Först det där fjösiga älskvärda trumintrot. Sen den sprakiga, murriga och trasiga gitarren som snurrar ur sig ett obönhörligt cirkelriff och så en frustande gaphals som spottar ur sig orden.

Jealous cowards try to control
Rise above
We’re gonna rise above
They distort what we say
Rise above
We’re gonna rise above

Det är öppningen till hardcorehistoriens kanske allra viktigast allsånger. En låt som definierat en hel genre och stått modell för årtionden av upprepningsförsök. Frågan är om den någonsin överträffats. Jag är inte så säker på det. Alla rätt på en gång.

Men Black Flag backar inte för utmaningen. Att backa var liksom aldrig Black Flags grej. I ett ursinnigt tempo vräker de ur sig smäll efter smäll. Kompakt punkrock som driver lika hårt mot mellangärdet som höfterna.

För i botten på det som på ytan kan verka vara en okontrollerad attack från alla håll finns ett sväng som är svårt att stå emot. Black Flag gör musik att dansa till och det är basen som håller festen igång.

We’ve got nothing better to do
Than watch T.V. and have a couple of brews

Texterna på debuten spretar från frejdiga handklappsorgien TV Partys öl- och TV-hyllning till betydligt mer brutala och poliskritiska Police Story. Korta vardagsskildringar från ett gäng 20-nånting som inte riktigt passade in i det sena 70-talets och tidiga 80-talets Kalifornien och konservativa USA.

Och om Ronald Reagan förde något gott med sig var det motreaktionen och hardcorerevolutionen. Black Flag blev en kraft att samla sig runt för de uppgivna.

När Black Flag klev in på scenen fanns inget som påminde om dem. Ramones, Black Sabbath och Sex Pistols – alla känns de ganska harmlösa bredvid den orkan av oljud som Black Flag fick ur sig. Det närmaste i kraft och okontrollerat ursinne hittas förmodligen i sextiotalets frijazz, men det är både en annan tid och en helt annan scen.

Allt det där spelar på sätt och vis mindre roll idag. Det är mer eller mindre meningslöst att försöka lyssna sig tillbaka till en kontext som är så avlägsen att den för de flesta knappt ens är ett suddigt minne.

Det väsentliga i den här historien är så klart om Damaged stått mot tidens förfall.

Om den fortfarande har något att ge.

Och om det råder inga tvivel.

Här finns 35 minuter högintensiv punk som fortfarande sprakar av så mycket energi att den förmodligen inte är redo för slutförvaring inom de närmaste 50 åren.