Med centrala beståndsdelar som smattrande hetsiga trummor, metalliska synthslingor, tungt svajande bas och smurfpitchade vokalsamplingar framstår inte direkt Big Gigantic som unika. I lager på lager pumpar de på ett snarlikt sätt upp varje spår till ett grandiost klimax. Allt som oftast på en bas av dubstep men ibland med avstickare åt electrofunk, 80-talsretro och […][...]

Vi hinner knappt kliva ombord på rymdskeppet efter att flygvärdinnan hälsat oss välkomna innan programförklaringen Interplanetary Music briserar i en kosmisk discoorgie av mjukt gungande bas, percussion, smattrande koklockor, handklapp och en kaxig saxofon samtidigt som kören mässar titeln som ett mantra. Efter det råder det ingen tvekan i vilken riktning Herr Moonlight vill ta […][...]

Det är knappast någon hemlighet att jag helt gav upp inför Civilization. Mycket berodde det, och beror, på Romain Gavras‘ reklamfilm för Adidas All In-kampanj, där Civilization utgjorde soundtracket. Tyvärr är det nog fortfarande så att jag kan se den för femhundrade gången och få storhetsvansinnesgåshud. Fantastisk kampanj för Adidas, som samtidigt exemplifierar fullständigt Justices […][...]

Det har knappast gått att undvika. Någon gång under helgen började ryktesspridningen om en turné. Men skulle de verkligen? Kunde det vara sant? Brittiska medier gjorde allt för att ta reda på sanningshalten i påståendet. För ett par dagar sedan kom det officiella beskedet att det blir en återföreningsturné och i samma ögonblick fylldes samma […][...]

Manchester-trion The Whip smyger försiktigt tillbaka in på scen med sitt andra album efter 2008 års X Marks Destination. Det har knappast gjorts någon promotion alls inför Wired Together, släppt via Norman Cooks bolag Southern Fried Records för ett par veckor sedan. På åtminstone en punkt är det ett stort misstag. Det leder nämligen troligtvis […][...]

De första genomlyssningarna av Native To var en väldigt festlig historia. Kanske hade Kitsuné brutit lite av sin förlorarsträcka? Sedan ganska långt tillbaka känns den franska etiketten mest som, tja, en katt som kräks upp sina egna hårbollar. Same ol’, same ol’. Samma spasmodiska indie med anspråk på att fusionera sig med allt som är […][...]

Omvändelsen till evangeliet, skulle man kanske kunna kalla det. D.A.N.C.E. var ganska rakt av en hög trams, och We Are Your Friends-mixen hann man tröttna på hundra gånger om, och sedan kräkas lite till. Att sedan behöva se Gaspards whiskeyplufsiga mustaschnuna över hela musik- och modepressen var också tillräckligt. Om Justice var något över huvud […][...]

Det mesta av det som skrivits om Brooklynduon Light Asylum har handlat om Shannon Funchess’ röst. Och visst är det väl med rätta – hennes register är ovanligt lågt, och hennes pondus stor. Men samtidigt går det inte att räkna bort partnern Bruno Coviellos del av ekvationen. Han ger Funchess en grund i neonlysande, men […][...]

Star of Love får bli förra årets sista, i år. Även om Crystal Fighters verkligen gjort sitt bästa för att svepa in sig i myter och legender, frigöra sig från allt vad tid, rum och scen heter, så släpptes skivan trots allt före 2011 års inträde, och med den vill jag officiellt markera övergången. Enligt […][...]

Trion Salem är en av de under året mest uppmärksammade akterna i den musikpress som ursprungligen behandlat gitarrpop och brötig indierock, men numera också befattar med electronica, alldeles speciellt om den förgrenar sig mot shoegaze och triphop. Ett ständigt förekommande inslag här är att förtydliga hur överjävla litet bandet bryr sig. För de bryr sig […][...]