När jag frågade Hans Appelqvist om vad han såg fram emot mest 2012 var det självklart att jag inte skulle få ett svar som från någon annan. Att det inte skulle handla om bara musik.

Musik är alltid mer än sig själv. Den är sin kontext. Den låter utifrån var du är, var artisten är eller var. Den låter mot en resonansbotten av hur all annan musik låter just nu. Den låter mot en resonansbotten om hur du mår just nu. Och vem du är.

Hans Appelqvist låter utifrån ett större perspektiv av en berättelse utanför skivan. Han har utvecklat den berättelsen mer och mer i olika former.

På Att möta verkligheten var det biografier i liten form (jag läser Olas recension igen och kan höra musiken genom hans skuttande steg genom hallen när han hittade 3″-cdep:n vid brevinkastet – resonansbotten!). De tre låtarna av lät av Zenna och Marie precis i början av livet, Xiang av en annan värld och Ruth av ett långt liv.

På Bremort lät skivan av papperskartan i mitten av texthäftet. Av möjligheterna i den fiktiva småstaden. Av hoppet jag som lyssnare tillskrev Brem och Glacier.

Med Naima lät skivan av en varelsen med pelikanhuvud och kvinnokropp på omslaget, som skivan också handlade om.

I Att sjunga slutet nu låter musiken av en del som vi inte fått se ännu. Det är musik till kortfilmen med samma namn som Hans kommer släppa under nästa år.

Med det lilla klippet och musiken utvecklar min fantasi en berättelse om pojken med bruten arm som tillbringar sommarlovet hos sin mormor. Armen är i mitella och den hindrar honom från att leka som han vill. Han måste, likt pojken i vildingarnas land, skapa en egen värld att leka i. I den hittar han en flygande mun som han kan leka och umgås med. Mormor uppmuntrar hans fantasier och berättar om sina drömmar, som pojken sen kan väva in i sina och bygga sin värld.

Musiken är en pekbok med till synes enkla medel, men inte nödvändigtvis enkelt uppbyggd. Hans använder väldigt fysiska ljud och instrument, men klipper och klistrar dem över varandra i många lager.

Och bara för att boken filmen skivan berättar med lätt hand och färglagda bilder betyder det inte heller att ämnet är enkelt. Att sjunga slutet nu handlar om döden. För mig, utan att fått läsa höra se hela berättelsen, är inte temat alldeles lätt att se. Men det jag hör handlar om motsatser mellan gammal och ung, mellan mycket liv och lite liv. Det är en fin berättelse och jag vill läsa höra se mer. Det ska bli kul.

(Vad Hans svarade om 2012? Du får hålla dig till morgondagens lucköppning.)