Text
Malplacerat Poni Hoax
Klockan är tidigt. Alldeles för tidigt både för Poni Hoax och för publiken. Fransmännen känns måttligt engagerade och när en orgel går sönder redan efter fem låtar ger de nästan synbart upp. Efter en stunds mekande funkar alla klaviatur återigen som de ska, och konserten startar mer eller mindre från noll.
Till skillnad från på skiva hörs knappt de små trådar disco som finns inbakade hos Poni Hoax. Istället tar den spastiska rocken övertaget, och trots variationer i sättningen är det egentligen en klassisk rockkonsert vi får. Tydliga strömmar av postpunk och funk i exakt den tappning man redan hört för många gånger under de senaste åren. Liknelserna gentemot andra postpunksimitatörer är alldeles för tydliga, och jag blir trött bara av tanken på att börja droppa band som låter likadant. Den lätt mässande sången, spastisk gitarr och den ständigt närvarande hihaten gör i och för sig det hela ganska sympatiskt, men ganska långt ifrån engagerande.
Mot slutet av konserten släpper i och för sig den stelheten, och den mer lekfulla, och kitschiga, sidan börjar krypa fram hos Poni Hoax. Dock är det efter trekvart redan för sent.
Publicerad: 2009-07-04 13:17 / Uppdaterad: 2009-07-04 13:17
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).