Det känns som att Faithless funnits med oss sedan dansmusikens begynnelse. Som att de alltid funnits där. Nu är det ju självklart inte så, men när jag skulle börja skriva den här recensionen insåg jag att det faktiskt finns en parallell mellan Faithless och gårdagens recension, Maries text om Robyns senaste album. Båda två släppte […][...]

Om någon hade frågat mig om hemmavist för Tanto Project när jag första gången hörde Perfect Colors så hade svaret blivit Naked Music. Musiken ligger på precis samma våglängd som den typ av house som blivit synonym med Naked Musics artister och samlingar: solnedgångsdränkta och levande tongångar precis i gränslandet mellan svalt sofistikerad klubbhouse och […][...]

När pressreleasen trillade in i e-postlådan hoppades jag verkligen att det handlade om ett prematurt första april-skämt. Men nej då. Det visar sig att Di Leva menar allvar när han väljer att tolka ett dussin av 80-talets allra största hits så som han tror att de skulle låta om de släpptes idag. Något som i […][...]

Estelles debut The 18th Day var en av 2004 års ljusglimtar, med låtar värdiga betydligt mer erkända hiphop- och R&B-artister. Det var entusiastiskt, det var energiskt och det var ogjort. Jag tog henne snabbt till hjärtat. Dance With Me blev årets snyfttryckare och Freedom årets feel good. Go Gone blev ett dansnummer framför spegeln och […][...]

Att The Rolling Stones-gitarristen Ron Wood tillbringar en hel del tid med pensel i hand är kanske inte någon större hemlighet. I samband med besöket i Göteborg ställs 48 av hans målningar (varav åtta är original) ut på Galleri Viktoria. Utställningen finns på plats fram till och med 5 augusti, så det gäller att rappa […][...]

Den svenskspråkiga reggaescenen bubblar som aldrig förr. Göteborgska Kultiration är det senaste tillskottet. Deras översättning av reggaen är inte klistrigt klibbig som Helt Offs. Inte hiphoptintad som Svenska Akademiens. Istället lutar de sig tryggt mot rotreggaetraditionen och den äktsvenska folkmusiken. Det är Marcus Berg som står i frontlinjen. Han sjunger, spelar gitarr och skriver så […][...]

Bob Marley. Säger man ”reggae” är det nog det folk i allmänhet kommer att tänka på. Killen som sjöng lustiga sånger och knarkade ihjäl sig. Därefter hamnar valfri kärlekssång/partysång/solskenssång i makligt baktakt. De där låtarna som alltid hamnar på de där samlingarna som varje år dyker upp lagom till industrisemestern. Jag kan inte säga att […][...]

Om jag skulle plocka ut de tio senaste årens viktigaste producent skulle det bli Tim ”Timbaland” Mosley. Utan någon större konkurrens. För få har haft lika stor inverkan på soulen, funken och hiphopen. Ända sedan Ginuwines Pony har han vänt upp och ner på hela genrer och fullständigt kört över allt vi trodde vi visste […][...]

Martin och Mattias ska inte spela ihop längre. Det känns tråkigt. Det hade varit en sak om de blivit lata efter framgångarna och nöjt sig med att industrialisera processen och bara kört per automatik enligt principen ”in med en mer eller mindre obskyr låt av ikonförklarad rocker – ut med en mallad, formpressad Hederos-och-hellbergare”. Då […][...]

Andra vändan för Queens mesta hiphoptrio och det mesta från debuten är sig likt. Precis som förra gången var det en rockraprökare som visade vägen, den här gången i form av titelspåret. Den andra i en trilogi om man så vill, där den första var Rock Box och den tredje, förstås, Walk This Way. Även […][...]