Recension
- Silent Movie (album, mp3) Quiet Village
- 2008
- !K7/Playground
Sommarkuliss med batiktröja
Lyssna
Externa länkar
- Silent Movie
- Skivbolagets webbplats för Silent Movie-skivan där man bl a kan lyssna på fem av låtarna.
- My Space
- Quiet Village på My Space
Ta två engelsmän med gedigen DJ- och producent-bakgrund, en gemensam kärlek för filmmusik med exotiska stämningar och ett näst intill maniskt behov att gräva sig genom de dammigaste av skivbackar för att hitta mer eller mindre obskyra, samplingsvänliga vinyler. Låt dem stänga in sig i en studio med en smärre container av ovan nämnda vinyler och resultatet kan troligen inte bli något annat än just Silent Movie.
En sanning med viss modifikation då Silent Movie lika mycket är en samling av det duon Matt Edwards (Radio Slave) och Joel Martin producerat de senaste tre åren som nyskrivet material. Men även om det då av förklarliga skäl finns nyansskillnader i detaljerna är ändå allt tydligt märkt Quiet Village.
En ljudkuliss till evighetslånga och ständigt likartade solnedgångar, byggd kring de tre R:en rymd, retro och relaxation. Det är balearica, proggig disco och psykedelia i svulstigt smeksamma samplingar mestadels med både två och tre decennier på nacken. Redan i inledande Victoria’s Secret slänger de in vågskvalp, måsskrik, sötstinna Mantovani-stråkar och en oboe i ultrarapid. Inslag som återkommer gång på gång som bindemedel.
Vilket känns överflödigt då låtarna nu stundtals istället flödar över av så mycket mjukt och lent fluffigt innehåll att man obönhörligen vaggas in i ett sömnlikt tillstånd. Edwards och Martin borde lita mer på sina låtar för när de låter källsamplingarna dominera och skiftar tempo som i Circus of Horror med en riffande fuzzad gitarr, rockiga koklocksrytmer och en psykedelisk flöjtslinga, ger sig ut på en rejäl tripp i Pink Floyds hemmatrakter i Pillow Talk eller kombinerar Morricone-sentimentalitet med Studios dubinfluenser i djupa Can’t Be Beat är det både charmigt och fantasifullt.
Tyvärr så finns här också inslag som Pacific Rhythms vocodersångsförstärkta baktaktsmuzak som är en het kandidat till listan över årets allra läskigaste låtar och ett antal spår med kliniskt välkammad narkoslounge för rosépimplande mellanchefer. Och det är bara att beklaga för även om det finns en del i övrigt att önska är Silent Movie när sommaren nu går in i sin allra somrigaste fas ändå, åtminstone stundtals, en såsigt sympatisk discoskäggig följeslagare med Beppehatt och batiktröja.
Publicerad: 2008-06-29 00:00 / Uppdaterad: 2008-06-30 09:53
6 kommentarer
Har inte förstått hyllningarna av detta band, så en ”sågning” var på sin plats.
#
Känslan är att detta inte är bra alls.
#
Skivan är ok, men inte mycket mer. Det känns som ett Back to mine-album eller liknande mer än någonting eget, eftersom samplingarna liknar rena rippar av originallåtarna. Pillow talk är Alan Parsons Project, inte Pink Floyd (även fast de är rätt lika). Annars stämmer jag fullt in i recensionen.
#
Fel
#
Men Low Motion Disco är ännu bättre, testa den om ni inte gillar denna (vilket fortfarande är lite konstigt).
#
Lite snålt betyg. Hade nog satt lite högre. Men det är hårklyverier, i stort håller jag med. Skivan är skitbra på sina ställen, men dras med otyget att vissa låtar blir lite väl mycket tomgång. Snygga stölder/referenser instoppade lite överallt ger förstås pluspoäng.
#
Kommentera eller pinga (trackback).