Kathy Diamond. Maximilian Skiba. KDMS. Det behöver inte vara krångligare än så. Finns det någon som personifierat – eller åtminstone röstifierat – de senaste årens nydiscovåg så är det Kathy Diamond. 2007 landade det Maurice Fulton-producerade debutalbumet Miss Diamond to You (utgiven på Permanent Vacation, en av de stora nydiscoetiketterna) och året efter hördes Kathys […][...]

Ett album med titeln Sunburst, utgivet på Drumpoet Community och skapat av John Daly. Klart jag lyssnar. Det har hunnit gå sex år sedan första John Daly-tolvan dök upp. Sedan dess har det hunnit bli ett antal imponerande bra remixer, som åt Marbert Rocel och vår egen Therese, och en lång rad släpp i eget […][...]

På Les Loups palettexplosion Les CÅ“ur dyker Chic inte bara upp en gång, utan två. Inget kunde passa bättre. Det har i år gått tolv år sedan Modjo satte fingret på det som egentligen hela tiden varit rätt självklart. Att Chic oundvikligen skulle bli en stor del i en framtida fransk dansmusikgenre. När Modjo samplade […][...]

High Energy möter Don’t You Want Me möter You Make Me Feel (Mighty Real). Sylvester lever igen. 24 år senare. Med lite remixhjälp från Dimitri From Paris. När britten Tyson Speede släpper sin popalbumlängdsperfekta debut är det nämligen omöjligt att inte tänka på just Sylvester. Men det är inte det att Dimitri-remixen av After You’re […][...]

Madonna pratar med Gud. Videon till Girls Gone Wild blir svartlistad av youtube för att den är för vågad. Reklamfilmen för Madonnas egen Truth or Dare-parfym blir svartlistad av amerikansk TV för att den är för avklädd. Madonna drar igång hela sin 2012-comback under Superbowl med ett framträdande vars budget förmodligen skulle kunna hålla Grekland […][...]

När The Williams Fairey Brass Band 1997 släppte Acid Brass blev resultatet både märkligt som fascinerande bra. Tio dansmusikklassiker tolkade av ett bleckblåsband. Väldigt underligt. Väldigt bra. The Wurst Music Ever har, ordleken i titeln undantagen, egentligen ingenting alls med The Williams Fairey Brass Band att göra. Men när de första sekunderna av samlingen bleckblåser […][...]

Lincoln Barrett. Underworld. Liane Carrol. Hospital Records. Det är väl ungefär allt som skulle behövas. Och då är ändå Underworld mest en bonus i sammanhanget. När High Contrast återvänder till fullängdsrampljuset för fjärde gången är det mesta sig likt. Det är fortfarande Hospital Records som gäller, den melodiösa drum’n’bass-musikens gravitationscentrum. Som så ofta på etikettens […][...]

Solnedgångsmålade delfiner och människoimiterande maskiner. Några låtar in på Severant är det de bilderna som flimrar förbi på min interna bioduk. Sven Väth. Kraftwerk. Blade Runner. Vangelis. Jean Michel Jarre. Ett musiktechnologiskt nittiotal som precis lämnat åttan bakom sig. Med namnlappar märkta ”Soma” och ”Warp”. Maskinellt precisa löpandebandproduktioner med imperfekt melodivemodiga analogsjälar. Det är med […][...]

Far Away Trains Passing By. Kanske är det bara jag, men de orden målar upp en oerhört poetisk bild på insidan av mina näthinnor. En bild fylld av värme, trygghet och nostalgi. Känslan av att ligga på en avsides äng en svensk sommardag innan den riktiga sommarvärmen lagt sig som ett täcke över landet. Ligga […][...]

När jag listade 100 låtar att ta med sig från 2010 var Matilda’s Dream en av dem. Ett långsamt, vackert och hotande bygge som lät precis som den hette. En dröm mellan vemod och vansinne. När John Talabot nu släpper sitt första album skulle öppnande Depak Ine lika gärna kunna heta Matilda’s Dream, del två. […][...]