”Minor Threat. Take one. Once again.” och i bakgrunden någon som uppmanar till att spela fortare. Det är orden som inleder och sätter tonen för den här knappt nio minuter och åtta låtar långa ep:n.

Som ni förstår är det högt tempo och fullt ställ från första taktslaget. Minor Threat i sin linda i en inspelning som gruppen inte tyckte att det var värt att lägga tid på att mixa när det begav sig. Upphittad och räddad från den eviga glömskan när Ian MacKaye arbetade med boxen som firade skivbolaget Dischords tjugoårsjubileum.

Titlarna talar sitt tydliga språk: Minor Threat, Stand Up, Seeing Red, Bottled Violence, Small Man, Big Mouth, Straight Edge, Guilty of Being White och I Don’t Want To Hear It. Frustration, aggression och agitation i en kompakt intensiv hardcorepunkstorm.

Låtarna springer förbi så snabbt att det skulle vara lätt att tro att de inte skulle kunna hitta en egen karaktär, att de skulle grumlas till en kompakt massa. Även om variationen kanske inte är den största sitter riffen och refrängerna som en smäck. Att vråla ”red, I’m seeing red”, ”I’ve got the straight edge” eller ”guilty of being white” blir märkligt nog tre helt olika upplevelser även om känslan och urkraften är densamma.

De största skillnaderna mellan de här versionerna och de vi haft chansen att lyssna på under längre tid ligger i MacKayes sång som är lite mindre hardcoreslipad och Lyle Preslars gitarrer som låter lite tjockare. Bättre eller sämre? Svårt att svara på, varför välja det ena eller andra när man kan få båda?

Det här är betydligt mer än punkhistorisk kuriosa, jag kan bara bocka, buga och tacka för att MacKaye och Don Zientara tog sig tid att mixa färdigt tapen 20 år efter att den spelats in.