Jag vet inte vad det är ett tecken på, men det skulle kunna vara ett utslag av åldern, när jag konstaterar att Thåström var en av Arvikafestivalens höjdpunkter. Trots, eller kanske tack vare, att jag inte har några större förväntningar eller förhoppningar när jag ställer mig framför festivalens största scen Vintergatan blir det en fin avslutning på helgen.

Jag är inte helt säker på vilka det är han har med sig i bandet den här gången, men Pelle Ossler känner jag igen. Ossler lyckas gjuta nytt oljud i låtar jag trodde att jag aldrig ville höra igen. Alla vill till himlen som i sin albumversion är i princip olyssningsbar idag, omåttligt sönderspelade och trötta Var e vargen och den kanske mest otippade allsången av dem alla, Die mauer, får alla nya urkraftstarka versioner.

Vem trumslagaren är vet jag däremot inte säkert (Anders Hernestam?), men jag blir glad när jag ser att det hänger ett par rejäla bitar skrot på varsin sida av setet. Han använder skrotet väl. Jag blir gärna den som ringar in orden ”mer skrot” med extra tjocka ringar i mitt anteckningsblock nästa gång.

Och överraskningen för mig själv är att jag faktiskt ser fram emot att se Thåström igen. Det var längesen.

Min gamla favorit Miss Huddinge -72 får jag i en fantastisk version som i stort bygger på trummor och bas och en återhållen kraft som aldrig tillåts bryta ut. Vackert. Jag hade gärna hört mer från Xplodera mig 2000, men får nog fortsötta drömma om att höra Ballad i p-moll live igen. Även om den passat väl i det här sotigt deppiga setet.

Anna Ternheim som spelade på samma scen tidigare på eftermiddagen gör så klart ett inhopp i duetten Kärlek är för dom. Inget jag hoppar högt av, men ändå.

När Thåström går av efter en timme och en kvart är vi ganska eniga om att det nog är klart för idag, men efter en relativt lång väntan hissas en gigantisk backdrop. Thåström kommer tillbaka och bjuder oss en fin Långtbort och slutligen låten jag aldrig trott att han skulle plocka fram igen, Die mauer. Efter det vet jublet inga gränser och det är svårt att se hur han skulle ha kunnat fortsätta.

Jag tror inte att det dröjer nästan tio år tills jag ser Thåström igen. Om det här är min nostalgitripp är jag nöjd att Ossler ser till att den aldrig blir inställsam.