Justin Vernon bröt upp från sitt indierockband, drog på sig den fodrade flanellskjortan, åkte rakt ut i skogen med ett brustet hjärta och alla instrumenten i bakluckan. /…/ For Emma, Forever Ago är visserligen ett album som grundas på enklare ackompanjemang av akustisk gitarr och någon gång en bastrumma, men där finns inga countrymusikstendenser, någon landsbygdsromantik eller självgod bitterhet.

Influenserna strömmar omkring i låtarna. En fot i poptraditionen, en hand som girigt sträcker sig över moriskt Spanien mot Afrika, höger hand på funken och vänster fot någonstans kring Detroit. En eklektisk mix, minst sagt.

Stjärnor passeras och sugs in i maskineriet som allt mer accelererande tar oss med på en flygtur tur-retur till galaxens utkanter och dansgolvet vid slutet av universum. Vi passerar exploderande supernovor, färgglatt sprakande stjärnhopar, ystra kometsvärmar och en och annan förvånad ET som dras med i den kosmiska dansen.

Så ge mig då ännu ett band med distanslösa skägg och trånga flanellskjortor. Ge mig bears som tävlar i stämsång. Ta mig långt från folkpopen men kalla det inte rock. Låt mig gråta, rörd som mamman till en korgosse, när ännu en fullvuxen man tänjer registret med en tonsatt tragedi. Ge mig historien.

Med en massiv gitarrmatta och ljudvägg valde detta Norska black metal-gäng att fortsätta göra old school-fansen, som hävdar att de inte är ”äkta” längre, förbannade. Låter det så här bra är äkta eller inte helt oviktigt.

Det är ivrigt och känslofyllt, det är påtagligt och energiskt och på samma sätt som det känns som att Markus trycker ut alla känslor när han sjunger kan den mottaglige lyssnaren säkerligen få ut en hel del känslor genom att bara ta emot orden och musiken.

Okontrollerat högt, forcerat. De kliver ner på bastrummor, bas och gitarrsträngar med stämbenet fast. Med hårda drag brister taglet över strängarna. Högre. Mer. Forcera in i tystnaden.

De blandar afrikanska rytmer med mer eller mindre pretentiös universitetsrock. Stundtals låter det punk eller ska, men framför allt låter det av en hel del influenser från 80-talsartister. /…/ Alla lånar ju från historien och varandra hela tiden.

[D]et är ändå rätt gött att höra dem ta ett par steg tillbaka, vrida upp gitarrerna och placera låtarna någonstans i höjd med High Visibility. Det här blir på något sätt en urtypisk Hellacopters-skiva.

Håkan Hellström, innerligt hatade och älskade människa, som liksom blaskornas horoskop talar till det allmänmänskliga hos bedrövade individer. Får människor från Jönköping och Örebro att känna att texter om Allén, Vasastan och Långedrag handlar om dem. Ty alla har sina gator, sina inmutade bostadsområden och sina tonår. Får andra att skriva listor över saker de hatar.