När det var ungefär en kvart kvar tills det att Arvikafestivalen skulle fylla sin synthkvot för evigt var det fortfarande relativt lugnt framför Vintergatan. Skymningen är på väg att lägga sig, och stämningen är förväntansfull, men avslappnad. Inget knuffande och ingen hets. Än så länge.

Det märks att det hela går på schema. Någon minut efter utsatt tid stolpar Fletch upp på scenens högerkant, svängandes med luggen. Gore, för alltid oförmögen att släppa kopplingarna till fetischen, åtminstone vad gäller scenklädsel, är en rynkig space age loverboy i silverkostym på vänstern. Dave Gahans ego kommer infarande i sedvanlig stil.

Inledande In Chains lämnar publiken lätt perplex, och de flesta föredrar att låtsas som att det regnar. Wrong känner fler igen, och det är inte heller speciellt svårt att svänga på håret till den tunga basen. Gahan låter underligt tilltäppt och det är tydligt att majoriteten inte hört Sounds of the Universe. När bandet sedan kastar sig in i Hole to Feed, i dess skräniga albumversion, börjar det bli obekvämt. ”Jag vet inte om jag vill vara kvar”, viskas det i publikhavet. Och det är tydligt att oavsett hur mycket Gahan än sliter av sig jackan, vickar på höfterna och piruetterar är det inte det här man vill höra. Det nya materialet känns stolpigt, trots att det borde ha satt sig vid det här laget. Alla små finesser går förlorade i rundgången.

När de sedan släpper igenom en blytung Walking in My Shoes är det lättare att le. Låtarna från Songs of Faith and Devotion faller sig väl för det rockband som Depeche Mode återigen blivit.

En av de mest fascinerande sakerna med att se Depeche Mode live är samspelet mellan Gore och Gahan. Den ene, överdrivet extrovert, och den andre, utan att röra en min, men i glittersmink och försedd med vansinniga mintgröna respektive stjärnformade, glittriga gitarrer. Den enda gång under konserten de närmar sig varandra (i Precious) är det nästan underligt att se.

I en fantastisk A Question of Time kan jag inte göra annat än att skratta. Alldeles perfekt mot en mörknande Arvikahimmel. När sedan In Your Room och, främst av alla, en mullrande, apokalyptisk I Feel You är det bara att känna sig tacksam över att vara på plats. Efter det närmar sig konserten sitt slut och vi kommer givetvis till den obligatoriska (mega)hitparaden. Det är svårt att komma undan Enjoy the Silence.

Det ska mycket till för att göra fel med en backkatalog av Martin Gore. Samtidigt är rutinen lite för tydlig för att det ska bli spännande. Men å andra sidan är det väl inte heller det skäl de flesta har för att se Depeche Mode, inte ens jag själv. Egentligen kan man väl inte gnälla. En lång parad av hits parat med nytt material med ganska hög lägstanivå. Men samtidigt saknar jag Photographic, Shake the Disease, John the Revelator, bland många andra. Femton låtar med två extranummer känns lite snabbt avklarat.

Men självklart. Det är Depeche. Det kan inte bli dåligt.