På The Social Network kändes allt så naturligt. Som att världarna sammanföll till något som stämde. Facebook, Fincher, Reznor, Ross. Reznor och Ross fick vara naturliga i en miljö som var som dem. Men när de flyttar sig till svenska öar och filmatiseringen av de senaste årens mest överdrivet älskade bok låter det mest gammalt […][...]

Mark Zuckerberg springer genom campus. Alla andra går, men Mark springer. Inte för sitt liv, bara för att komma fram. Han springer för att han är otålig. Precis som han oftast har flipflops och tubsockor på fötterna för att det går fortare. Inte det mest graciösa eller knappt ens mest praktiska, men fungerande för att […][...]

Trent Reznor är lycklig den lille jäveln. Det är naturligtvis frustrerande. Det var under hans mest ångestridna år jag fick det jag älskar mest från Nine Inch Nails. Han stred mot djup depression med nihilism, droger och att inte titta bakåt. Inspelningsplatsen för hans kommersiella genombrott, The Downward Spiral, valdes delvis för att det var […][...]

Tyvärr har han ju blivit allt det där som han inte skulle bli. Jag stod framför Trent Reznor, den artist jag satte högst av alla i många år, och känner nästan ingenting. - Kal Ström om Nine Inch Nails på Arvikafestivalen[...]

Jag hade ärligt talat inga större förväntningar på Arvikafestivalen i år. Arrangörerna har jobbat hårt för att undvika känslan av Depeche Mode-konsert med massor av förband. Och visst imponerar bokningarna på de stora scenerna med namn som Nine Inch Nails, Röyksopp, Fever Ray, Korn, Fleet Foxes och Santigold. En på många sätt imponerande lista. Ändå […][...]

Tyvärr har han ju blivit allt det där som han inte skulle bli. Jag stod framför Trent Reznor, den artist jag satte högst av alla i många år, och känner nästan ingenting. Han står där i kvällningen och ångar. En biff. En jock. Naturligtvis får en artist förändras, men det här Nine Inch Nails var […][...]

Det som fascinerar mest när jag lyssnar igenom The High End of Low är hur harmlöst det låter. Hur märkligt hela släppet känns. Från omslaget som liknar någon av alla bootleg-skivor som kommit ut de senaste åren med Manson i färgat ljus på framsidan. Det låter lite trött och håglöst. Men samtidigt habilt. Och det […][...]

Bloggare brukar ofta klaga på traditionella media för att de är dåliga på källkontroll. Det finns en självgodhet inom bloggeratin som menar att dom är lite bättre, lite ärligare. Transparent brukar vara ordet som används. Man är transparent med sitt källmaterial och visar varifrån man hämtar sina uppgifter. Jag tar upp det här i samband […][...]

Under den amerikanska With Teeth-turnén 2006 gjorde Trent Reznor ett antal specialkonserter som sändes live på olika radiostationer. Sångare var i första hand den gamle Bauhaus-hjälten Peter Murphy. Resultatet var i många fall magiskt, framför allt Boston-spelningen. I den gamla verkligheten hade de här unika konserterna blivit omtalade händelser som på sin höjd spreds på […][...]

Det var när Saul Williams åkte som uppvärmare till Nine Inch Nails som Trent Reznor frågade om inte Williams skulle vilja spela in något tillsammans med honom. De hittade en gemensam utgångspunkt i Public Enemy (och mer specifikt i The Bomb Squad). Att The Inevitable Rise and Liberation of NiggyTardust låter som den gör är […][...]