Text
Arvika 2009: James Yuill
Wallace & Gromit.
Det är av någon anledning det första jag rafsar ner i blocket när James Yuill kliver upp på scen. Om det beror på att hjärnan håller på att koka bort i eftermiddagshettan ska jag låta vara osagt men det är något med hans timida framtoning, lätt torra ironiska kommentarer och genombrittiska artighet som får mig att tänka på Aardman studios stjärnduo och då främst Gromits ostälskande husse.
Men det är också ungefär så timid han blir. För Yuill live visar sig vara betydligt mer elektrifierad och dansgolvsinriktad än vad som kom fram på Turning Down Water For Air. Även om den akustiska gitarren ständigt finns med är den här reducerad till bakgrunden och hans huvudsakliga instrument istället mixerbordet där han ständigt loopar och förvränger sina beats och samplingar. Det dundrar och fräser och basen bultar med full kraft rakt in i bröstkorgen och förpassar allt, till publikens glädje, betydligt närmare electro än pop.
Men mitt i allt utkristalliserar sig fortfarande ändå de där finstämda melodierna. Inte minst i en riktigt suggestiv The Ghost, en skönt balearisk sommardiscoversion av No Surprise och den avskalade akustiska versionen av briljanta This Sweet Love han tvingas till när elektroniken får ett tillfälligt värmeslag.
Visst skulle antagligen Yuills spelning och publiken ha tjänat på en senare speltid än under tak i gassande sol. Då hade nog fler tagit del av en timme dansorienterad popmusik precis lika älskvärd, idérik och skönt underhållande som hans leranimerade landsmän.
Publicerad: 2009-07-03 18:22 / Uppdaterad: 2009-07-05 18:16
En kommentar
kan inte annat än att hålla med, till och med min NIN orienterade kille blev lite kär i honom. Kändes som om man såg någonting stort som nästan alla andra missade…
#
Kommentera eller pinga (trackback).