Men någonstans där mot slutet väcktes ändå hoppet om att vintern nog kommer att ta slut i år också. Och som tur var fanns den bra musiken som vanligt där, som en kompass i det horisontella regnandet. En helt vanlig april på dagensskiva, alltså. Men samtidigt en april olik alla andra som passerat revy sedan starten.

Chromaticss covrar Neil Youngs Into The Black (låt)
Rock&roll is here to stay, sjunger Ruth Radelet i första spåret på Chromatics nya fantastiskt bra album Kill For Love. Precis som Neil Young sjöng 1979. Hon sjunger det sansat och även om rock&roll inte är den första associationen man får när man lyssnar på Chromatics skojar hon inte. För det är anspråksfullheten som räknas. (Anton Wedding)

Alabama Shakes Boys & Girls (album)
Bästa debuten på länge. De turnerar lite i Europa i sommar. Det är utsålt överallt. (Kal Ström)

Terrible Feelings Shadows (album)
Skitbra. (Tomas Lundström)

Georgia Anne Muldrow Seeds (album)
Tillsammans med Madlib kokade hon finaste soppan på den gamla soulfunkspiken. (Patrik Hamberg)

80s Stallone Beach (The Legendary 1979 Orchestra Remix) (strandvibbar)
Solskenet lyckades till sist bryta igenom april. Bland solstrålarna som landade i elfte timmen hade jag kunnat lista Michael Kiwanukas souliga spelning på Kägelbanan eller John Dalys Sunburst-album. Ja, och så Beach. Jag hade lika gärna kunnat plocka med originalversionen eller L’Equipe Du Sons remix. Alla tre andas solsken, strand och sommar. Tre välbehövliga ”s”. (Ola Andersson)

Loosegoats Ideas For to Travel Down Death’s Merry Road (album)
Så. Jävla. Bra. Längre utläggning om skivan kommer imorgon, som dagens skiva. (Jonas Appelqvist)

Linnea Henriksson Alice (singel)
Första låten på länge som är sådär omedelbart, och otippat, fantastisk att jag spelar den femton gånger i rad varje kväll. Älskar texten. Älskar rytmen. Älskar rösten. Så bra! (Karin Lillbroända)

Michael Kiwanuka (konsert)
Ibland skadar det inte att påminnas om att det bara är ett par taktslag mellan soulens kärna och den allra mest hjärta-och-smärta-trånande folk- och countrymusiken och just nu finns det ingen som gör det bättre än en timid 24-åring från Londons utkanter. Tillsammans med sitt försiktigt funkiga band och renodlade låtversioner bjöd Kiwanuka Kägelbanan på en innerlig finstämd soulkväll. Och när han, med bara en gitarr och den där fantastiska rösten, intog scen i några smått magiska sololåtar var det inte utan att Otis materialiserades där i rökdimman. Han såg ut att njuta han också.
(David Drazdil)

Så är alltså mars månad till ändå, Allsvenskan står för dörren, katterna börjar fälla av sig vinterpälsen och solen har börjat värma bitvis. dagensskiva.com gör, sin vana trogen, en sammanfattning av månaden som gått och detta var mars månads russin ur kakan.

New Build Do You Not Feel Loved? (låt)
De allra bästa dansgolvssekunderna är när allt bara sväller, i en buildup som aldrig verkar nå klimax, varvet går högre och högre… och till slut så smäller det, men inte i det fullständiga adrenalinrus man kunnat vänta sig, utan ut i en blandning av extas och melankoli. Hjärtat brister där, mitt i folkmassan. Det är ett av de mest paradoxala känslolägen; vansinnig lycka och djupaste sorg om vartannat. Omöjligt att sätta fingret på, men också ovärderligt. Do You Not Feel Loved? har det.
(Martina Nordman)

Beach House Myth (låt)
Victoria Legrand och Alex Scally är tillbaka. De släppte 2010 års bästa skiva Teen Dream. Med Myth flyter de vidare i samma porlande bäck genom det nyss uppväckta vårlandskapet. Albumet Bloom släpps den 15 Maj.
(Anton Wedding)

Malmö (musikstad)
Malmö fortsätter att leverera som landets främsta musikstad för tillfället. Efter Ursuts fina debut har Vånna inget följt upp Allvar med en ny EP, Bäddat för trubbel släppt sitt andra album och runt hörnet väntar Terrible Feelings debutplatta. Och då har jag säkert missat något, dessutom.
(Tomas Lundström)

Rocket Juice & The Moon Rocket Juice & The Moon (album)
Allt Damon Albarn rör vid blir guld. Kal var som vanligt sitt sura jag och snålade med betyget. Jag förlåter honom ändå.
(Patrik Hamberg)

Umeå (musikstad)
Det helt horribla beslutet i att sälja Scharinska villan i Umeå, som verkat som en nav för Umeås levande musikscen och i förlängningen hjälpt till att ta fram oräkneliga akter som slagit såväl nationellt som internationellt, har väckt björnen. Stadens samlade arrangörer och band har gått samman för att få beslutsfattarna att ändra beslutet och det hela har blivit en nationell angelägenhet. Projektledarna för kulturhuvudstaden Umeå 2014 har ingen angenäm uppgift framför sig. Kudos till alla som ställt sig bakom uppropet!
Annat Umeå-baserat är ju att Refused spelar The Slayer live igen! Man gillar ju!
(Jonas Appelqvist)

CunninLynguists på Nalen (konsert)
Trots att trion från Kentucky spelar i Sverige regelbundet och ofta har jag aldrig sett dem live, förrän nu. Detta skrivs ett par timmar innan de går på scen, men jag är säker på att det kommer bli asfett.
(Karin Lillbroända)

Ian O’Donovan Forever Untold (låt + remixer)
Precis så här ska Detroittechno låta 2012. Ian O’Donovan blandar upp den med progressiv house till ett monster som bara bygger och bygger och bygger. Arpeggiobubblet. Avgrundspianot. Klockspelssynthen. Kaskadhandklappet. Redan där är han hemma men så, när det egentligen inte kan bli bättre, glider stråkarna in halvvägs och skickar upp alla håren på armarna i givakt. Var det någon som sa Strings of Life?
Att Satoshi Fumi i sin euforiska remix sedan tänker ”om man skulle ta och speeda upp och elektrifiera det hela genom att slänga in ett housepiano och discobeat?” innan Estroe tar oss in i den mörka natten förstärker bara känslan.
(David Drazdil)

1. Mattias Alkberg Anarkist
   På Anarkist cementerar Mattias Alkberg sin position som samtidens främsta svenska låt- och textskrivare och det blir ännu tydligare när man tar del av den hundrasidiga boken som följer med skivan och som innehåller essäer, texter och artiklar han skrivit genom åren.
2. Graveyard Hisingen Blues
   Det fullkomligt dryper av finurliga melodislingor varvat över svängiga rytmsektioner i ett fuzzigt sound, ett sound som andas analogt tänk med en varm och omfamnande approach.
3. PJ Harvey Let England Shake
4. Vånna inget Allvar
   Vardagstristessen, småstadsångesten och livet med all dess obarmhärtighet. Tematiken i texterna går igen i de tre ovan nämnda banden. Och Karolina Engdahls välskolade stämma levererar varenda textrad på Allvar med den äran.
5. Bon Iver Bon Iver
   Vad som fascinerar är hur Justin Vernon, trots band och stålar, låter mer ensam och innerlig än någonsin. De ekande melodierna som studsar mellan hårt och mjukt.
6. Beyoncé 4
   4 är extremt snyggt paketerad både ljud och bildmässigt, precis så som man vill ha ett album. De 12 låtarna, valda från över 70(!) inspelade, är snabbt förbi, samtidigt som de erbjuder så mycket att det känns som att det har gått en lång tid. Beyoncé har gett oss ännu en bit av hennes själ.
7. Common The Dreamer / The Believer
8. James Blake James Blake
   James Blake skulle kunna ligga under ytan som soundtrack till en sen melankolisk kväll men den pockar konstant på uppmärksamhet. Det är musik för stunder då man inte riktigt vet vad man vill. Blakes trygga röst blir som ett guidande fyrljus i mörkret.
9. Mastodon Live at the Aragon
   Större, högre, bättre, mer.
10. Friendly Fires Pala
    Den mängd energi de lägger på att hitta obskyra ljus är inget mot vad de lägger på att skapa låtar sprängfyllda med glädje, förnimmelser om vad det är att dansa en hel natt utan att bli trött och en mer färgglad värld. När man kommer ut på andra sidan känns allt lite bättre.
11. Terrible Feelings Death to Everyone
12. The Roots Undun
13. Jamie Woon Mirrorwriting
14. Mogwai Hardcore Will Never Die, But You Will
15. Apparat The Devil’s Walk
16. Kate Bush 50 Words For Snow
17. The Soft Moon Total Decay EP
18. Mayer Hawthorne How Do You Do
19. Little Dragon Ritual Union
20. Invasionen Saker jag sagt till natten
21. Meshell Ndegeocello Weather
22. Natalie Gardiner Northern Skies
23. Mohammed Ali Vi
24. The Rapture In the Grace of Your Love
25. Timber Timbre Creep On Creeping On
26. Those Dancing Days Daydreams & Nightmares
27. Georg Riedel, Sarah Riedel, Nicolai Dunger Cornelis vs Riedel
28. Remember Remember The Quickening
29. Terra Tenebrosa The Tunnels
30. Youth Lagoon The Year Of Hibernation
31. Goran Kajfes X/Y
32. Paper Mischmasch
33. Tape Revelationes
34. Fucked Up David Comes To Life
35. Flowers and Sea Creatures Flowers and Sea Creatures
36. Julianna Barwick The Magic Place
37. Talib Kweli Gutter Rainbows
38. Walk Through Fire Furthest from Heaven
39. Wolves in the Throne Room Celestial Lineage
40. Jenny Wilson Blazing I
41. Drake Take Care
42. The Horrors Skying
43. Opeth Heritage
44. The Head and the Heart The Head and the Heart
45. Jeff the Brotherhood We are the Champions
46. Paul Simon So Beautiful or So What
47. The Low Anthem Smart Flesh
48. WU LYF Go Tell Fire To The Mountain
49. Raekwon Shaolin Vs. Wu-Tang
50. Fire! med Jim O’Rourke Unreleased?
51. Antichrist Forbidden World
52. Luomo Plus
53. Low C’mon

Foto: SHEENA LINDBERG

Klockan är nu tillbakavriden och vi har får väl anses ha nått den mörka halvan av året. Här är några ljuspunkter från oktober månad för oss i redaktionen.

Maskinen Krossa alla fönster (singel)
Det bästa med maskinen är att de vänder på allt boastande från ett årtionden av hiphop och gör precis likadant men från ett annat perspektiv. Kanske precis lika tramsigt, men perspektivskiftet gör hela skillnaden. Sen är de alltid lika smittande.
(Kal Ström)

Kurt Vile So Outta Reach EP
Precis när hösten övergick från årets vackraste veckor till kyla, mörker och stress släpptes Kurt Viles So Outta Reach EP med låtar överblivna från Smoke Ring for My Halo och det kändes som vår igen, trots tunga och mörka toner. Till och med versionen av Springsteens Downbound Train, med en Vile som sjunger så mycket bättre, hämtar hit solen igen.
(Maria Gustafsson)

Justice (band).
Et Justice pour tous.
(Martina Nordman)

Brookes Brothers Tear You Down (känsloresa i hundraåttio)
Tre år gammal, men försiktigt upputsad för 2011 och Brookes Brothers debutfullängdare. Gladys Knights inklippta röst har digitalknypplats ännu djupare in mellan ettorna och nollorna och gör att Tear You Down lyfter ännu några snäpp. Nittiotalsminnande housepiano, blåsmattrande drum’n'bassrytmer och färgkaskader av sorgset leende stråkar. En omistlig hörlursvän i oktober.
(Ola Andersson)

Wise Blood These Wings (album)
Ett lapptäcke av ljud från Pittsburgh, ihopflikade med kärlek och galenskap, som värmt i oktober.
(Marie Lindström)

Vånna inget Allvar (album)
Månadens i särklass mest frekvent spelade skiva är värd varenda varv på vinyltallriken och fler lär det bli.
(Tomas Lundström)

Massive Attack vs Burial Paradise Circus (låt)
Massive Attacks Paradise Circus är fortfarande en fantastisk låt. Nu har allas vår favoritbegravningsentreprenör satt tänderna i den och genom att begrava den under ett ton av skräp och knaster förvandlar han den till en sakral och trasigt vacker begravningshymn i Twin Peaks-stämning. Höststormarna har fått sin musik.
(David Drazdil)

The Melvins (band, live)
Frontmannen Buzz Osborne och hans manskap lyckades skapa stormbyar i en annars redan blåsig stad, Malmö, förra måndagen. På ett ruskigt imponerande sätt. Kalla det vad du vill – sludge, doom, whatever – bra som fan är det. Och oerhört stilbildande.
(Jonas Appelqvist)

Kissey Cry (mp3)
Hon verkar ha släppt efternamnet Asplund när hon gör sig redo för en återkomst på ljudvågorna. Mitt iTunes älskar den här låten och jag också. Hon sjunger starkare än tidigare och landar någonstans mellan Goapele och Titiyo på Hidden. Elektroniskt bruten soul med säker och stadig riktning framåt.
(Patrik Hamberg)

The Rapture It Takes Time To Be a Man (låt)
Med en repeterande pianoslinga och en stor dos vemod gör The Rapture sitt inlägg i debatten om den nya mansrollen. Den repeterade formen gör den perfekt för att lyssna om och om igen. Septembers låt.
(Kal Ström)

Colin Meloy och Carson Ellis Wildwood (bok)
Mattias Alkberg släppte årets hittills bästa skiva, Wilco släppte The Whole Love och kramades nästan sönder och M. Ward gjorde årets bästa spelning (om inte den bästa på flera år). Men när allt det där blev lite för mycket var det The Decemberists-sångaren Colin Meloys berättelse och frun Carson Ellis illustrationer som utgjorde det bästa sällskapet genom boken Wildwood. Boken är den första i en serie om tre och ja, det är väl en barnbok. Men gillar man The Decemberists, raggsockor och stora skogar så gillar man den här.
(Maria Gustafsson)

Kasabian Club Foot (explodera mig 2004)
Månadens mesta låt överraskade mig rätt mycket. Men den återupptagna bekantskapen med Doomsday fick mig inte bara att än en gång konstatera att Frankie Goes to Hollywoods Two Tribes är världens bästa Mad Max-låt – jag blev dessutom fullständigt överkörd när Club Foot vräkte sig ut över slutscenen. En låt alls gjorde samma intryck på mig när jag först såg filmen, men som nu exploderade rakt in i mellangärdet. Som ett smutsigt rännstenskärleksbarn mellan U2s Discothèque och Stone Roses Love Spreads. Som den ansvarskännande redaktionsmedlem hon är kontaktade Martina omedelbart discopolisens jour för att planera intervention.
(Ola Andersson)

Feist Get It Wrong, Get It Right (låt)
Häromdagen släpptes Feists kommande album Metals som stream på listentofeist.com. Det är bra, kanske är det så bra att det överträffar fantastiska The Reminder från 2007. När Leslie Feist i sista låten Get It Wrong, Get It Right låter musiken bäras av hennes fantstiska röst går det inte att värja sig, låten är höstsolen personifierad. Albumet (årets bästa?) släpps officiellt den 3 oktober
(Anton Wedding)

Hello Saferide Anna
Efter en sommar svältfödd på metal, har hösten verkligen rivstartat i september. Formidabla skivor med Opeth, Wolves in the Throne Room, Warbringer och Mastodon har snurrat flitigt i stereon. Men är det ett musikaliskt stycke som har stuckit ut under månaden är det Hello Saferides låt Anna, som jag stiftade bekantskap med i programmet Tack för musiken, där Annika Norrlin gästade. En fantastisk poplåt med mycket melankoli och ett skitsnyggt gitarrsolo. Hur har jag kunnat missa den tidigare?
(Tomas Lundström)

Astronautalis This Is Our Science (album)
Charles Andrew Bothwells bluesiga indierocksskramlande version av hiphop som på något sätt lyckas plocka det bästa från både Beck som Tom Waits och Eminem samtidigt är precis lika bra som referenserna antyder.
(David Drazdil)

Mattias Alkberg (artist)
Släppte vad som kan komma att vara årets bästa skiva – Anarkist.
(Jonas Appelqvist)

Brookes Brothers The Big Blue (smattrande briljans)
Utan att ha full koll på statistiken gissar jag att Lilla huset på prärien inte tillhör de tv-serier som samplats flest gånger i musikvärlden. Brookes Brothers ger oss överklockad, melodiös och stråkdränkt drum’n'bass som bara i sig skulle räcka för att bli en månadens-låt, men det är Pa Ingalls naivt självklara livsfilosofi som gör The Big Blue sådär riktigt sensommarfantastisk: ”that’s what life’s all about: laughing and loving each other”. Det behöver inte vara svårare än så.
(Ola Andersson)

The Weeknd Thursday (album)
En lördagsmorgon twittras det om att The Weeknds andra mixtape har landat i internetsfären, bara fem månader efter debuten House of Balloons. Och mycket riktigt: startsidan på the-weeknd.com pryds av årets snyggaste skivomslag och den nya mixtapen Thursday är precis som föregångaren gratis att ladda ner. Abel Tesfayes mörkt suggestiva r’n'b värmer och framkallar kalla kårar på samma gång. Gå in på hemsidan och du är bara ett klick från fantastiska låtar som Life Of The Party och Heaven Or Las Vegas.
(Anton Wedding)

Spiders Fraction (singel)
Retrorocken fortsätter att skölja in över oss, men Spiders sticker ut. Senaste sjuan Fraction (där även en live-DVD medföljer) skapar ett våldsamt habegär. Ge mig ett album.
(Mats Guldbrand)

Those Dancing Days på Popaganda (spelning)
Beyoncés bulle i all ära, men jag sparar den tills den är färdigbakad. Augustis höjdpunkt var att se mitt nya favoritband vara asbra på en grym festival.
(Karin Lillbroända)

OFF! (live)
Hardcore-puritanerna må vara hur sura de än vill över att OFF! signat ett sponskontrakt med Vans, ett multinationellt företag – till syvende och sist är det ändå musiken som räknas. Bra musik är bra musik är bra musik. Vem bryr sig om vad för slags skor den framförs i? 56-årige Keith Morris och manskap visade att gammal är äldst på Debaser Malmö 10/8 och på Way Out West 13/8. Sistnämnda spelning var, tillsammans med Fucked Ups dito, för övrigt en välbehövlig oas av distortion på en festival som i övrigt mestadels saknade sådant.
(Jonas Appelqvist)

Favorite Flava Waterfall (mp3)
Syntetisk funk direkt från indie-Göteborg. Jag gillar det. Ladda ner nu. Gäller även popsnören.
(Patrik Hamberg)

Punk på vinyl (företeelse)
Det bästa för tillfället, av flera anledningar: formatet, kvalitén på musiken och själva gör-det-själv-attityden, där syfte är att sprida sin musik så mycket det går snarare än att gå runt. Den senaste månaden har jag köpt sjuor med Frantic/The Vectors, Anstalt, Personkrets 3:1, Eskatalogia, Slaktrens samt samlings EP:n Illegal By Choice, en välgörenhetssjua till förmån för Ingen Människa är Illegal-kampanjen med banden Victims, Kvoteringen, Demenzia Kolektiva, Meanwhile, Allert! Alert! och Asta Kask. LP-tillskotten har varit samlingen Dimmorna skingras vol 1 och Slaktrens Strålande tider.
(Tomas Lundström)

Jens Lekman An argument with myself (låt)
Livet började kännas fattigt och att det berodde på Jens Lekman-brist förstod jag inte innan detta spår dök upp i början av månaden. När han kommer tillbaka efter ett alldeles för långt uppehåll gör han det med ett fyrverkeri där Paul Simon, Bhundu Boys och neuroticism bildar ett briljant stycke musik. I Jens huvud, där Jens argumenterar med Jens är ett trevligt ställe att vara.
(Marie Lindström)

Foster the People Helena Beat (låt)
Det här blev till slut min sommarhit, i ett svettigt Madrid proppfyllt av påveanhängare var det bara att återigen kapitulera för det faktum att det enkla ofta är bäst. En formidabel skiva från The Rapture, nytt från Fake Blood och peppen (Audio Video Disco!) inför ett nytt album från Justice hamnar dock inte speciellt långt bakom.
(Martina Nordman)

Paul Simon (artist)
Sedan jag skrev om So Beautiful or So What i somras har jag helt gått ner mig i Paul Simons backkatalog. Det är som droger, jag behöver bara en till fix.
(Kal Ström)

Cicada Hit My Ego (låt)
Struttig discodoppad elektronisk indiepop med sånginsats av Athletes Joel Potts. Behövs det så mycket mer? Skulle inte tro det.
(David Drazdil)

Gillian Welch The Harrow & The Harvest (album)
Det är åtta år sedan senast. ÅTTA ÅR! Det är oförlåtligt. Men jag är beredd att glömma det för en liten stund. (Maria Gustafsson)

The Naked and Famous (live)
På ren chansning gick jag till Strand för att se ”något elektroniskt popband från Australien” och åkte på en käftsmäll väl där. Visst, det fanns dalar i spelningen men bergen/höjdpunkterna var Everest-höga. (Jonas Appelqvist)

Beyoncé 4 (album)
Väntar, och väntar och väntar, på en riktig fysisk upplaga att krama om samtidigt som jag tar första lyssningen av BEYONCÈS(!!!) nya album. En ritual jag vägrar svika trots att internet har funnits en stund nu. När jag skriver det här är det bara ett par dagar kvar tills världens bästa dag i hela världshistorien inträffar. För fjärde gången. (Karin Lillbroända)

Stop Modernists feat. Chris Lowe Subculture (Main Vocal Extended) (typ supergrupp)
New Order och Pet Shop Boys tar omvägen via Finland och möts nästan i samma studio. Typ extas. (Ola Andersson)

Ken Ring & Tommy Tee med M.O.P. Plocka han (låt och video)

För det geniala draget att tvinga M.O.P. att bröla refrängen på svenska. Extra hårt.

Anstalt Altamont Raceway (singel)
Arvtagare till Genocide Superstars och The Accidents, det vill säga njutbar punk och rock ‘n’ roll till bristningsgränsen. (Mats Guldbrand)

Fucked Up Queen of Hearts (video)

Jag skulle valt Scenes from the Suburbs egentligen, men så såg jag den här videon. Nuff said. (Kal Ström)

The Sounds Something To Die For (singel)
I sommar kommer jag nog bara lyssna på världens bästa, och mest somriga, genre. R&B. Och så den här låten med The Sounds. Den är så bra och trevlig och lättsjungen att jag blir skitglad.
(Karin Lillbroända)

Friendly Fires Pala (skiva)
Hela skivan är som ett dansparty på en exotisk ö fast med real ale istället för sliskiga drinkar. Den kommer hålla hela sommaren ut.
(Marie Lindström)

Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet From Now On
Förra sommaren gick det inte att undvika Oskar Linnros Från och med du. Men det är först nu när Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet drar upp tempot med ett frenetiskt bongobeat, pumpar den full med än mer kärlekstörstande soul och förflyttar hela kalaset till Wigan Casino 1978 som den verkligen sopar bort allt motstånd hos mig. När Magnus sjunger lungorna ur kroppen vill man bara vräka ut ett par påsar talk på golvet och dansa till gryningen. Northern Soul har aldrig varit en mer passande benämning.
(David Drazdil)

Randy The Human Atombombs (skiva)
Gammal kärlek rostar aldrig i det här fallet. Som vanligt kommer jag att återvända ohälsosamt ofta till Randys fantastiska punkrockplatta när solen gör sitt och ölen svalkar som bäst. Addicts of Communication, Rockin’ Pneumonia and the Punk Rock Flu, Shape Up, Summer of Bros och Proletarian Hop letar sig alltid in i en somrig spelllista. (Tomas Lundström)

Men…så är det ju, The Human Atom Bombs är ju den enda skiva man behöver.
(Jonas Appelqvist)

Jag skulle iofs också kunna sälla mig till atombombsskaran…
Överenskommet.
(Patrik Hamberg)

Har funderat en stund, men det är så här:
Jag har ingen skiva jag plockar fram på sommaren. Men jag gör det, plockar fram skivor ur arkivet. Melodier och ljud jag tycker om. Rytmer, slingor och särskilda sångrader kommer fram — men inte samma hela tiden. Det är semestern som gör det. Första veckan är hjärnan nästan tyst. Sen väller de fram.
(Kal Ström)

Maj månad 2011. Inte heller denna månad har gått till historien som någon som sticker ut ur mängden. Det har börjat grillas på allvar, fotbollssäsongen rasar och musikvärlden fortsätter spotta ur sig bra musik. Det här är redaktionens val.

Kate & Anna McGarrigle Tell My Sister (box)
Det ska erkännas att mina gamla Kate & Anna McGarrigle-vinyler inte plockats fram så ofta, trots att de båda albumen (Dancer with Bruised Knees och den självbetitlade debuten) representerar något alldeles särskilt i folkrockshistorien. På en återutgivning tillsammans med en cd outgivet material blir det däremot något alldeles speciellt och en vacker hyllning till Kate McGarrigle som gick bort ifjol. (Maria Gustafsson)

Terrible Feelings Hollow (låt)
Ytterligare en starkt lysande stjärna från den kreativa miljö som finns i Malmös punkscen. Terrible Feelings har släppt två skitbra sjutummare, men den absoluta höjdpunkten finns på den föregående demon. Hollow är en härligt skev dänga med en fantastisk sånginsats av Manuela Iwansson. Enligt uppgift ska Hollow ha spelats in på nytt, till ett framtida släpp får man anta. (Tomas Lundström)

Jedward Lipstick (låt)
Månadens bästa är det bästa om man använder uttrycket bästa extremt löst. Det är en guilty pleasure, en fjantig men fantastisk poplåt som sätter sig på hjärnan och får en att drömma feberdrömmar om penntroll. (Marie Lindström)

Sade (konsert)
Rätt makalös. (Ola Andersson)

Thursday No Devolución (album)
Thursday går från klarhet till klarhet. No Devolución är bandets finaste giv. Aldrig förr har de låtit lika inspirerade. Skivan är en mörk historia som berättas mot en bakgrund av rasande indierock. Jag kan inte sluta lyssna på den. (Jonas Appelqvist)

Dramaten& Sonja Åkesson (event)
Jag vet inte om det var en spelning, ett stycke teater eller både och, men tillsammans med delar av Dramatens ensemble återskapades Sonja Åkesson tolkad av … av Britta Persson, Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Anna von Haussfwolff, Lena Swanberg och Anna Järvinen med bandet lett av Fredrik Sandsten. (Kal Ström)

Primavera, förstås. Vad annars? Också med på hörn är: Peter & The Magician, Black Van, SebastiAn, Moonlight Matters, Toadally Krossed Out, Is Tropical..
(Martina Nordman)

Bootsy Collins (festivalbokning)
Bootsy har inte turnérat med sitt eget material sen 1998. Härom året var han i och för sig i Sverige med sin James Brown-tribute, men det här blir något helt annat. Vem som är årets fetaste funkbokning är det därför ingen som helst tvekan om. Bubblande basorgier med Boot-say eller klassiska favoriter med Jehovas-Prince? Valet är inte särskilt svårt. Grattis Hultsfred. Vi ses! (Patrik Hamberg)

Just nu är det bara de delar av redaktionen som använder Twitter som kommer synas där, men om du följer @dagensskiva och vi gillar dig så kanske du kan synas i flödet också. Allt du behöver är att använda hash-taggen #dagensskiva om @dagensskiva följer dig.

Via @dagensskiva får du dessutom allt som publiceras på sajten. We call it sörvis.

Tanken är att vi även ska bevaka lite festivaler under sommaren via den här kanalen, för det är ju så modärnt.

Lyssna på ett urval med Spotify

1. David Bowie
2. Nas
3. Asher Roth
4. Depeche Mode
5. Håkan Hellström
6. Q-Tip
7. Jay-Z
8. bob hund
9. T.I.
10. Wildbirds & Peacedrums

1. Depeche Mode
2. Kristofer Åström
3. Håkan Hellström
4. Asher Roth
5. Camera Obscura
6. Kanye West
7. bob hund
8. Jenny Wilson
9. Green Day
10. MGMT

Som vanligt har jag satt ihop en spellista med smakprov i Spotify.

1. El Perro del Mar
2. Wavves
3. Pretty Whores
4. Kristofer Åström
5. N*E*R*D
6. The Cure
7. Beyoncé
8. Mastodon
9. Depeche Mode
10. Robyn

Lyssna på en låt från vardera artist med Spotify
(utom Pretty Whores, som inte finns där).

1. bob hund
2. Jenny Wilson
3. Anna Järvinen
4. The Hellacopters
5. Mastodon
6. Håkan Hellström
7. Kent
8. Hanne Hukkelberg
9. Empire of the Sun
10. James Brown

Jag har höftat fram en låt från varje artist utifrån vad som fanns att välja på i Spotify-katalogen (noterade till exempel att Anna Järvinen nu bara finns representerad med två spår från samlingar).

Lyssna på listan i Spotify

Topp tio vecka 13 2009

1. Röyksopp
2. bob hund
3. Lou Reed
4. Friendly Fires
5. Depeche Mode
6. Sahara Hotnights
7. Fever Ray
8. Anna Järvinen
9. Pet Shop Boys
10. Anna Ternheim

När jag inte skriver för dagensskiva.com och andra publikationer är jag förtjust i att se film, lösa korsord och äta knäckebröd. Jag brukar också spela skivor runt om i Stockholm. Nästa vecka drar jag till exempel igång klubben Modern Lovers på Bonden, och om man vill får man gärna komma förbi och prata B-sidor med mig. Bara som ett tips.

Vi vill bli fler för att bättre hinna med all musik som kommer. Så här i början kommer vi fortsätta i samma takt som innan, men snart ska vi öka takten och skriva om mer musik än någonsin förr.

(Och jag vet att jag fortfarande inte utvärderat dubbeloktober offentligt. Men jag är fortfarande övertygad om att jag kommer göra det när som helst.)

Hur som helst presenterar vi Martin Sjölander idag. Martin kommer mest skriva om pop och han presenterar sig själv i en egen text. Första recensionen är av Parker Lewis självbetitlade skiva.