Foto: Fredrik Welander

Arvikafestivalen ser ut att bli den stora vinnaren nästa helg. Många skakade på huvudet när värmlänningarna valde att flytta till samma helg som Quart och Roskilde. Nu gick det som det gick. Tôppen för Arvika, i stöpet för norrmännen och för danskarna ser det dystert ut (Roskilde säljer biljetter på plats för första gången sen gud vet när).

Det här är konserterna vi inte tänker missa:

Martina Nordman

Aril Brikha (Orion, fredag 20.30)
Rex the Dog (Orion, fredag 00.00)
Interpol (Vintergatan, fredag 00.30)
Surkin (Orion, fredag 01.30)
Det ser ut som att det är fredag som är Dagen. Jag är måttligt intresserad av de större bokningarna generellt, och inget speciellt som direkt sliter i mig i övrigt. Förutom fredagen på Orion. Från och med att Aril Brikha kliver på runt vad som enligt spelschemat verkar vara 20.30 till att Surkin stänger ned 03.30 är det förmodligen där jag kommer att finnas. Det är möjligt att jag tar ett avsteg för att kolla in Interpol på Vintergatan, men är de lika träiga live som ryktet säger blir det utan några som helst skrupler Rex the Dog istället. Efter att ha bränt ansenlig mängd skosula tänker jag sedan sova halva lördagen.

Tomas Lundström

Slayer (Vintergatan, torsdag, 01.15)
Ja, vad säger man? Spelar Slayer bör man se det.

The Hellacopters (Vintergatan, fredag, 19.45)
Sveriges bästa rockband på avskedsturné bör inte missas.

Behemoth (Apollo, lördag, 00.30)
Polackerna levererar sanslöst hårt på scen och det kommer bli en upplevelse.

Maria Gustafsson

Blood Music (Andromeda, torsdag 15.15)
Karl-Jonas Winqvist från First Floor Power släppte albumet Sing a Song Fighter för några år sedan. Det var nästan provocerande trivsamt och hyllades både här och där men hade, likt fantastiska First Floor Power har, svårt att röna större uppmärksamhet. Med Don Quite, som hyllades unisont överallt, hände ungefär samma sak. Nu tycker jag det är dags.

A Mountain of One (Andromeda, torsdag 23.45)
A Mountain of One på Andromeda ger: stök och rock, kilometerlånga låtar, psykedeliska mönster, gubbmage, brittiskt 70-tal, ett solo!, känslig stämsång, en xylofon. Och vänliga melodier på det.

Maps (Andromeda, lördag 21.15)
Förra årets shoegazehype blir i år arena. Men än är det är inte för sent. Dessutom tror jag inte det tar slut här. James Chapman kommer ta det vidare.

Jonas Appelqvist

Slayer (Vintergatan, torsdag, 01.15)
Världens bästa rens av ett av världens bästa band.

Maps (Andromeda, lördag 21.15)
Efter bedårande We Can Create ska det bli intressant att se om magin kan återskapas live.

Death Cab for Cutie (Vintergatan, lördag 23.00)
Trots två relativt bleka skivor på sistone brukar Gibbard & Co bjuda på indiepop av högsta rang. 100 spänn på att minitrumsetet kommer fram undeer We Looked Like Giants.

Patrik Hamberg

MSTRKRFT (Orion, torsdag 01.30)
Jag börjar tvivla på om min leder håller för att dansa och kanadickerna spelar på tok för sent, men det känns ändå som torsdagens viktigaste spelning (i viss konkurrens med Sagor & Swing och Ass som jag inte heller sett förut).

Saul Williams (Andromeda, fredag 18.45)
Årets tuffaste bokning. Saul Williams har inte riktigt fått till det fullt ut i albumformatet, men han har en närvaro och en röst som är svår att backa för. Jag förväntar mig en total överkörning.

Rigas (Orion, lördag 17.00)
SIsta dagen känns som den överlägset svagaste, men Rigas skeva elpop vill jag gärna höra live.

Kal Ström

Jag tittar igenom programmet och vill sätta en enda sak allra högst på listan över det bästa på festivalen:
Arvikafestivalen själv
Festivalen i sig är det jag ser fram emot mest. Jag längtar efter att gå in genom grindarna och se den där skraltiga ingången till Folkets park. Sätta sig i backen framför Vintergatan, gå igenom det lilla marknadsområdet för många gånger för att det ska vara roligt i längden. Det är något speciellt med Arvikafestivalen. Något som gör Arvika lite bättre än de andra. Om inte annat så är det deras egen kärlek till musiken. Inte för att den alltid prickar min smak rätt, utan för att den är så ärlig och rak. De tycker verkligen att det är en bra sak att ersätta hålet efter M.I.A. med Doktor Kosmos. Även om bytet i sig är vidrigt om man tänker lite på det, så är det härligt att de själva verkar så nöjda med att ha bokat in Doktor Kosmos i hålet på stora scenen.

Anna Järvinen
Anna Järvinen släppte en av förra årets allra bästa skivor och jag har inte sett henne ännu, av någon outgrundlig anledning. Jag hoppas på intimitet och mycket känslor.

El Perro del Mar
Jag har sett El Perro del Mar ganska många gånger nu. Första gången tyckte jag det var en katastrof. Andra gången tittade jag av samma anledning som man inte kan titta bort från en förväntad olycka. Tredje gången för att jag hittade något jag ville se och höra igen. Fjärde gången för att hon gjorde något så otroligt ärligt och bra sist. Nu har hon dessutom From The Valley To The Stars i ryggen och förhoppningsvis nytt ännu bättre material.