Text

Torsdagen i retrospektiv

Av Patrik Hamberg

tent neznor
Jag hade ärligt talat inga större förväntningar på Arvikafestivalen i år. Arrangörerna har jobbat hårt för att undvika känslan av Depeche Mode-konsert med massor av förband. Och visst imponerar bokningarna på de stora scenerna med namn som Nine Inch Nails, Röyksopp, Fever Ray, Korn, Fleet Foxes och Santigold. En på många sätt imponerande lista.

Ändå kan jag inte skaka av mig känslan.

Kanske beror det på att arrangörerna lyckats osedvanligt illa med att pricka sånt jag är riktigt nyfiken på. En enda hiphopakt hittar jag i programmet, Lorentz och M. Sakarias. En duo jag aldrig riktigt hittat fram till. På rockfronten ekar det lika tomt. Saknaden efter The Hellacopters är stor och att inte Dundertåget spelar här känns väldigt konstigt. Inte ens ett litet punkband som kan kittla min nyfikenhet. Märkligt.

Tyvärr känns det som om Arvikafestivalen blivit lite för stor för sitt eget bästa. Den glada och avslappnade stämningen är, om inte försvunnen så åtminstone mer avlägsen. Med en fet gräddhylla framför Vintergatan som tydligaste illustration.

Och visst är det lite synd att de små bokningarna inte känns alls lika pigga och träffsäkra som de mindre?

Jag ska inte trötta ut er med gnäll om kaoset som rådde på presscampen det dryga första dygnet.

Torsdagen handlade annars mycket om förvirring. Området har byggts om och anpassats för att kunna hantera en förväntat större publik än någonsin. En del förändringar känns märkliga på gränsen till oförståeliga (som den omotiverade avspärrningen mellan festivalshopen och Orion). Det kändes ibland som om all tid gick åt till att lära sig hitta saker man förr visste exakt var de var. Bakåtsträvare, jag?

En enda konsert hade jag sett fram emot riktigt mycket under torsdagen, den med Santigold.

Såg senare Röyksopp som gästades av både Robyn och Karin Dreijer. Kan väl knappast räkna mig till den norska duons större fans, men var ändå nyfiken.

Det var en fascinerande upplevelse att höra hur jublet steg till öronbedövande gränser när Robyn uppenbarade sig för att gästsjunga The Girl & The Robot. Nästintill obeskrivligt. Det är svårt att förstå exakt hur stor Robyn blivit. På fem minuter tar hon över både show och festival och skapar det starkaste minnet av torsdagen. Nästan lika omskakande som uruppförandet av Be Mine på P3 Guld eller konserten i Hultsfred samma år.

Nine Inch Nails gav jag också en ganska rejäl chans. Det lät fantastiskt och jag önskar att alla ljudtekniker kunde vara lika bra som Trent Reznors. Efter ungefär en timme tröttnade jag och gick därifrån. Jag hade tappat fokus på konserten och tröttnat på NiN:s numer ganska jämntjocka hårdrockstoner. Det är synd att han glömt hur man använder ljuden från skrotupplaget.

Idag ska jag se: bob hund, Burst, Depeche Mode och Fever Ray. Det lär bli trångt och hektiskt. Jag ska också svära lite över att Cilihili krockar med bob hund.

Publicerad: 2009-07-03 17:43 / Uppdaterad: 2009-07-03 17:47

Kategori: Allmänt, Arvika 2009, Festivaler 2009, Krönika

 

4 kommentarer

Vad faan är det med dig? Ta pipan ur käften din hund och berätta hur Lorentz och M. Sakarias var i verkligheten… de reeeev ju stället, fullständigt grymma! ”jag har inte hittat fram till..” Vad är det för fel på dig – kolla innan du skriver din skit

Alisha med vänner Oregistrerad 2009-07-03 23:17
 

Mars Volta var väl dessutom ett ganska bra band att fylla den nämnda rockfronten på torsdagen…? Annat än NIN:s nämnda monotoner.

Magnus Oregistrerad 2009-07-05 20:29
 

Mars Volta? Jag föredrar min rock som rock’n'roll. Då är inte Cedric & Co mycket att hänga i granen. Inte min kopp te.

Patrik Hamberg Redaktionen 2009-07-05 23:06
 

Såg ingen av er Mars Volta?

Medlem 2009-07-06 08:38
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig