Text
Arvika 2009.1
Första intrycket av Arvikafestivalen 2009 är lite att festivalen växt ur skorna, och dessutom drabbats av lätt hybris på köpet. Långa omvägar, omöjligt att få tag i vatten, omöjligt att duscha, allmänt krångliga arrangemang. Men visst, man lär sig. Området har till detta år utvidgats, Vintergatan har flyttats så långt bakåt som det bara gick och Apollo har blivit större. Så självklart krävs vissa omorganiseringar, men samtidigt bör man ju inte tappa bort publiken på vägen.
Torsdagen innebar för min del en stor portion lugn. Få saker som verkligen lockade, till skillnad från de resterande två dagarna. Röyksopp fyller Apollo till bredden, men lyckas ändå inte riktigt lyfta, trots celebra gäster vid mikrofonen. Någonstans blir det för anonymt och spelningen saknar en röd tråd. Det känns som att man som publik kastas lite hit och dit, fritt fall mellan atmosfäriska blipp och P3-A-rotation.
Första intrycket av Nine Inch Nails är att publiken är betydligt mindre framför Vintergatan än det Apollo som Röyksopp precis avslutat. Den evigt deffade Trent Reznor gör i och för sig vad han kan, men publiken känns motvillig och NIN:s industrirock luktar lätt av utgånget bäst före-datum, trots att Reznor kastar sig ner i scendiket redan i tredje låten. Efter 45 minuter inser jag att jag gäspar och börjar långsamt traska iväg mot tältet. Fredagen väntar.
Publicerad: 2009-07-03 15:09 / Uppdaterad: 2009-07-03 16:56
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).