Text
Arvika 2008: Interpol
Jag är en aning obeslutsam i min relation till Interpol. På papperet är det ett bra band. I verkligheten är de ganska ofta en rätt blek kopia av ett redan torrt sound. Träiga. Snygga, välklädda, men träiga. Paul Banks brukar inte heller alltid ha helt lätt att hålla rösten uppe, och mycket riktigt, redan i andranumret Slow Hands vacklar det betänkligt. Jag fick onda aningar, men som tur är visar det sig vara en engångsföreteelse under just den här spelningen.
Rent estetiskt är Interpol min påse. Totalt. Deras stilidéer är kanske inget direkt revolutionerande, men det fungerar. Allt klanderfritt. Dessutom props för den snygga sidobelysningen som under Narc projicerade basisten Carlos Ds siluett som en stor, olycksbådande skugga på den motsatta scenväggen. Mycket snyggt.
Ja, det musikaliska, då. Materialet tas huvudsakligen från Antics och Our Love to Admire, och vid jämförelse rår det ingen tvekan om vilken av dessa två skivor som är den starkare. Låtarna från Our Love… känns generellt bleka och föga nyanserade, nästan malande, vilket bandets scenattityd heller knappast hjälper upp. Den ende som bjuder till är gitarristen Daniel Kessler, som till synes är på riktigt bra humör. I övrigt är det svårt att se någon entusiasm, känna något blod, hos Interpol. Evil är riktigt fin, Not Even Jail likaså, men i längden räcker det inte. Absolut inte dåligt, men med brist på nerv. Det är svårt att inte tycka att det är synd.
Publicerad: 2008-07-05 15:04 / Uppdaterad: 2008-07-05 15:04
4 kommentarer
Antics och Our love to admire är två grymt bra plattor, när det gäller deras framträdande live så är jag rätt kluven. Är det så att man inte fattat grejen med Interpol, det där stela går rätt bra ihop med deras musik men jag saknar ändå mer gnista. Sen är det skam att de inte spelade Take you on a cruise i Arvika, den låten var ett av de starkaste skälen till att jag åkte dit över huvudtaget!
#
Babbla med publiken kan The Arc eller nån annan fjant ägna sig åt. Band som exempelvis My bloody valentine, Kraftwerk och Interpol låter istället musiken tala för sig själv. Varför skulle jag vara intresserad av nån anekdot om när Paul träffade nån brudis eller nåt? Jag är inte ens intresserad deras privatliv. Det är musiken jag älskar! Den är tillräcklig.
Att Martina skriver att inte det finns någon nerv i Interpols musik är på gränsen till tjänstefel. Låtar som Slowhands, Obstacle 1, Mammoth och Who do you think är det blodigaste allvar man kan tänka sig.
Whats the bloody point!
#
Martin: Jag var inte specifikt ute efter mellansnack. Jag tyckte bara att de kändes stela och dessutom föga närvarande. Slentrian. Sedan får alla band vara hur fysiskt stillastående de vill, det fungerar alldeles utmärkt för mig.
Resten är ju en smaksak.
#
Jag tycker interpol var jättebra! Fick en tår i ögat när de spelade NYC
#
Kommentera eller pinga (trackback).