Rolling Stones på discohumör möter pastellskränig åttiotalspostpunk.

Ungefär där har du franska Rinôçérôses senaste album.

Som så många av sina landsmän de senaste åren har Rinôçérôse en förkärlek för den rockigare sidan av åttiotalets popdansmaskin. Det innebär att Futurinó, precis som gruppens tidigare album, både lider av ojämnhet och en slagsida åt rockhållet. Att Mark Gardener, sångaren från avsomnade skostirrarbandet Ride, medverkar på två av låtarna känns därför rätt passande.

I sina sämsta stunder blir Futurinó med andra ord rätt olidligt. Sönderskrikna My Cadillac får stoltsera med medaljen för skivans bottennapp. Men resten av albumet är för det mesta ändå rätt trevligt. Knorrstruttande Time Machine och bigbeat-ekande och boombappoppiga Tomorrow återkommer jag gärna till (även om jag är irriterad över att jag inte kommer på vilken sextiotals(?)klassiker som gitarriffet är hämtat ifrån. Återkommer förhoppningsvis om det).

Men precis som på Tigas Ciao! är det precis i slutet som skivans bästa låt smyger in, nästan lite försynt. Men en stillsam discohi-hat och ett naivt babyblått klockspel är Week-End of Sin en låt som låter som precis allt annat än det som titeln antyder. Det mest förvånande för mig är att det återigen är Mark Gardener som hamnar framför mikrofonen, med en Neil Tennantsk singelduett.

Under de fyra minuter som Week-End of Sin fyller hörlurarna är Futurinó ett av årets bästa album. Men så finns det nio låtar till av varierande kvalitet som plockar ner mig på jorden igen – särskilt som även de bättre av dem, trots att de är trevliga pophistorier, vare sig är tillräckligt popklassiska eller tillräckligt ovanliga för att lämna något djupare avtryck. Trots det sextiotalsagentsnygga omslaget.