Det känns knasigt att få Dark Night of the Soul i sin hand och börja lyssna på den över ett år efter att albumet låg klart och distribuerades på ett lite annorlunda sätt. När Dark Night of the Soul stoppades av EMI på grund av krockande avtal släppte Danger Mouse enbart boken, en limiterad utgåva med bilder av David Lynch, och en CD-R med texten ”For Legal Reasons, enclosed CD-R contains no music. Use it as you will.”. Albumet fanns att hitta på nätet.

EMI och Danger Mouse kom överens i vintras och nu finns albumet i affärerna. Bookleten innehåller en handfull Lynch-foton som känns märkligt daterade. Albumet är som en påhälsning från en tid som känns längre bort än ett år sedan. Jason Lytle har inte hunnit bli i ropet med nya Admiral Radley-albumet än. Julian Casablancas solo-debut Phrazes for the Young från förra året är självklart bortglömt trots festivalspelningar i Sverige i år. Sparklehorse Mark Linkous och Vic Chesnutt har gått bort.

Att börja lyssna på Dark Night of the Soul igen – och försöka lyssna som om det vore ett nytt album – är därför en märklig resa. Trots att Danger Mouse och Mark Linkous är klistret som håller ihop albumet har ändå i stort sett varje gäst varit med och skrivit just sitt spår. Därför blir inledande drömska Revenge just en Flaming Lips-låt, Little Girl med Julian Casablancas en smattrande robotdans och Man Who Played God med Suzanne Vega en ballad med en akustisk gitarr som bas. Iggy Pop på Pain är, helt enligt historien, ett skenande tåg. På Dark Night of the Soul är det till stor del klistret som är behållningen. Stämningen är mörk och filmisk och det tar inte lång stund att lägga sig tillrätta i den mörka livmoder av popsånger som Danger Mouse, Mark Linkous och David Lynch skapat.

Min invändning mot albumet är de karaktärsroller som gästerna tar. Det finns ingen utmaning hos Nina Persson när hon körar på Daddy’s Gone, inget annorlunda i anslaget hos Jason Lytle på Everytime I’m With You. I sammanhanget blir ändå varje spår på Dark Night of the Soul en helhet som är väl sammanhållen och mellanåt utmanande. Spår värda att nämna är Grim Augury med bortgångne Vic Chesnutt och avslutande Dark Night of the Soul där Danger Mouse, Mark Linkous och David Lynch klarar sig i stort sett själva. Ett album med uteslutande de tre hade varit något.