Ser jag tillbaka på alla hiphopspelningar jag varit på minns jag egentligen bara två saker; (a) scenen befolkas alltid av personer med en vit handduk runt nacken som (b) pratar i munnen på varandra. Jag genomlevde några hejdlösa och i efterhand fortfarande helt fantastiska spelningar med Looptroop tidigt 2000-tal som varje gång bröt mönstret eller normerna för hur hiphop levereras live.

Utöver Looptroop har jag inga värdefulla konsertminnen av hiphop eftersom genren live är lika förutsägbar som en pubspelning med valfri ensam kvinna eller man med gitarr, munspel och existentiell ångest.

I inget av fallen ges det utrymme för utsvävningar eller show. Förutsättningarna är ett instrument och en mikrofon.

Jay-Z kringgår förutsättningarna genom att backa upp sig själv med ett stort funkband inklusive tre personer på blås och en mycket flink trummis (enda mikrofonbesöket på hela spelningen är ett kort inhopp av relativt tama Memphis Bleek). De höll sig i bakgrunden, prydligt uppradade.

Effekten av konsertens upplägg blev mycket direkt redan i inledande Roc boys (and the winner is) där bandet faktiskt lyckas att lyfta förra årets kanske bästa singel ännu högre än på skiva, och Jay-Z hamnade i total, ensam och antagligen en väldigt medveten central fokus mitt på Globens stora scen. Han fortsatte sedan med U don’t know och 99 problems, där den sistnämnda exploderade i en allsång som aldrig tappade under konserten, och som var kanske finast på IZZO (H.O.V.A), I know och Hard knock life (ghetto anthem).

Man kan inte kalla en konsert med Jay-Z för världens största, världens dyraste, världens roligaste, galnaste eller längsta.

Däremot är Jay-Z live 2008 något av det bästa du kan se en manlig artist göra: Låtlistan är exemplarisk, den visuella storbildsskärmen är smakfull och bandet och dj:n går in och ut ur låtarna utan en tråkig sekund, utan omstarter och utan det fånigt tjattriga lunket som många artister i genren erbjuder på ren rutin.

”Det hade varit så snyggt om Beyoncé kom in på två låtar och sedan gick av”, sa en vän till mig efteråt.

Absolut. Men det är inte alls nödvändigt. Är det något Jay-Z bevisade i Globen är det att han ensam vid mikrofonen på en stor scen verkligen är precis så enastående som han själv säger.