Recension
- The Politics of Time (album, lp) Minutemen
- 1984
- New Alliance
Förbisedda förgrundsgestalter
Förbisedda och med andra mål i sikte gjorde sig Minutemen ett namn på hardcorescenen. Där många andra i scenen förlitade sig på aggression, kompromisslösa punkvidunder och tydlig ”vi mot dom”-känsla tänkte denna trio från San Pedro lite utanför boxen.
Med lika delar Wire som The Stooges som jazzinfluenser hittade de sitt rätta jag i en genre som vid den här tiden började gå på tomgång och var, antagligen utan deras vetskap, en viktig del i hur Fugazi skulle komma att låta. Just det är extra tydligt på The Politics of Time.
Mike Watts kraftfulla och melodiska basspel har alltid varit en stor del i Minutemens ljudbild och här tar han än mer plats, framför allt på livetagningarna som tryckts in lite här och var på skivan. Det tar aldrig udden ur skivan utan ger den en extra dimension, en dimension som behövs. Hans och gitarristen D. Boons impulsiva gitarrspel kompletterade varann ypperligt och, såhär retrospektivt, är det svårt att låta bli att undra hur framtiden sett ut för bandet om inte D. Boon omkommit i en tragisk bilolycka ett år efter The Politics of Time.
Det är svårt att få ett fast grepp om skivan som pendlar mellan direkta mästerverk, Working Men are Pissed eller Shit You Hear at Parties, och djupa bottennapp, flummiga Joy Jam eller Futurism Restated.
Ett faktum som däremot är väldigt tydligt är att Minutemen redan från början alienerade sig från rådande scen och gick sin egen väg. Det är denna skiva ett bra bevis på.
Publicerad: 2010-02-20 00:00 / Uppdaterad: 2010-02-20 21:22
En kommentar
[...] Punch Line (1981) What Makes a Man Start Fires? (1983) The Politics of Time (1984) Double Nickels on the Dime (1984) 3-Way Tie (For Last) [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).