Text
Arvika 2009: Fleet Foxes
Upplägget av Fleet Foxes spelning på lördagkvällen är nästan identisk med spelningen på Way Out West förra sommaren, men det finns en betydande skillnad. Det numera rutinerade Fleet Foxes är nästan för bra. Stämsången är så otäckt tajt att det inte ens spelar särskilt stor roll att man – trots att festivalen har haft ett imponerande ljud på nästan alla spelningar – inte lyckas särskilt bra med ljudet här.
Inledningen är högstämd och långsam. Publiken hinner till och med tunnas ur lite innan White Winter Hymnal sätter ordentlig fart på Apollo-tältet. Efter det har Fleet Foxes inga problem att behålla publiken. De radar upp i stort sett alla låtar från debutalbumet, bland annat en galet fantastisk Your Protector, på ett sätt som man inte kan ha en enda invändning mot.
Liksom på Way Out West går bandet av scenen under ett par låtar för att låta Robin Pecknold visa att det är inte bara stämsången det hänger på. Han har en makalös röst och inga problem att fylla tältet med den i Tiger Mountain Pesant Song. Sen gör han låten jag väntat på. Blue Spotted Tail. Jag blev oerhört skeptisk när jag hörde den första gången och har väntat att få höra den med band, stämmor, arrangemang – för mycket till melodi är det inte. Tyvärr framför Pecknold den själv och visst är det fint men jag är fortfarande skeptisk. Jag får fortsätta vänta.
Spelningen avslutas med Mykonos och Blue Ridge Mountains och där och då väljer jag att inte se något mer på Arvikafestivalen. För bättre än så här kan det inte bli.
Publicerad: 2009-07-05 17:16 / Uppdaterad: 2009-07-05 17:16
En kommentar
[...] en väldig publik. Robin Pecknold kliver fram till radiopratarmicken och gör något långt från Arvikaspelningen för två år sedan. Då var det enbart stämsång och arrangemang. Nu verkar de ha roligare, spela [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).