Brother Ali är rent av trollbindade från och till. Som över det jazziga beatet med funkinslag på första låten Real As Can Be. Titeln är ju bara den fantastisk, eftersom den är så sann den kan vara. Real as can be.

Brother Ali fyller sina texter med hela historier, punchlines och budskap. Flowen är hundra olika, alla fantastiska, och rimmen sitter som en smäck. Alltid.

Den här ep:n är ett otroligt starkt verk där låtarna binds ihop och bildar en helhet, samtidigt som de alla är superbra för sig själva. Brother Ali har en sådan bredd i sitt artisteri att det är svårt ibland att veta vad man ska fokusera på. Det är bra ur så många aspekter.

Vad mer behöver en rappare än en talang för textförfattande och ett riktigt bra flow, samt någon som förser denne med bra beats? Brother Ali känns komplett, för han har till och med mer än allt det där. Han är säregen, han är sig själv och ingen annan. Och det är inte bara för att han är en rappande albino. Oavsett om hans musik tilltalar en eller inte så känns det svårt att försöka hitta något att klaga på när det gäller Brother Ali som rappare.

Intensiva Philistine David pendlar mellan att vara en predikan och en kampsång. Brother Ali får en att lyssna på riktigt på hans musik. Samtidigt som den genast tilltalar en och har den där hitkänslan så finns det ett djup. Som sagt, det är allting på en gång och det är musik som man alltid kan lyssna på.

Somriga, levande, sprudlande Palm The Joker sticker ut en del från resten av låtarna, trots att en stor variation alltid finns. Beatet påminner en del om Just Blazes gladaste produktioner, i undergroundversion. Det behöver inte betyda att det är bättre rent ljudmässigt egentligen, men känslan blir en annan. Bland den stora hyperkommersiella marknaden som finns sticker akter som Brother Ali ut väldigt mycket.

Little Rodney bjuder på lite djupare budskapsposei, över albumets funkigaste beat, och än en gång slår det mig att Brother Ali lyckas skapa en oerhörd variation trots sin säregna röst. Han är en ovanlig karaktär, som verkligen behövs i hiphopen just nu.

Talkin’ My Shit, en så simpel men så klockren titel, är ett moderniserat old school-beat där Ali lägger på ännu ett flow som inte hörs någon annanstans på albumet. Avslappnat, halvkaxigt och västkustinspirerat. En given banger i sommar.

Good Lord är även den inspirerad av de gamla dagarnas funkiga sydstatssoul. Pianoklink, basslinga och handklapp utgör en fantastisk grund för Brother Alis historieberättande. Den är albumets peak, då den är placerad på mitten av skivan och har den catchigaste hooken.

Atmosphere-rapparen Slug är den enda gästen på ep:n i och med sin vers på The Believer, och det är minst sagt en trevlig visit. I kontrast med tunga Ali känns det ovanligt fräsht. Låten, producerad av Ant som har tagit hand om varenda spår, går inte att klaga på det minsta. Det går inte att inte digga när hiphop och funk blandas med nytt och gammalt och allting. The Believer är näst sista spåret på skivan, och har man inte insett det tidigare så är det verkligen då som uppenbarelsen om att det här är ett mästerverk kommer.

Som extra mycket grädde på moset ackompanjeras sista låten, Begin Here, av applåder och myskänsla. Man riktigt ser framför sig hur Brother Ali, egentligen felplacerad men ändå så rätt, sitter på en liten scen i en salong med en pianist i frack vid sin sida, och talar sina ord. Det är albumets lugnaste låt, och Brother Alis mäktiga röst låter naken. Oskyddad. Äkta.

Brother Ali skulle säkert vara bra även om han bara snackade blaj, eftersom han har en tydlig känsla och talang för musik och melodi, men det är utan tvekan hans fantastiskt kreativa skrivande och användande av ord som har gett honom ett välförtjänt rykte bland hiphopälskarna.