Så då var vi här igen. I skogen. Den annars så regndrabbade Arvikafestivalen har i år haft en, bokstavligen, strålande tur med vädret. Torsdagen inleder med en hel del svensk indie som jag dock inte anländer i tid för att se. Rent generellt är det inte heller min starkaste dag. Hårddraget, mycket som man både kunde ha och mista, utan några större samvetskval. Jag följer lite halvhjärtat med och kastar ett getöga på Britta Perssons spelning på Andromeda, som dock inte alls är min påse. När klockan närmar sig 19.15 smiter jag istället iväg till traditionella favoritscenen Lyran för lite synthpop modell Universal Poplab.

Det är hett på Lyran. I-landsproblem, givetvis, men ändå. Och det verkar egentligen inte heller besvära större delen av publiken som glatt höjer nävarna till Don’t Believe the Hype och Fame and Hate, båda från bandets senaste alster Seeds. Jag har hittills inte känt mig riktigt övertygad av skivan ifråga, och det är ett intryck som förstärks live. Missförstå mig rätt, jag skulle kunna älska Universal Poplab. Men just nu gör jag det inte, även om deras synthpop är både driven och av kvalitet. Problemet är att de saknar de riktigt starka melodierna, även om de glimtar fram här och där. Låtarna känns snarast en aning ofärdiga och därför tappar Universal Poplab också snart bort mig med. Tyvärr, ska sägas.

MSTRKRFT.

Bild: Johanna Wallin, rockfoto.nu

Kanadensarna i MSTRKRFT går upp sist på Orion, klockan 01.30. Vad som vid första anblick verkar vara fullt hus visar sig snart vara en betydligt mindre publik då bakre halvan av huset är i det närmaste tomt. Det hindrar dock inte Jesse Keeler och Alex Puodziukas. Min relation till MSTRKRFT är främst baserad på deras verk som remixare snarare än den egna produktionen, och ärligt talat är också den relationen ganska ytlig. Generellt följer MSTRKRFT en ganska specifik formula, som även om den är underhållande och har en tilltalande attityd, är lätt att lära sig och därmed tyvärr också snart tråkar ut. Deras electropunkiga set är väldigt linjärt och jag tröttnar snart på alla filter och distorsion. Även om det förmodligen är en del av idén bakom MSTRKRFT är denna sorts konstanta soniska attack i längden odynamisk, och det är svårt att behålla koncentrationen rent musikaliskt.