Melodifestivalen avvärjde till och med en rak fråga med att säga att han inte var så insatt utöver Melodifestivalen och jag antar att det är där SVT:s fokus ligger, med utmärkta alibit PSL på webben.

Luuk försökte visserligen ställa en chef i publiken som jag tyvärr missade namnet på till svars för SVT:s mer allmänna musikbevakning, men fick väl i princip bara via teknikaliteter undflyende svar med hänvisning till PSL-alibit.

Kontentan var hur som helst att public service har tappat förarsätet och behöver hitta sin roll igen. Som Pia Kalischer sa: det är lite make or break. Ingen överraskning där.

Själv skulle jag önska att SVT började ta musiken på allvar igen. Jag saknar fortfarande Musikbyrån även om det får mig att känna mig lite som en gnällig gubbe med det var bättre förr-attityd. Men det är inte Musikbyrån per se jag vill ha tillbaka, även om jag vet att personerna bakom har en enorm kompetens.

Men jag saknar formatet; ett magasin, låt säga timslångt varje vecka, som samlade de viktigaste nyheterna med djupdykande reportage inom aktuella företeelser. Och med ett liveinslag. I kombination med en PSL-kollega på webben.

Är det så svårt att få till?

SR sen är ju en fråga för sig. Det finns en hel del bra musikprogram i SR, men min invändning är P3 i det fallet och den som det känns eviga invändningen att de borde vara modigare än att försöka sno reklamradions lyssnare genom att efterapa deras format.

Lägg av med tramset och inse att även folk mellan 15 och 35, eller vad nu målgruppen är, kan ta till sig seriös radio. Musikintresset är fruktansvärt utbrett och jag tror ingen är intresserad av att få det snuttifierat och tramsigt. Låt seriös musikbevakning ta större plats.

Det bästa jag fick ut av det här var att jag blev taggad att göra mer och bättre på dagensskiva.com samt fick det bekräftat att vi fortfarande har en lucka att fylla.

För den som är nyfiken på hur det gick till när videon spelades in bjussar Atlantic på en liten ”The Making of”-video också.

För att jag aldrig kommit iväg på festival (bla för jag är student och det är så dyrt) Sen tycker jag förtjänar en liten vardagsflykt då jag haft ett tungt förra år på flera sätt. Detta skulle verkligen vara ett prefekt tilfälle att få komma iväg, lyssna på bra musik, öva mina (blygsamma) franskakunskaper och förhoppningsvis knyta kontakter med unga människor över hela Europa! Detta skulle verkligen göra min vår!

Till Frankrike ska därför Jasmin Lundgren från Norsborg samt personen bakom den här motiveringen:

Jag behöver detta. Jag behöver åka bort, se konserter, vara i Frankrike! Jag vet att mer folk behöver detta men jag verkligen behöver det! Det är inte för all jävla snö, inte för att min flickvän gjorde slut efter runt 1,5 år nu i veckan. Utan varför jag behöver detta är för jag bor i BORÅS! I Borås. Jag flyttade hit från Göteborg för plugget. Men det är fan Borås. Världens tråkigaste stad. Låt mig åka bort!

Boråshataren är Tal Lewinsky som även han får åka till Frankrike.

Videon är regisserad av Nicholas Wakeham.