Julianna Barwick – The Magic Place
Detta minimalistiska mästerverk, uppbyggt huvudsakligen av röster, behöver tid och uppmärksamhet för att kunna uppskattas rättvist men är värt varenda sekund jag lagt på det i år. Helst bör det höras i sin helhet – magin bryts inte en enda gång under albumets nio spår – men spår som White Flag och Vow är så andlöst vackra att jag kan lyssna på dem om och om igen. Det är ingen attityd, musiken tar all plats och den är stor och i sin renaste form. Tillsammans med PJ Harveys Let England Shake är The Magic Place kanske årets bästa album.

Nicolas Jaar – Space Is Only Noise
Jeff Buckley sa en gång att känslighet inte är att vara mesig, känslighet handlar om att vara så lyhörd att en loppa som landar på en hund blir en explosion av ljud. Den känsligheten finns i Nicolas Jaars ljudbild, effekter som omärkligt blir torrare eller fuktigare, en bas som stegras lite lite lite och så… utan att vi lagt märke till hur det egentligen skett har låten nått sitt crescendo. Den mörka Space Is Only Noice If You Can See – ett lyckat möte mellan Kraftwerk och Joy Divison – är en av årets bästa låtar, samplingen av Ray Charles i I Got A Woman är genialisk, stämningen i To Many Kids Finding Rain In The Dust är inte sämre än Ennio Moricones stora stunder och den stålsträngade gitarren i Variations låter som alla stålsträngade gitarrer borde låta.

Youth Lagoon – The Year Of Hibernation
22(eller 23)-årige Trevor Powers röst låter så liten och ensam, är så dränkt i lo-fi-filter men låter så uppriktigt lidande att stämman växer till något som bär igenom en hel skiva av fantastiska låtar. Det som Beach Houses Teen Dream var för 2010, det är Youth Lagoons The Year Of Hibernation för 2011. Svärtan som finns där är påtaglig men blir lätt som luft av de svävande arrangemangen. När en gitarrslinga kommer in i tillsammans ett statiskt trumkomp i inledande Posters, när sången stiger i tonhöjd i July, när de rytmiska inslagen i Montana tycks komma från en smedja, och när det från smedjan visslas en vemodig men samtidigt lätt melodi som väger upp det tungt rytmiska, får svärtan att avta något, det är så musik låter när den är oemotståndlig.

EMA – Past Life Martyred Saints
EMA har visserligen fått flera recensioner i svensk media men få rättvisa. Past Life Martyred Saints är pop kryddat med lo-fi och grunge. Det är skitigt och bångstyrigt och befinner sig hela tiden obekvämt nära hopplöshetens gränslinje. Som bäst blir det kanske i Anteroom, förflyttningen av fingrarna på den akustiska gitarren som inte döljs i mixen, det nakna i texten och den totala tystnaden som inleder outrot är faktorer som ger låten en sällan skådad intimitet.

Den sista festivaldagen var för övrigt den som påminde mest om forna tiders festival. Människor började fylla området på ett helt annat sätt av den simpla anledningen att det gick tack vare att det nu var torrt. Det faktum att såväl endagarsbiljetter som Hultsfredsbor som fick komma in gratis dessutom strömmade till gjorde att det inte längre kändes helt ödsligt mellan scenerna och öltälten. Trivsamt i solskenet, helt enkelt.

En sväng förbi Nashville Pussys konsert på Blue stage var min nästa anhalt, denna gång på den bestämdaste avrådan från redan nämnde ciceron Nordlander.

Nashville Pussy.

Men bortom all jazzfusion, no wave, kraut och what not jag hade lyssnat på de senaste dagarna var det ganska befriande att bara koppla av och ta in Nashville Pussys sydstatsactionrock. Inget knussel, direkt från skrevet och till skillnad från kollega Appelqvist tycker jag Nashville Pussy även har låtarna för att bära upp en konsert. Och när Blaine Cartwright svingade kepsen under en av låtarna och sportade festivalens absolut bredaste mittbena var det inte utan att jag drog på smilbanden en aning.

Raised Fist stod på sedan på agendan, det enda jag verkligen hade siktat in mig på att se under lördagen. Och visst gjorde hardcoreveteranerna vad de skulle när de tog scenen på ett sätt som få hade gjort innan.

Raised Fist.

Alle med manskap har rutinen att beta av en spelning på tomgång, men faktum är att jag aldrig har sett dem göra det. I stället ger de alltid järnet hängivet och med en enorm energi. Då kan jag stå ut med att ljudet svajade märkbart och i princip bara bestod av sång och baskagge om man stod lite längre fram. Låtmässigt höll de sig till de senare skivorna konserten igenom i princip, men trots att det är det jag har hört minst av med bandet var det inga problem att ryckas med.

MF Doom.

Otippat nog var MF Doom en konsert som jag trivdes på rätt igenom sedan. Hip hop har aldrig varit riktigt min grej och bortom vissa Native Tongues-grejer och The Roots har jag inte gillat mycket genom åren. Efter att såväl Nordlander och Hamberg som självaste Mats Nileskär hävdat att Doom var mitt nästa steg in i hip hop-världen, föll så bitarna på plats när konserten väl var i gång. Helt klart värt att låna ett öra, även för en novis som jag själv.

Riddarna på White stage fick sedan tre låtar på sig i lördagsnatten, men där och då var min energi till slut förbrukad och jag valde att styra skutan mot hotellet igen, mer än nöjd med min festivalupplevelse. Nästa gång, Riddarna.

Sammanfattningsvis har jag, nu när jag försöker smälta mina intryck från Hultsfredsfestivalen 2011, haft en synnerligen trevlig festival. Jag tycker, till skillnad från större delen av Sveriges journalistkår vad det verkar, inte att regnet förstörde stämningen på torsdagen. Jag tycker inte att de 12 000 som besökte Hultsfredsfestivalen om man räknar in även endagars och icke betalande gäster till de tredagarsbiljetter som har sålts, att det var ett publikmässigt fiasko. Snarare var det mission accomplished, om jag minns vad Hultsfredsfestivalen hade satt upp som målsättning inför festivalen.

I stället är jag glad.

Glad för att Hultsfredsfestivalen är tillbaka; för ett år sedan lades festivalen faktiskt ner, det är inte att förglömma. Glad för att jag fick se så många riktigt bra konserter som jag ändå fick och glad för att det faktiskt kom 12 000 personer till som fick chansen att uppleva samma sak som jag.

Hultsfredsfestivalen: vi ses 2012!

Imperial State Electric fick sedan en kvart på sig innan jag hade bestämt mig för att avvika för att se Red Sparowes i stället av den simpla anledningen att jag har sett Nicke Andersson och hans band flera gånger förut. Ett felval visar det sig, då Red Sparowes inte riktigt lyfter. Jag är inte särskilt bekant med Red Sparowes senaste platta och det är därifrån de plockar de flesta av låtarna. Låtvalen är i sig inte något jag vill anmärka på dock, snarare blir bandet lite för tillbakalutat och drömskt snarare än den ljudvägg jag hade velat ha.

Red Sparowes.

Charles Bradley fick sedan hela Hultsfredsfestivalen att lyfta. Ödmjukhet, kärlek och glädje levererat i form av 60-talssoul över en funkbotten med en frontman i Charles själv som verkligen är utagerande. En komplett överraskning och en konsert jag kommer att bära med mig länge, länge. Kal gav mig en känga för att den första gången jag reagerar är när han spelar sin vitaste låt; en cover på Neil Youngs Heart of Gold, men även om jag inte släppte loss bortom att gunga med var jag varm inombords under hela konserten.

En pizza i centrala Hultsfred senare var det dags för Bootsy Collins, men som den Bootsy-novis jag är lämnar jag åt funkmaster Hamberg att avhandla. Jag konstaterar mest att jag gillade showen, gillade svänget och gillar hans fullständiga brist på självdistans.

Det är jag evigt tacksam för.

Trans Am inledde festivalen och med tanke på vädret och den tidiga timmen var publiktillströmningen också därefter. Ett 50-tal tappra hade tagit sig dit, men de fick sig en energisk konsert. Med undantag för några enstaka låtar var det första gången jag stiftade bekantskap med Trans Am, men deras pumpande krautrock gav mersmak. Tydligen missade jag dock det allra bästa, då jag avvek för att se Braids, men avslutningen bjöd på en rejäl dos brutalt mangel.

Braids

Lite extra synd att jag missade det, eftersom Braids var ganska såsigt. Kanadensarna var ett av banden jag hade tänkt se på förhand och de gjorde en stabil konsert. Men deras ljudlandskap sög aldrig riktigt tag i mig, trots att framförandet var både energiskt och inlevelsefullt.

Tonbruket blev en kebabtallrik senare nästa anhalt. Och Nordlanders ivriga hyllande av Dan Berglund och manskaps jazzfusion visade sig var högst motiverat. Inledningen på konserten, med sina blåare toner som effektfullt ramades in av regnet mot tältduken över den röda scenen var absolut bäst, men ingen del av konserten var i närheten av att klassas som dålig. Och när framförandet är så uttrycksfullt som Martin Hederos piano- och orgelspelande är det en ynnest att få ta del av en så bra konsert. Frågan är om jag vågar ge mig på Tonbruket på skiva efter den här konserten. Chansen att de kan leva upp till sitt liveframträdande finns givetvis, men den är ärligt talat försvinnande liten.

Munnen.

Black Lips fick några låtar på sig att övertyga mig, men misslyckades på den tiden jag stod framför den blåa scenen, varpå det var dags för nästa Nordlander-hyllade akt; Stockholmska Munnen. Den unga kvintetten serverade oss en intensiv no wave-konsert i bästa stil, som om det inte alls var Hultsfred 2011, utan New York 1981. Det är en scen jag har väldigt dålig koll på, men Munnen gjorde inte bort sig bredvid det lilla jag har hört av den och live blir det dessutom extra bra när det stökas på som bäst. Ett band att hålla ögonen på framöver, helt klart.

Ett ombyte på hotellet senare var peppen inför Primal Scream maximal, regnet till trots. Och jag tror inte att Bobby Gillespie och de andra gjorde någon enda besviken när de framförde Screamadelica från början till slut och dessutom la i högsta växeln i Country Girl, Jailbird och Rocks. Har aldrig varit närmare bekant med Primal Scream, men showen som sådan var oklanderlig och Country Girl var min absoluta favorit under spelningen.

Kollega Appelqvist stod för nästa tips i konsertprogrammet och det var hardcorebandet Les Savy Fav. Och det var i sanning en upplevelse som gick rejält överstyr, på absolut bästa sätt. Sångaren Tim Harrington verkade nämligen trivas minst lika bra, om inte bättre, ute i publiken än på scenen och är det något jag kommer att minnas från den konserten är det hans galna upptåg som innefattade såväl blod som kön. Harrington ville aldrig sluta och först när bandet hade gått av scenen och han gjorde ett tappert försök att fortsätta konserten på egen hand, men ljudteknikern så att säga drog ur pluggen insåg även han att det hela var över.

Tim Harrington.

Trekvart senare stod sedan Malmös stolthet This is Head på samma scen. Energin hade vid det här laget runnit ur mig ordentligt, men This is Heads malande rock passade ypperligt att gunga med till. Hade bara tagit del av dem på skiva tidigare och blev glatt överraskad att de spände musklerna lite extra när de spelade live. En värdig avslutning på en synnerligen lyckad festivaldag.

Visst ja, det regnade också. Fast det var i ärlighetens namn inte så att det störde. Enda gången jag var ute i regnet var egentligen på Primal Scream och det kunde jag ta. Och inte minst: alla bra konserter vägde definitivt upp nederbörden.

Däremot, när vi idag skriver 2010 och arrangemanget Som en aldrig sinande ström står för dörren, en tvådagars inomhusfestival på Babel i Malmö, är det befogat att ändå landa i att tillskriva den en del av Malmöscenen. För det ska vi vara på det klara med; Malmö fullkomligt sjuder av ett vitalt musikliv där kanske den mest lysande stjärnan är punkscenen, med eldsjälarna bakom Malmö Hardcore som brinnande krafter. Detta är ytterligare ett växande kvarter på Malmös musikkarta.

Som en aldrig sinande ström har samlat Malmöband som alla delar en liknande approach, med flörtar till elektroniska och proggiga tongångar men också en gemensam kärlek till ett kreativt utrymme som siktar bortom en mainstream-linje. Gemensamt för de alla är att de har släppt, eller ska släppa, skivor i år. Adrian Recordings, Deleted Art, Enkelt, Kosmisk Väg, Lugnet, Neosordo, Psychic Malmö, Rundgång, REV/VEGA och Solförmörkelse gör tillsammans med f.d. dagensskiva.com-medarbetaren Mikael Nordlander gemensam sak och ställer sig bakom detta projekt, ett projekt som förtjänar ovationer.

I skuggan av Göteborg har Malmös musikliv fört en något sånär tynande roll, en scen som nu uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. I samband med dessa festligheter på Babel kommer dagensskiva.com vara på plats och rapportera från båda dagarna. Och inte nog med det – till vänster finns Patriks nyskrivna text om Viddernas split med Ljudbilden & Piloten och Tomas dito om Dismembers debutplatta varifrån arrangemangsnamnet kärleksfullt plockats. Här nedan hittar ni tidigare publicerade recensioner av vissa av akterna som medverkar under helgen:

This Is Head 0001
VED Gershwin’s Pipe
MF/MB/ Folded
MFMB MFMB

Fredag 22/10:

Skeppet – Dynamisk duo som har rört om i den svenska underjorden med sin glassiga tappning av det tyska 70-talets kosmiska flyt. Hittills har bandet gett ut två kassetter på sitt eget bolag Kosmisk Väg. Tidigare i somras gavs en LP ut av skivbolaget Release the Bats. Lagom till denna fest kommer bandets senaste skiva, en 7″-singel på Malmöbolaget Solförmörkelse, att finnas tillgänglig.

Vidderna – Vidderna är stämningsfull och modern pop; filmisk känslomusik som signalerar en sorts hoppfull melankoli. Andligheten är ständigt närvarande. I låtar som Dubbelliv och Villfarelser behandlas ämnen som döden, återfödelse och sökande efter mening. Kontexten spelar inte så stor roll, det viktiga är ämnet, självutforskningen. Det mest intressanta händer många gånger i utkanten av ett pågående fenomen, och man måste söka sig dit. Det handlar inte så mycket om att Niklas Tjäder och Markus Clemmedson är Vidderna, snarare att de utforskar dem.

VED – Det här är musik som består av realiserade drömmar födda ur nyfikenhet. Låtar med grund i det som sipprat igenom och stannat. Låtar baserade på det som blivit självklart; ett slags destillat av årtionden av sökande och förkastande. Musik skapad efter lång tid av tankar kring det fjärran, det ofattbara och det i högsta grad familjära. Musiken av Philippe Sarde och Krzysztof Komeda finns här någonstans i mixen, Roman Polanskis visioner och scenarion likaså. Bilder från ett barndomens Grekland ur minnet blandas upp med intresset för den folkmusik som funnits med sen dess. Loppiskassetter utan titlar har betytt och inspirerat lika mycket som det gamla slitna exemplaret av My Life In the Bush of Ghosts av Brian Eno och David Byrne.

Noe Spagato – Fredrik Holm har funnits länge i Malmös technoscen, då under namnet NOS. Som Noe Spagato gör han något helt annat. Det låter som en blandning mellan 70-talets elektroniska krautband och 90-talets warp-electronica. Från Cluster till Aphex Twin.

Lördag 23/10:

WON – Intrikata dansrytmer och pulserande beats. Som om Bo Hansson hängt med Trans Am och några medlemmar från !!! på klubb i New York ’88. Med rötterna i legendariska NOW.

This Is Head – Irländska U2 är, som de flesta känner till, en av musikhistoriens minst älskvärda uppfinningar men för stunden – alltså verkligen bara just den här säsongen – är de en utmärkt inspirationskälla: förutsatt att man närmar sig The Edges glaciärriff ur balearisk discovinkel. Vilket är just vad Malmökvartetten This Is Head gör med sin ypperligt moderna debut. Deras anonyma låttitlar och suddigt skäggiga framtoning tar avstamp i Studios episka vision om en ny pop och låter en egensinnigt nordeuropeisk postpunk brista ut i ett saxofonsolo som om vi befann oss mitt i inspelningen av David Bowies Heroes i Hansa-studion.

MF/MB/ – Det här är en enda mörk ovilja. Genrer som slåss både med sig själva och mot varandra. På ena sidan: elgitarr, elbas och akustiska trummor. På andra sidan: digitala beats, synthar och elakt oljud. Ovanför svävar två grymma röster och tillsammans skapar MF/MB/ fantastiskt dansant musik.

BEAST – Eleorgelelectro med V-drums (digitala trummor). Dansant och repetetivt. Enligt dem själva spelar de overklig musik för verklighetens folk. Ny 12″ ute på Neosordo. 23 oktober växer duon till en trio.

(Bandbeskrivningar saxade från Facebookeventet)

This Is Head live på ett hustak i Malmö (via Klubbland.se)

This is Head ”0011″ Official Music Video from Nicholas Wakeham on Vimeo.

Tune On – MF/MB/ from MF/MB/ on Vimeo.

Ved – Evergreens from hej henrik on Vimeo.

Beast from jimmy jensen on Vimeo.

Vidderna – ”Villfarelser” Unofficial video from Nicholas Wakeham on Vimeo.

SKEPPET at Utmarken, Gothenburg, Sweden 2010-03-26 from spaceistheplace on Vimeo.

Teflon Don är hans fjärde skiva i raden och den innehåller precis som tidigare skivor mängder av gäster. Den här gången på alla spår utom ett. Det är dock inte vilka som helst utan bland annat storheter som Jay-Z, Drake, T.I. och något otippade Erykah Badu. De hjälper absolut att lyfta en skiva som med bara Ross inblandning nog hade blivit lite väl upprepande.

Skivans produktioner är suveräna oavsett om det är Kanye West eller J.U.S.T.I.C.E. League som står bakom. Och det är många namn som ligger bakom en skiva som denna. Det är förmodligen också en av anledningarna till att den låter så välmixad och jämn.

Även om man inte är ett jättestort fan av Rickies rap så fungerar det utmärkt att lyssna på hans stora filmiska sound som hans producenter hjälpt till att skapa. Det snackas rätt mycket skivförsäljningssiffror borta i staterna, vilket egentligen är rätt ointressant. Men skulle jag välja mellan Rick Ross Teflon Don och Eminems Recovery efter genomlyssningar skulle Rick helt klart dra vinsten från min plånbok. Något som egentligen kanske säger mer om kvaliteten på Eminems senaste skiva.

Rick Ross med Ne-Yo – Super High

Rick Ross med Styles P – B.M.F.

Rick Ross “Teflon Don” Movie Promo

Putte i Parken kan, om inte annat, ståta med landets brantaste festivalområde. Alltid något.

Först ut på hela festivalen, och i mitt schema, är Carolina Wallin-Pérez som släppte ett album med Kent-covers tidigare i år. Backade av en kvartett musiker spelar hon valde låtar från Pärlor och svin uppblandade med några av de som inte fick plats. Ja, det blir bara Kent-covers. Och när hon till slut spelar Utan dina andetag ljuder ett öronbedåvande flickvrål från publiken.

Det var längesen jag lyssnade aktivt på Kent. Känner ändå igen det mesta och kommer på mig själv med att tycka att det är lite småtrevligt där i solen framför scenen som kallas Lilla IP. Å andra sidan blir det heller aldrig mer än så. Inget som stör eller berör, småputtrigt och trivsamt.

Efter det tar jag en matpaus och återvänder några timmar senare. Lagom till Kalle Baahs allra sista låt och i god tid till Oskar Linnros.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt sett storheten i Linnros album. Tycker det finns ett par spår som funkar, men ganska mycket som är direkt intetsägande. Långtifrån lika starkt som exet Veronica Maggios Och vinnaren är….

Linnros samlar däremot gott om fans framför scenen och de värmer upp med att ömsom skrika Oskar och klapp-klapp-klappa, ömsom riffvråla Seven Nation Army. Ja, Karlskoga är en hockeyort.

Redan som andra låt river han av 25, min favorit på Vilja bli. Han visar prov på god kontakt med publiken och har behållit sättningen med två trummisar från tiden med Snook. Det senare vill jag så klart applådera. Alla borde ha minst två slagverkare.

När han sedan spelar Ack, Sundbyberg som fjärde låt börjar jag redan känna mig nöjd. Ger honom en och en halv till och vandrar sedan ner mot entrén och scenen som heter Cirkus.

Där är det nästan helt tomt på folk, trots att det bara är fem minuter kvar till Val & The Bitches ska spela. En knapp handfull och jag har letat sig dit. Ett trettiotal till dyker upp samtidigt som bandet kliver på och rivstartar med sin överlägset bästa låt Get Some. En rak och rivig riffest av en sort de skulle må bra av att fylla på sin katalog med.

Tyvärr lyfter det aldrig riktigt efter öppningen. Val och hennes bitches kämpar på bra, men det leder ingenstans. Det beror säkert delvis på den glesa och inte särskilt entusiastiska publiken, men mycket av probelemt ligger ändå i att det bästa bandet har är Val (som påminner mig en hel del om Millie Jackson). Låtarna finns inte där än.

Vandrar tillbaka upp mot IP-området och kommer fram lagom till The Arks avslutning. Längesen jag såg dem och gör det väl mest för att det inte händer så mycket annat just då. Imponeras ändå av deras lyxiga show och tycker att Ola Salo är en riktigt god underhållare. För mig ör de ändå inte mer än pausmusik före kvällens stora händelse.

Strax efter utsatt tid kliver Skinny Puppy på scenen. Där och då går en omöjlig tonårsdröm i uppfyllelse för många i publiken. Skinny Puppy i Karlskoga. Undrar hur många som ens vågade tänka den tanken 20 år tidigare? (Och då förtränger vi för en stund det omöjliga i att ha dem som uppvärmare för Europe vid samma tidpunkt.)

Nivek Ogre bjuder på en lika lyxig show som The Ark, men smutsig, störd och skitig. Om The Ark handlar om glädje bland utstötta handlar Skinny Puppy om svärtan och eländet bland de utstötta. På något vis den svarta sidan av samma mynt.

Scenen fylls av videoprojektioner och en Ogre som stapplar runt likt en ledbruten Jack Skellington på scenen. Det blir kanske inte lika farligt och skrämmande som jag upplevde hans industriella musik i tonåren, snarare sött. Det är ändå en fin upplevelse att se honom där och det låter bra.

Möjligen blir scenshowen lite enahanda efter ett tag. Ogres rörelsemönster är begränsat och det händer inte så mycket mer än att han stänger in sig i en glaslåda eller låter tratt-hatten börja ryka. Märkligt nog ser han som farligast ut när han låter alla masker falla och attiraljer ligga i extranumren.

Hur som helst, en händelse jag inte velat vara utan. Skinny Puppy i Karlskoga. Surrealistiskt.

Jag ska villigt erkänna att det inte var särskilt mycket som lockade mig till Arvikafestivalen 2010. Och då är jag verkligen inte särskilt svårflörtad när jag väger för och mot att åka till Värmlands finaste festival. För mig handlar Arvikafestivalen främst om att få träffa mina fina vänner i redaktionen. Det saknar jag i år.

För precis som jag tyckte de flesta att årets upplaga var för svag för att packa kappsäcken, regnstället och solkrämen. I år valde vi att stanna hemma. Trist.

Men jag kunde inte hålla mig helt borta. Torsdagen lockade med ett riktigt fint program med namn som Yeasayer, Four Tet och Robyn. Dessutom ytterligare ett par som jag var åtminstone nyfiken på.

Landade i Arvika strax efter två och stämde träff med Anna som lovat att rapportera från festivalen för vår räkning. Efter lite strul med uppkopplingen och en snabbkurs i WordPress hastade vi iväg över det välbekanta festivalområdet. Arvika känns ändå alltid som att komma hem på något vis.

I Apollo-tältet har Yeasayer redan hunnit spela i en halvtimme när vi kommer fram. Ett försiktigt regn som snart växlar till årets elakaste skyfall faller och från scenen berättar någon att han tycker att till och med regnet är vackert i Sverige, inte alls illaluktande och dystert som i England. Jag gillar verkligen Yeasayers snirkliga och rytmiska musik. Tyvärr är det något med sången som inte funkar i mina öron. Den är för snäll och mesigt korrekt. Det blir aningen bättre när desperationen tar över strupen och sparkar ut poptönten. Minns att jag tänkte på hur snyggt ljuset var i tältet och hur bra det lät.

Regnet tilltar i styrka och allt blir grått. När jag kommer tillbaka nästa gång kommer jag att mötas av brunt vattenfyllda diken kors och tvärs över grusplanen.

Eftersom festivalresan är planerat kort gäller det att klara av de obligatoriska matstoppen. I Arvika vill man inte missa libanestältet och halloumispetten i wrap. De skulle smaka bra på hemmaplan också, men i festivalkonkurrensen står de ut som en flerstjärnig restaurang skulle göra i vilken svensk stad som helst.

Tar skydd undan regnet inne på Lyran där Makthaverskan ska ta scenen i besittning. Har bara läst om, aldrig hört, henne tidigare och blir lyckligt överraskad. De flesta låtarna handlar om Maja Milners olyckliga kärlekar, om någon douchebag som förtjänar ett uppsträckt finger och ett klart och tydligt ”fuck you”. Musiken är opolerat fulsnygg och landar väl inte så där alldeles långt från Broder Daniel. Allra bäst är ännu osläppta Antabus med en ettrig basgång. Varje gång Milner upprepar att ”det här är det bästa hon upplevt” älskar jag Makhaverskan lite till.

Tar en sväng förbi huvudscenen Vintergatan och ger allsångsledare Timo Räisänen tre låtar av min tid. Sällskapet gillar det mer än jag och hade nog gärna stannat. Jag vill mest fly undan regnet, som faktiskt ger sig bara någon minut efter att vi gått.

Anna von Hauswolff sitter vid pianot på Andromeda-scenen när vi går förbi. Stannar till, blir inte imponerad och går vidare.

När vi kommer tillbaka till Apollo-tältet har Johnossi spelat ett tag. Slås återigen av att det ser så vansinnigt snyggt ut därinne. En snygg stadssilhuett och allt ljus bakifrån gör att John Engelbert och Oskar Bonde ser ut som skuggfigurer på scenen. Att Bonde sitter med sin vänstersida mot publiken långt ut på scenens högra sida gör att det visuella stärks. De fem låtar vi ser är ändå mer än nog. Johnossi lyckas inte ri8ktigt övertyga mig om sin förträfflighet den här gången heller. Det är inte bara den spartanska sättningen som gör att deras musik känns lite odynamisk.

Går tillbaka till Vintergatan och slänger ett öga på Juliette Lewis, bara för att. Och det räcker väl med att konstatera det? Hon är makalöst felplacerad och det är riktigt glest i raderna framför scenen. Att Robyn ska klämmas in i Apollo några timmar senare känns befängt, men jag antar att hon begärt mörker och att den enda mörka utomhustiden gått till Kent. Kan ändå inte komma ifrån känslan av slöseri med artist. Robyn kräver största scenen 2010.

För min del närmar sig slutet av Arvikafestivalen 2010 redan här. Långt innan både Robyn och Kent. Och det är väl i ärlighetens namn bara den förstnämnda jag sörjer att ha missat. Robyn i fantastiska Apollo lär ha varit en lika övermagisk upplevelse som förra gången.

Men innan resan tillbaka hem väntar årets höjdpunkt. Four Tet.

På senaste albumet There Is Love In You är Kieran Hebdens musik intrikat snirklig, varm skir och harmonisk. Live tar trummor och bas över mer av utrymmet och även om jag själv sittdansar rör sig snart publiken till Hebdens rytmer. Frågan är om han ändå inte gjort sig bättre inne vid Orion-scenen och framför en dansande publik? När han spelat Love Cry jublar och applåderar publik och när han fyrar av fina Sing är jag övertygad om att det blir svårt att överträffa det här i år. Då är jag så pass nöjd att jag inte är särskilt svår att övertyga om en resa hemåt.

Gott så.

Avslutar för sakens skull med en smålandsrulle och skänker en stilla tanke till saligen avsomnade Hultsfredsfestivalen.

Funderar också lite på Arvikafestivalens framtid. Har svårt att förstå poängen med att de gjorde offentligt slut med synthen i år. Jag är rädd att den unga festivalledningen slösar bort en viktig pusselbit i festivalens själ nu. De många syntharna har alltid gett dagarna i Arvika en unik inramning. Det är ändå något visst med nyanser av svart.

Och vad hände med områdesprogrammet i år? Jag såg inget av det under de sju timmar jag var på plats. Hoppas att det kom igång senare.

Desto mer peppad är jag av meddelandet att de ska boka helt jämställt nästa år. Det lovar riktigt gott och gör att jag redan nu vill boka in en resa till Arvika 2011. Gärna med hela redaktionen.

Då ses vi där och då, eller?

Stämningen var, trots regn, på topp. De som kommit för att se de första banden var laddade och hade höga förväntningar på dagen. Trots den aningen glesa folksamlingen vid scenerna levererade banden. Universal Poplab, som drog igång festivalen på Andromeda, var både publiknära och dansvänliga. De var ett bra band för att värma upp besökarna för vad som komma skulle.

Någon som gjorde mig glatt överraskad var Monty. Man gungar med, nynnar med och njuter av svensk pop när den är som bäst. För mig blev han ett nytt namn att lägga till i spelningslistan och det märktes att han var populär bland fler. På uppmaningen ”skrik mitt namn om du vill ha mig”, från låten ”Skrik mitt namn”, svarade åskådarna längst fram med ”Monty!”. Sångaren David Pagmar log då lite blygsamt bakom micken och njöt av den uppmärksamhet han fick. Monty känns som en iskall läsk i solsken, fräsch och omtyckt.

Ett av de mer kända banden som spelade denna torsdag eftermiddag var Johnossi. De kunde dra igång publiken och hade en bra publikkontakt, långt bak till de som stod utanför Apollo-scenens tält och hoppade i lerpölarna. De har ett speciellt sound som får gammal som ung att falla för deras musik.

Regina Spektor på Vintergatan hade många förhoppningar på, så även jag. Jag stod där redo för en mysig stund med piano och skönsång men dessa förhoppningar uppfylldes inte helt och hållet, tyvärr. Hon är en lysande pianist och sångerska men framträdandet blev drygt och enformigt. Låtarna var för lika varandra, den enda låten som verkade dra igång större delen av publikhavet framför scenen var radiohiten On the radio. Snabbt efter, och även under, hennes framträdande drog många istället vidare till Apollo för att se drottningen av pop – Robyn.

Redan innan Robyns entré skreks det framför scenen och det var trångt, trångt, trångt. Men jag tror inte att någon brydde sig och jag tror inte att någon blev besviken på framträdandet som denna blondin gav oss. Det märks att hon är en stjärna och det märks att hon är scenvan såväl som världsvan. Hennes stora hits som senaste singeln Dancing on my own och remixen på Teddybear Sthlms Cobrastyle fick publiken att dansa loss och sjunga med. Hon rörde sig mycket och när man gick därifrån ville man bara se mer av hennes dans, rörelse och höra låtarna och sången en gång till.

Sist men absolut inte minns fylldes ytan framför Vintergatans scen av Kent-fans. Detta rockband som aldrig dör gjorde oss festivalare långt ifrån missnöjda. Låt efter låt äger de scenen och det finns inte mycket de skulle kunna göra för att sätta en bred guldkant runt denna öppningsdag av Arvikafestivalen 2010.

Trots att större delen av dagens väder bestod av regn och moln så fyllde festivalens artister och band dagen med solsken, i form av bra musik och närhet till publiken.

Området hade till i år disponerats om och det kan inte betecknas som något annan än en succé. Där de båda största scenerna låg bredvid varandra tidigare, hade den mindre av dem flyttats en bit bort på området till den plats där Close Up-tältet har varit beläget tidigare år. Det sistnämnda hade i sin tur flyttats ännu längre in på området i anslutning till det ena av de stora öltälten. Visst tog det någon sekund att hitta bort till Close Up-tältet, men när det väl var utrett var det inga problem alls.

Publikflödet på området fungerade på det här viset mycket bättre och den flaskhals som har uppstått vid ingången till det stora området framför de båda största scenerna försvann och köandet var på det hela taget minimalt. Den längsta kön jag hamnade i var den till kaffevagnen och det är väl ett så gott betyg som något. Att det verkligen var 13 000 personer på plats kom som en överraskning för alla jag nämnde siffran för.

Malmös Sista sekunden var första band ut för egen del och de fick en dryg kvart på sig innan jag skulle ta mig an Dillinger Escape Plan. De alltid lika energiska pågarna röjde med den äran, men om det var hela situationen med att jag nyss hade kommit till festivalområdet och visste att jag snart skulle glida vidare eller om det var Sista sekunden som inte nådde ut ordentligt låter jag vara osagt, men tyvärr rycktes jag inte med något nämnvärt. Jag har sett Sista sekunden vara bättre och kommer säkert få se det igen.

Matematikmanglarna i Dillinger Escape Plan har hunnit byta spår en aning sedan Calculating Infinity, som var den enda egentliga gången som jag har stiftat bekantskap med bandet. De försöker också uppträda lika energiskt som de gjorde när jag såg dem på Hultsfreds Teaterladan för några år sedan, men med festivalens största scen snarare än Teaterladan till sitt förfogande försvann de en aning. Däremot var det inget fel på själva framförandet, varenda tokvändning, blastbeat och riff satt där de skulle.

Dennis Lyxzén och hans Invasionen stod på tur sedan i det späckade schemat inledningsvis. Sedan jag såg bandet på Siestafestivalen för några veckor sedan har man inte hunnit ändra särskilt mycket i låtlistan och jag känner till och med igen mellansnacken den här gången.

Men det som är mest förbryllande kring Invasionen är att folk verkar störa sig så mycket på dem. Inför festivalen blev jag nästan misstänkliggjord för att tycka om musiken och det lades fram att Lyxzén och mannar bryter mot flera centrala tabun. Vilka dessa är framgick dock inte och det är för mig ett mysterium vilka de skulle kunna vara. Snarare är Invasionens musik ganska harmlös, om än välsnickrad. Och jag gillar såväl musiken som trivs på konserterna och kommer se dem fler gånger i sommar hoppas jag. Beskådad på håll från öltältet blev det en trevlig stund och jag har svårt att inte trivas med det.

Och blev jag misstänkliggjord för att tycka om Invasionen var det ingenting jämfört med folks uppsyner när jag sa att jag skulle gå och se Flogging Molly. För egen del var det första gången jag såg bandet live faktiskt, men med DVD:n Live at the Greek Theatre i färskt minne visste jag i stort sett vad som komma skulle. Och de rutinerade exilirländarna vet hur man för sig på scen, minst sagt. Med sina effektiva låtar fick de också med sig publiken och när Drunken Lullabies drog i gång och publiken började hoppa var första gången på mina år i Frihamnen som jag har känt asfalten gunga. En hitkavalkad som gav bra utdelning onekligen.

Eftersom varken Bad Religion eller Rise Against står särskilt högt i min bok tog jag sedan paus en stund för att slå mig ner på backstageområdet och ta en öl, en välbehövlig paus minst sagt. Strosade sedan förbi Dropkick Murphy’s spelning och hörde Johnny I Hardly Knew Ya på håll, en personlig favorit med Bostonpunkarna och det tillfredsställde mitt behov av irländsk streetpunk för dagen, innan kvällens mest överraskande spelning tog vid med Jello Biafra and the Guantanamo School of Medicine.

Den gamle Dead Kennedys-agitatorn har sannerligen åldrats med värdighet och i förd nedblodad slaktarrock,s om sedan byttes till en skjorta av amerikanska flaggan för att sluta i en t-shirt exploderade han på scen och såväl visuellt som musikaliskt var spelningen en fröjd. Mellan låtarna, där de gamla Dead Kennedys-örhängens fick mest respons, kom politikern Biafra fram och särskilt svårt att riva ner jubel hade han inte. Snarare talade han, och spelade, för en samling redan frälsta.

Biafra är onekligen påläst, minst sagt uppdaterad och för sig väl retoriskt. Var återväxten bakom honom finns när det kommer till politiska poänger med djupare tankegångar bakom är dock mer ovisst och att den kampen ska behöva föras av en snart 60 år gammal man är både synd och skam.

Kvällen avslutades i Frihamnen med The Hives och det var i vanlig ordning svårt att inte ryckas med när mästerdomptören Howlin’ Pelle stod för showen. Jag är inte särskilt imponerad av The Hives på skiva, men live är det en helt annan femma. Och att jag återigen fick höra nya Petroleum Days igen krönte min redan väldigt lyckade kväll.

Jag tackar för upplevelserna, West Coast Riot!

Det jag tänkte på att jag skulle kunna välja var musikproducenten för Kaliber i P1. För han fick mig att fortsätta lyssna på ett ganska tråkigt inslag om varför brottslingar får för låga straff när de döms till dagsböter. Kaliber hade gjort ett knäck på att brottslingar inte uppger rätt årslön för domstolen när domaren ska fastställa hur stora dagsböterna är. Ämnet var lite intressant, men inte särskilt förvånande och rätt trist över en halvtimme. Men jag fortsatte lyssna för jag ville höra mer … av bakgrundsmusiken.

Jag kunde inte placera det. Och det var för kort för att använda någon tjänst för att hitta det. Min första spontana reaktion var Mogwais Rock Action, men det berodde mest på att jag blandade ihop den med Come On Die Young. Och när jag väl listade ut det hade jag inte skivan i mitt iTunes-bibliotek. Jag fick göra en sån där sak som jag nästan aldrig gör nu för tiden, gå till skivhyllan och plocka fram skivan.

Jag mindes rätt, skivan är fantastisk. Men jag verkar också mints fel, för jag hittar inte avsnittet på Come On Die Young. Så jag började fundera på om det inte kunde vara Neurosis istället? Jag har för mig att Kaliber spelat Neurosis tidigare i sitt program. Så jag plockade fram skivan jag tänkte mig att det skulle kunna vara: A Sun That Never Sets och återigen blir jag helt tagen. Det är också en helt fantastisk skiva. Bombastisk, dystopisk och dallrande i sitt uttryck. Men återigen verkar jag hittat fel. En fantastisk skiva, ja. Men inte rätt.

Jag vet att jag har den här skivan någonstans i min samling. Men jag kunde inte hitta den. Och så kom jag på att jag kanske skulle försöka med min första spontana tanke. Rock Action. Och naturligtvis var det där jag kunde hitta den. Sine Wave.

Så fruktansvärt bra är det. Och jag känner mig väldigt nöjd.

En bakgrundsslinga i ett aktualitetsprogram har lett mig genom timmar av återupptäckande av fantastiska skivor. Och associationsleken har lett mig vidare. Envy, Sunn O))), Mono, Godspeed You Black Emperor!.

Allt för någon halv minuts bakgrundsslinga som återupprepades genom programmet. Det var det bästa i april.

(En lite stympad spellista av det som finns tillgängligt på Spotify bland mitt letande.)

Min andra association satte igång av att jag tittade på det fantastiska omslaget till Jonas Kullhammar Quartets nya skiva. Men det tar vi en annan gång.

Den snart 40-åriga Devin the Dude fortsätter inte oväntat i samma anda och weedfyllda andetag som på tidigare skivor, dock med något förändrat sound. Men sjätte gången i ordningen av soloalbum är det fortfarande samma höga (Höhö) och jämna nivå från början till slut.

Ljudbilden är riktigt bra den här gången och beatsen passar Devin perfekt. De är ganska tunga och djupa, men samtidigt släpande slöa och anpassade för Devins råttliknande röst. Generellt sett är den inte lika upplyftande som hans tidigare material där endast några få spår per skiva har varit av allvarlig karriär. Men här får vi höra Devin rappa om sin son och oron för att han skall röka lika mycket som sin far.

Gäster som Rob och Jugg-Mugg från Odd Squad, Coughee Brothaz och för de flesta okända namn som Tony Mac, 14k och Alpha-Bet-D hjälper till att bredda skivan vokalt. Samtidigt som de ger en spännande inblick i Houston-scenen som man sällan märker av i Sverige.

Hatten av för Devin ytterligare en gång som lyckas att skapa sin signerade ljudbild. Tyvärr känns helheten lite för väl deprimerande. För när skivan ebbar ut med sista spåret så saknar man de där upplyftande och varma ”hitsen” från hans tidigare skivor. Men hur man än vrider och vänder på det så är Devin en av hiphopens skönaste röster och karaktärer för tillfället.

Devin the Dude – What I Be On

I en paneldebatt ledd av Kristian Luuk dryftades public service roll i dagens musiklandskap. I panelen fanns P3:s Pia Kalischer, en Spotify-representant, en SVT-representant för Melodifestivalen och PR-konsulten Sandra Nordin, som har jobbat i musikbranschen länge och med många.

Notera gärna att jag skriver SVT-representant för Melodifestivalen, för det var precis vad han var, och där föll SVT:s deltagande. Jag antar att man inte ville ställa sig rätt upp och ner och säga att man de senaste åren, med Musikbyråns nedläggning som det tydligaste tecknet, har negligerat musikbevakningen fullständigt och att man anser att den hör hemma hos kommersiella aktörer.

SVT:s representant för Melodifestivalen avvärjde till och med en rak fråga med att säga att han inte var så insatt utöver Melodifestivalen och jag antar att det är där SVT:s fokus ligger, med utmärkta alibit PSL på webben.

Luuk försökte visserligen ställa en chef i publiken som jag tyvärr missade namnet på till svars för SVT:s mer allmänna musikbevakning, men fick väl i princip bara via teknikaliteter undflyende svar med hänvisning till PSL-alibit.

Kontentan var hur som helst att public service har tappat förarsätet och behöver hitta sin roll igen. Som Pia Kalischer sa: det är lite make or break. Ingen överraskning där.

Själv skulle jag önska att SVT började ta musiken på allvar igen. Jag saknar fortfarande Musikbyrån även om det får mig att känna mig lite som en gnällig gubbe med det var bättre förr-attityd. Men det är inte Musikbyrån per se jag vill ha tillbaka, även om jag vet att personerna bakom har en enorm kompetens.

Men jag saknar formatet; ett magasin, låt säga timslångt varje vecka, som samlade de viktigaste nyheterna med djupdykande reportage inom aktuella företeelser. Och med ett liveinslag. I kombination med en PSL-kollega på webben.

Är det så svårt att få till?

SR sen är ju en fråga för sig. Det finns en hel del bra musikprogram i SR, men min invändning är P3 i det fallet och den som det känns eviga invändningen att de borde vara modigare än att försöka sno reklamradions lyssnare genom att efterapa deras format.

Lägg av med tramset och inse att även folk mellan 15 och 35, eller vad nu målgruppen är, kan ta till sig seriös radio. Musikintresset är fruktansvärt utbrett och jag tror ingen är intresserad av att få det snuttifierat och tramsigt. Låt seriös musikbevakning ta större plats.

Det bästa jag fick ut av det här var att jag blev taggad att göra mer och bättre på dagensskiva.com samt fick det bekräftat att vi fortfarande har en lucka att fylla.

Kanske är det på väg att ändras nu.

Förra året släppte Patrick Rydman ett vokalt album som skulle kunna placeras i crooner-facket och för några veckor sedan ramlade ett album från Gustav Svedung Draft in som ligger ganska nära Rydmans ansats.

Precis som Rydman har Svedung en stämma som inte har någon anmärkningsvärd räckvidd. Den är snarare begränsad. Ingen av dem sjunger på ett sätt som skulle betecknas som vackert (till skillnad från kvinnorna som måste sjunga fint för att få chansen). Istället handlar det i bådas fall om röster som är lite oborstat coola med Frank Sinatra och Mel Tormé som historiska rättesnören.

Svedung lyckas i mina öron lite bättre än Rydman. Låtvalet är fint och egna To See You (med Klabbe Hörngren vid pianot) skäms inte alls för sig mellan Bye Bye Blackbird och Gentle Rain. Ett gott betyg och ett löfte om en intressant framtid.

Det som imponerar mest på skivan är annars David Ståhls läckra gitarrspel. Wes Montgomery-coolt.

Nu är det här å andra sidan ingen skiva som når de där riktiga höjderna. Det är juste och coolt, men kommer knappast att stanna i min värld särskilt länge.

Om du tycker dig känna igen namnet Gustav Svedung beror det möjligen på att du hört honom sjunga sång-o-gram i P3:s Morgonpasset.

Jag har det goda omdömet att ta på mig stövlar innan festivalens tredje dag. Snart kommer regnet, och det är så kallt, jävligt och blött som det bara kan vara på en festival. Jag missar dessvärre större delen av efterlängtade Vampire Weekends spelning och ser istället till att få en bra plats på Dead Prez.

Jag tycker personligen att hiphop nästan alltid gör sig bättre på skiva än live. Nerven och energin går lätt förlorad på en scen, i synnerhet i dagsljus, och när det bara är några få entusiaster längst fram som kan texterna uteblir ofta känslan av att vara ett fan bland många. Att två så betydelsefulla akter som Dead Prez och Nas bokas till Way Out West bäddar för förhoppningar och besvikelser.

Den politiska hiphopens fanbärare, M-1 och Stic.man, är revolutionärt sammanbitna (eventuellt bara trötta på vädret) och hänger upp en Che Guevara-flagga från någon i publiken på skivspelarna. Det blir övningar i interaktion och vi uppmanas peka finger mot polis och president, och tjuta om vi är sisters inför sliskiga Mind Sex. Och även om Dead Prez bjuder den blöta och mycket vita skaran på klassiker som They Schools och We Need A Revolution står ett antal puckon hela konserten och gapar efter den stora hiten. Den kommer så småningom. På Hip Hop kan alla åtminstone refrängen.

Basen ligger hela tiden för högt, som så ofta på hiphopspelningar. Det blir inte heller någon Propaganda, som i drömscenariot. Ändå är det fantastiskt roligt att äntligen få se Dead Prez, vilka jag länge haft ambivalenta känslor inför. Allsång till Let’s Stay Together avslutar konserten. Det trodde jag aldrig, att jag skulle få sjunga Al Green i skogen där alla göteborgsfjortisar med självrespekt har sina första fyllor.

Nas
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Nas drar igång några minuter senare. Det är sex och ett halvt år sedan jag såg honom i Stockholm. Då hade han sällskap av dj och sidekicks, ljudet var dåligt och när han ville få med sig publiken i ett ”fuck Jay-Z” blev responsen mest ”näääe”, eftersom vi i Sverige inte nödvändigtvis valt sida i den forna konflikten mellan bjässarna. Jag funderade således på att se Florence Valentin istället. Nu blev det inte så och det är jag glad för.

Den här gången har han med sig ett liveband och går igenom karriären i kronologisk ordning. Det blir Illmatic-medley och det allra bästa från uppföljaren It Was Written. Favoriter som I Can, Made You Look, Got Ur Self A Gun och färska Hero betas av i snabbt tempo. Han håller det kort, många av låtarna framförs i halva versioner. Det kan tyckas synd, men håller samtidigt tempot uppe. Det blir inget onödigt mellansnack, inga transportsträckor. Istället är det sammanhållet, snyggt och maxpuls hela vägen. Basen i solar plexus. Det känns som att jag har en livsviktig relation till varenda låt.

Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

När bandet drar till med Marvin Gaye och James Brown för att sedan övergå i Brown-samplade Get Down är det mycket som är gott på en och samma gång.

Nas spelning på Way Out West 2009 visar sig bli en hård knäpp på olyckskorpens näsa. Bland det bästa jag sett i hiphopväg.

Med ett sådant glädjerus i blodet känns Lily Allen på kvällen nästan överflödig. Innan dess får Basement Jaxx en hel festival att röra på sig och My Bloody Valentine tar död på sälar och småfåglar med sitt manglande som ligger över tillåten decibelgräns.

Lily Allen med sina rockstjärnelater nakenchockar, röker och sjunger explicit om sex. Tyvärr tycks hon blasé och oengagerad, trots nummer som Smile, Fuck You och Britney Spears Womanizer. Egentligen lyfter det först under Not Fair, då alla som inte dansar är precis vad som beskrivs.

Sedan blir det fredag och man traskar till Slottsskogen, köerna och ockerpriserna igen. På fredagen har vi i alla fall tur med vädret. Lyssnar med ett halvt öra på Bon Iver. Linnéscenens tält är fullt till bristningsgränsen. Det verkar vara ett väckelsemöte som pågår.

Dagens dragplåster låter vänta på sig till 17:40.

Redan några minuter efter att Robyn har gått på står det klart att hon är en av våra största, om någon råkat glömma det. Det blir inte ett såsigt ögonblick när hon går igenom stora delar av den imponerande låtkatalogen, från underskattade Keep This Fire Burning, till fullblodshits som Be Mine och With Every Heartbeat och den avslutande, här avskalade, Show Me Love.

Lykke Li gästar i ett beslöjat och oerhört politiskt framförande av Queens I Want To Break Free. Röyksopp drar också ner massornas jubel när de iförda sina spexiga kostymer framför sommarplågan The Girl And The Robot. Återblickande blir det när Mapei och Robyn tillsammans framför Neneh Cherrys Manchild, likaså ombytta roller när Robyn rappar och Mapei sjunger. Den radikale gästen sparas till sist. En välbekant man som nog helst vill glömma tiden i Friends In Need.

Påpekandet att besöket av Dr. Alban och No Coke inte är ironiskt är överflödigt, med tanke på hur ärligt lycklig publiken som minns sitt 90-tal är. Mer ironiskt är snarare att Andreas Kleerup står kvar på scen när Dr. Alban varnar för narkotikans faror. På det stora hela: briljant pop, storslaget framförd.

På Laakso är det glesare, tillräckligt glest för att det ska bli pinsamt att stå själv och sjunga med. Bredvid mig börjar en ensam man klappa händerna utan att få någon med sig och det blir uppenbart att han inte vet hur han ska sluta utan att tappa ansiktet. Men Markus Krunegård är glad ändå. Medan några förstagångshånglare stelt och utan att våga hålla om varandra står och trevar mot varandras ansikten blir det både nya låtar och kära återseenden i form av Stay Tuned To My Love, High Drama och Västerbron. Både norrköpingsbor och alla andra jublar unisont när Norrköping äntligen kommer. Det blir till och med obekvämt konserthoppande istället för det obligatoriska knäguppandet. Ännu ett tecken på att Sveriges invånare har mycket att vara stolta över.

När det klargjordes att Anthony & the Johnsons skulle sluta upp med delar av Göteborgs symfoniker väcktes genast förhoppningar om ett mäktigt framförande. Tyvärr är ljudet på tok för lågt och låtvalet lämnar en hel del att önska, så jag tappar tålamodet och ser inte klart. Det är däremot anmärkningsvärt att det på flera håll plötsligt står killar och håller om sina pojkvänner.

Sent på fredagskvällen är det dags för hiphop på Kajskjul 8. Efter att Andreas Grega och Mofeta lyckats hålla både glädje och fana högt inför en fåhövdad publik är det dags för en svennebanan med västeråstypisk frisyr, också känd som Promoe, att uppvigla de förtryckta festivalbesökarna. Det gör han bra, tillsammans med det ruskigt duktiga och uthålliga bandet Spiderdogs och sångerskan och Nattstad-chefredaktören Vanessa Falk.

Visst blir det en show. Promoe går på om banditdrottningar, snatterier och i bästa Mona Sahlin-anda också om svenska traditioners koppling till Sverigedemokraterna. Alla på scen tycks maximalt peppade och publiken är tillräckligt hängiven för att vilja dra en tag på kasinot bredvid av bara farten.

Kul att du kör, säger jag.

Fredagen började dåligt. Först strulade uppkopplingen, och när jag väl materialiserades i Northrend visade det sig att alla andra online i guilden körde Trial of the Crusader. Bedrövad som bara det elfte hjulet kan vara beslöt jag mig för att ägna kvällen åt att samla Champion’s Seals till den nya heirloom-chesten. Jag kom igång rätt bra i Argent Tournament och hade fått upp lansfäktarångan – då stängde Windows ner WoW och bootade om, för att installera nya livsviktiga uppdateringar. Min väg till patch 3.2-content kändes lång och fylld av frustration.

Himlen ljusnade dock. Gruppen i ToC fick problem med Dreadscale och Acidmaw, och gav upp för kvällen. Ur resterna av the once proud party formade sig en femmannagrupp med mig som tank. Inte riktigt min favoritroll, men man kan iaf påverka tempot på ett annat sätt. /train, /train, chaaarge!

Vi började med Trial of the Champion. Som var sådär. Jag kan inte släppa känslan av att allt som sker med lans är mindre på riktigt. Det känns nästan aldrig svårt, och grafiken ser av någon anledning löjlig ut. Man var lite förhoppningsfull inför looten dock. Till och med normalvarianten droppar en del fint. Jag hade chans på Banner of Victory, men ödet ville annorlunda och tärningarna svek mig till förmån för min ärade guildledare (den #%&€# ninjan!).

Resten av kvällen blev heroicsfarming. Vid halv tre låg kung Ymiron död vid våra fötter för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det var iaf inte jätteupphetsande att göra de gamla instanserna igen. Dock slutade jag kvällen med precis 58 Emblems of Conquest, så en T8-del borde det kunna bli inom kort.

Allt som allt en OK kväll. Lite för många wipes på gammalt content, men med emblemen i fickan var det ändå värt det.

Därför ger jag er mitt spelschema som det hade sett ut om jag hade åkt. Bara så att ni vet vad ni missade igår, inte bör missa idag eller kanske framför allt inte får missa imorgon.

Torsdag 13 augusti
20.30 AC4 Trädgår’n
23.00 The Bronx Sticky Fingers

Fredag 14 augusti
14.30 Seun Kuti & Fela’s Egypt 80 Azalea
17.40 Robyn Flamingo

Lördag 15 augusti
16.45 Dead Prez Azalea
17.45 Nas Flamingo
18.50 Amadou & Mariam Azalea
21.15 Asher Roth Linné
01. 30 Wale Kajskjul 8

När de nu skall släppa sin tredje skiva tillsammans efter fem års uppehåll (Tiden går snabbt!) gör man det i form av ett rockrapalbum. Förseningen beror bland annat på grund av Eyedeas punkbandsprojekt Carbon Carousel och hans deltagande i frijazzgruppen Face Candy. Sedan tycker jag mig även ha hört rykten om att Eyedea skall ha en något osund relation till alkohol och att det kan ha påverkat att han inte synts till så mycket i hiphopvärlden det senaste.

De har den här gången inte låtit deras musikaliska utveckling sätta stopp för deras kreativitet. Det är grymma flows, lite mindre fokus på rim och istället mer tyngd på sångpartier och såklart de obligatoriska turntablism-partierna där DJ Abilities lärt sig bemästra skivspelaren Vestax Controller One. Men man har lämnat de tidigare klassiska trumprogrammeringarna och valt att lägga liveinstrumenteringar och gitarrslingor.

Eyedea verkar inte ha mått särskilt bra av texterna att döma. Men behandlar kärleksproblematik och självrannsakande bitterhet på ett mycket fint sätt. Någon gång ibland är det lite sluddrig rap som levereras men det är väl arrangerat och utfört från början till slut. Det är musik som skulle göra sig suveränt med ett liveband på turné.

Det är fantastiskt hur många fina skivor som Rhymesayers lyckas spotta ur sig under åren och By the Throat är inget undantag. Ett av årets bästa skivor hittills. Nu väntar vi in Rhymesayers nästa släpp, Brother Alis fjärde album Us som släpps i september.

Icke desto mindre var det så och jag saknade såväl Combustion som Future Breed Machine, där jag stod på håll och tog skydd mot regnet. Stod lite för långt bort för att kunna ge något riktigt omdöme om själva konserten, men från mitt håll såg det ut som om det var bra ös.

Senast såg jag Meshuggah i solgasset på Metaltown, där den tryckande värmen gjorde att jag avvek tämligen omgående. I går var det regnet som satte käppar i hjulet och jag kan inte undgå att undra vilket av vädren som Meshuggah själva föredrar. Inget av dem är knappast optimalt.

***

En del av akterna på Sonisphere befann sig utanför vad som kan sorteras in under ett brett metalbegrepp. Och det märktes på The (International) Noise Conspiracy. Värmen, deras tidiga speltid och det faktum att det knappast var deras publik framför Stage 2, eller Pampas som jag föredrar att kalla den, gjorde att spelningen hade en hel del att önska. Jag tror aldrig att jag har sett en mer stillastående publik.

***

Publikmässigt måste väl den första upplagan av Sonisphere ha varit en succé. Efter oroväckande rapporter om endast 7 000 sålda biljetter i slutet av juni, är 35 000, som slutresultatet blev enligt ett pressmeddelande, klart över förväntan.

Över vad arrangören väntat sig lär det nog också ha varit, med tanke på de köer som genomsyrade hela arrangemanget, inte minst till matstånden. Inte heller fanns vattenkranar på området, öronproppar eller någon utförligare information om själva festivalen, något många verkar ha efterfrågat.

Men köerna är samtidigt barnsjukdomar som en första upplaga av en festival alltid kommer att ha svårt att komma runt. När så många människor samlas på ett begränsat område kommer det inte gå att förutspå var det kommer att tjocka ihop sig med folk eller när och vad folk kommer vilja äta. Likadant hur folk rör sig. Området skiljer sig till och med från det nya området som Hultsfred använde i år, där en del passager spärrats av.

Vattnet, öronpropparna och informationen är dock bara att ta till sig och göra om, göra rätt.

Hultsfredsfestivalen i solsken.
Foto: Jesper Frisk, Rockfoto.nu

Marcus Grahn skrev en ganska träffande krönika om journalister på festival i fredagens Värmlands Folkblad. Jag förstår hans resonemang och håller med till stor del, samtidigt som jag faktiskt aldrig har sovit på hotell på festival. Som bäst ett golv i ett hörn på ett hus.

Men det där är egentligen en petitess, för vad hans resonemang landar i en bit längre bort är att festivaler inte är för oss journalister. De är till för er besökare. Det gäller att inte glömma det.

Hultsfredsfestivalen 2009 är ett tydligt exempel på detta. I uppställningen finns inte mycket som jag som kritiker, och som därmed rimligen konsumerar lite mer musik än gemene festivalbesökare, skulle springa benen av mig för. Ingenting som jag inte har sett tidigare om jag ska vara ärlig. Och det är inget elitistisk tänk över det konstaterandet, bara ett konstaterande.

Men med det inte sagt att Hultsfred har ett dåligt program i år. Snarare har de skrapat ihop ett startfält som troligen kommer att locka bra med folk och ett startfält som kommer att leverera ett knippe bra spelningar. Även om jag saknar de riktigt intressanta bokningarna.

För när jag väl står där framför Pampas och ser Dropkick Murphy’s kan jag tänka tillbaka på spelningen på Teaterladan 1999 hur mycket jag vill, men jag kommer troligen tycka att det är väldigt trevligt att få se ett så pass bra band om Dropkick Murphy’s spela live där och då.

Ändå kan jag inte skaka av mig känslan.

Kanske beror det på att arrangörerna lyckats osedvanligt illa med att pricka sånt jag är riktigt nyfiken på. En enda hiphopakt hittar jag i programmet, Lorentz och M. Sakarias. En duo jag aldrig riktigt hittat fram till. På rockfronten ekar det lika tomt. Saknaden efter The Hellacopters är stor och att inte Dundertåget spelar här känns väldigt konstigt. Inte ens ett litet punkband som kan kittla min nyfikenhet. Märkligt.

Tyvärr känns det som om Arvikafestivalen blivit lite för stor för sitt eget bästa. Den glada och avslappnade stämningen är, om inte försvunnen så åtminstone mer avlägsen. Med en fet gräddhylla framför Vintergatan som tydligaste illustration.

Och visst är det lite synd att de små bokningarna inte känns alls lika pigga och träffsäkra som de mindre?

Jag ska inte trötta ut er med gnäll om kaoset som rådde på presscampen det dryga första dygnet.

Torsdagen handlade annars mycket om förvirring. Området har byggts om och anpassats för att kunna hantera en förväntat större publik än någonsin. En del förändringar känns märkliga på gränsen till oförståeliga (som den omotiverade avspärrningen mellan festivalshopen och Orion). Det kändes ibland som om all tid gick åt till att lära sig hitta saker man förr visste exakt var de var. Bakåtsträvare, jag?

En enda konsert hade jag sett fram emot riktigt mycket under torsdagen, den med Santigold.

Såg senare Röyksopp som gästades av både Robyn och Karin Dreijer. Kan väl knappast räkna mig till den norska duons större fans, men var ändå nyfiken.

Det var en fascinerande upplevelse att höra hur jublet steg till öronbedövande gränser när Robyn uppenbarade sig för att gästsjunga The Girl & The Robot. Nästintill obeskrivligt. Det är svårt att förstå exakt hur stor Robyn blivit. På fem minuter tar hon över både show och festival och skapar det starkaste minnet av torsdagen. Nästan lika omskakande som uruppförandet av Be Mine på P3 Guld eller konserten i Hultsfred samma år.

Nine Inch Nails gav jag också en ganska rejäl chans. Det lät fantastiskt och jag önskar att alla ljudtekniker kunde vara lika bra som Trent Reznors. Efter ungefär en timme tröttnade jag och gick därifrån. Jag hade tappat fokus på konserten och tröttnat på NiN:s numer ganska jämntjocka hårdrockstoner. Det är synd att han glömt hur man använder ljuden från skrotupplaget.

Idag ska jag se: bob hund, Burst, Depeche Mode och Fever Ray. Det lär bli trångt och hektiskt. Jag ska också svära lite över att Cilihili krockar med bob hund.

Kapitalism är förstås ett skällsord i det här sammanhanget. Inte bara när det gäller miljön. Kampen för en bättre tillvaro är i mångas ögon en kamp mot storfinanserna. Egoismen. Men samtidigt är det svårt att bortse från att pengarna även här är en av de viktigaste bundsförvanterna.

Michael Jackson var inte den första svarta artisten på MTV. Men de som kommit före honom hade aldrig fått någon större rotation. Allt det förändrades med Billie Jean. Helt plötsligt strömmade musik skapad av en svart artist rakt in i det vita medelklassamerikas teveapparater, ett vitt medelklassamerika som sedan, på ett sätt som aldrig kommer att överträffas, öppnade sina skivköparplånböcker.

Michael Jackson kommer aldrig klassas som en av de stora politiska krafterna inom popmusiken. Därigenom kommer han heller aldrig få riktigt lika mycket erkännande som många andra av 1900-talets stora musiksskapare. Politik vinner som bekant alltid över kärlek. När Michael skrev We Are the World tillsammans med Lionel Richie var det närmaste han kom – en låt som ironiskt nog mest kom att bli hånad och bespottad. Att sitta ner, hålla händer och önska att vi kunde bli kompisar allihop är ju egentligen kärlek. Möjligen politik light.

Samtidigt var det just det ofarliga som blev Michaels styrka. När han klev runt på de neonlysande Billie Jean-rutorna slog han upp ett stort hål i den svartvita barriär som idag musikmässigt knappt längre finns. Precis som med Moonwalken var han inte först, men han nådde ut till oerhört många fler än de flesta som försökt före honom. Inte minst eftersom han använde sig av tevemediets förhållandevis nyfödda fenomen musikvideon.

Men egentligen började Michaels förhållande till båda dessa delar, musik som politiskt kraft och musikvideon som en förlängning av musikskapandet, långt tidigare. Tillsammans med The Jacksons skapade Michael banbrytande musikvideor innan såväl Billie Jean och MTV, exempelvis till Blame It on the Boogie och Can You Feel It. Men om vi vill kan vi vrida tillbaka klockan ytterligare – till de första åren för The Jackson 5. När kvintetten välkomnades in i Motown-familjen, i början under Diana Ross vingar, var den klassiska Motown-eran på upphällning. Två år senare skulle Marvin Gaye släppa sitt What’s Going On-album och musikfabrikens löpande band började smulas sönder i kanterna. Men trots det hann Jackson-barnen ta del av en av de viktigaste lärdomarna för många Motown-artister.

Helheten.

Artisterna i Motown-stallet tränades med minutiös precision. Inget lämnades åt slumpen. Inte bara röstskolning och klädval – utan även skolgång i uppförande och charm. Musiken kunde bara ta dig så långt upp på den kommersiella stegen. Resten handlade om att kunna spela marknaden. Tidningarna. Teveframträdandena. Mellansnacket. Och inte minst koreografin på scen. Dansandet och leendena som del i framförandet.

När Michael som soloartist – och senare även lillasyster Janet – under åttiotalet gjorde sina storslagna musikvideor, mer kortfilmer än musikreklamfilmer, och sina milimeterprecisist koreograferade danssekvenser var på många sätt ett arv sprunget ur Berry Gordys vision.

Och just tiden vid Motown gjorde att Michael, precis som han själv skulle komma att göra, kom att vara omedveten del i något betydligt större än han själv eller The Jackson 5. Berry Gordy hade i grund och botten en ganska enkel filosofi för sitt Motown. Money, that’s what I want. För att nå de stora pengarna krävdes en produkt som kunde tilltala den riktigt kapitalstarka målgruppen. USA:s vita medelklass. Framförallt de yngre. Vill man vara cynisk kan man därför konstatera att Berrys filosofi att spela artister och producenter mot varandra för att få fram den kommersiellt mest framgångsrika produkten – tillsammans med kurserna hur Motown-artisterna skulle bete sig och prata – helt enkelt handlade om att tvätta bort så mycket av färgen som möjligt. Att göra musiken så vit som möjligt. Att göra artisterna så vita som möjligt.

Vill man däremot se på det med blidare ögon kan man konstatera att det helt enkelt handlade om att göra musik som saknade färg. Musik där tre minuters samlande kring en knäckande melodi och en omöjligt klistrig refräng, oftast om pojkars förhållanden till flickor, seglade långt över lagstiftningar och uppdelade bussar. På samma sätt kom sedan discon att följa på i samma tradition. En musik skapad och populariserad av minoriteter inom musikvärlden – bögar, svarta och kvinnor – på sina egna villkor. När såväl discodansgolven som Motowndansgolven fylldes av människor spelade det ingen roll att budskapet var något så simpelt som kärlek – dansandet var en politisk handling som flyttade fram positionerna för främst kampen för svartas och homosexuellas rättigheter. När Bee Gees sedan definitivt fick discon att explodera hette det att de vita nu hoppat på tåget och lagt beslag på musiken. På många sätt sant, men samtidigt hade det som en gång satte snöbollen i rullning hunnit för långt för att kunna stoppas. Mitt i stormens öga fanns den perfekta låten, basgången, refrängen, riffet.

Jakten på den perfekta poplåten fortsatte att driva Michael. När han sedan fick Quincy Jones vid sin sida för den sista handpåläggningen skapades ett sound som spred sig över världen. Men samtidigt kom den omöjliga stjärnstatusen också att ta ut sin rätt. En stulen barndom kom tillbaka och spökade. Identitetskluvenheten kring det svarta och det vita fick aldrig möjlighet att riktigt redas ut.

Hur mycket Michael har betytt för popmusiken kan diskuteras hur länge som helst. Likaså kan man vrida och vända på all den skandalrapportering som följde honom under de sista decennierna av hans liv. Det som däremot inte går att bortse från är att när en enskild människas död toppar nyhetsrapporteringen över en hel värld, då är det inte längre bara en enskild människa som har dött. Då är det en ikon och ett fenomen som tagit ner skylten.

Vad man än må tycka om Michael Jackson eller hans musik.

Dälek har i alla lägen gjort sin sak och fått en trogen fanskara. De har heller inte stått och stampat i alla år. Från att ha börjat med ganska traditionell hiphop har man blandat in både shoegaze och noise i musiken för att på sin föregående skiva Abondoned Language lämna rapfokuserad musik till förmån för friare musikaliska arrangemang. Även denna gången förs tankarna till fabriksljud och storstadsbuller i stil med ofta i Däleks musik associerade filmen Eraserhead.

Producenten okt0pus har sagt inför skivan att man ska gå tillbaka mot det tidigare hiphop-soundet utan att för den delen lämna attityden av Black Sabbath. Det klassiska hiphops-ljudandet hörs egentligen bara när det gäller trummorna och i början av spåren innan de förvandlas till något helt annat. Trots en genomsusande dystopi går man inte den svarta och mörka vägen genom hela plattan. We Lost Sight är en låt med ljusare sound, ekon och wawa-pedaler.

Gutter Tactics är en svårlyssnad skiva som är bättre än senaste skivan men fortfarande under många tillfällen svår att ta till sig. Är man ett dedikerat Dälek- eller noise-hiphop-fan är skivan nog lika efterlängtad som vanligt. Men förväntar man sig att musiken skall låta som deras förebilder i stil med J Dilla så kommer man bli oerhört besviken.

Jag hoppas ni gillar mina texter, och att ni reagerar på ett konstruktivt sätt om ni inte gör det. Diskussion är bra.

För min del blir det mest svensk pop som kan relateras till Fibes Oh Fibes, Håkan Hellström, Juvelen eller Detektivbyrån. Tittar vi utanför Sveriges gränser kan det bli något i stil med Phoenix, Vampire Weekend eller MGMT.

Sammantaget gillar jag spännande musik som blandar gamla vanor inom musikbranschen med nya stilgrepp. Vet du någon musik som passar in i bilden jag försöker förmedla? Skicka då ett mejl till mig.

Jag tror jag kan ta kritik så tycker du något är knasigt, låt mig få veta.

Tio skivor från 2008. Tio skivor jag känt lite extra för. Visst, framförallt vad gäller andra halvan av listan finns det flera kandidater som kunnat leta sig in. Men så här blev det. Just nu. Just idag. Med rätt stor andel japansk house.

1. Daishi Dance The ジブリ Set [The Ghibli Set]
   

   En timslång resa till Sapporo med Daishi Dance som reseledare och guide. En flygresa över höga berg och djupa dalar i det grönaste grönt. Vi får inte uppleva något helt omskakande nytt. Vi får inte se något vi inte stött på tidigare. Men pianot har gjort alla sina houseläxor. Stråkarna har destillerat ner generationers föregångare till sin sorgset sprudlande essens. Det är house när den injicerat sig själv med drömmen om en bättre värld. Med ena foten på självlysande fyrkanter och den andra i valfri kyrka. Nyförälskad och vacker. Det behöver inte vara svårare än så.

2. Lindstrøm Where You Go I Go Too
   

   Ett fantastiskt vansinne, ungefär så kan man sammanfatta Davids recension av Where You Go I Go Too. Och visst. Att komma på tanken att låta ett album inledas av ett drygt trettio minuter långt epos kräver sitt av en lyssnare. Men i Lindstrøms fall krävs det väldigt lite, bara att låta sig svepas med. Det blir lätt lite samma sak som med Paddy McAloons album från 2002 – att man aldrig kommer längre än det magiska titelspåret – men det finns faktiskt några låtar till som gömmer sig där i skuggan av albumöppnaren. Lika värda att upptäcka.

3. Chieko Kinbara Velvet Night | Pray for Strings
   

   Det blev inte bara ett, utan två album från Chieko Kinbara år 2008. Två album som har dels house, dels en violin gemensamt. House vävd av toner som är precis sådär innerligt sorgsna och samtidigt bubblande euforiska som house i sina bästa stunder oftast är. Båda skivorna är värda att lära känna närmare, men Velvet Night | Pray for Strings är den mest fullständiga – och på flera sätt den blåaste.

4. Dinka The Temptation
   

   Egentligen alldeles för lång. Alldeles för likställd. Men precis som Lindstrøm klarade av konststycket att göra saker och ting intressanta hela vägen genom en trettiominuterslåt klarade Dinka av att få ett album som trillar utanför cd-skivan att fungera bättre än vad det borde med tanke på längd och musikpalettbegränsning. House. Trance. Röstlöst. Loopat. Återanvänt. Finstämt. Varmt. Digitalt. En låt av fjorton under sex minuter. Det är en underbar resa.

5. London Elektricity Syncopated City
   

   David gav Tony Colmans senaste alster som London Elektricity en sexa – för snålt, förstås. För även om Syncopated City kanske inte når upp till samma höjder som föregångarna är det fortfarande drum’n’bass när den är som souligast, mest melodisk och mest svängig.

6. Deadmau5 Random Album Title
   

   Det var nästan lite givet att ett Deadmau5-album skulle ta sig in i den här listan. Joel Zimmerman har de senaste två åren eller så ritat om dansmusikkartan ytterligare några varv. En sammanvävning av element från den poppiga trancen och de mest introverta techhousehörnen. Det skamligt genompoppiga och det ljusskyggt genomseriösa.

7. Million Dollar Disco Orchestra Better Days
   

   Vad gör man om man tycker att dagens musik inte håller måttet jämfört med forna tiders gyllene eror? Man tar på sig tidresenärsskorna och tar några steg tillbaka, förstås. Om idealet är trumma-gitarr-bas ställer det här inte till några större svårigheter, men om man tycker att det är för lite av stororkestrerad livemusikdisco i världen, ja då blir det lite knepigare. Det hindrade inte Al Kent från att dra ihop ett tjugotal medmusikanter och skapa årets snyggaste tidsmaskin. Hur det låter? Som ”Crown Heights Affair meets MFSB, produced by Peter Brown, remixed by Walter Gibbons”. Ja. Ungefär så.

8. Kelley Polar I Need You to Hold On While the Sky Is Falling
   

   För att låna Davids ord: ”Elektronisk pop som hämtar lika mycket näring från 80-talets synthikoner som från tidigare disco med de omisskännligt Polarska eleganta stråkarrangemangen som ett ständigt närvarande inslag.”

9. Chieko Kinbara Sweetest Day | Romance for Strings
   

   Chieko-skiva nummer två. Den röda skivan svajade lite onödigt mycket på sina ställen, men bjöd i gengäld på några övergalet bra låtar. Titelspåret i synnerhet.

10. Kleerup Kleerup
    

    Allt var inte guld och gröna skogar när Andreas Kleerup samlade sig i albumform. Men det mesta på debuten var väldigt, väldigt bra – och det var förstås tillsammans med Robyn och Titiyo som Kleerup sken som mest.

Unga tjejduon First Aid Kit inledde lördagen på Stora Dans. Deras lugna pop passar bra in på en ganska sömnig eftermiddag och rösterna är verkligen bra. De ger ett väldigt blygsamt intryck, klassar sin egen debutskiva som ”ganska bra”, och kanske påverkar det till att jag inte riktigt fastnar. Det händer lite för lite helt enkelt, ungefär av samma anledning som jag struntar i att se Ane Brun.

Den samlade pressen tog sedan emot Robyn på backstage. Robyn hade som enda artist, mig veterligen, aviserat en presskonferens. Är ärligt talat föga intresserad av Robyn, men det verkade inte gälla för resten av pressen på plats, som slöt upp på presskonferensen.

Hittade också till Paradiset, som måste vara det bästa öltältet i Hultsfreds historia. Inte nog med att ölen är billigare där, placeringen ute på udden och det faktum att de har grymma bar-DJ:s samt soffor och kuddar att sitta på ramar in det hela perfekt.

Festivalens mest hängivna: Gustav från Billie the Vision & the Dancers berättade att hela bandet missade Rage Against the Machine i torsdags på grund av att de repade då!

Då fredagen slutligen blev måttligt sen, efter att Witchcraft klivit av scenen spelades det rockabilly i backstagebaren, har lördagen knappt kommit i gång ännu. Planen är att kasta ett öga på First Aid Kit, efter Marias hyllning, samt fortsätta med Herbrightskies, se fotbollen tillsammans med Håkan och Dan från Musikbyrån, hinna till The Donnas, släntra förbi Those Dancing Days, möjligen Lykke Li samt invänta The Haunted, som jag förväntar mig blir smått majestätiskt. Min metalnerv fick vad den behövde i går på Arch Enemy, som hade begåvats med det sämsta ljud jag har hört någonsin tror jag. Synd på en riktigt bra spelning.

Sen var det dags för konserter igen, innan det blev läggdags åtminstone för mig. Dessutom var det inga spelningar som verkligen lockade igår, vilket också spelade in antar jag. Och sådär försvann en hel festivaldag. Snöpligt.

Därför känns det som om det först är nu som festivalen riktigt drar igång. The Process är först ut, men sedan går det i ett. Raised Fist, Black Lips och sedan får man väl kika lite på gubbarna i The Only Ones. Som det ska vara på festival.

Nu började det dock hagla. Så behöver det verkligen inte vara på festival.

Krasst kunde vi betrakta det faktum att presscampingen är förlagd till bakom Hawaiiscenen, och det dessvärre inte finns någon passage bakvägen. Vid närmare eftertanke (och en promenad senare) insåg vi att det bara tar fem minuter, varpå vi valde att betrakta det hela som ett i-landsproblem. Tältet på plats således och en första rekognoscering av område kunde ta vid.

Första intrycket är att det är ganska lite folk. Tyvärr. Pampasscenen var inte särskilt fylld när Anti-Flag spelade, men förhoppningsvis var folk fortfarande kvar på campingen… Eller så gillar inte folk punk, men det har jag svårt att tänka mig.

Hur som helst, jag är fortfarande i tron att detta kan bli en av de bästa Hultsfredsfestivalerna, faktiskt, med tanke på de låga förväntningarna, Vi får väl se hur det blir. Jonas har hur som helst redan nu utlovat sju av tio till Raised Fist i morgon.

Det regnar lite då och då, men vad gör det på festival? Vi har hur som helst träffat två av de största hjältarna i år; två norrmän som åkt ner från Oslo bara för att se Rage Against the Machine och sedan hem igen. Var de skulle sova var oklart. Hängivenhet!

Dags för Hultsfredsfestival igen.
Foto: Jesper Frisk, Rockfoto.nu

Det är banne mig oundvikligt. Jag hade försökt att hålla tillbaka i år. Försmått kollat igenom listan på klara artister och suckat lite. Tänkt att det nog blir ett rätt tråkigt år, knappt värt att åka dit för.

Men så klart kom den igen. Hultsfredspeppen. Det har varit så ända sedan jag gjorde debut 1998. Förr kom den visserligen ungefär samtidigt som vi lämnade Hultsfreds kommun på väg hem från festivalen. Nu tog det lite längre tid. Men ju närmare festivalen kom, desto mer kändes det.

Visst, jag har nog minst antal band jag måste se i år, knappt något om jag skulle vara på det humöret. Samtidigt har jag ett ganska lagom gäng som jag tänker se. För att inte tala om de övriga som jag kan tänka mig funkar bra i festivalformatet och är beredd att ge en chans. Det är inte så mycket som är skrivet i blod i år, och det tilltalar mig. Det ger mig friheten att glida iväg och se det som faller mig in.

Det har pratats en hel del om att Hultsfred kommer att bli utkonkurrerat av andra festivaler. Att det är nära slutet nu. Jag tror att det var nära slutet, snarare. Förra året var det mest bestående intrycket alla företagsloggor som fanns överallt, alla partners. Känslan av att det var musiken som stod i fokus var som bortblåst; här var det business som gällde.

I år har det mesta tonats ner en aning. Man har ganska klart nischat sig som en campingfestival, man har lagt ribban lite lägre och man har hittat sin identitet igen. Åtminstone är det känslan jag har inför Hultsfredsfestivalen 2008. Vi får väl se hur rätt jag har.

Jag läste en krönika signerad Stefan Holm i Sportbladet för några veckor sedan. Den handlade om den småländska mentaliteten. Om flitet och slitet. Om att inget är märkvärdigt. Krönikan handlade visserligen om sporten i landskapet, där HV 71, Kalmar FF och Dackarna nått toppen i landet i sina respektive idrotter. Men det skulle lika gärna kunna handla om vad som helst. Som en festival. Som Hultsfred.

Sagan om Hultsfred har berättats många gånger. Hur den startades byggd på en idyllisk idé om att ordna konserter, som sedan växte och växte och växte. Förra året tog det stopp och man lärde sig mycket. Måttfullhet är kanske ordet jag söker. Man ställde sig frågan vem man är och varför man är den man är. Och där fortsatte historien.

Jag kanske är fast i idyllen, det är jag den förste att medge. Kanske av rent nostalgiska skäl, jag har ju trots allt upplevt en hel del upplevelser på Hultsfred som jag aldrig skulle vilja vara utan. Bara tanken på det är rent främmande.

Så jag tror och hoppas att Hultsfred kommer att fortleva. Att festivalen kommer att finna sin nisch, fortsätta locka ungdomar som vill uppleva musik under väldigt speciella omständigheter, intensivt och i överflöd.

Så jag åker igen. Med mitt tält, mitt dator och min kamera. Vad som kommer att fastna på pränt eller bild i år är oklart. Men jag är säker på att de oförglömliga sakerna kommer att dyka upp i år också.

Preliminärt spelschema:
Torsdag
Anti-Flag (15.45, Pampas)
The Futureheads (20.30, Teater)
Serj Tankian (21.00, Hawaii)
Rage Against the Machine (24.00, Hawaii)

Fredag
Phoebe Killdeer & the Short Straws (14.30, Teater)
The Process (15.00, Stora Dans)
Raised Fist (15.45, Pampas)
Black Lips (17.30, Atlantis)
Witchcraft (01.30, Stora Dans)

Lördag
Herbrightskies (16.00, Stora Dans)
Sverige-Spanien (18.00, Hawaii)
The Donnas (19.45, Pampas)
The Haunted (01.30, Atlantis)

Hultsfredsfestivalen
Ja jag vet ärligt talat inte. Jag har svårt att komma på namn som passar till deras startfält som skulle övertyga mig tillräckligt. Men visst, plocka de jag listar för resten av festivalsommaren så kommer jag.
Sannolikhet att jag åker: 20%

Arvikafestivalen
Som jag redan sagt är jag galet peppad redan. Komplettera med någon eller några svenska godbitar som Wildbirds & Peacedrums, Kissey Asplund, Natalie Gardiner, Veronica Maggio, Juvelen, Little Dragon och Pascal så räcker det egentligen för mig med det.
Sannolikhet att jag åker: 90%

Stockholm Jazz
Har inte presenterat något alls än, men ge mig Bootsy Collins James Brown-show, Sharon Jones & The Dap-Kings, Jamie Lidell, Fredrik Nordström Blue eller Me’shell Ndegeocello. Jag begär inte mer än så.
Sannolikhet att jag åker: 30%

Way Out West
Jag tycker ju att ett gammalt gott band som The Charlatans faktiskt skulle sitta perfekt där. De spelar nästan aldrig i Sverige och har släppt en ny skiva som är riktigt bra. Sen skulle jag önska mig någon hiphopakt av typen Talib Kweli, Mos Def, The Roots eller varför inte Busta Rhymes för att bryta av lite.
Sannolikhet att jag åker: 50%

Spelningar jag skulle se och förmodligen inte har chans att se någon annanstans i år:
Atmosphere Feat. Brother Ali
Paul Wall
The Donnas
The Only Ones

Spelningar jag kanske kollar av ren slentrian om jag ändå är där:
Rage Against The Machine
The Hives
Adam Tensta
Håkan Hellström
Säkert!
Raised Fist
Black Lips
Caribou
Fujiya & Miyagi
Markus Krunegård

Några jag inte har koll på, men som faktiskt verkar lite spännande när jag läser om dem på rockparty.se:
Vanessa Brown
Sonny J
Blood Red Shoes
Jaguar Love
Jaymay

Fem bokningar som säger att jag ska hålla mig så långt borta som möjligt:
Takida
Linkin Park
Alter Bridge
Simple Plan
Jimmy Eat World

Ja jag fattar att jag inte är målgruppen längre och det är inte alldeles säkert att det är bandbokarnas fel. Vi har helt enkelt vuxit isär. Det känns ändå lite vemodigt att konstatera; jag tror att mitt förhållande med Hultsfredsfestivalen är över nu.

Å andra sidan är jag galet peppad på Arvikafestivalen, så det är inte särskilt synd om mig. Jag orkar nog bara med en tältfestival i år i alla fall.

Någonstans där började och slutade min syn på dagensskiva.com.

Jag läste aldrig sidans recensioner eller nyheter, jag minns bara forumet som aggressivt i stort sett dagligen i fjorton månader attackerade min förra hemsida, shaktar.nu. En gång blev jag mordhotad. Jag har ingen aning om ifall de som attackerade verkligen tankade porr eller inte, det var mest tacksamt att tänka sig att det var så. Klädstilen är jag däremot säker på; rättshaverister ser inga problem med Cheap Monday-jeans. Fakta.

Samtidigt är det viktigt att se något helt annat med dsc; forumet består också till stor del av musikälskare, och sidan är en genuin plattform för en intresserad publik, en sida som också ger sig på försöket att initierat, brett och kontinuerligt skriva om musik, givetvis med blandat resultat, men fortfarande med en grundambition att erbjuda något mer än bara en slött formulerad blogg.

När Kal Ström bjöd mig på lunch och frågade om jag ville börja skriva här hade jag två alternativ: Att (som jag för några år sedan gjorde i en mejlbeef mellan honom och mig) skratta sidan och dess mindre nogräknade rättshaverister i forumet i ansiktet, eller att faktiskt se den fina möjligheten att få skriva om musik för en initierad publik. Eftersom det i måndags kom upp en text jag skrivit om Marit Bergman antar jag att valet blev det sistnämnda.

Hela min skivsamling bor i papperskassar på vinden i väntan på att min vän Marlene ska göra som hon lovat och köpa den för några tusenlappar. Ny musik under 2007 var bland det tråkigaste jag visste, och en av de roligare seriestrippar jag på senare tid fått återberättad för mig handlar om hur en kille promotar sin klubb genom att berätta om allt som ska hända på den, men när han får frågan ”jaha, vem spelar skivor, då?” svarar han att det väl inte spelar någon roll.

Sättet musik sprids eller konsumeras på har aldrig varit mer förvirrande och ointressant än vad det är nu. Att skriva om musik känns om möjligt ännu fånigare, särskilt eftersom att alla redan gör det på sitt eget sätt och att ingen egentligen bryr sig vad någon annan kan tänka sig ha för åsikt om blogghouse och mixtejper. Det logiska vore, som en vän påpekade, att vi helt enkelt struntade att skriva om musik i ett helt år bara för att se var vi hamnar.

Varför tackade jag nu ändå ja till att skriva på dsc? Jag antar att det hela kommer ner till det mycket enkla och konkreta faktum att sidan blir mycket bättre ifall jag är med på den. Jag är aldrig ironisk, lika bra att vara ärlig på en gång.

Ja, som synes ovan så kommer det väl inte som någon överraskning att jag kommer syssla med mestadels gitarrbaserat här. Indierock och -pop, punk, hardcore, garagerock, powerpop, postpunk och -rock. Allt detta faller inom ramarna för den här recensenten.

Jag äger alldeles för många bandtröjor, har lite ångest för att mina skivor ligger i travar och inte sorterade som de ska (i.e. bokstavsordning), är galet pepp på stundande Blonde Redhead-spelningarna och nöjd över att jag till slut började prenumerera på Offside. I övrigt är jag trött på Per Bjurmans ihärdiga Sopranos-fäbless.

Fem stora låtskrivare: Jason Lytle, John K. Samson, Joe Strummer, Stephen Malkmus och Bob Dylan såklart.

Bäst just nu: Aerial – The legion of dynamic dischord, Indian Jewelry - Fake and cheap, Paper - An object, Monster & Maskiners remixer på Last Days of April, söndagsbrunchen på Debaser Malmö, NEI, Clinic - Do it!, allsvenskan startar igen, Yeasayer - All hours cymbals, blotta tanken på nya album från Weezer, Tiger Lou och Division of Laura Lee i år, skivbutiken Rundgång med tillhörande klädesbutiken Som Ny, We Are Scientists - Brain thrust mastery, att Explosions in the Sky är på ingång till Sverige efter förra årets inställda turné och vår katt som poserat på bild med Bengt Madsen för Sportmagasinet.

Kommer bli kul det här! Och nej, jag är inte släkt med Hans.

1. Mr Suitcase Guidelines for an Emerging Century
Svenska artister brukar vara sällsynta när det blir dags för mig att sammanställa albumårslistor, men i år är det svenskt på första, andra och tredje plats. Och bäst av dem alla 2007 var Mr Suitcase. I en tid när albumformatet allt mer håller på att lösas upp lyckades Billy Rimgard inte bara göra en samling av helgjutna låtar – han lyckades dessutom skapa en osynlig röd tråd som höll ihop hela Guidelines for an Emerging Century med sin egen oavslutade berättelse.

2. Tiger Stripes Safari
En resa genom en savann fylld av ljudintryck och stämningar fyllda av de djupaste houseinfluenser. När det blev dags för Mikael Nordgren att sammanställa sitt förstlingsverk i albumformat lyckades han bättre än jag vågat hoppas på.

3. Aril Brikha Ex Machina
Få har lyckats fånga känslan hos den ursprungliga techno-musiken och samtidigt lyckats uppdatera den lika finkänsligt och snyggt som Aril Brikha. Ex Machina lyckades dessutom samla Arils allra bästa sidor på ett riktigt helgjutet vis.

4. Freemasons Unmixed
Antalet discohousealbum som funkar hela vägen är lätträknade. Att pålitliga Freemasons skulle bli dem som gav oss årets bästa album i den här kategorin borde egentligen inte ha kommit som någon överraskning.

5. Jussi-Pekka vs. Monoder No Lines in Between (The Big Suomi Chill)
Sasu Ripatti (eller Vladislav Delay om man så vill) gav oss inte det där riktigt minnesvärda 2007. Istället blev det hans landsman som fick representera det bästa hos Finland. Systerskivan till The Line In Between gav oss precis allt det där som saknades hos storasyskonet: minimalt sväng och digital värme i tech-housig kostym.

6. Mr Sam Lyteo Interpretations
En skiva fylld av remixer från en tidigare skiva kan bli precis hur bra eller tråkigt som helst. Två och en halv timme poptrance med Mr Sam – och de remixare han bjudit in – fungerar utan problem. Att Kirsty Hawkshaw spelar en så stor roll är förstås plus i kanten.

7. Pantha du Prince This Bliss
Ett av årets mest försynta och finstämda album gav Hendrik Weber oss. Med samma recept som från fjolårets Walden blev det en uppvisning i återhållen minimalism kantad av klockspel och dämpade tech house-beat.

8. Roisin Murphy Overpowered
En av årets mesta tillväxtskivor. Från den initiala besvikelsen till platsen som en av höstens mest spelade skivor i min iPod. Även om det fortfarande är en bit kvar till Moloko-nivåer var Overpowered ett av årets mest välkomna släpp.

9. Jonas Steur Born for the Night
Eurobeat, poptrance och lite annat smått och gott. Omslaget må vara hiskeligt fult, men musiken är desto bättre.

10. Robert Valsinger Sången är vacker men ack så sann
Folkmusik och hiphop. Det som är så självklart runt jorden är något väldigt sällsynt i Sverige. Att det går att göra visade Robert Valsinger redan på sin svenskspråkiga debut 2004. På uppföljaren förfinade han den vinnande formeln ytterligare – ytterligare steg bort från den traditionella hiphopen och allt längre in i Robert Valsinger-land.

11. Frost Love! Revolution!
Aggie Peterson och Per Martinsen fortsatte skämma bort oss med ännu ett album Norge-elektronik av vackraste och nordligaste slag.

12. Burial Untrue
Att årets mesta crossover-skiva skulle bli Burial var inget jag hade varit i närheten av att gissa i början av 2007. Men Burials egen version av nygammal 2step gick hem nästan mest överallt.

13. Apparat Walls
”Walls är definitivt en sådan skiva som man bör lyssna på i sin helhet. Kompositioner som är vackra och skickligt genomarbetade men aldrig tråkar ut”, konstaterade Martina när hon recenserade skivan. Jag kan bara hålla med.

14. Logistics Medical History: Logistics
Ingen riktig uppföljare till Now More Than Ever, snarare en samling material som varit svårt att få tag på tidigare, men med mer själfylld drum’n'bass på samma inslagna väg.

15. Natalie Gardiner California
Årets kanske mest försiktiga album fullkomligt dröp av coolhet på det där riktiga blånotiga sättet. Mindre beat-experimenterande jämfört med förra skivan, men desto mer lek med rösten.

Volbeat Rock The Rebel/Metal The Devil (Mascot Records)
Elvis Metal stod det i pressreleasen. Jag har aldrig spelat den.

Depressive Art Bye Bye Dear Evrything (Wonderland Records)
Jag minns att jag spelade igenom den, men har inget minne av hur det lät mer än att jag tänkte ”slätstruket”. Retrorock med 68 i sikte enligt den bifogade presentationen.

Alarmrock ”5 skott i pikkan” (Beat Butchers)
Svenskspråkig träskpunk. Skickades förmodligen som ett dåligt skämt till mig från redaktören?

Driz & The Alarms Radio trottoar (I-Ration Records)
Herregud vad trött jag var på svensk reggae 2007. Det är inte säkert att det var den här skivans fel. Förmodligen handlade det mer om allt mög jag lyssnade på 2006. Den här minns jag inte.

Dexter Jones’ Circus Orchestra Side by Side (Fuzzorama Records)
Den här lyssnade jag på riktigt många gånger och hade långt gångna planer på att recensera. Fuzzig rock utan distpedaler. Påminde mig lite om The Soundtrack of Our Lives. Riktigt bra.

Ibrahim Ferrer Mi Sueño (World Circuit/Playground)
Jag hade tänkt att jag skulle se Buena Vista Social Club som jag köpte i samma veva innan jag skrev om den här, men det drog ut på tiden. Ganska loj sista skiva. Hygglig om man gillar Ferrer, men inget märkvärdigt.

King Automatic I Walk My Murderous Intentions Home (Voodoo Rhythm Records)
Enmansblues som inte gjorde något större intryck.

C.W. Stoneking King Hokum (Voodoo Rhythm Records)
Gotisk blues som ekar 20-tal, men jag minns den inte särskilt väl.

Lifesavas Gutterfly: The Original Soundtrack (Quannum Projects)
Blaxplohiphop. Tungt på funken, men fritt från syre. Kompetent, men småtrist.

Infinite Mass Masters of the Universe (The Best of Infinite Mass 1991-2007) (Infinite Mass Recordings/BonnierAmigo)
Lika ojämn som deras karriär. Det räcker fortfarande med första albumet.

Brian Kramer I Want My Illusion (Brian Kramer Bues)
Lätt blues som påminde mig om Jack Johnson (fast lite gubbigare). Rätt ok.

Alex Delivery Star Destroyer (Jagjaguwar)
Krautig indierock. Inget jag minns mer än så av.

The Olding/Kannaste Four Reinventing The Wheel (El Dingo Records)
Småtrevlig jazz med elektroniska inslag. Lyssnade på den flera gånger och gillade. Men Anagrams Archipelago som kom ungefär samtidigt var bättre, så jag valde att skriva om den.

Carl Orrje Like The Wind (Moserobie) (PB8/CDA)
När det står Moserobie förväntar Av någon anledning förväntade jag mig jazz. Gärna brötig. Orrje är något annat och jag hittade aldrig någon ingång till hans målande musik för träblåskvintett.

Fläskkvartetten Voices of Eden (Flesh Recordings/Universal)
Jag ville gilla den här mer än jag gjorde och spelade den säkert tio gånger innan jag insåg att jag egentligen bara gillade T.K.K. med Thåström på sång.

Samling Larm – from Mouth Cavity to Laptop (Kning Disk)
Det här är en fantastisk liten dubbel som samlar kvinnor som testar musikens gränser. Direkt olyssningsbart ibland. Fullkomligt magiskt i andra stunder. Jag borde ha skrivit om den. Kanske sparar jag den till 2008 i alla fall.

Emrik Kontrollen (Emrikording & Entertainment)
Jag gillade faktiskt den här. Emrik letar sig tillbaka från visan till funken, men fortsätter att köra på svenska. Han vågar till och med låta som Barry White. Ganska ojämnt. Ett par rejäla magplask samsas med riktigt grymma stycken.

Kanzeon Kanzeon (Kanzeon/Gabel Recordings)
Dub från Värmland. Det märkliga är att det faktiskt funkade på mig. Trots att 2007 alltså var det stora ”hata reggae från Sverige”-året. Jag borde så klart ha skrivit om den.

Oh Lucky Star A Place in the Sun (Rhythm Ace Recordings)
Det här är ett av årets verkligt dåliga samveten. Finfin instrumental rock som inte fick någon som helst uppmärksamhet. Synd. Skivan förtjänade mer och bättre.

Eve and the Last Waltz Straight Up to the Sky (Rhythm Ace Recordings)
Knarrig indierock på altcountrysidan. Hyggligt.

Det Funkar All eventuell uppvaktning på min 50-årsdag undanbedes (SwingKids/Border)
Svensk jävla reggae. Det funkade inte.

Soundtrack Music from the OC: Mix 6 Covering Our Tracks (Warner)
Varför skulle jag vilja lyssna på det här? Ja det skulle väl vara för Mates of State då. Jag lät den ligga.

Soundtrack The Departed (Warner)
Jaha. Ok. Nä.

Tom Ross Reach in This Dream (Mijazi)
Spelade jag den här är det inget jag minns. En man med en strängförsedd kalebass står stolt på baksidan.

Mitch Marcus Quintet The Special (Mitch Marcus Quintet/Jazzcubed.com)
Fyllig jazz med en harvig och trasig elgitarr som oväntad bonus. Smutsiga saxofoner och ett härligt mustigt driv. Jag gillar. Borde ha fått en recension så klart.

Crazy Lixx Loud Minority (Swedmetal Records)
En stor repa i cd:n gjorde att jag bara kunde lyssna på de fem första spåren. Lät oväntat mycket som Def Leppard runt Hysteria och Bon Jovi anno Sippery When Wet. Ser betydligt skitigare ut än det låter.

Daniel Lemma Somebody on Your Side (Dextra Music)
Problemet med Daniel Lemma är att han är så totalt ofarlig. Bluesig soul som gärna vill vara där Bill Withers var.

The Heavy Great Vengeance and Furious Fire (Counter Records/Ninja Tune)
Inte samma grupp som HEAVy. Så här skulle Beck kunna låta om han bestämde sig för att skruva upp gitarrerna. Psychfunksoul. Lite konturlöst.

WZT Hearts Threads Rope Spell Making Bones (Carpark Records)
Nej, jag kan bara minnas att det var intetsägande och elektroniskt.

J-Ro Rare Earth B-Boy Funk vol. 2 (JuJu Records)
När man kom över det sjuka i att Alkaholiks-mannen flyttat till Skåne så var det ändå bara en lite tristare variant av det vi redan får från Chords och Timbuk. Chords överglänste alla på albumets bästa låt, den fenomenala You Call That Love?. Annars var det ganska jämntjockt. På ett trögt vis.

Matts Alsberg Two Legs Better (Matts Alsberg)
Gubbig soulbluesrock. Jag kom inte igenom hela skivan.

Kelly Rowland Ms Kelly (SonyBMG)
Generisk r’n'b från ex-Destiny’s Child:aren. Ett par hyggliga spår och ännu fler supertrista.

Epsilons Killed ‘em Dead in a Six Card Poker Hand (Retard Disco)
Riktigt juste stökrock. Kanske inte den mest nyansrika, men en fin rockstänkare.

Gustav Lundgren Second Opinion (Lundgren Music/CDA)
Fin gitarrjazz där Lundgren generöst delar utrymmet med sina medmusikanter. Den här ville jag verkligen hinna med, men den föll bort. Tyvärr.

DJ Vadim The Soundcatcher (BBE)
Jag gillar Vadim. Den här var kanske lite spretigare än vanligt. Men visst kan han spinna sköna beats. Jag förstod poängen med att inte ha med Yarah Bravo bland gästerna, men kunde inte låta bli att sakna henne. Vadims beats och Bravos röst är som gjorda för varandra.

Soundtrack Music from the Motion Picture Fred Claus (Warner)
Jag rippade den och la låtarna i min spellista med julmusik. Innehåller en del riktiga klassiker. Skulle jag ha köpt den? Aldrig i livet. Tror jag att den sålde ett enda ex i Sverige? Nä. Jag tror att Warner skickade alla ex som julklapp till recensentkåren som i sin tur sålde den till närmsta begagnathandlare för en tia.

En Vogue The Platinum Collection (Warner)
Slarvig samling med 90-talets mest framgångsrika r’n'b-grupp.

Det ligger säkert mer och skräpar i något hörn, men jag tror att det här var allt. Bortsett från en del som mina redaktionskollegor skrev om, men som jag också fick.

Skivorna jag skrev om
Första halvåret 2007
Andra halvåret 2007

Samlingsplats för musikjournalistik

dagensskiva.com ska bli en samlingsplats för musikjournalistik i Sverige. Vi ska lyfta fram vårt eget innehåll, precis som vanligt, men jag vill även lyfta fram andras innehåll. Jag vill läsa det ni skriver om musik, jag vill läsa det Kinky Afro och Disco Belle skriver, det Sonic skriver och jag vill läsa vad Pitchfork Media skriver. Jag vill även läsa om det ni läser om. Och jag vill diskutera det med er som läser dagensskiva.com.

Jag tänker att dagensskiva.com kan curera och lyfta fram bra musikjournalistik från världens alla hörn och förhoppningsvis även sätta in den i ett relevant sammanhang.

Recensera musik

Jag vill hitta bra musik och jag vill berätta om den. Jag vill att vår redaktion ska hitta bra musik och jag vill att de ska berätta för er och för mig om den. Jag vill att ni ska hitta bra musik, både på egen hand, genom oss och varandra.

På det som kommer bli er topplista över årets bästa skivor 2007 kommer flera skivor vara med som vi inte skrivit om (ännu). Det tycker jag är riktigt dåligt och det är något jag vill ändra på. Jag vill inte skriva om dem för att ni tycker skivorna är bra, jag tycker bara att vår sajt ska ha en åsikt om dem. Skälet till varför vi inte skrivit om skivorna kommer vara flera. I några fall beror den uteblivna recensionen på att vi inte fått något recensionsexemplar från skivbolaget, i några fall att när skivan kom fanns det för många andra skivor vi ville skriva om istället och i några fall tyckte skribenten som fick skivan till sig inte att den var intressant nog för att skriva om.

I det sista fallet, och i viss mån även när vi skriver om annat istället, är det inte så mycket att göra åt. En utebliven recension är också en recension. Men jag vill aldrig mer att vi inte skrivit om en skiva som någon av våra recensenter tycker är viktig för att vi är beroende av skivbolagens promotionavdelningar. Och helst inte heller för att vi inte hade tid. Allra värst är det när vi själva nominerar en skiva vi inte skrivit om som årets bästa skiva. Då har vi helt enkelt inte gjort vårt jobb.

Andras recensioner

kritiker.se och metacritic.com är fantastiska sajter som samlar ihop recensioner från olika håll och sammanfogar dem till en gemensam bild, där både bra och dåliga recensioner får plats.

Men jag är övertygad om att de sajterna går att göra ännu bättre. Därför vill jag att en liknande funktion blir en del av dagensskiva.com under 2008.

Design

Vi byggde en plattform i år för att vi skulle vara mycket mer lättrörliga, för att vi inte skulle sitta fast i en design i flera år som vi gjorde i dagensskiva.com v3. Nu har det gått mer än ett halvår och förvisso har vi gjort mycket under ytan under den tiden, men nästa år måste det synas för er också. Och ja, här kommer ett nyårslöfte: Emo-röven ska bort.

Vi ska byta utseende två gånger nästa år. Minst. Och vi publicerar gärna era bilder.

Öppenhet

Ett stort steg för oss mot öppenhet i vårt redaktionella arbete har vi tagit med hjälp av vår eminenta redaktionssekreterare, Mats Guldbrand. Han publicerar det vi fått in till redaktionen för att ni ska få se hela flödet. Vissa tycker till och med att de korta beskrivningarna och hänvisningarna är det bästa med sidan. Vi tror att vi bara kan bli bättre genom att bli ännu mer öppna.

Vi vill bli öppna med vår statistik för att visa på vad som varit mest intressant under tiden som gått. Det här gäller naturligtvis även mot våra annonsörer. Det finns ingenting att dölja 2008.

En annan del av vår öppenhet är att vi börjat publicera en utvecklarblogg där främst vår utvecklare, Dr Henrik Melin, skrivit om de utvecklingsarbetet vi gjort med dagensskiva.com och det arbete vi gör med den programplattform vi använder (WordPress). Vi tar även chansen att ge tillbaka till det community av utvecklare och sajter som gjort WordPress till det fantastiska verktyg det är idag, bland annat genom att publicera de plugins vi utvecklat till WordPress för att göra de anpassningar vi behövt göra för att dagensskiva.com ska fungera som vi vill. Det innebär även att vi, på uppmaning av Matt Mullenweg som skapat WordPress, kommer föreslå en del av ändringarna vi gjort till grundfunktionalitet i kommande versioner av WordPress.

Podradio

Vi ska göra mer podradio nästa år. Jag gillar verkligen de blandband som Fredrik Welander, Ola Andersson och Patrik Hamberg gjort under året men jag gillar ännu mer de program som Marie Lindström och Peter Dahlgren spelat in. Själv har jag bara hunnit med ett enda program under 2007. Nästa år vill jag åtminstone hinna med ett i månaden.

Redaktionen

Vi har en stor och bra redaktion. Under året lyckades vi nästan med vårt mål att bli lika många tjejer som killar i redaktionen. Det tycker jag är viktigt för att vi ska få fram en bredare bild av vad musik är. Jag vet inte om det syns någon stor skillnad utåt, men det gör det för oss. Jag hoppas även att de skribenter som inte riktigt hunnit med att arbeta med oss i år har chansen att komma tillbaka. Vi saknar er.

Fortsätta göra det enkla

Oavsett vår utveckling och oavsett vad vi kommer hinna med under nästa år lovar jag att vi också kommer fortsätta med det enkla. Grunden i vår sajt är att vi väljer ut ett musikstycke om dagen och berättar om det. Att fler gillar den detaljen fick vi bevis på när Internetworld utnämnde dagensskiva.com till Sveriges näst bästa nöjessajt 2007 med orden:

Kontinuitet, stringens och avgränsning är närmast utrotningshotade begrepp i dagens sprudlande medielandskap. Därför älskar vi Dagensskiva. En skivrecension om dagen, varje dag. Varken mer eller mindre.

Det ska vi naturligtvis fortsätta med.

Vad vill ni läsa om?

Sist men inte minst vill jag att vi blir ännu bättre på att lyssna till vad ni vill. Jag tycker vi haft ett lite olyckligt fokus den senaste tiden på problem. Jag tycker vi har Sveriges bästa besökare. Ni är pålästa och smarta och jag gillar er. Berätta gärna för oss vad ni vill ha av oss. Vi vill bli ännu bättre.

Till sist

Gott nytt allihop. I framtiden blir det bättre. Det blir det alltid.

Men.

Bokningen av ett återförenat At the Gates är banne mig större, trots att jag aldrig har sett Judas Priest live. At the Gates blev med svanesången Slaughter of the Soul (1995) moderna legendarer, mycket tack vare bandets splittring året efter. För egen del håller jag bandet mycket varmt om hjärtat, så även många med mig som var i sina tonår i mitten av 90-talet och lyssnade på metal av den grövre kalibern.

Alla bandet har sedan dess splitttring fortsatt med metal på olika håll, flera av dem i The Haunted, medan Tomas Lindberg har lånat ut sin pipa på flera håll, allt som oftast med bra resultat. Spelningen kan bli både himmel och helvete, men oavsett bör den ses.

Annat som får det att rycka i festivaltarmen bland de första bokningarna är Coheed & Cambria, en för festivalen ganska udda bokning, men icke desto mindre en synnerligen trevlig sådan. Jag minns bandets avhopp dagen innan Hultsfredsfestivalen 2006, besvikelsen var stor. Förhoppningsvis dyker de upp den här gången.

Testament kommer med största sannolikhet att bli en trevlig upplevelse och jag ser fram emot både Blue Oyster Cult och Def Leppard. Kommer säkerligen att kasta ett öga på Ministry och det återförenade Carcass också, men inget av banden tillhör favoriterna.

Det är en lovande start som bjuder de på, Sweden Rock.

Jag trodde jag vant mig och lagt min frustration bakom mig. Anledningen till att jag skriver recensioner är att jag älskar musik och vill dela med mig när jag hittar något bra. Det har varit själva grejen sedan jag gick med i dagensskiva.com-redaktionen 1999. Från tid till annan har det varit mer än lovligt frustrerande. Min kvot med skit från läsarkommentarer har varken varit mer eller mindre välfylld än någon annans men ibland har den känts så stinkande att jag funderat på att sluta. Som när jag mordhotades (misstänker att det var oseriöst eftersom det gått ett par år sedan hotet landade i min mailbox och jag fortfarande lever) för att jag tog mig friheten att väva in kritik mot dansk flyktingpolitik i en skivrecension. Eller alla de gånger de mest tradiga och bittra forummedlemmar vi begåvats med än en gång gnäller över att jag gillar något och delar ut bra betyg.

Det måste vara ett i-landsproblem att en skivrecensent delar ut för höga betyg.

Men aldrig har det varit värre än de gånger när de mest primitiva hanarna skrivit sjukt nedlåtande kommentarer om sånt mina kvinnliga kollegor skrivit om eller kvinnliga artister gjort – bara för att de är kvinnor. Det fanns en tid när Natalia Kazmierska satt i panelen för ett ganska ointressant teveprogram om musik och fick ta så mycket dynga att det var väldigt nära att jag inte tyckte mig kunna stå för att vara en del av redaktionen som tillät en sådan nivå på sitt diskussionsforum. En tid då recensionerna Emelie, Carolina, Fifi och Susanna skrev fick ett annat bemötande än mina, bara för jag är man och de kvinnor.

Det hela kulminerade med att Natalia skrev ett lysande förord i en av våra böcker.

Mina mer sansade vänner i redaktionen fick mig att inse att det bästa sättet att bemöta idioter är att ta diskussionen. Att bemöta dåliga argument med bra. Att bemöta hat med kärlek. Och att alltid göra det med respekt. Hellre leva i ett samhälle där idioter tillåts skälla på varandra, än ett samhälle där några få idioter bestämmer att alla andra ska hålla käften, som min vän trettioplussaren slagit fast i samma ämne.

Enligt arkivet har jag skrivit fyrahundrasjuttiotre recensioner. Det innebär att jag har tjugosju kvar till den gräns jag satt upp för min livslängd som recensent. Tidsmässigt bör det kunna ta ett halvår för mig att nå dit. Om jag anstränger mig.

Det har känts segt den här hösten, men nu har det hettat till. Kal (och därigenom hela dagensskiva.com-redaktionen som jag ser det) har polisanmälts. Oklart för vad, men det verkar som förtal ligger närmast. Varför? Jo, för att det som började med lite yvigt skvättande i utkanten av den svenska webbankdammen urartade när en av er som läser dagensskiva.com och registrerat sig på vårt diskussionsforum på ett tämligen korkat sätt var med i skvättandet genom att kalla någon för något som nu har polisanmälts och därigenom ska prövas mot svensk lag.

Det finns någon sjuk ironi i att dagensskiva.com polisanmäls. Sedan 1999 har vår idé varit att dela med oss av de känslor vi får när vi lyssnar på musik. Positiva som negativa känslor. Vi gör det för att vi vill ge dig chansen att dela upplevelsen. dagensskiva.com har alltid handlat om kärleken till musik för oss som är och har varit med i redaktionen. En kärlek som ger oss upplevelser vi vill dela med andra. Som en gång fick en indietomte att med avsmak utnämna dagensskiva.com till en charterresa.

År 2007 finns det fler cyniska bloggare och missunsamma webbentreprenörer än jag kan räkna till. Swartling, Breitholtz och Tomita är coolast. Påhoppen blir allt mer accepterade även i etablerade massmedier. Inget går upp mot en sjujäkla sågning. Hot och trakasserier når oss via communities och andra kanaler. I den omgivningen ska vi alltså polisanmälas. För något ingen i redaktionen skrivit. För något alla i redaktionen skulle argumentera emot när som helst och var som helst. Min vän Kal Ströms namn ska nedtecknas på någon form av blankett som ska upprättas på en polisstation. Helt i onödan. Eller kanske inte. Vi är nog beredda att späka oss för att det fria ordet ska vara fritt. Även i vårt diskussionsforum. Även för idioter. För det är som sagt bättre att idioter skäller på varandra än att några få idioter bestämmer att vi andra ska tiga – åtminstone så länge lagen följs.

Frågan är bara om det verkligen är idioter vi vill vara. Är det verkligen idioter som läser det jag skriver? Vill jag i så fall skriva för idioter?

Det ska jag fundera på under mina kvarvarande tjugosju recensioner.

Det här är ett av alla hans fantastiska projekt. Andra är förstås KLF, The Anti-Turner Prize (där 1993 års Turnerprisvinnare fick ett pris för årets värsta konstverk, på dubbla prissumman uppspikat på ett kors), Sopplinjen (där en linje dras på en karta och en soppa måste lagas på ställen där linjen går) och The 17 (möten mellan 17 människor som sjunger ihop, det får inte finnas någon publik och det får inte spelas in).

Självklart kommer den här kontroversiella iden från den vackra och oändligt konstiga hjärna som tillhör Bill Drummond. Anledningen till No Music Day var att Drummond började tröttna på musik, han gick in i en stor skivaffär och översköljdes av känslan att i alla staplar av skivor som fyllde affären fanns ingenting som skulle kunna ge honom något nytt. Rädd för att hans musiköron hade blivit avtrubbade försökte han ett tag att inte lyssna på någon musik, för att sedan följa lyssningsteman. En ide var att bara lyssna på nya debutskivor, en annan att lyssna på musik i alfabetisk följd. En bokstav per år! Hade iden fullföljts hade det tagit honom 26 år (A – Z).

Första No Music Day hölls 2005. Drummond gjorde ingen marknadsföring men ryktet spreds. Det finns inget manifest, dock ges en anledning till varför 21 November är den utvalda dagen. St Cecilia, skyddshelgon för musik och musiker firas den 22 November och Drummond tycker det är passade att genomföra No Music Day dagen innan St Cecilia Day på samma sätt som påsken följs av fastan.

Ett intressant argument är att det oändliga flödet och lättillgängligheten av musik kanske mättar behovet av den. Du kan få tag på den största delen av världens samlade musikhistoria och slänga in den på din iPod, du kan lyssna på musik precis dygnet runt om du så önskar. Ibland även om du inte önskar, musik är svårt att komma ifrån, hissmusik, radioskval, gatumusikanter och framför allt kids med högtalarmobiler på bussen (om det ändå vore lagmässigt försvarbart att misshandla dem).

Tanken på att tillbringa en hel dag utan musik är ganska skön, ibland blir musiken en slags skyddande sfär som finns i bakgrunden utan att man tänker på varför. Som sin ideologistiska kusin Buy Nothing Day kan No Music Day tolkas som ett allmänt upprop för att stanna till och ta en välbehövd tankeställare. En dag för sparsamhet och tacksamhet.

Att det här är de sista tio i listan betyder inte att just de här tio är de allra, allra bästa. Genom hela listan finns låtar som utan problem hade kvalat in här. Men olika anledningar (som att sprida ut genrekollegor) gör att de här blir de tio sista. Och några av de här låtarna är verkligen de bästa av de bästa. De två allra sista har hela tiden haft de positionerna, i en klass för sig själv. Den stora vinnaren, och årets bästa låt, är ingen större överraskning för alla som följt mig på dagensskiva under 2006. Men passande nog är även nummer 99 en väldigt passande avrundning på listan. Om nummer 100 är låten som bättre än någon annan sammanfattar 2006 för mig är artisten i nummer 99 den som på alla andra sätt verkligen är 2006.

Förhoppningsvis har någon hittat några nya favoriter. Jag ska se om jag kan, som önskats, göra någon sammanställning bara över låtarna. Eller så hinner någon annan före och gör en jättetorrent av alltihop.

Vem vet? Det kanske blir en ny lista nästa år. Med låtarna alla borde ha med sig från 2007. Den som lever får se.

Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2006 fortsätter här med den tionde och sista delen. Alltså: 100 låtar från 2006. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

Lionel Richie I Call It Love (Moto Blanco Remix)
Egentligen borde det räcka med att skriva namnet på remixaren för att de flesta vid det här laget ska veta hur det här låter. Och hur överjävla bra det är. Arthur Smith och Danny Harrison får Lionel att dansa på väggar och tak som aldrig någonsin förr. Han har dessutom aldrig låtit lika mycket som Luther Vandross. ”Baby, I don’t know what love is / maybe I’m a fool / I just know what I’m feeling / and it’s all because of you” bubblar Lionel fram med ett solexplosionsbländande leende värdigt en Curtis.

Lyssna hos Juno

Heather Headley In My Mind (Freemasons Vocal Club Mix)
”In my mind / I’ll always be his lady / In my mind / I’ll always be his girl”. När Heather Headly någon gång 2005 släppte originalversionen av In My Mind ackompanjerades tonerna av ett brustet förhållande av en storslagen soulballadinsvepning. Snygg, men rätt ordinär och inte alls lika storslagen som de känslor den kämpade med att förmedla. Det var för när Freemasons, som så många gånger förr, la sina gemensamma händer på In My Mind precis när 2005 blev 2006 som musiken lyfte till samma nivåer som sången och texten. Den blåaste av housekreationer, det sorgsnaste av pianon och de mäktigaste ”YEAAAAAH”-körerna på väldigt länge gjorde In My Mind till en av 2006 års allra bästa låtar.

Lyssna hos Juno

Leonid Rudenko Summerfish (Scandall Sunset on Ibiza Mix)
Fördelen med att inte ha upplevt mytomspunna platser och fenomen på riktigt – på plats – är att man kan fortsätta leva i en fantasivärld där saker och ting är precis sådär mjukt luddiga i kanterna. Utan problem som att det finns en verklighet där utanför som för det mesta sabbar alla drömbilder man samlat på sig. Att åka till Ibiza lär med stor sannolikhet vara ett av de säkraste sätten att förstöra den myten. Men fram till den dagen jag gör det vet jag att Summerfish (Scandall Sunset on Ibiza) är Ibiza fångad i sin allra vackraste ljudform. Pianot som hamrar på någonstans i strandbakgrunden må vara så mycket formulär 1A det bara går, men det bekommer mig inte ett dugg. Summerfish i Scandalls ”Sunset on Ibiza”-mix växer sig allt starkare för att sedan slå ner över en skugglång strand likt en solvarm bränning. För att sedan ta ny fart och bygga upp en ny surfvänlig våg. Om och om igen. En mix som låter precis som den heter.

Lyssna hos Juno

Cyantific feat. Matrix Cover Story
Efter att ha legat i träda i några år återuppväcktes mitt intresse för drum’n'bass på allvar ett par år in på 2000-talet. London Elektricity (som gjorde 2005 års bästa album – åtminstone tyckte jag det när jag gjorde min lista) och gruppens egenägda skivetikett Hospital Records hade en väldigt stor del i det. När jag stöter på drum’n'bass jag faller för rätt handlöst nu för tiden är det mer regel än undantag att det stor just Hospital på konvolutet. Cyantific är inget undantag från den regeln och inte heller är deras musik något undantag från Hospital-regeln rent soundmässigt. Piskade rytmer, mullrande basgång och så mjuka, vackra melodier som skapar den smått perfekta balansen mellan kaos och perfektion. I fallet Cover Story håller hotar kaoset hela tiden gå vinnande ur striden genom det ylande jamgitarrsolo, framställt i Daft Punks Interstella 5555-fabrik, som vräker sig fram när helst en chans ges.

Lyssna hos Juno

Sunfreakz feat. Andrea Britton Counting Down the Days (Original Vocal Mix)
Redan när Riding the Wave dök upp i ljudvågornas synbart oändliga hav rådde inget som helst tvivel om att Tim Janssens fått till något av det bästa i houseväg på ett tag. Men föga hade jag anat att Riding the Wave kunde bli många resor bättre bara genom att lägga till text ovanpå musiken. Framför allt när Janssens dessutom kombinerade text med genidraget att hyra in världens mesta Andrea Britton för att göra precis det hon gör bäst: låta sådär oerhört sorglig och bubblande på samma gång. När det metalliska blåpianot och de svävande stråkarna efter nästan en minut och femtio sekunder briserar i ett makalöst crescendo, med Andrea snurrande mitt i stormens öga, ja, då är jag mer än troende. Breaket vid 3.45 kan vara ett av de kortaste och mest omotiverade i någon klubbdänga på ett tag, men oj, vad det gör jobbet.

Lyssna hos Juno

Above & Beyond feat. Ashley Tomberlin Can’t Sleep (ATB Remix)
Jag vet inte riktigt var de klonar de där fantastiska sångerskorna som så ofta dyker upp i poptrance-sammanhang. De där sångerskorna lyckas blanda blasé och bottenlös vemodsstorm i en och samma stavelse. Oavsett vilket är jag glad att någon tog initiativet att massproducera dem för mänsklighetens bästa – Ashley Tomberlin är den senaste i raden av livräddare. När Above & Beyond dessutom bjuder in vemodspoptrance-mästaren ATB själv, ja, då kan resultatet förstås inte misslyckas. ”If I said I want you back, I’d be a liar / there’s nothing left of us to long for anymore / but inside the ashes burns an endless fire / and every night I can’t help reaching out for more”. Sorgset. Vackert. Makalöst.

Lyssna hos Juno

Fred Falke Omega Man
Vill man vara elak skulle man kunna säga något i stil med att det vore hög tid för Fred Falke att vakna upp och upptäcka att det inte är 25 år sen längre. Men när man hör varåt det barkade för Daft Punk när de lämnade åttiotalet rätt mycket bakom sig och började utforska nya spår, ja, då får Fred gärna fortsätta leva i det förgångna. Lika opolerat och åttiotalsmässigt som tidigare. Lika lite ljudmässigt finlir, men desto mer analogfest i en värld där det nästa alltid är för mycket ljud för att egentligen kunna fungera. Men med den där basgången är ju faktiskt vad som helst förlåtet. Ja, och soluppgångsstråkarna. Melodierna. Klockspelsrymdljuden. Melodierna ovanpå melodierna. Ja, ni fattar. Hur bra som helst.

Lyssna hos Juno

Gabriel & Dresden feat. Molly Bancroft Tracking Treasure Down (Francis Preve Mix)
När Josh Gabriel och Dave Dresden gör gemensam sak blir resultatet för det mesta trance – poppigt eller mörkt, lite beroende på utgångspunkt och dagsform. När duon bjuder in Molly Bancroft (varför har så många trance-producenter fäblesse för indiepop-/indierocksångerskor när de letar vokalhjälp egentligen?) i Tracking Treasure Down blir resultatet ganska precis det. Åtminstone på Gabriel & Dresdens egen originalmix. Liksom de flesta av de remixer som gjorts av andra. Men så kliver Francis Preve oblygt fram och gör sprittande glädjehouse av alltihop, komplett med Chic-wackande gitarr och Eric Kupper-pianokomplex. Originalversionen är ungefär hur bra som helst, men så här när det blir dags att sammanfatta är det Preves remix jag föredrar mest just nu. Dessutom låter Molly här så mycket Tracey Thorn att det nästan är kusligt. Givetvis väldigt stort plus för det.

Lyssna hos 3 Beat Digital

Paris Hilton Stars Are Blind (Tracy Does Paris Club Mix)
Man kan tycka vad man vill om Stars Are Blind. Själv tycker jag att Kingston Town -plankningen är rätt jobbig och dessutom en av de sämsta låtarna på Paris album. Betydligt roligare blir det då när Stars Are Blind bjuds ut på homodejt, på något sätt passande nog av Tracy Young – kanske mest känd som en av de DJs som passerat revy i MTV-ickeprogrammet Sisqo’s Shakedown. Med partajande housepiano och vemodsblyg flöjt landar Tracys Askungen-makeover rakt ner på världens bästa dansgolv där festen aldrig någonsin tar slut. När dessutom breaket handbromsvänder musiken för att sedan rusa motorn allt hetsigare till framhamrade tonerna av pianots allra mörkast anslagna tangenter för att så till slut vråla iväg till doften av bränt gummi sex minuter och tjugo sexunder in – ja, då finns det inte särskilt mycket annat att säga än att Paris och Tracy har en av 2006 allra, allra bästa låtar ihop. Pluspoäng dessutom för det lekfullt snuskiga remixnamnet.

Lyssna hos Juno

Michael Gray feat. Shelly Poole Borderline
Jag har redan skrivit om Borderline två gånger: en gång när jag precis hade hört låten och en gång när alla i redaktionen skulle välja ut en asbra låt från 2006. Fortfarande förtjänar Borderline sin plats uppe i toppen. När Michael Gray återanvänder Ready for Your Love blir resultatet många resor vackrare och vemodigare än Chapter 8:s original. När det handlar om Borderline är frågan snarast vilken mix jag gillar mest för stunden: Club-mixen, där Shelly Poole bara dyker upp i refrängerna och som var den första versionen av Borderline jag hörde, eller New Vocal Club-mixen, med mer sång och en livligare basgång. För att Borderline i någon av dessa två skepnader var det allra bästa 2006 hade att bjuda på i musikväg – ja, det råder det ingen som helst tvekan om.

Lyssna hos Juno

ÖVRIGA DELAR I OLAS 2006-SAMMANFATTANDE

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2006 – del 1

100 fantastiska låtar 2006 – del 2

100 fantastiska låtar 2006 – del 3

100 fantastiska låtar 2006 – del 4

100 fantastiska låtar 2006 – del 5

100 fantastiska låtar 2006 – del 6

100 fantastiska låtar 2006 – del 7

100 fantastiska låtar 2006 – del 8

100 fantastiska låtar 2006 – del 9

TIDIGARE SAMMANFATTNINGAR

100 fantastiska låtar 2005

Booka Shade In White Rooms
Om Paul Oakenfolds Faster Kill Pussycat står för 100-listans mest vräkiga minuter återfinns In White Rooms nästan i den motsatta delen av det musikaliska spektrat. Passande namngiven är In White Room en ljudresa genom ett kliniskt Second Life-laboratorium med glänsande metallhyllor och vitspeglande väggar, långt från den hedniska orgien hos Faster Kill Pussycat i en olaglig svartklubb långt efter stängingsdags. De stämningar och tongångar som de flesta lärde känna Booka Shade genom, M.A.N.D.Y.-samarbetet Body Language återfinns även här. Det är tech house med finnyanserat, nästan omärkligt, vridande på ljudrattar som hela tiden, ytterst målmedvetet piskar upp In White Room till allt mer frenetiska nivåer, utan att någonsin ens krusa den perfekta ytan. När sedan låtens klimax sveper in när bara någon knapp minut återstår är det en känsloexplosion som, när den ebbat ut, tvingar fingret att klicka bakåt-knappen för att börja om från början igen. Och igen. Och igen.

Lyssna hos BBC

Sherrie Lea No Ordinary Love (Pete van Check Club Mix)
När Sade 1992 klev fram i strålkastarljuset igen efter fyra års tystnad gjorde gruppen det med en av de bästa låtarna de så långt fått ur sig: No Ordinary Love. En låt som fortfarande idag, 15 år senare, ekar lika smärtsamt sorgset varje gång jag hör den. Så där oerhört innerligt som nästan bara Helen Folasade Adu kan få mig att känna. Däremot har jag aldrig förstått varför singelversionen saknar textraderna ”when you came my way / you brightened every day / with your sweet smile” som är så centrala i den långa albumversionen. Tre rader som gör fallet än längre. Tre rader som gör desperationen så många gånger djupare. När Sherrie Lea gör samma Sades låt till sin saknas samma textrader i några av mixarna. Jag förstår verkligen ingenting. Men oavsett vilket – även om Sherrie saknar samma röstresurser lyckas hennes halvviskande sång nästan nå lika långt där den rider fram ovanför ett hav av piskande poptrance. Poptrance som i Pete van Checks långa mix når nästan episka proportioner.

Lyssna hos Paul Velocity

Chris Lake feat. Laura V Changes (Vocal Mix)
Att en basgång kan vara hela skillnaden mellan ”okej” och ”enastående svängigt” är inget nytt. Men det är trots det alltid en lika härlig känsla när en oväntad basgång river undan mattan på det ljudbygge man trodde man kunnat rita upp konturerna till. När Changes börjar på sedvanligt taktmixvänligt manér brukar basgången inte dröja länge. Det gör den inte heller – redan efter 30 sekunder hoppar den knorrande basen till liv. Men det som brukar sluta ungefär här, när basgången tar baksätet och låter de andra instrumenten och stämmorna ta över ratten, tar istället ny fart ytterligare trettio sekunder in, när den rätt standardmässiga basgången förvandlas till en av årets mest struttkaxiga och svängiga. Att vi redan hört ungefär allt när metallpianot sedan rullar in och får sällskap av Laura V:s röst, tja, det spelar ingen som helst roll. Tvärtom blir det sju och en halv väldigt, väldigt trevliga minuter.

Lyssna hos Juno

Restless & Volatile Searching (Martin Mayhem Remix)
När Cabaret Voltaire 1989 hade den goda smaken att, i likhet med genrekollegor som Pet Shop Boys, New Order och Style Council, låta sig inspireras av de nyligen utblommade house- och techno-genrerna så stannade de inte där. I likhet med nämnda artisttrio tog de även hjälp av de människor som varit med och förlöst de nya musikaliska supernovorna. Och vilken hjälp. Med sång av Ten City och produktionshjälp från Marshall Jefferson skapade Cabaret Voltaire sitt kanske allra bästa stycke musik i form av Searching. Varje gång jag hör Martin Mayhems remix av Restless & Volatile-låten med samma namn går mina tankar till mästerverket som Ten City, Cabaret Voltaire och Marshall Jefferson skapade för snart 20 år sedan. Klassiskt housepiano. Klassiska technodroppstråkar. Bubblande stjärnglansglädje med saknad och ekande tomhet – snurrande tillsammans på ett sönderkarvat silverdollarmynt.

Lyssna hos Juno

Âme Rej (A Hundred Birds Mix)
Rej har på nästan ingen tid alls snudd på seglat upp till någon slags klassiker-status inom den djupare housen och med all rätt. Kristian Beyer och Frank Wiedemann skapade en bildlös skräckfilm långt ner i underjorden som hotade suga ner alla som kom för nära i ett svart trancebeklätt hål. När japanska A Hundred Birds tog sig an Rej blev ljudbilden avsevärt mer levande. Det taktfasta beatet stoppades med en löst dallrande hi-hat och en bossavirvel. De genomdatoriserade tranceljuden framfördes av stråkar och en xylofon ovan mark. Men samtidigt som A Hundred Birds grävde sig närmare ytan blev Rej nästan än mer spöklikt ekande. Än mer ödesmättat hotande – inte minst tack vare den desperat skrikande saxonfonen.

Lyssna hos Juno

A Hundred Birds Come Together
Japanska musikerkollektivet A Hundred Birds gör inte bara mästerliga och blodfyllda organremixer av dansgolvsdigitalism – de gör musik från grunden också. Precis som deras remixer finns hjärtat gömt någonstans bland stråkar, lössläppta rytmer, jazzmössor och allmänna Japan-vibbar (vilket, förstås, innebär influenser från precis hela världen). En av deras 2006-tolvor bjöd dessutom på överlöjligt mycket musikglädje per kvadratvinylmillimeter. En b-sida fylld av Dennis Ferrer-inbjudande afrobalearica i form av den savannsorgset vackra Come Together – mitt mellan Stardust och Underground Dance Artists United for Life. En vinylvändning bort väntar sedan det på pappret smått karriärsjälvmordsmässiga projektet att göra Japan-jazz av Octave Ones monumentala Black Water – i en version inte långt efter originalet. Vilken tar hem slutsegern? Väldigt svårt. Väldigt beroende på humör. Just i skrivande stund är det dock b-sidan som vinner igen.

Lyssna hos Dancetracks Digital

Soul Central Need You Now (Extended Club Mix)
Soul Central tillhör de där akterna som insett att det kan vara rätt bra att bli vid sin läst när man väl funnit den. Efter att ha gjort om Rythim Is Rythims Strings of Life , tillsammans med Kathy Brown, konstaterade Andy Ward och Paul Timothy att det där soundet de fick till där nog inte var så dumt. Åtminstone att det skulle kunna hålla för ett par låtar till. Med lite lån från Masters at Works remix av Saint Etiennes version av Only Love Can Break Your Heart och rätt mycket från Derrick May-ljudskåpet även den här gången kan det förstås inte bli annat än skitbra. Vill man dessutom ha årets ”house nation”-plockar man upp den inte helt officiella ”Balearic Soul’s Lost Member”-mixen, där ytterligare några kapitel läggs till historien om Jack.

Lyssna hos Juno

Sterling Void It’s Alright (Chris Lake’s Summer House Mix)
Den på många sätt definitiva versionen av Sterling Voids It’s Alright är ju inte ens gjord av Sterling Void. Självklart återfinns den i Pet Shop Boys tolkning av originalet – i synnerhet den långa versionen på Introspective. Men även om originalversionen inte når ända dit tillhör den alltjämt en av de bästa låtar som någonsin spelats in, oavsett genre. En på många sätt grundmurad klassiker i musikhistorien. När It’s Alright fick sig en ansiktslyftning 2006 var det självklart housepionjären Joe Smooths remix jag var mest nyfiken på. Och visst, det är en bra uppiffning, komplett med snyggt tidigt-nittiotal-plastigt houseblås. Men istället är det Chris Lakes omarbetningar som tar hem segern. Vilken av omarbetningarna som spelas mest beror lite på humör och dagsform. Det är svårt att misslyckas med ”Chris Lake Funky House Mix”, som i princip bara knorrat till originalet lite grann i ned lägre regionerna, men när Chris Lake sedan i sin ”Summer House Mix” förvandlas till Dennis Ferrer och kastar ut hela rytmen till förmån för ett afrohousebeat är det smått omöjligt att sitta still. Att Chris Lake dessutom gjort en snygg alternativversion av pianoslingan i den senare skadar inte heller. De gånger ”Summer House”-mixen når sina allra högsta crescendon är det för det mesta inget tvivel om var kronan hamnar.

Lyssna hos Paul Velocity

Full Intention I Believe in You (Original Mix)
Som remixare har Michael Gray och Jon Pearn tillsammans gett oss fler varmblodigt pulserande remixer än någon nästan har ork att räkna till. Men den egna musiken har också alltid funnits där – skapad såväl tillsammans som på olika håll. Det som dock alltid knutit ihop musiken – gett den den där omisskännliga Full Intention-stämpeln – är värmen och hjärtat. I Believe in You är definitivt inget undantag. Däremot är den betydligt mer Fairlightig än det mesta Full Intention skrapat ihop tidigare. Men lika sorgsen och vacker med titeln loopad om och om och om igen. 2006 bjöd Full Intention dessutom in Shena i studion – något som resulterade i Your Day Is Coming. Inte riktigt lika vass som I Believe in You, men heller inte allt för långt efter.

Lyssna hos Juno

Dannii Minogue He’s the Greatest Dancer (Fugitive Club Mix)
Det är ju lite fusk egentligen det här. Precis som i fallet Luther Vandross är det svårt att misslyckas med grundmaterialet – i det här fallet Chics mäktiga discobomb He’s the Greatest Dancer. Men hej, kombinationen Chic-Dannii Minogue räcker förstås mer än väl för att kvala in på ungefär vilken sammanfattningslista över bra låtar som helst. Dessutom i sin allra bästa version, tack vare Fugitive. Om någon någonsin ber om en definition av ”discohouse” är det bara att dra igång det här och räkna efter hur många som kan sitta still, när du ändå är igång. Att det här aldrig blev någon singel, trots att det var tanken, är förstås skäl nog att skicka ljusskygga element med slagträn till All Around the Worlds kontor.

Lyssna och titta på ursprungsframförandet av He’s the Greatest Dancer under Children in Need-galan

ÖVRIGA DELAR I OLAS 2006-SAMMANFATTANDE

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2006 – del 1

100 fantastiska låtar 2006 – del 2

100 fantastiska låtar 2006 – del 3

100 fantastiska låtar 2006 – del 4

100 fantastiska låtar 2006 – del 5

100 fantastiska låtar 2006 – del 6

100 fantastiska låtar 2006 – del 7

100 fantastiska låtar 2006 – del 8

TIDIGARE SAMMANFATTNINGAR

100 fantastiska låtar 2005

Luminary Amsterdam (Smith & Pledger Remix)
Tillsammans har Ashley Tomberlin och Laurence Rapaccioli skapat svävande, intrikata och varmt mjuka ljudillustrationer på ett antal singlar de senaste åren. Allt från lågmäld Portishead-alternativpop i genommaskinell kostym till trance för sena och övergivna nätter. 2006 var Amsterdam är fantastiskt prov på det sistnämnda, där den slits mellan ATB och Chicane. Om man föredrar originalversionen eller Oliver Smiths och Mark Pledgers är en smaksak av allra mest findetaljerade sort, men de lite vassare kanterna, tillsammans med lite fler färger i den musikaliska paletten, gör att Smith & Pledger-mixen ändå är den som får min röst när det kommer till kritan. Att Amsterdam till stor del är byggd kring Ashleys mässande av orden ”I miss you” gör förstås att parallellerna till Missing är rätt oundvikliga, men samtidigt en väldigt god kvalitetsstämpel.

Lyssna hos Juno

Luminary Dark Eyes
När jag gjorde min sammanställning över 100 fantastiska låtar från 2005, liksom när jag gjorde denna motsvarande 2006-lista, så har det aldrig varit något uttalat mål från min sida att bara ha med en låt från respektive artist (artister, alltså, inte remixare). Däremot har det fallit sig så. Kanske för att jag omedvetet ändå satt upp några såna mentala riktlinjer för mig själv. Men i fallet Luminary måste det ändå få bli dubblering. För 2006 bjöd Ashley Tomberlin och Laurence Rapaccioli på två helt igenom fantastiska singlar. Om Amsterdam var en resa med den tranceeuropeiska expressen så är Dark Eyes en audiosuggestiv färd rakt in i det allra vackraste av mörkerhjärtan, med namn som Heed, Mandalay, Everything But the Girl och en hel drös andra namn som lockat fram viskande finkänslighet ur sina maskiner. Lågmält. Stillsamt. Nattsvart. ”Well, I would give my soul to you again / I have no fear, no I have no fear / I would slash my heart in two / for just one touch from you / I would do anything / you want me to” och allt är i Dark Eyes känns precis så. Vill man sedan dra upp tempot bjuder Tom Porcell i sin remix in till samma trancevärld som i Luminarys Amsterdam.

Lyssna hos officiella sidan

Patric La Funk Sundrops (Outdoor Mix)
Ibland är det roligare utomhus än inomhus. Okej, det kan det vara rätt ofta, men i synnerhet när det gäller Sundrops. När Patric La Funk sitter inomhus blir resultatet lätt instängd minimalisttechno. Inte utan värde, men på något sätt känns ”Indoor”-mixen av Sundrops lite för hämmad för sitt eget bästa. När Sundrops släpps fri på grönbete släpper alla säkerhetsventiler och Sundrops förvandlas till sitt namn, med stora maffiga soldroppar av svulstväxande trancecrescendon obarmhärtigt smattrande över landskapet. Att det tar mer än fem minuter innan Sundrops slutligen förvandlas till en mäktig supernova gör bara orgasmen desto mer intensiv när den till sist skjuter upp genom ryggslutet.

Lyssna hos DJ Tunes

Lifelike & Kris Menace Discopolis
Steget från Discopolis och Fairlight, Kris Menace samarbete med Fred Falke, är inte särskilt långt. Båda handlar om en rätt enkel rytmgrund och sedan en keyboard vid mikrofonen, med en enkel melodislinga loopad om och om igen. Men där Fairlight är en rätt beskedlig historia är Discopolis den elaka tvillingen från landet Långtbortistan. Mer opolerad, mindre förfinad, vräkigare och med en slinga som ylar smått okontrollerat mot allt som liknar månar. Allt det här utan att Discopolis aldrig riktigt släpper taget om Dr. Jekyll. Vilken mix väljer vi? Svårt. Originalet är house i Fred Falke-land, medan Chris Lake lyfter hela härligheten lite närmare ljuset. Claude Monnet å sin sida timewarpar tillbaka till 1979 och förvandlar Discopolis till Giorgio Morodersk fet rymddisco (komplett med robotröst) och A Hundred Birds gör det (fantastiska) vanliga – målar om de digitala Matrix-originalen till ett spöklikt, organiskt och lössläppt liveset (med såväl som utan trummor). När dammet lagt sig står den sista nervdallrande huvudgateduellen nog ändå mellan A Hundred Birds och Claude Monnet.

Lyssna hos Juno

Craggz & Parallel Forces Train Track
Lite vid sidan om fullängdaren Northern Soul (som var inslagen i det kanske fulaste omslaget den här sidan 2000-talet) gav Craggz & Parallel Forces också Train Track på en tolva. Precis som nästan all bra drum’n'bass de senaste åren pratar vi Hospital här. Eller, det är väl vad jag skulle ha gissat på om inte Craggz & Parallel Forces haft ett helt annat skivbolagshem. Sex och en halv minuter överklockat trumsmattrande och elakt morrande kaos. Men ett kaos där det helt plötsligt, precis när ljudvallen bryts för tredje gången, exploderar fram sorgpianofyllda vakuum som filar ned de vassaste kanterna.

Lyssna hos Juno

Pussy Dub Foundation Struggle for Pleasure
Ibland säger ett artistnamn mer än alla samlade programförklaringar. När jag stötte på Pussy Dub Foundation, särskilt med den efterföljande titeln, var det inte någon större tvekan om att det skulle handla om Miami bass-studsande ghettotech komplett med riktigt snuskig text. Så skulle det kunna ha varit. Men ibland kan ett artistnamn också lura iväg dig till helt fel kontroll. Som i fallet Pussy Dub Foundation. Visst finns det en synnerligen stadig rytm som hade kunnat vara en passande grund för det jag trodde jag skulle få höra, men bygget ovanpå doftar snarare rymddiscoinfluerat sjuttiotal med en duettdans mellan mörka stråkar och ett ökenödsligt ekande piano mitt i strålkastarljuset. Kasta in några trance-ljudexplosioner och hör Struggle for Pleasure försvinna bort i över horisonten. Pluspoäng för att pianot stundtals låter väldigt mycket som hämtat från Sheila & B. Devotions klassiska Spacer.

Lyssna hos Juno

Lawrence Along the Wire (Superpitcher Remix)
Along the Wire låg ursprungligen på Lawrence-albumet The Night Will Last Forever och var definitivt inte ett av de spår som gjorde något djupare intryck hos mig. Inte dåligt, men heller inte något särskilt. Det kändes som att något fattades. Något som knöt ihop de olika elementen, som mest kändes spretiga och ofokuserade. När Along the Wire sedan släpptes som singel var det Kompakt-Superpitcher som lyckades hitta precis det kitt som behövdes. Som kastade ner den redan från början sotfärgade musiken långt ner i underjorden med en Tour de Trance som enda ljusfackla. Utdragen till nio och en halv minut blev Along the Wire i Superpitchers händer en av årets mest hypnotiska och Chicane-vackra resor.

Lyssna hos DJ Tunes

Jose Amnesia feat. Jennifer Rene Louder (Original Mix)

Can you feel it?
It is calling in the air
Turn it up, louder
Turn it up, louder
I need to speak up, I need to speak up
I cannot sleep, I need to find you

1998 döpte Jose Amnesia en singel till Last Sunset in Ibiza. Den titeln hade lika gärna kunnat sitta på omslaget till Louder. Några få textrader från Jennifer Renes viskhesa röst som säger mer än vad som någonsin behövs där klubbnattens puls slitits i bitar och bara kall sand återstår. Fullständigt makalöst.

Lyssna hos Juno

Akabu I’m Not Afraid of the Future (Joey Negro Medusa Mix)
Första gången jag hörde I’m Not Afraid of the Future. ”A Joey Negro Mix” brukar ju för det mesta betyda house med rötterna djupt ner i sjuttiotalets discomylla. Särskilt som mannen som döljer sig bakom Akabu också är Joey Negro. Samtidigt borde jag inte blivit förvånad egentligen. Akabu är ju Joeys acid house-alias. Tillbakablickande ny-acid i samma kupé som det Larry Heard bjöd på på Loose Fingers: Soundtrack from the Duality Double-Play). Men precis som tidigare Akabu-släpp är det inte bara acid house som återfinns i innehållsförteckningen – Joey öser också ur åttio- och det sena nittiotalets houseflod och fångar fler nyanser. Blaze-färgad ”aaaa-aaaaaa-aaaaaa”-sång mjukar upp de knorrande 303:orna, en jazzig rhodes-slinga fungerar som brobyggare och Yolanda Wynns predikande ekar av The Sunburst Band. Fantastiskt? Det är Joey. Vad annat? Framtiden är nog trots allt inte så pjåkig.

Lyssna hos Juno

Moony For Your Love (T&F vs. Moltosugo Klub Mix)
Frankie Tamburo, Mauro Ferrucci och Tommaso Vianello börjar samla på sig en riktigt trevlig portfoliopärm. Men det är tillsammans med Monica Bragato de lyst som allra klarast. Lyssna bara på trions arbeten med Acrobats (Looking for Balance) och framförallt fullständigt fantastiska Dove (I’ll Be Loving You). Om remixen av For Your Love är där uppe med Dove-ditot är det lite för tidigt att säga, men just nu känns det som att det kanske snarare är fråga om huruvida Dove når upp till For Your Love. Sådär skamlöst, discofierat housepumpande glitter som nästan bara italienare kan få till. Dessutom är refrängen kanske årets mest livsbubblande med sitt underbara och känsloöverdoserade ”for your love / I could die for love / for your love / break my heart in two / for you love / climb a mountain high”. Och alla som någon gång undrat hur ljudet av solen som spränger fram över horisonten skulle låta om det fångades på skiva är det bara att lyssna på det där magiska ögonblicket varje gång Moony går in i refrängen.

Lyssna hos Juno

ÖVRIGA DELAR I OLAS 2006-SAMMANFATTANDE

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2006 – del 1

100 fantastiska låtar 2006 – del 2

100 fantastiska låtar 2006 – del 3

100 fantastiska låtar 2006 – del 4

100 fantastiska låtar 2006 – del 5

100 fantastiska låtar 2006 – del 6

TIDIGARE SAMMANFATTNINGAR

100 fantastiska låtar 2005

På allmän begäran nu också med ljudklipp.

George Michael & Mutya This Is Not Real Love (Moto Blanco Mix)
När George Michael och ex-Sugababen möttes vid en mick blev resultatet helt okej (en låt som dessutom får mig att tänka på Sadeness varje gång jag hör den). Och även om George som vanligt sjunger sådär osannolikt bra är det först i Moto Blancos fyra händer som musiken når lika högt. Där originalet är en rätt svulstig balladhistoria blir remixen en housepianopumpande dansgolvsstormvind. Pianot smygs in och ut, från mjukt trånande till kallt ekande medan Strings of Life -stråkarna kastar ut bombastiskt desperata färgkaskader likt betongstudsande ensamhetsskrik. En remix när den är som bäst, med pulsen på kärnan i originalet förvandlas slutresultatet till något helt nytt samtidigt som ursprungskänslorna mångdubblas i sin nya kostym.

Jimpster Square Up
På sätt och vis sammanfattade kanske Jimpsters Square Up den tredje delen i Ben Watts Buzzin’ Fly-serie bättre än någon av de andra låtarna på samlingen. För på trean klev Ben, och som en följd också Bens skivbolag Buzzin’ Fly, ett rejält steg bort från det som tidigare kännetecknat samlingsserien och bolaget. Musik med sång fick på allvar lämna plats för instrumentala ljudkulisser. Termostaten vreds från varm house till kyligare techhouse. På Buzzin’ Fly blev resultatet av den här nyriktningen blandat, från rätt platta fall till svindlande höjder. En av dem som lyckades klättra förbi trädtopparna på resan mot den stjärnbeströdda natthimlen var Jamie Odell. Square Up var förmodlingen det bidrag som tog sig längst in i det nya territoriet med framgång. Lagerfylld fyrfyraelektronik som, precis som Buzzin’ Fly, stakade ut en konsekvent riktning, samtidigt som den gavs rum att växa och fördjupas, men samtidigt med en stämning och melodikänsla som hämtad från någon av de två första Buzzin’ Fly-samlingarna.

Lyssna hos Juno

Silicone Soul The Pact
”Monotoni” är ett ord vars betydelse många gånger är synnerligen flytande när man talar om musik. Eller rättare sagt: värderingen gällande huruvida monotoni är något bra eller dåligt. I sina sämsta stunder är monotoni verkligen monotoni i sin mest bokstavstolkande skepnad: musik som aldrig tar vägen någonstans. Musik där allt som kan skapa dynamik och intresse hinkats ut genom fönstret – ofta till förmån för untsch-untsch-untsch och… inte så mycket mer. Men rätt använt kan monotona grundelement skapa precis den dynamiken, som en motvikt till de delar som stoppas in under vägen. The Pact är i grund och botten rätt trist. Beat, hi-hat (väldigt snyggt väsande sådan dock) och hyfsat fantasilös basgång. Men så efter ett bygge som varar i över tre och en halv minut smyger sig en fantasieggande stråkslinga in från bakgrunden och får sällskap av ett järnverkssubtilt housepiano och ylande sirener. The Pact förvandlas till en hotande och strålande eldfågel som brer ut sina vingar över alla tillgängliga ljudkanaler.

Lyssna hos Juno

Kerri Chandler So Let the Wind Come (Remix)
So Let the Wind Come är på många sätt en tvilling till Silicone Souls The Pact. Det är samma grundläggande struktur på den musik som sakta byggs upp åtta och en halv minut. Det är samma suggestiva, instrumentala ljudvärld som studsar omkring mellan trumhinnorna och målar upp lyssnarens betraktelselandskap, här styrd av stråkar jämfört med pianot i The Pact. Men trots de många likheterna är det ändå den lilla, betydligt mindre greppbara, skillnaden i stämning som placerar The Pact och So Let the Wind Come på varsin sida av skuggornas rike. Där The Pact förflyttar sig via de solskygga hörnen av tillvaron dansar So Let the Wind Come mitt på en kulle badande i ljus.

Lyssna hos Juno

Claude Monnet presents Torre Baleora (Main 1)
Claude Monnet hann med en del riktigt bra grejer under 2006. Remixen av Nin var en. Den tidsresedoftande eurodiscoflörten Panache var en annan. Men bäst av allt blev det när Monnet slog sig samman med Jean-Marc Torre som Torre (det där med ”presents” är som vanligt ett sätt att sälja mer på välkänt namn). Under ett år när balearic var hetare än på över 15 år, samtidigt som balearic användes för att beskriva ungefär vad som helst utom den musik som en gång var balearic (och här säger vi bland annat hej till Studio), känns det inte mer än rätt att det just var Baleora som var Monnets bästa alster. Loj och pianodriven house med starka latinovibbar, ett halvt stänk trance, fantastiska melodier, en underbar basgång och en båtlast Medelhav. Det behöver inte vara svårare än så. Dessutom med en titel som bättre än de flesta sammanfattar 2006.

Lyssna hos Juno

Coldcut feat. Robert Owens Walk a Mile in My Shoes (Henrik Schwarz Remix)
Utan att jag visste om det när det begav sig är Coldcut och Robert Owens två av de namn som betytt mest för mitt musiklyssnande från de sena åttiotalet och framåt. Inte så att jag slaviskt följt allt Coldcut släppt sedan dess (även om så är fallet Robert Owens), men de var med och tände housegnistan hos mig. För Coldcut var det People Hold On, samarbetet med Lisa Stansfield som blev startskottet. För Robert Owens var det förstås hans överjordiskt fantastiska insats i Tears. Trots att Coldcut aldrig riktigt varit i närheterna av nivåerna på What’s That Noise? var förväntningarna hos mig ändå höga på det här transatlantiska mötet. Och även om originalversionen klarar sig med väl godkänt är det först när Walk a Mile in My Shoes tagit en omväg via våra trakter som det riktigt lyfter. I Henrik Schwarz händer blir vägen Robert Owens har att vandra vinterkyligt och mörkt ödesbådande lång, på flera sätt.

Lyssna hos Juno

Sun Gone (Moto Blanco Remix)
”Even if I cry / you still be gone / Even if I change today / forever / Even if I lie / you still be gone / Even if I’m someone else / you still be gone”. Det finns något tilltalande i artist och titel. Sun och Gone. Två korta ord. Mer behövs inte, resten sköter musiken. När remixmästarna Arthur Smith och Danny Harrison dessutom lägger sina händer vid materialet blir resultatet inget annat än alldeles underbart sorgligt, vackert och dansant.

Lyssna hos Juno

Johnny House-In My Life Belongs to Music (Original Mix)
Det är något visst med saxofon. Rätt hanterat är saxofonen inte bara en välljudande krydda till vilken anrättning som helst – den är dessutom ett av de vackraste instrumenten. Det som börjar lite försiktigt med en dansgolvsinspirerad gitarr vecklar sakta ut sig med rytmdirigerande stråkar och ett piano med ackordföljder inlånade från Music Sounds Better With You. Så, efter två minuter, stannar allt av och en osäkert svajande saxofon är nästan lämnad helt ensam i den enda strålkastarspoten. Sedan byggs allt upp igen, lager för lager för att till sist gnistra ned högtalarna med en sandstrand fylld av balearisk solnedgångsglädje.

Lyssna hos Traxsource

Antena Camino Del Sol (Joakim Remix)
1982 släppte trion Antena Camino Del Sol för första gången. 24 år senare gör de det igen. På sätt och vis i alla fall. Med remixer av Todd Terje och Joakim Bouaziz förvandlas Camino Del Sol sambalaidbackelektroniska original till klockspelsmässande tvåtusentalselectro. Det enda som återstår av originalet är egentligen brottstycken – ekon av en förgången tid. Och i just det här fallet är det faktiskt en bra sak.

Lyssna hos Juno

Uffie Pop the Glock
Inte sällan ligger mycket hos storheten hos stor populärmusik i dess många skepnader i krocken mellan det sockersöta och det avgrundsdjupt svarta. Eller mötet mellan det allra mest oskyldiga och det genomkorrupta. Uffie kanske inte förenar de mest extrema riktningarna här, men Pop the Glock är ändå ett lika skevt möte som artistnamnet ställt mot titeln antyder. Med ghettotech-vibbar på halvfart, pisktrummor, Wait (The Whisper Song) och musik som vid en slentrianlyssning är förhållandevis oskyldig där Uffie duettar sig igenom Pop the Glock med sitt keyboardgenererade alter ego. Men när Uffie konstaterar ”bad ass bitch / I’m rated X” känns det som mer än bara tomma ord. Pop the Glock må, precis som dess vapenförebild, vara inklädd i plast, men smet på så sätt igenom de vanliga detektorerna och träffade hårdare än de flesta hiphoplåtar 2006. Sedan kan man diskutera rimteknik tills alla musikskribenter kommer hem, men Uffie hade dessutom mer pondus än de flesta andra kollegor.

Lyssna hos Juno

ÖVRIGA DELAR I OLAS 2006-SAMMANFATTANDE

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2006 – del 1

100 fantastiska låtar 2006 – del 2

100 fantastiska låtar 2006 – del 3

100 fantastiska låtar 2006 – del 4

100 fantastiska låtar 2006 – del 5

TIDIGARE SAMMANFATTNINGAR

100 fantastiska låtar 2005

Logistics Falling for You
Jag har sagt det flera gånger förut och får förhoppningsvis anledning att säga det många gånger till: världens bästa drum’n'bass föds hos Hospital Records. Ett bolag ägt av London Elektricity, drum’n'bass-duon (sedermera soloprojektet) som genom den egenvalda etiketten ”fast soul music” bättre än någon annan sammanfattat vad musiken de själva handlade om. Och hur den lät. Sedan dess har musiken som Hospital spottat ur sig hållit en såväl konsekvent som kvalitetsmässigt löjligt hög nivå. 2006 nådde Hospital dessutom sin kanske högsta topp så här långt vad gällde det långa formatet – och det var Logistics som smattrande fram musiken. Tillsammans med High Contrast High Society är Now More Than Ever förmodligen det bästa drum’n'bass-album som spelats in – de riktiga genreklassikerna inkluderade. Vilken låt som fick följa med in på listan var långtifrån ett självklart beslut. Okej, albumets bästa låt är rätt otvivelaktigt Everything Is Illuminated, men eftersom den släpptes på tolva redan 2005 diskvalificerar jag den till förmån för Falling for You. Vackert, piskande frenetiskt och till halvbasen fylld med själ. Fråga mig i morgon så väljer jag förmodligen någon av de andra låtarna, men i morgon är ju, som bekant, en annan dag.

Jason Karl feat. Cookie Turn It Around (91 Mix)
Med en sampling från Chics I Want Your Love och Shapeshifters-Cookie vid micken borde det vara rätt svårt att misslyckas. Och det gör självklart inte den gode Jason. Turn It Around är riktigt solskenstrevlig i sitt discodoftande original, men den synnerligen korrekt varudeklarerade 91-mixen är snäppet vassare. Derrick May-stråkar möter ett metalliskt housepiano med lite drygt 15 år på nacken.

Chieko Kinbara Strings of Life (Tiger Stripes Remix)
Med tanke på hur många låtar som tydligt haft Derrick Mays original som inspiration och förlaga under de 20 år som gått sedan den släpptes är det egentligen konstigt att fler inte gett sig på att göra cover-versioner av låten. Eller kanske inte – det finns helt enkelt inget som kan göra den bättre. Japanska violinisten Chieko Kinbara tog sig i alla fall an den på albumet med samma namn, med okej resultat – även om den där ylande elgitarren fick alldeles för mycket utrymme. När Tiger Stripes stökar om i ursprungsmaterialet vrids tonläget ned några välkomna snäpp och blir betydligt mer atmosfäriskt stämningsfyllt. Och även om det förstås är en bit kvar till originalet så är Strings of Life när Chieko Kinbara och Tiger Stripes gör den väldigt, väldigt bra.

Kris Menace feat. Fred Falke Fairlight (Original Mix)
Jag vet faktiskt inte vad jag tänker först när jag hör ordet ”fairlight”: musikmaskinen eller Spectrum-spelet från datorernas stenålder. Egentligen spelar det ingen roll vilket – det är två väldigt bra saker, vilken jag än väljer. Vid det här laget har det hunnit gå över trettio år sedan musikmaskinen, den första digitala synthesizern, började sin världserövring från Australien. Stor, klumpig och så dyr att de enda som i princip hade råd att köpa en var samma människor som kunde använda hela städer som konsertarenor. Förhoppningsvis betalade Kris Menace och Fred Falke betydligt mindre för inspelningen av sin snygga hyllning till Peter Vogels och Kim Ryrie kreation – i symfhouse-kostym.

Quentin Harris feat. Byron Stingily Hate Won’t Change Me
Ingen sammanfattning av ett musikår är komplett utan åtminstone några kamper mellan gott och ont. En kamp som den goda sidan nästan utan undantag alltid vinner. Hate Won’t Change Me börjar egentligen ganska tamt med ett rätt halvsegt beat och en i princip icke-existerande basgång. Men sedan börjar saker och ting så sakteliga trilla ned på Tetris-plats. Kören. Den ljusa stråkslingan. Och förstås, förstås, förstås Byron Stingilys vackra falsett. Med minimala steg byggs Hate Won’t Change Me upp till en allt mer frenetisk och intensiv predikan, trots att ytan aldrig rörs upp märkbart. Och utgången? Det vet ni.

George Duke Brazilian Love Affair (Mike Perry Mix)
Varenda gång jag läser den här titeln tycker jag alltid för bråkdelen av en sekund att det står Brazilian Love Dance – låten som definitivt fick mig att upptäcka Larry Heard för en mindre evighet sedan. Att ens förekomma i samma tankebana som Larry är förstås en ära få förunnade i sig, men även om den här versionen inte har särskilt mycket gemensamt med Brazilian Love Dance rent musikaliskt så dansar den runt i regioner som är åtminstone nästan lika bra. Visst, lite snygga, Blaze-minnande sångharmonier, men i grund och botten rätt ordinär house. Helt okej basgång, snygg hi-hat och… ja, överlag helt okej. Men så rasar det maniskt malande pianot in och vill verkligen inte släppa taget. Då skjuter Brazilian Love Affair helt plötsligt upp till Larry-beströdda, utomatmosfäriska höjder. Och stannar där.

Liquid People Son of Dragon (Afromento Mix)
I sin originalversion är Son of Dragon försiktig och känslig instrumentalhouse av coktailsvalaste modell. Som sitter i vattenbrynet och låter bränningarna skölja över den utan bekymmer medan flygplan på väg ifrån eller till ritar vita stråkkryss mot en blå bakgrund högt där ovanför. När sedan Afromento shanghajar Son of Dragon befinner vi oss en omprogrammering senare mitt ute på en afrikabalearisk savann, med bongos, afroblås och Dennis Ferrer-lånade rytmer som safariguider.

Headstrong feat. Tiff Lacey Show Me the Love (Original Full Length Mix)
Epitetet ”untz-untz” känns väldigt passande på Show Me the Love när den ooompf-sparkande rytmen vräker igång originalmixen av Don Jacksons skapelse. Men snart bomullsstoppas den virtuella baskaggen full av svepande och nattstadssilhuetter från världens samlade trancekartotek. ”I’m gonna fly away from here / just show my mind and disappear / I want to dance into sunrise / show me the spark in your eyes” sjunger världens bästa Tiff Lacey och kastar sig ut i en kaskad av kyrkorgeltrance och smattertrumscrescendon som inte ger sig förrän alla nattstjärnorna koreografidansar ikapp med Don och Tiff.

Paul Oakenfold feat. Brittany Murphy Faster Kill Pussycat (Club Mix)
En av de senaste årens i särklass otäckaste trender har förstås varit rockdansen (inte att förväxla med dansrocken, som för det mesta är ännu värre). Med andra ord borde en lista över 100 fantastiska låtar från 2006 vara rätt totalbefriad från rockdans. Men så finns ju alltid undantagen som ska bekräfta giltigheten hos en regel. Att det blev Paul Oakenfold som fick hålla rockdansfacklan är egentligen inte helt förvånande. Oakenfold visade ju med albumet Bunkka att han klarar av att få en hög mer eller mindre vitt spretande genrer att svänga. På Bunkka visade Oakenfold dessutom att han varken drar sig för eller har särskilt svårt att hitta lite otippade mickgäster till sina låtar. Så även denna gång. Faster Killl Pussycat är den låt jag är mest förvånad över att jag har med i listan, men Brittany Murphys kaxiga och sexförföriska enögonbrynssång och Oakenfolds dumbrötiga rockdansylande visade sig vara en hink full av kletigaste tapetklister.

Freemasons feat. Amanda Wilson Watchin’ (Club Mix)
Den huvudgatedammiga solnedgångsduellen mellan de det frenetiskt hamrade pianot och de svettigt frammanade stråkarna i de lägsta ljudregionerna, omgivna av laserljudsstäpplöpare, är förstås rakt av lyft från Dennis Ferrers “Future 3000″-mix av Most Precious Love (Underground Dance Artists United for Life och Barbara Tucker). Med texten från Deborah Cox r’n'b-ballad It’s Over Now. Men även om det är svårt att misslyckas med den grunden är det efter två och en halv minut in som Watchin’ i sin Club-mix verkligen exploderar totalt när oäktingstråkarna från den nedtystade och skandalomsusade kärleksnatten mellan Strings of Life och 77 Strings rasar in från vänster. Lägg till en väsande hi-hat och ett latinoinspirerat piano och vi är på klubben på riktigt. Och så förstås Amanda Wilson. Den svartaste vita rösten sedan Lisa Stansfield. Ja, nästan. Med en bittert vass text som skarp kontrast till kongadansandet i musiken.

ÖVRIGA DELAR I OLAS 2006-SAMMANFATTANDE

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2006 – del 1

100 fantastiska låtar 2006 – del 2

100 fantastiska låtar 2006 – del 3

100 fantastiska låtar 2006 – del 4

TIDIGARE SAMMANFATTNINGAR

100 fantastiska låtar 2005

Martijn ten Velden feat. Luciana Caporaso & Nick Clow I Wish U Would (Original Mix)
”This is the morning after the night before / I’m laying on my bed and I want more”. Varför krångla till det? Martijn krånglar inte till det särskilt mycket på I Wish You Would heller. Tvärtom känns den väldigt mycket just Martijn ten Velden. Ett känslokallt electrohousebeat med Baby Wants to Ride-vibbar, på mer än ett sätt. Men där Jamie Principle gjorde sitt bästa att verka förförisk är Luiciana Caporaso snarast det motsatta. Metallblått blasé och därför, förstås, fullständigt, alldeles, enormt genomförförisk.

Freek Geuze presents Oradea Salt Lake (Original Mix)
Det finns album som jag nästan alltid glömmer bort när det är dags att börja droppa skivor och öde öar. Album som många gånger besöker mina musikspelare oftare än de som slutligen får utresetillstånd. Chicanes Behind the Sun från 2000 är ett sådant. Behind the Sun framstår fortfarande som ett av de allra bästa album i den genre som slagit sig till ro mellan ”trance” och ”vemod”. Visst är det mycket titeln som gör att jag drar parallellerna mellan Oradea och Chicane. När Chicane bjöd in Clannads Maire Brennan blev resultatet Saltwater. 2007 skriver vi Salt Lake. Det är nämligen mer än bara likartade titlar som förenar. Även om Salt Lake dansar och knorrar mer än Saltwater är det ändå samma slags stämning. Samma blåtonade filter.

D.Kay Sunday Morning
Nu kan det hända att jag är lite överkänslig i den här frågan (även om jag givetvis har svårt att tänka mig det), men det borde finnas någon slags lag mot att inkludera vissa ord i artistnamn och titlar om man överhuvudtaget inte pysslar med den typen av musik. Alla rockband som på något sätt använder ordet ”disco” borde dessutom förpassas till ett riktigt kallt och ogästvänligt ställe utan möjlighet att koppla in elinstrumenten. När en titel däremot precis sätter fingret på känslan i musiken, ja, då är det desto roligare. D.Kay har gång på gång skämt bort oss med själfylld drum’n'bass av allra vackraste och innerligaste sort. Sunday Morning är inget undantag. Måsar, tamburin, vågor som bryter mot en strand som precis håller på att värmas upp för dagen, ett gummimadrassguppande piano, smattrande dubbelrytmer och den blåaste av sordinerade trumpeter. Precis så här skulle alla söndagsmornar kännas som.

Pet Shop Boys Bright Young Things
Förhandssnacket kring Fundamental handlade nästan uteslutande om en enda parallell: Very. Men där många verkar ha väntat sig ett dansgolvssprudlande äventyr blev resultatet istället raka motsatsen: ett album där balladerna mer än någonsin ritade ut riktningen. Ledstjärnorna var snarare Behaviour och Release. Vemodigt och stillsamt. Ett väldigt vackert och bra album. Men bland balladerna var albumets främsta höjdpunkt ändå Before-minnande Twentieth Century, som oförklarligt verkar ha gått de flesta omärkt förbi. Twentieth Century sammanfattade trots allt vad Fundamental handlade om: Pet Shop Boys i det förra årtusendet, på flera sätt. Dessutom känns det som att Twentieth Century var del av en trilogi, där de andra två delarna var Moskow Diskow-hjältarna Telex återuppståndelse som remixare dryga 20 år efter sin storhetstid med ”Telex Heaven”-remixen av Minimal samt b-sidan Bright Young Things – The Theatre möter King’s Cross möterSomewhere möter Closer to Heaven möter Born Slippy. Egentligen hade vilken som helst av de här tre låtarna kunnat platsa i den här listan. Pet Shop Boys när de är som allra bäst.

Hot Chip Colours (Fred Falke Remix)
Man kan förstås tycka vad man vill om Hot Chip. De flesta tycker då förstås att de är hopplöst överskattade och rätt ointressanta. Men med lite hjälp utifrån blir ju faktiskt även Hot Chip okej. I Fred Falkes händer blir det dessutom nästan hur bra som helst. Visst, Falke fortsätter rätt mycket på den inslagna Music Sounds Better With You -linjen, men eftersom resultatet oftast blir så bra känns det som att det inte spelar någon som helst roll. När remixen sedan kommer igång på allvar efter lite mer än två och en halv minut, via ett besök i Daft Punk hemliga lager av åttiotalsmusikmaskiner, ja, då accepterar jag till och med att sången finns där. Från 2006 tar vi även med oss Justus Köhnckes nästan lika bra remix och dubbelt upp Laidback-hyllande remix av Over and Over (Justus lyckas väva in både White Horse och Bakerman vilket förstås ger pluspoäng). Ja, sedan har vi då det vi behöver av Hot Chip från året som gick.

Cosmic Gate feat. Tiff Lacey Should Have Known (Extended Mix)
På många sätt känns Tiff Lacey som poptrancens svar på Nate Dogg. I g-funkens gladaste dagar ringde alla Nate om de ville ha en hit. Behöver lite kommersiellt gångbar g-funk-sång i refrängen? Ring Nate. Så när Stefan Bossems och Claus Terhoeven behövde få till lite listklättrande trancedance 2002, who they gonna call? Tiff, förstås. Efter hennes genombrott i poptrancegenren som rösten till Paul Oakenfolds Hypnotised har hon hälsat på hos, vad det verkar, snart varenda stort namn i genrefacket. Fyra år senare återförenas trion och, ja, Should Have Known är förstås precis vad du tror det är med de här förutsättningarna. Ökenpiskade umpf-trummor, bloppande melodier och episka känslobyggen, med Tiff svala och nästan viskande sång över alltihop. Och så blåfärg, förstås. En hel hink blått.

Fergie London Bridge
OH SHIT! Få låtar har börjat med en lika passande programförklaring. När jag hörde London Bridge för första gången reagerade jag ungefär som när Rich Harrison droppade Jennifer Lopez Get Right och Ameries 1 Thing. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. För den delen inte heller vad jag skulle tycka. Eller ens hur jag skulle lyssna. London Bridge var lite för mycket för mina öron att hålla reda på. Lite sådär, va? Eller? Kanske inte? ”Kanske inte” blev snabbt ”Kanske bra” och nästan lika snabbt ”Definitivt skitbra”. Årets stökigaste, bökigaste och minst välanpassade beat tillsammans med årets struttkaxigaste blåssektion. Galet bra.

Lee-Cabrera feat. Mim I Watch You (Vocal Club Mix)
När en houselåt börjar sitt sedvanliga fyrfyrastampande över en filtrerad basgång brukar det rätt ofta räcka för att jag ska veta att jag kommer att gilla det som väntar när alla element fallit på plats. När Lee-Cabrera sedan kryddar förväntningarna med att sakta smyga in ”du-du-du-du-du-du”-slingor, digitaliserade stråkar och ett sånt där housepiano det liksom inte går att inte gilla, ja, då är det förstås överhuvudtaget ingen diskussion. Då spelar det liksom ingen roll att I Watch You inte ens kommer igång på riktigt förrän när nästan halva speltiden avverkats. Bubblande eufori, solnedgångstindrande vemod och frustrerande längtan. House när den är som bäst och spelar på alla känslolägen på en och samma gång.

Martin Buttrich Full Clip
Första gången jag såg titeln Full Clip hoppades jag på att det skulle bli Gang Starr-cover av alltihop. Det var ju fel gissat ungefär överallt. Däremot är titeln på många sätt ändå rättvisande. Full Clip blir en tolv minuter lång resa genom ett långsamt stegrande monotoniloopande med två anhämtningsbreak i väntan på att musiken ska vältra sig in över dig igen – än mäktigare, än mer ödesmättad. Samtidigt som Buttrich (senaste åren bland annat Moloko-remixare) väver in nyanser och bitar så att musiken hela tiden hittar nya bifloder att flöda fram genom innan det återigen blir dags att anfalla dammen i samlad styrka.

Teamsters feat. Errol Reid Feels Like Love (Morjac Club Mix)
”It feels like love love / I’m in for more than I was looking for”. Kärnan i kärlek, när den emotionella mattan helt plötsligt slits undan, sammanfattad i två textrader. Dessutom framsjungna av Errol Reids atmosfärsaspirerande falsett. Men mest av allt är det förstås, som så ofta när house är som bäst, stråkarna som är den verkliga grejen när Morten Lambertsen dansar vidare från mästerliga Hott 22-remixade Play It. Att han dessutom låter ett av sina andra alias sköta remixandet av Feels Like Love ger hela paketet ett skönt personlighetskluvet drag. Aldrig fel.

ÖVRIGA DELAR I OLAS 2006-SAMMANFATTANDE

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2006 – del 1

100 fantastiska låtar 2006 – del 2

100 fantastiska låtar 2006 – del 3

TIDIGARE SAMMANFATTNINGAR

100 fantastiska låtar 2005

Frost One Hundred Years
Det går allt längre mellan gångerna när världen helt stannar av första gången jag hör en låt – så pass att jag mer eller mindre bokstavligen måste sätta mig ner. Första gången jag hörde Amygdala via min MTV var ett sånt tillfälle. Fortfarande en av de allra vackraste låtar som spelats in det här årtusendet. När det några år senare blev dags för nya livstecken från norska Frost skedde det genom singeln Sleepwalker, som, även om den var bra, inte var så bra som jag hade hoppats. Men så dök One Hundred Years upp på Frosts myspace-sida och jag satt så där igen. Fast. Det enda jag gjorde var att klicka på ”Play” på den virtuella spelaren fler gånger än jag minns. Innerligt, knorrande, svävande, övergivet, vackert och väldigt, väldigt norskt.

Eddie Thoneick feat. Bonse Keep Up (Eddie Thoneick Extended Vocal Mix)
Vad är väl en lista över 100 fantastiska låtar från musikåret som gått utan lite gammal hederlig och listvänlig filterhouse? Det är inte en fullständig lista över 100 fantastiska låtar från musikåret som gått – det är vad den är. Den gode Eddie filtrerade ju 2006 även såväl Loleatta Holloways Love Sensation som Clivillés & Coles Pride (A Deeper Love), men det var tillsammans med Bonse som han lyckades allra bäst. Tänk de allra svängigaste och rymdpastellfärgade lyckotripperna från Daft Punks Discover-äventyr med Alan Braxe och Fred Falke i alldeles för stora astronautdräkter och du hamnar väldigt nära.

Pantha Du Prince Walden
11 minuter och lite drygt 40 sekunder. Så lång tid behöver Henrik Weber på sig att gå i mål med Walden. Nu är det verkligen ingen brådska. De luftigt plockade ljuden i Walden, precis på den här sidan om ”melodier”, får andas och rulla fram i sin egen takt. Hitta sin egen rytm och bjuda in lyssnaren till sin nyrenoverade parkeringsplats badande i solens sista timmar. Även om det inte handlar om de allra mest introverta av minimalisttrippar så är Walden fortfarande mest intresserad av att bara vrida lite grann på sina reglage så att inte gränsstråna ska börja gunga i vinddraget. Men trots det, eller kanske just därför, flyger tiden förbi långt mycket snabbare än vad den borde.

Sly Mongoose Snakes and Ladder (Rub N Tug Remix)
När Black Devil (den här gången med tillägget ”Disco Club) släppte sitt första album sedan den enda skivan 1978 omgavs hela släppet med en busslast mystik. Inte nog med att människorna bakom Black Devil var höljda i dunkel 1978, albumet som spelades in 28 år senare lät exakt som föregångaren. Som att musiken spelats in samtidigt med samma utrustning och att 28 After bara var en samling kasserade inspelningar från samma studiobesök. Vad gäller Sly Mongoose är mystiken desto mindre – Noriyoshi Sasanuma är det riktiga namnet som gäller här. Dessutom hann det bara gå tre år mellan första och andra gången Snakes and Ladders släpptes som singel. Men det går inte att komma ifrån att Snakes and Ladders även den känns frikopplad från sin samtid. Som att det egentligen är Arthur Russell som saknade sin cello så mycket där på andra sidan att han bestämde sig för att komma tillbaka. När han ändå var här passade han på att återuppliva Dinosaur L och fortsätta spela in alternativdisco som om absolut ingenting har hänt sedan 24→24 Music. Ingenting annat än att Marshall Jeffersons Move Your Body-piano fick följa med Arthur till studion.

Deepsky & Jes Ghost
När det blir singel- och remixdags har det sedan länge handlat om lika mycket fingertoppskänsla att välja remixare som att välja producent. Inte för att alla kan förvänta sig Missing-effekten, men vägen till försäljningsframgång för pop av det mer eller mindre kommersiella slaget går allt oftare via dansgolvet. Men fingertoppskänsla går det inte att styra över hur de utvalda remixarna kommer att ta sig an materialet. I fallet Ghost har resultatet för de olika remixerna blivit bra mycket bättre än vad det brukar. Filo & Peri, Snake Sedick, TKAC/Thomas Haverlick, Hoxton Hooker och Joe Bermudez/Klubjump har alla gjort versioner som aldrig letar sig särskilt långt från originalets stämningar, men som ändå vrider på tillräckligt många reglage för att skilja sig åt sinsemellan, samtidigt som de blivit tillräckligt intressanta på egna ben. Men ska jag bara välja en blir det Marc Mitchells drömska och elektrosvävande möte mellan stråkar, Moroder-rymd, akustisk gitarr och monokromt piano.

Flanders By My Side (Callea & Rispoli Vocal Club Mix)
Döper man sig till ”Flanders” har man förstås valt ett namn som förpliktar. Och då talar vi inte om någon landsdel här inte. Byggd kring stråkar som filtreras in och ut med det varmaste av handlag, mitt emellan Strings of Life och Lola’s Theme , delar Guiliana Fraglica med sig av varm och underbart vemodig sång med en text som ingen förmodligen riktigt kan dechiffrera. Inte för att det spelar någon roll. För den som vill leva utan merparten av Guilianas sång rekommenderas den vanliga Club-mixen, men då blir det heller inte riktigt lika bra. Sa någon Italien? Men förstås.

Delia Gonzalez & Gavin Russom Relevee (Carl Craig Remix)
När acid house föddes tog förlossningen nästan elva och en halv minut. Ungefär precis så länge som Phutures Acid Tracks hade energi att knorra, alltså. När DFA:rna Delia Gonzalez och Gavin Russom får sin Relevee remixad av veteranen Carl Craig klockar slutresultatet in på nästan exakt samma tid. Känns milt sagt som mer än en slump. Craigs Relevee-remix känns på flera sätt som en timewarpad tvilling till Acid Tracks. Bara med lite fler och mjukare ljud på sina ställen, som kontrast till den mörka bottenvåningen. Sedan, efter nästan åtta minuter, släpper Relevee fram bongotrummor och pianoackord som känns helt malplacerade men ändå helt rätt. Faktum är att Craig-mixen av Relevee förmodlingen är precis så det hade låtit om det varit Art of Noise och inte Phuture som gett världen acid house.

Lindstrøm & Prins Thomas Mighty Girl
Jag vet. Det är för att de är norrmän. Varenda gång Mighty Girl börjar torna upp sig i en musikmaskin nära mig börjar jag tänka på Bergakungens sal. Trots att det enda som de två styckena egentligen kan sägas ha gemensamt är, tja, att deras upphovsmän är norrmän. Men det är något med det ödesmättade, marscherande mörkerdisco-not mörkerdisco-malandet som pyser ut längst med sprickorna i högtalarna och hörlurarna och fyller världen med en allt mer hotande Stephen King-dimma som innehåller något som inte borde vara där. Allt studsande och ekande mellan ljudet av tusen tomma fjordar.

Dolls Combers Timeless Sunrise
År 2006 var året då en helt ny generation musiklyssnare lärde sig ordet ”balearic” i olika sammansättningar. De som hyllades mest och oftast på hemmaplan i det här sammanhanget var svenska Studio och gruppens album/ep West Coast. Men även om begreppsförvirringen gällande många musikaliska retrotrender de senaste åren varit synnerligen förvirrade (och här säger vi hej till eurodisco och eurotechno i synnerhet), så var det nästan inget jämfört med den nya balearic-vågen, Studio inkluderade, där ”balearic” kom att bli synonymt med samtida sena åttiotal-/tidiga nittiotalsfenomenet chill out. Faktum är att i princip allt som kläddes med balearic-etiketten var chill out. Fanns det en grupp som verkligen förtjänade att kopplas samman med balearic 2006 var det italienska Dolls Combers. Särskilt den verkliga höjdpunkten på albumet Globalizing: Timeless Sunrise. Stadigt housebeat, snygga fills, afrohouse-rytmer, spansk gitarr, visselpipa och en känsla av att vaggas till sömn med Medelhavet kluckande stillsamt bara några meter bort. Självklart kollar alla som inte redan gjort det också in albumet Globalizing.

Nelly Furtado Say It Right
Nellys tredje album nådde inte riktigt hela vägen fram, även om höjdpunkterna var riktigt vassa. Visst, med min förkärlek för Timbaland är det inte särskilt konstigt att jag lyssnade på Loose med positivt inställda öron, men nu är inte längre Timbalands namn en lika bombsäker kvalitetsgarant som tidigare. Men som så många gånger förr behöver mina öron linda sig några varv extra kring de Timbaland-låtar som verkligen gör ett bestående intryck hos mig. Say It Right var en låt som passerade hyfsat obemärkt förbi de första gångerna jag lyssnade. Men den växte. Som den växte.

ÖVRIGA DELAR I OLAS 2006-SAMMANFATTANDE

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2006 – del 1

100 fantastiska låtar 2006 – del 2

TIDIGARE SAMMANFATTNINGAR

100 fantastiska låtar 2005

Larry Heard presents Mr. White You Rock Me (Long Version)
Varje gång Larry Heard ger ifrån sig någonting (tyvärr alldeles för sällan) är det förstås julafton. Den här gången bjöd Larry in Chad White för att ta hand om mikrofonen, medan housemästaren själv gjorde det han är bäst på: skapa fantastisk musik. Precis som senaste fullängdsalbumet Loose Fingers (Soundtrack from the Duality Double-Play) var tolvan You Rock Me/The Sun Can’t Compare lika mycket en tidresa som två olika sidor av Larry Heard. B-sidans The Sun Can’t Compare är en försiktigt 303-knorrande acid-historia med ekon från Larrys tidiga musikskaparliv, medan You Rock Me svävar runt i det housefack som Larry de senaste snart 20 åren gjort sitt eget med varma melodier och en varmt pumpande basgång. Och det är förstås A-sidan som är precis sådär mycket Larry Heard som man vill ha. House för sena nätter och övergivna takvåningsuteplatser.

Luther Vandross Shine (Freemasons Club Mix)
Innan Luther slog igenom på egen hand förgyllde han material åt andra artister, som bakgrundssångare. Ett av de banden var Chic, vars första två album kan stolta med Luther som körsångare (alla som vill veta mer läser med fördel Chic-biografin Everybody Dance: Chic and the Politics of Disco som jag även gästrecenserat hos dagensbok.com). Eftersom såväl Bernard Edwards som Luther Vandross tyvärr lämnat oss trodde förmodligen de flesta att ett återförenande av Chic musikmagi och Luthers röstdito aldrig skulle kunna bli av. Men Shine kom att bli precis det, med ett lån av Chics klassiska My Forbidden Lover. Om kombinationen med Chic-sampling, Luther Vandross-sång, Jimmy Jam & Terry Lewis-produktion och Freemasons-remix låter för bra för att vara sann, så, tja, är det nästan så när man hör slutresultatet. Den förmodligen bästa postuma hyllning Luther kunde få.

Blue Lipstick Head Over Heels (Alex Gaudino Remix)
En kompis till mig hade tidigare en, alltför kortlivad klubb, som gick under namnet My Baby’s Got E.S.P.. Det var faktiskt så rätt som det bara går. Four Below Zeros My Baby’s Got E.S.P. är inte bara det förmodligen allra bästa stycke disco som någonsin spelats in. Den är dessutom en av de bästa låtar som spelats in överhuvudtaget.

Varje gång jag hör de outsägligt sorgliga stråkarna kan jag på något sätt inte låta bli att dra lite på läpparna, ironiskt nog. Vill man hitta den alkemiska och mytomspunna formeln till musikens magi finns den förmodligen dold någonstans mellan tonstrecken i My Baby’s Got E.S.P. Bara man tittar tillräckligt noga. Four Below Zero är förstås ännu en av de där, alldeles för många, discoartisterna som inte blev mycket mer än en singel. Det borde ha blivit mycket mer.

När Blue Lipstick, med hjälp av Alex Gaudino, bygger Head Over Heels på en sampling från discomästerverket faller jag förstås, just därför, obönhörligt och hejdlöst rakt ner i backen. Visst. Hade man plockat bort Four Below Zero-samplingen hade vi förmodligen haft ett stycke rätt ordinär house som inte lämnat många ekon efter sig. Men nu har vi Four Below Zero-samplingen och det blir fred på jorden ett litet tag igen.

Copyright feat. Song Williamson & 3rd Ministry of Faith He Is (Ferrer & Sydenham Inc. Vox Mix)
Copyright brukar betyda soulsmakande house, med varmt pumpande basgångar. Lägg till ett klassiskt vittnestema och summan borde bli gospelhouse av mest klassiskt snitt. I Copyrights egna Classic-mix är det faktiskt också precis det det blir, med riktigt bra utkomst. Men det är först när Dennis Ferrer och Jerome Sydenham släpar ut He Is ur den glänsande vita kyrkan och tvingar med sig Copyright ner till helt andra, betydligt mörkare, ritualer långt bort från solens rike. Under en dirigentpinne byggd av en ödesmättat rasslande hi-hat skalas lager på lager bort från He Is tills bara en basgång, ett marscherande beat och en spöklikt vibrerande ton är allt som leder 3rd Ministry of Faith runt, runt, runt i en monoton och hypnotiserande voodoo-cirkel.

Soul Purpose Salsa House (M’s Salsa Mix)
1989 köpte jag en av de samlingar som blev en av de viktigaste grundplåtarna till i princip allt mitt musiklyssnande sedan dess: FFRR:s Silver on Black. Kombinerat med efterföljaren Gold on Black 1990 fick jag inte bara en snyggt tvärsnitt av den musik jag var i färd med att upptäcka på riktigt – här mötte jag också två av de allra bästa houselåtar som någonsin spelats in: Frankie Knuckles, Satoshi Tomiies och Robert Owens magiska möte i Tears och Frankie Knuckles och Arnold Jarvis And I Loved You. Men en av de övriga favoriterna på Silver on Black var Richie Rich:s instrumentala Salsa House – en låt som Soul Purpose sisådär 15 år senare plockade upp. Inte så att det är något jättekliv mellan de båda versionerna, och glädjen över att höra Salsa House igen efter alldeles för lång tid spelar säkert in här, men Richie Richs salsafest funkade precis bra ett helt nytt årtusende – oavsett version.

Ellen Allien & Apparat Jet
När electroknorraren Ellen och luftstämningsslottsbyggarna Apparat bestämde sig för att göra gemensam albumsak visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig. När två extremer möts slutar det allt som oftast med att den enda dränker den andra eller att de två aldrig riktigt möts utan lever lite sida vid sida, utan att någonsin bli mer än sina delar. Inget av de här farhågorna visade sig stämma på Orchestra of Bubbles. Istället har respektive artists styrkor befruktat varandra på bästa möjliga sätt: Apparats vackra och stämningsmjuka ljudmattor leds ut på dansgolvet under Ellens taktfasta ledning, även om hon hela tiden måste locka tillbaka dem ut under strålkastarna för att de inte blygt ska smita tillbaka i den trygga anonymiteten upptryckt längst med väggen. På albumets bästa spår, Jet, förvandlas konstellationens musik till och med till Fennesz i danskostym.

Chris Kaeser & Rita Campbell Rush (Stonebridge Mix)
När Stonebridge precis i slutet av 2006 släppte S.O.S. var Chris Kaeser en av dem som bjöds in att arbeta om originalversionen. Tyvärr var varken S.O.S. eller Kaesers remix sådär väldigt mycket att hetsa upp sig över. Desto roligare då när rollerna var de omvända. Med Rita Campbell vid mikrofonen exploderar Chris Kaeser fram en riktig dansgolvsrökare som passar på att hälsa på hos Strings of Life innan det är dags att kliva ut ur högtalarna. Dessutom med en mördande effektiv basgång.

Stunt Raindrops (Extended Mix)
Skulle jag vara en grining cyniker kunde jag hävda att det här är poptrance enligt standardmallen. Kvinnlig sång av Molly Smitten-Downesmed stänk av singer/songwriter-skevighet, lagom autotunat? Check. Musikaliska poptrance-explosioner? Check. Trumcrescendon? Check. Dränkt i blåton? Check. I trakterna av 140 bpm? Check. Dessutom innehållande en sampling av Sash!:s Encore un fois. Kort sagt alltså precis så det ska vara. Och precis som vi vill ha det.

Jussi-Pekka Spring Rain
Skulle jag vara en lite mer cynisk person än vad jag är skulle jag konstatera att greppet att rippa Larry Heards varmaste och vackraste stunder av, låna Courtney Pine sopransaxofon och döpa alltihop efter Silvettis discoklassiker bara är desperata försök att hamna i min sammanfattning över 100 fantastiska låtar från året som gått. Eftersom jag inte är en lite mer cynisk person än vad jag är sväljer jag de indiciestaplande tillfälligheterna och konstaterar att allt ovanstående är precis vad Jussi-Pekka Parikka gjort. Dessutom med väldigt, väldigt lyckat resultat.

Tom Tom Le Chavalier feat. Anita Kelsey Never Ever (Housetrap Remix)
Jag tror det var i samband med min genomgång av 100 fantastiska låtar från 2005 som några dagensskiva-besökare var rätt nära att lägga grunden till en ”Olalizer”-tjänst – en sådan där tjänst där man stoppa in valfri text och få den att förvandlas till en text skriven av mig. Ord och fraser som föreslogs var ”gråta på dansgolv”, ”stråkar”, ”blått” och lite annat sånt. Ungefär allt det där går att bocka av under de lite mer än sex minuter som Tom Tom Le Chavalier och Anita Kelsey tillbringar i Housetraps sällskap. Med undantaget att stråkarna lämnat plats åt en Daft Punkig Fairlight-slinga. ”It’s a strangest feeling you can never erase”, konstaterar Anita och jag kan bara hålla med.

ÖVRIGA DELAR I OLAS 2006-SAMMANFATTANDE

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2006 – del 1

TIDIGARE SAMMANFATTNINGAR

100 fantastiska låtar 2005