Det har alltid varit svårt att lyssna på Di Leva och tänka bort Di Leva. Hans persona har alltid varit en så stor del av hans musik. Allt från paraplyerna till vattenkannan på scenen har varit en del av hur Di Leva låter. Precis som kärleken, solen, leendet och allt trams som nästan lät helt ärligt – det har känts ganska fint.

Men det har aldrig varit så svårt att höra Di Leva och tänka bort Di Leva som nu.

På Lovestar har han valt att tolka megahits på sitt eget vis. Pressmeddelandet berättar: Oavsett om Di Leva sjunger Let’s Dance, Phil Collins Another Day In Paradise, The Cures Boys Don’t Cry eller U2:s Pride (In The Name Of Love) så genomsyras varenda stavelse och andetag på hela albumet av den svenska artistens alla personliga särdrag.

Men allt jag tänker på är hur bra han i så fall måste gjort Prodigys Smack My Bitch Up, Michael Jacksons Beat It, Ian Durys Hit Me With Your Rhythm Stick, Metallicas Battery och ännu mer The Crystals He Hit Me (And it Fealt Like a Kiss). Kanske kunde han till och med dragit till med någon svensk monsterhit som Robban Brobergs Slå ett slag för en ömmare värld?

Det hade antagligen känts mycket mer angeläget, för Lovestar känns inte angelägen alls. Det är bara erbarmligt dålig.

Jag är inte säker på att jag skulle tycka skivan var så jävla dålig som jag gör om den inte kom ut just nu, men jag tror faktiskt det. Verkligheten bara gör att den känns mer oärlig och usel.

Han avrättar Let’s Dance, helt utan charm, med produktion från en sån där usel karaokeskiva som brukar spelas på riktigt tacky ställen. Eller en sunkig hotellbar där någon alkad snubbe låtsasspelar och sjunger med till ett självspelande piano.

Jag är inte så förtjust i Redemption Song i vanliga fall, men tycker ändå att Di Levas tolkning känns som ett karaktärsmord. Det är pinsamt, men inte lika pinsamt som Rockin’ In The Free World. När jag hör Never Ending Story undrar jag om han skojar. Det tar liksom aldrig slut. På Pride (In the Name of Love) låter det åtminstone som han gillat låten förut, men som att han väljer att inte vara barmhärtig och avstå misshandeln på låten ändå. Det finns inget förmildrande med den här skivan.

Jag vet inte vad en lovestar är egentligen, men oavsett vad jag kan tänka mig att det är så är det inte det här. Det här är bara riktigt dåligt, även utan en ryggsäck av Di Levas verkliga persona.

Jag vet ingenting om vad som hände förra hösten när han spelade in Lovestar, men jag tycker inte Di Leva kan agera som ingenting hänt. Han kan inte släppa såhär genomusla skivor.

(David Drazdil kände sig också tvungen att skriva om skivan.)